Som mamma överöses man då och då (jämt) med frågor. Jag gör väl som de flesta andra och svarar på rutin, ibland engagerat och ibland, ja, hm, lite mindre engagerat. Det senare alternativet kan visa sig vara förrädiskt då frågeställaren allt som oftast är en tonåring och de lägger jädrar anamma ALLT på minnet som kan vara till fördel för dem själva. Har man då, som jag gjorde i ett obevakat ögonblick i helgen svarat så där lagom luddigt och helt enkelt inte varit med på själva grejen, ja, då åker man dit. För jag har ju LOVAT! Och ibland kostar det. Många pengar.
"Va, har jag lovat det"? kan jag ju undra sen och se mig förvirrat omkring.
Och då håller de ihop, de små liven. De som annars inte tål att vara på samma våningsplan är plötsligt så sams så klockorna stannar.
Men,
så kan man också få en fråga av det här slaget:
"Var sätter man frimärket på ett brev"?
Swooooosch, så åker tant minnesraket till brevskrivarlektionerna i fyran. Ja, det var väl sisådär 1974-75 kallt nånting. Ni som gick i skolan då minns det säkert. Brevpapper, kuvert och FRIMÄRKE fick vi. Av fröken. Sen fick man lära sig från grunden. Att börja och avsluta ett brev. Skriva stycken. Inte börja med "Jag" (har jag aldrig fattat vitsen med iofs men det är väl ett annat inlägg), och sen skulle kuvertet skrivas. Ordning och reda med avsändare och allt. Jag gillade det där och hade många brevvänner. Ett tag samlade jag på frimärksstämplar och jag var en fena på postnummer. Eeeeeh. Ja. Det var lite bra att kunna. Nu har just den avdelningen i minnesbanken stängt för säsongen (for ever) och man kan enkelt googla det. Så där värst ofta skriver man ju inte riktiga brev heller. Allt det här fick Stora Syster veta bara för att hon skulle posta ett brev. Suckande fick hon fråga om:
"Var sätter man frimärket på ett brev"?
"Övre högra hörnet".
"Glömde jag säga det"? och knorrade till det med
"Gammal kunskap sitter där den sitter".
Tyckte då att jag hörde något i stil med:
"Gamla tanter snackar mycket"!
Kanske de gör. Kanske vet de vad de pratar om också. Då och då!
Ha ha ha och ack ja!
SvaraRaderaJag hade också många brevvänner, postnummerkatalogen var en av mina favoritböcker. Jodå, det var tider det.
"Gamla tanter snackar mycket"! Skrattar på mig!
SvaraRaderaDen här gamla tanten kan meddela att när hon var 16-19 år gammal jobbade hon på Postgirot. Mäster Samulesgatan. Sorterade. POST.
Kan fortfarande ett eller annat postnummer- fast den här gamla tanten försöker låta bli. Eller menar-
JAG försöker låta bli. Man överlevde!
PUSS!
Haha, vi gamla tanter är väl lika mossiga som vanliga brev :)
SvaraRaderaKram
Hahahaha...JA just så är det. Man lovar tydligen något man inte minns och svarar med för långa svar och ungarna ser ut som om dom ska skrupmna ihop och dööööö innan man är klar.
SvaraRaderaKram
Självklart gör dom det! Jag kommer ju själv bli en, en vacker dag =)
SvaraRaderaVisst var det lite mysigt det där med brevvänner! Det var en särskild känsla när det låg ett brev och väntade i brevlådan. Nu har man bloggvänner i stället och det är i och för sig inte så dumt det heller! kram kram
Det var SÅ roligt med alla brevvänner! Jag hade så många att vår snälla brevbärare gav mig extra ranson för att köpa rabattfrimärken :)
SvaraRaderaPostnummer kunde man utantill, jag kan en hel del än... Jobbade ett tag med postsortering, rena drömmen för mig.
Kommer ihåg alla telefonnummer och personnummer också...
Vilken merit va!
Brevvänner... vad roligt det var!
SvaraRaderaJag minns att man satte "hej":et högst upp i mitten! I mitten!? Varför? Men det var så himla självklart då.
Postnummer har jag varit ganska bra på, alltid. Likaså riktnummer.
Förr hade varje område i Göteborg olika startsiffror i telefonnumret också, och jag kunde utläsa i varje nr i vilket område folk bodde. Viktigt vetande. Tänk om jag var lika duktig på matte!
HÄRLIGT!
SvaraRadera