Lördagsplaner

Lördag. Tänker mig att putsa fönster. Gå 2,5-kmspåret. Äta middag med Bästa Väninnan och Fästmannen. Skypa med Stora Syster borta i Santa Monica. Bra lördagsplaner tycker jag. Har inte kommit längre än till kaffet men man måste ju börja någonstans!
Veckan försvann bara, var på kurs med övernattning med jobbet. Sviter av det är ont i knävecken????? Ja, förutom alla bra seminarier, diskussioner och information vi fick, så gör det ont i knävecken. Inte kan det väl ha att göra med att jag dansade i högklackade sandaler? Va? Hade vi "dansseminarium" också? Japps. Ytterst frivilligt men jag var på. Är det nåt jag gillar så är det att dansa. Gör man det sällan och i högklackade sandaler får man ont i knävecken. Ny erfarenhet. Men så har jag ju aldrig varit på dans när jag är så här "gammal" heller. Nu vet jag!

Ditten och datten

Som mamma överöses man då och då (jämt) med frågor. Jag gör väl som de flesta andra och svarar på rutin, ibland engagerat och ibland, ja, hm, lite mindre engagerat. Det senare alternativet kan visa sig vara förrädiskt då frågeställaren allt som oftast är en tonåring och de lägger jädrar anamma ALLT på minnet som kan vara till fördel för dem själva. Har man då, som jag gjorde i ett obevakat ögonblick i helgen svarat så där lagom luddigt och helt enkelt inte varit med på själva grejen, ja, då åker man dit. För jag har ju LOVAT! Och ibland kostar det. Många pengar.
"Va, har jag lovat det"? kan jag ju undra sen och se mig förvirrat omkring.
Och då håller de ihop, de små liven. De som annars inte tål att vara på samma våningsplan är plötsligt så sams så klockorna stannar.
Men,
så kan man också få en fråga av det här slaget:
"Var sätter man frimärket på ett brev"?
Swooooosch, så åker tant minnesraket till brevskrivarlektionerna i fyran. Ja, det var väl sisådär 1974-75 kallt nånting. Ni som gick i skolan då minns det säkert. Brevpapper, kuvert och FRIMÄRKE fick vi. Av fröken. Sen fick man lära sig från grunden. Att börja och avsluta ett brev. Skriva stycken. Inte börja med "Jag" (har jag aldrig fattat vitsen med iofs men det är väl ett annat inlägg), och sen skulle kuvertet skrivas. Ordning och reda med avsändare och allt. Jag gillade det där och hade många brevvänner. Ett tag samlade jag på frimärksstämplar och jag var en fena på postnummer. Eeeeeh. Ja. Det var lite bra att kunna. Nu har just den avdelningen i minnesbanken stängt för säsongen (for ever) och man kan enkelt googla det. Så där värst ofta skriver man ju inte riktiga brev heller. Allt det här fick Stora Syster veta bara för att hon skulle posta ett brev. Suckande fick hon fråga om:
"Var sätter man frimärket på ett brev"?
"Övre högra hörnet".
"Glömde jag säga det"? och knorrade till det med
"Gammal kunskap sitter där den sitter".
Tyckte då att jag hörde något i stil med:
"Gamla tanter snackar mycket"!
Kanske de gör. Kanske vet de vad de pratar om också. Då och då!

Ratta rätt

Handledarutbildningen igår gick bra. Jag fick ett intyg på att jag får vara handledare åt Stora Syster så nu är det "bara" att skicka in alla papper till Länstyrelsen, betala, vänta och se glad ut. Ni ska inte tro att gamla gröna "ÖVNINGSKÖRNING"-skylten duger längre. Ånej. Förvisso är skylten fortfarande grön men nu ska det stå "ÖVNINGSKÖR". Något annat duger inte. Suck och stön. Nu blir det väl inte ekonomisk kris och katastrof just för ny-skylt-utlägget men jag fattar inte skillnaden. Någon språkpolis som varit i farten?
Det var väldigt lite handledarmammor där på kursen och en handledarpappa fnös åt mina frågor. Då tittade Stora Syster på mig med svarta ögon och jag fattade precis. Hon menade:
"HAKA INTE UPP DIG PÅ DEN DÄR GUBBEN!"
Så då gjorde jag inte det.
Men jag lovar att djupt i mitt kvinnohjärta väcktes en lust att sparka den oförskämde på smalbenet. Sedan berättade den oförskämde att han haft körkort i 41 år och då fattade jag precis. Han tyckte säkert att med de åren hade han monopol på att vara bra på att köra bil och att "kärringar verkligen kör som kärringar".
Jag hann i alla fall före honom ut från parkeringen!
När jag kom hem läste jag lite i den handledarbok vi fick. På första sidan stod som en liten påminnelse:
"Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör!
Om Stora Syster lagt märke till min privata lilla tävling där på parkeringsplatsen?
Hon har inte sagt något. Ännu. Jag tror jag låter saken bero......

Gränsaktivitet

Ikväll har jag varit på kurs. En funktionärskurs för handboll. Tanken var att jag ska kunna sköta sekretariatet under en handbollmatch. Ja. F-kassan är informerad. Fattas bara. Här gäller det att få egna initiativ sanktionerade annars ryker ersättningen som löv i höststorm.
Så mycket eget initiativ var inte den här kursen egentligen. Jag föll för påtryckningar att gå den då klubben tycker att det är bra att en i varje familj går kursen. Sen skall det göras ett rullande schema för killarnas matcher där vi ska utöva våra förvärvade kunskaper. Inte mycket att yvas över egentligen men jag gillar inte att bli kommenderad under täckmantel "frivilligt". Definitivt inte av idrottsfanatiker som ser det som "en skam för idrotten" om man inte engagerar sig.
Jag engagerar mig visst! Ser till att barnet ifråga kommer i rätt tid till rätt ställe. Rätt utrustad. Jag köper alla lotter som barnet förväntas sälja i omgivningen eftersom lotter är svårsålda nu för tiden. ALLA säljer ju! Och hallå!!??? Det FINNS en gräns för hur många pepparsalami, havrebollar, strumpor och småkakor som släkten mäktar med!
Jag bakar. Jag säljer fika vid matcherna. Jag brer mackor. Jag skjutsar på helger genom tomma gator till hålor som inte ens ger utslag på GPS.en och hejar mig blå.
Men, det räcker inte. Här ska vändas siffror, skrivas namn, hållas reda på domslut och mycket mer. Not! För stressigt för mig! Efter en halvtimma på kursen kände jag tydligt att min stresslevel kommer att vara på en mycket ohälsosam nivå om jag försöker mig på detta. Nu har jag gått kursen. Jag inser mina begränsningar. Vi passar för olika saker även om våra barn idrottar. Det är bara så.
Om jag är idrottshatare??? Nej. Inte alls. Jag gillar idrott. När jag själv får välja aktivitet.