Det vanliga

Hemma ska blommorna vattnas, disk diskas, sängarna bäddas och mat ska lagas. Det vanliga. Tryggt och vant. Men något annat har smugit sig in. Oro och ovisshet.

Jag gör som jag blir tillsagd. Jag förmodar att både epidemiologer, läkare, Folkhälsomyndigheten,  statsministern och flera andra vet mycket mer än vad jag vet. Att deras samlade erfarenhet och kunskap sträcker sig mycket längre än min primitiva känsla som då och då poppar upp: att hämta hem alla vuxna kids och dra till skogs tills detta är över. Typ.

Jag tvättar händerna. Vilket jag för övrigt alltid gjort OCH har lärt mina barn god handhygien. God hygien överhuvud taget. En bas-kunskap som vi i vårt priviligierade land lätt kan ta till oss eftersom vi har rinnande vatten. Så. Det tvättas händer. Det spritas händer. 

Jag handlar sent på söndagar. Tämligen glest med folk då. Mat behöver vi.

Jag handlar åt min ömma moder och levererar varor på deras altan. Kliver åt sidan när jag möter 70-plussare som är ute och går. Jag skyddar alltså de äldre. 

Städar hemma lite mer än vanligt. 

Skype-fikar med karantän-kids och andra vänner. Tar ansvar och håller avstånd.

Umgås med andra utomhus. Det är bra med frisk luft och man rör på sig mer. Lätt att hålla avstånd.

Jag åker ingenstans i påsk. Åkte inte till Skottland i början på mars heller eftersom det började röra på sig och kännas osäkert. Att resa är ingen grundläggande rättighet, det är en möjlighet för oss som har råd. Jag lider inte av att inte resa. Jag kan tycka att det är tråkigt att inte kunna resa. Att ha tråkigt är inte farligt. Det är .... bara tråkigt. 

Jag jobbar. På kontoret. Går till mitt rum, spritar tangentbordet, jobbar. Fikar. Med avstånd. En soffkudde emellan. En fåtölj emellan. Har Skype-möten tills öronen är röda. Skriver miljoners med ord och meckar intra-nät. Litar på att alla tar ansvar och är hemma om de känner sig sjuka. (Kan vara ett misstag, vem vet?)  Åker egen bil till och från jobbet. Inte så klimatsmart men virus-smart. Åker hem. Umgås med katten och Hjärtat. Jobbar hemifrån vissa dagar. Jag gör som jag blir tillsagd tills någon säger något annat. För jag vet inte. Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Vem vet?  Och något måste man ju tro på. 

Uteliv

Idag styrde vi kosan mot en lekpark i ett skogsområde helt nära det lilla rosa huset. Det var Hjärtat och jag, Största Systern med Lilla N och kompisar till dem. Ett helt gäng, både vuxna och barn. Väldigt trevligt. Solen sken, fåglar kvittrade och ungarna lekte och skrattade. Nåja. Mest hela tiden. En härlig stund. Två timmar senare smakade kaffe på verandan gott, då var det bara Hjärtat och jag. Vi gör som ”de” säger, håller avstånd. Grannarna, ett ungt par, hade sina föräldrar på besök. Även de satt ute, inte helt nära varandra men ändå. 

Sen åkte jag och storhandlade. Även där hölls avstånd och hyllorna var fyllda. Eller som det brukar se ut på söndagar, lite utplockat förstås men vi får alltid tag i det vi önskar.

Ett söndagspaket hämtades ut på lokala Ica, har beställt nya broderier, är fast i korsstygnsvärlden och sugen på att börja med nytt på en gång. Fast jag ska göra färdigt ros-duken först, inte mycket kvar nu.

Förresten blir jag helt vimsig att det här med att ställa om tiden. Det känns ju i hela kroppen, bakvänt blir det. Och så har snart denna söndag gått. 

Fikastund på avstånd

Corona. Allt handlar om det. Naturligtvis. Hur det är, hur det ska bli. I veckan gick jag ute-vägen till jobbets matsal, mötte en man på trottoaren som tog ett par steg ut i vägen när vi möttes. Vi fick ögonkontakt och log lite så där i samförstånd. Distans-förstånd. I matsalen hölls avstånd, spritar händerna görs alltid.

Så klart är man påverkad. Försöker ändå ta det lugnt, göra det jag kan, stödköper hos lokala företag, tvättar händer och hittar på saker. Som att face-time-fika. Det gjorde vi i morse med Stora Systern med sambo. I var sin stad med kaffemuggen i handen. De där, vi här. Så fick vi en stund tillsammans. Avstånd fast nära. 

Sen storstädade jag det lilla rosa huset, blev supertrött efteråt och sov middag. Skön lördag!

Som det är

Stora Systern kom tillbaka från Glasgow förra torsdagen, frisk och kry. Tacksam att ha henne på hemma-plan då ju Storbritannien nu stängt ner sin verksamhet. Nu är det frivillig karantän, tack och lov för telefonen, face-time och Skype.

Mamma med man är isolerade då de tillhör riskgruppen båda två. Har handlat åt dem och fick då en bild på inköpsnotan! Heja mamma, 76 år, hon har anammat den digitala världen så gott hon kan. Varorna levererades utomhus, en cykelkärra i mitten och vi stod en bit ifrån på var sin sida. Det är konstigt att inte kramas men vi kan åtminstone ses så.

Barnbarnen ringer dem och det är jag så tacksam för.

Så.

Dagarna går. Jobbet tar all energi men jag tillhör ju den skruvade sorten som blir triggad av svårigheter och ger järnet för att lösa saker. Igår handlade det mycket om att förtydliga saker och jag försökte följa en av våra egna instruktioner vilket var, ähum, inte helt lätt. Gör om, gör rätt och idag får vi se om det blev bättre. Vad vi lärde oss av det? Konstaterar bara att information är supersvårt. Nu väntar ännu en dag i jobb-fabriken. Onsdagsmacka och ett frisörbesök. Lilla Systern är på banan efter att ha varit sjuk länge. Symtomfri i ett antal dagar innan hon gick tillbaka. Allt enligt instruktion. Man gör så gott man kan. För att vi måste och behöver! 

Att pausa ibland

Jag jobbar med informationsfrågor, dokumenthantering och vår verksamhets intranät. Uppdaterar, skriver och formulerar mest hela dagarna. Just nu väldigt mycket. Känns som jag går hem med miljarders med ord skramlandes i min hjärna.

Sen.

All Corona-information som sköljer över en även på hemmaplan.

Paus.

Ibland tar jag paus.

Stänger av allt. Igår kväll tog vi bilen och åkte runt i en timme. Vi har ju förmånen att bo nära vatten vart vi än far så vi åkte till Mälaren och såg kvällshimlen mörkna när solen försvann. Det var skönt att bara vara vi två i bilen, ingen radio, bara vara.

”Säg nåt” tyckte Hjärtat och jag sa att jag tycker det är otroligt skönt med tystnaden.

Så då var vi det. En stund. En paus. Så välbehövligt!

Broderi, böcker och bulle

Detta är en helg i bokstaven b.s tecken: 

• Broderi.  Det är något meditativt med korsstygn ändå. När så broderiaffären lockar med 20% rabatt så var det svårt att låta bli beställa mer tidsfördriv. 
• Böcker. Åkte till biblioteket igår, lämnade utlästa böcker och lånade nya. En hel hög.
• Bulle. Lördagsfikat avnjöts i en kaffestuga på landet med sprakande brasa i öppen spis och nybakad morotskaka. Över alltihop sken solen.

Så går en helg. 

När ett virus sätter P men man får en andra chans

Nä. Det blir ingen resa till Glasgow i morgon p g a virus-utbrottet. Efter mycket vånda, beslutsångest, tårar och inhämtande av information bestämde jag mig för att stanna hemma. Lätt beslut? Nej. Längtar ihjäl mig efter ungen och har ju alltid drömt om att se Skottland.

Dagen idag var därför tung och tråkig istället för sprallig och förväntansfull som det ju är inför en resa. Hade dessutom bokat billigaste biljetten, ej ombokningsbar, kändes ju bra. Då. SAS, som jag skulle flyga med, hade förvisso släppt på restriktioner för biljetter köpta efter 5 mars men det hjälpte inte mig. Vet egentligen inte varför jag surfade in på deras hemsida ikväll, allt var ju bestämt och klart, men jag gjorde det 19.25. Och se på den! Strax innan hade de precis ändrat information att det fr o m nu gäller även för tidigare beställda biljetter oavsett vilken man köpt om man bokade av innan avgång så klart. Hoppla hej. Bråttom blev det. Samtal till Stora Systern och vi hittade en annan helg. I maj. 

Se där! En chans till. Tack för det flygbolaget. 

Samtal som livar upp

Förkylningsdimman skingrades igår en stund när jag pratade med Stora Systern i Glasgow. Allt är bra med henne och jag längtar så tills vi ses igen. Idag är det precis två månader sen hon åkte iväg. 

Idag har jag pratat med mamma i en timme, en timme med mycket fniss och skratt. Hon har mycket humor, mamma, och jag känner att jag ärvt en del från henne. Hon har inte alltid haft det så lätt men överkommit svårigheter tack vare humor. Att kunna skruva till en trasslig situation och behålla förståndet är en styrka tycker jag. Helst hade man väl sluppit behöva vara stark jämt men nu funkar ju inte livet så. I alla fall fick dessa båda samtal mig på bättre humör och idag har jag orkat sitta upp i en timme ungefär. Det tackade ryggen särskilt för. Själv är jag tacksam för att huvudvärken släppt, att jag kan andas i alla fall genom ena näsborren och att det fanns bullar kvar i frysen. Söndagsbulle är viktiga grejer. 

Jag fick dock tacka nej till att barnvakta Lilla N i eftermiddag. Snörvlig mormor är inget bra sällskap för det lilla livet. Men det kniper i hjärtat att säga nej, stunder med honom är guldstunder och bland det bästa jag vet. En annan gång. 

Sen gick jag och la mig

Igår, torsdag, kände jag mig lite matt och frusen på kvällen. En timme senare var jag dunderförkyld. Idag har jag legat i stort sett hela dagen, i vardagsrummet, i uterummet, i sängen och halvhängt i rosa fåtöljen i farstun. Nässpray, alvedon och Ipren, pappersnäsdukar och zyx är just nu mina bästa vänner. Liksom katten som prompt ska kura nära. 

Ingen simning, inget jobb, 0 fredagsmyskänsla. 

I morgon är en annan dag. 

Plötsligt händer det

Nästan en månad har gått sedan sist jag bloggade. En vissen blogg alltså. Innehaverskan, Moi, har varit rätt så vissen då och då själv faktiskt. Men jag är väl som någon av mina krukväxter tänker jag, som inte får vatten. Man hänger och slokar ett tag och så skvätts det på lite roligheter och man spirar ett tag. Slokar igen och så lite nya roligheter och rätt som det är har man vecklat ut sig och ser tillvaron på ett annat sätt. 

Lite bipolärt över det. Ups and downs i starka kurvor. Ibland är ingenting omöjligt och ibland är ALLT verkligen just det, omöjligt.

Just nu går jag åt ingenting-är-omöjligt-hållet. Hela världen vill jag famna men jag nöjer mig med träningen, simningen, broderiet, att träffa vänner och familj.

Jag får verkligen lägga band på mig att dra i handbromsen när jag helst bara vill gasa. Ursvårt. Bara att gå och lägga sig. Hur svårt som helst fast jag är trött. På kvällarna mår jag oftast som bäst och morgnarna är lite trassliga så det är klart det blir svårt att lägga sig. Men sömnskolan har varit bra, när jag sover, sover jag bättre. 

På en månad hinner det hända en del. Kids som flyttat, kids som köpt lägenhet, konsert, tjejträff, syjunta, träning, samtal,  bibliotekshäng, mamma-häng och soffhäng. Har flyttstädat åt Lilla Systern som tyckte jag var knasig när jag gick loss på avloppsrören i badrum och kök med flaskborsten ... å andra sidan har den lägenheten aldrig varit så skinande ren överallt som när jag drog sista taget med dammsugaren och använt all min ups-energi i fem timmar. Ljuvligt! Sen sov jag middag så sött i två timmar. 

Idag regnsnöar det här och är marstrist. Efter jobbet kommer Lilla N och hans mamma på besök, det livar upp vilken kväll som helst. 

I övrigt har jag nedräkning till nästa torsdag då jag äntligen ska åka till Glasgow och träffa Stora Systern. Längt på det!