torsdag, december 31, 2009

Gott slut och en början!

I radhuset är det full fart! Alla barnen är hemma, kompisar, Bästa väninnan och så klart Älskade Sambon. Så, för mamman återstår att reflektera över året och fira in det nya året! Så klart önskar jag alla mina bloggvänner ett riktigt Gott Nytt År! Allt gott!

tisdag, december 29, 2009

Det räcker!

Knappt hann Lilla Syster hem förrän kompishelvetet började igen. Besvikelse, tårar och ilska blandades med glädjen över att vara hemma. Men hörrni, ska det vara så svårt för ungar/tjejer att vara kompisar egentligen? Och varför?
Och så himla svårt det är att vara mamma i detta, att stötta, att uppmuntra, vara objektiv, förstående och försöka lägga band på sig själv när jag helst av allt bara vill svära och stampa med foten. Hårt. Men det får jag göra i avskildhet. Morra lite kan jag göra publikt.
Sociala färdigheter växer inte på träd. Tyvärr kan det inte heller köpas för pengar. Sociala färdigheter följer ju inte heller med som tillbehör till mobiler, tv-spel, datorer eller allehanda andra tekniska prylar. Tyvärr.
Nä. Sociala färdigheter är inpackade i vanligt sunt bonnaförnuft, hyfs och vett. Det gamla, slitna uttrycket "barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör" kan inte nog trummas in i folks medvetande. Eller, "som man vill bli behandlad, ska man behandla andra", vart tog det vägen?
Det här hösten har vi ägnat mycket tid åt att stötta och uppmuntra Lilla Syster att hitta nya och fler kompisar. Det är svårt med tjejers relationer. Ask me! Största och Stora Systern har redan vandrat den vägen så jag känner mig lite härdad, lite erfaren och trygg i min mammaroll. Ändå blir jag lika ledsen var gång när "onödan" dyker upp, de där totalt onödiga konflikterna som förtar glädjen av att ha en kompis.
Jag är heller inte dummare än att jag vet och förstår att mina egna barn inte alltid är änglar och gör allting rätt. Om någon väljer att inte berätta det för mig eller dem, ja, då är det ju inte mycket att göra. Vi måste hjälpas åt!
Det har hänt att jag vid något föräldramöte har återgett barns konflikter fast med ombytta roller, som om det har hänt mig på jobbet. (bl a här). Jag lovar att det händer grejer i församlingen. För det förstår ju alla att så gööööööööööööör man ju inte! Fast det händer! På riktigt! För ungarna är det verkligheten. Jag bara vägrar stå tyst och se på när det går överstyr!

måndag, december 28, 2009

Klappjakt på is

Idag har systrarna Sisters återvänt till Lilla Staden och mamman har kramat sina "telningar" ömt och länge. De for från regnigt Skåne tidigt i morse och landade här hos mig bland snödrivor och snömodd. För idag har det regnat. Och nu börjar det bli kallare. Och halkigt. Broddar på känns som ett tips inför morgondagen då jag ska ut och inhandla årets "julklappar" som nu blir nyårspresenter. Jag gjorde ett försök igår, men det var alldeles för mycket folk på stan för min smak så projektet sköts upp. Idag ägnar jag mig således åt att vässa armbågarna, äta upp chokladresterna och njuta av att ha flickorna hemma igen. Tjejkväll! Det är grejer det!

söndag, december 27, 2009

I morgon är en annan dag

Det finns en chokladkartong i huset. Ja, egentligen två men bara den ena är öppnad. Den öppnades redan förra fredagen, då var barnen här och gjorde stora ögon inför en kartong med 100 praliner. 100 praliner låter ju verkligen som många! Men herregudminskaparevadgodadevar och hur i hela världen har vi lyckats tömma den? Katten måste ha...... Store Bror tog säkert med si...... Lilla Syster? Plockade väl fickorna fulla innan hon åkte???? Inte har väl vi? Jag? Det är 12 st kvar och jag mår nästan illa. Det är väl rätt åt mig. Men choklad ÄR bra. Man blir glad. Och go. Och jättemätt. Fly mig en skumtomte som omväxling..... Jag SKA skärpa mig. I morgon.

lördag, december 26, 2009

En annan dag

Så kom en annan dag, en annnandag som minsann inte alls var lik någon dag "at all". Nånsin ever. Mamman, d v s jag, har börjat tvivla igen, tvivla på den egna förmågan. Inte som mamma. Absolut inte. Jag är en jättebra mamma. Utan överhuvudtaget. Så där som det kan bli när man är på väg någonstans och inte helt säker på att isen bär. Men jag lyckas tränga bort de där jobbiga känslorna med hjälp av Älskade Sambon, en kram från Store Bror och så en pratstund med flickorna från Andra Änden av landet. Det fungerar, det svarta, trista drar bort och Älsklingen och jag åker ut i snöyran och ....... grillar korv. Det är blir en utflykt värdig vilken dag som helst, och absolut helt perfekt på vår annandag.






fredag, december 25, 2009

Värld i vintervitt

Idag har det gåtts långpromenad genom Lilla Staden. Vi trotsade snöyran och gråvädret, drog på oss varma kläder och gick länge, länge, bara tittade och tog in det vi såg. Tusentals kajor drog fram över våra huvuden, ankorna kvackade förhoppningsfullt när vi närmade oss ån och snön låg vit. Så himla vackert. Så himla lugnt. Det känns nästan förbjudet att fira jul i sån stillhet men hösten har inte varit helt snäll mot oss och vi behöver tid att andas ut, att hitta varandra och vandra ut i det nya året, lugna och fina igen.
Framåt kvällningen kom Store Bror hem med sin pappa, i morgon far de till Göteborg för stor handbollscup, och det var skönt att krama Store Bror God Jul på riktigt innan han gick igen. Flickorna har ringt och de är kvar hos Farmor, vår julhelg rullar på som vi tänkt. Och snön ligger verkligen vit.


torsdag, december 24, 2009

Snön ligger vit

Det är julaftons kväll och i radhuset firas det jul utan barnen. Älskade Sambon och jag tar det lugnt och fint, njuter av lugn och ro men visst gnager det lite i mamma-hjärtat. Det obligatoriska God Jul-samtalet hade vi i morse, barnen och jag, sen begav vi oss till kyrkan för att sjunga lite sånger och närvara då julkrubban ställdes iordning. Vi hade ett "lånebarn" med oss, en vän till familjen och Stora Syster gjorde oss den äran och vi hade verkligen en mysig stund. Och ja, mamman fällde ju en tår där i kyrkan, det är så vackert när barnen sjunger, alla ljus och blommor och ja, jag blir tagen!
Jag hoppas och önskar att ni alla har en fröjdefull jul!
Så,
från mig till er:

God Jul!





onsdag, december 23, 2009

Dagen före

Igår fyllde Älskade Sambon 50 år. Det firade vi med att gå på spa, bara han och jag. In på spa-avdelningen ramlade två trötta, slitna människor och ut gick två sköntrötta, ompysslade, lugna och nöjda människor. I drygt tre timmar var vi gömda för världen, omhuldade av varma bubblor, skön morgonrock, tända ljus, svag, mjuk musik och som avslutning massage och ansiktbehandling. En minnesvärd eftermiddag.
Idag sitter känslan kvar, den där lugna, avslappnande. Det är ju helt fantastiskt! Det bådar gott för en riktigt skön, lugn och rofylld jul.
Dagen idag har ägnats åt att vinka "hejdå" till Stora Syster som kom från Thailand igår, idag drar hon vidare på nya äventyr. Nu återstår att hålla tummarna för att granen håller kvar barren tills i morgon, göra en Jansson och stryka vita duken. Nåja, den där hjortronsglöggen ska nog provsmakas också. Det ÄR verkligen dan före dan!


Den här skridskobanan passerade vi igår på hemväg frå
vår Spa-upplevelse. Jag blir sugen på att åka här!

måndag, december 21, 2009

Mycket nu!

Det packas i lilla radhuset. Barnen går till sin pappa ikväll för vidare avfärd mot Andra Änden av landet i morgon bitti. Vi har fått tänka om. Den här gången behövs det packas ned även vinterkängor och varma kläder. Inte så very vanligt för en jul i Skåne! Men, nu ligger snön vit även där!
Ikväll kommer det alltså att vara väldigt tyst här hemma. Första kvällen när de gått är värst, sen vänjer jag mig så sakta vid just det tysta och lugna. Älskade Sambon väntas hem ganska sent, kanske hinns det med en kopp glögg och en pepparkaka. I morgon skall det sjungas "grattis"-sånger för honom och vi ska ut på hemligt uppdrag. Vidare väntas Stora Syster hem från Thailand och gissa om det värker i "krama-henne-välkommen-hem-så-himla-skönt-att-det-gått-bra-armarna"?
Så jag säger som Spader Madame plägar säga då och då: Over and Out!

söndag, december 20, 2009

Vi hamrar och spikar, vi bygger.....


....... pepparkakshus! Kom på den geniala idéen att inhandla två stycken monteringsfärdiga, två tuber kristyr och en rejäl påse godislinser. Lugnt och fint gick bygget sedan tillväga medan mamman satt med två fingrar i iskallt vatten. Fy vad smält socker är varmt!

fredag, december 18, 2009

Färgglad jul!

Då radhusets stilpolis, tillika Stora Syster, befinner sig i Thailand passar Lilla Syster och jag på att julpynta hemmet. I rött. Till kalaset den 5 december pyntades hemmet lite åt det vita hållet, med änglar, vita amaryllis och lite silverstänk över det hela. Stilpolisen rådde då.
Nu har riktiga julkartongen kommit fram och Lilla Syster rockar loss på tomtar, bockar och julgrisar. Är det jul så är det.
"Du kan ha det över jul så kan vi ändra till nyårsfesten" säger Lilla Syster förnuftigt för hon vet, ju att Stora Syster kommer att himla med ögonen inför åsynen av röda julgardiner, julduk, tomtar och allt.
Men så gör Lilla Syster en rokad. Köket blir tomteland. Vardagsrummet vitt, svart och silvrigt. Nåja, kanske kommer julbocken att få stå vid granen. Som kommer att ha silverkulor, svarta kulor och kaaaaaaaanske några röda. Möjligtvis. Några.
'"Men de blå kulorna då"? undrar jag.
"De från förra året"?
"Blått??"? Lilla Syster spänner ögonen i mig och jag anar att Stilpolisen trots allt har en efterträdare.
Jag drar mig tillbaka och myser med en kopp kaffe och undrar hur julen kommer att se ut hemma hos dem långt där borta i framtiden...... Om jag skulle ta och lägga mig i lite då? Om jag vågar......


Lilla Syster har pyntat köket med det mesta i rött. Som julens färg är.

torsdag, december 17, 2009

Omväxlande

Igår ringde jag upp min nya handläggare på A-kassan då oron för hur det egentligen ska bli, slog klorna i mig. Svårt att tänka på annat då.
Den nya handläggaren var lugn och fin. Förklarade. Sakligt. Jag förstod att inte ens A-kassan vet hur de ska behandla oss som är aktuella för aktivitetsstöd. DET lilla beslutet, regeln, hur det hela ska gå till, skulle klubbas igår eller möjligtvis idag. Hoppas man. För det är ju lite bråttom.
Därför är det ingen idé att jag skickar in några papper alls. För de vet helt enkelt inte vad de ska göra med dem.
Nähä?
Hoppas de fått besked då´rå, så där i början av januari. Så att mamman kan betala hyran och lite andra räkningar den månaden också.
Hur kan jag bli lugn av ett sånt besked då, kan man ju undra. Ett besked som inte gav några som helst svar. Egentligen. Mer än att D.N. H var helt säker på att det skulle ordna sig, övertygade mig om att jag redan har alla papper jag behöver, det kontrollerade vi noga och att hon sen meddelade att handläggningstiden för just min A-kassa bara är en vecka eller två. Och då blir jag lugn.
Ända tills i morse, när jag läste i lokala tidningen, ett uttalande av politiker om att vi inte blir utförsäkrade, vi blir omförsäkrade! Det har vi "omförsäkrade" bara inte fattat. Än. Och att vi ska vara tacksamma och glada för att "de" tar tag i det här och gör så att vi kan börja jobba igen och inte hamnar utanför samhället. Och blir deprimerade. Och lata.
Nähä?
Jag saknar en del i den här debatten. Till exempel vilken behandling sjuka människor får. Eller inte får! Det är känns ju "enkelt" att hurtigt klappa folk på axeln och säga "nu, lilla vän, ska vi se till att du blir arbetsökande i hela Sverige" och få aktivitetsstöd. Eventuellt. Om vi kommer på hur vi ska räkna ut det.....
Innan det då? Många av oss skulle redan vara på banan om det var lättare att träffa läkare, terapeuter och komma in i någon form av rehabilitering som aktivitetsgrupper, sjukgymnastik, samtal, arbetsträning m m. Men det pratas det ingenting om. Det låter som vi bara legat på soffan i xx antal år och nu j-r, sparkas vi ut. Så är det ju inte. Vi är många som kämpar på, som griper varje förslag till behandling med en dåres frenesi, prövar ta mig 17 allt, bara vi blir friska.
Hur verkligheten ser ut, vägen tillbaka, pratas det för lite om. Det känns som om allt just nu handlar om statistik och pengar. Bakom varje siffra finns en människa. Jag är en av dom!

För tusan! Nu har jag då eldat upp mig. Jag gör mig en kopp kaffe och pussar sjuka Lilla Syster på pannan. DET lugnar en mamma som den här!

onsdag, december 16, 2009

Det blir bra ändå!

Julbordsoddset är nu konstaterat noll. Det blir inget. Även mamman har nu huvudvärk, hosta och så infernalisk trött att blotta tanken på att komma iväg till tåget gör att jag somnar. Så nu ligger vi här, Lilla Syster och jag, i varsin ände av stora soffan. Nalle Puh på barnkanalen, en kopp kaffe och utanför radhuset ligger världen inbäddad i vitt.
Jag tror bestämt det finns ett paket skivad julskinka i kylskåpet, julknäckebröd är inhandlat och köttbullar, ja, det finns ju! Kan jag nu bara muta Store Bror med att gå till affären när han kommer från skolan och handla lite julmust, så ror vi den här dagen i hamn. Också!

tisdag, december 15, 2009

Inte alltid som man tänkt!

Det är dagen före årets julbord. Varje år bjuder Älskades Sambons företag på julbord och det brukar vara trevliga tillställningar. Förra året åkte vi t ex båt, och njöt av en enastående vy då Waxholms fästning lyste så vackert i decembernatten då båten tufflade förbi.
I år ska julbordet hållas på torra land i Stora Staden och meningen är ju att jag ska vara med.
Just nu är oddsen för julbordsätandet något på minus. Lilla Syster ligger utslagen i soffan av någon förkylningsbacill, ingen feber men ont i halsen och så förfärligt trött.
Att hitta någon som vill se efter, ha en nattgäst som är sjuk, nio dagar innan julafton, känns lite som ett "mission impossible".
Å ena sidan kommer jag ju att vara jättesugen på julmat på julafton om jag INTE är med och äter i morgon! Å andra sidan är det himla trevligt att träffa Älskade Sambon mitt i veckan och göra saker tillsammans.
Asch, det var väl tur vi gjorde köttbullar igår då, så kan vi ha vårt eget julbord i morgon, Lilla Syster och jag, om det kniper.

måndag, december 14, 2009

Matmamma

Ikväll hackas det lök i radhuset. Till julköttbullarna som ska kryddas, trillas och stekas i ugn.
Den här julen ska jag inte ha mina barn hos mig. Det här "vi-har-barnen-lika-mycket-upplägget" gör att varannan jul är barnen med sin pappa hos farmor i Andra Änden av landet. Första julen detta arrangemang genomfördes var hemsk. Och lång.
"Varför är det någon vits med att fira jul om inte barnen är med"? tänkte jag då.
Nu har vi vant oss, samtliga, även om det just den här kvällen känns så sorgligt och trist att de ska åka iväg. Därför passar det himla bra att vi gör köttbullar just ikväll. Så undrar ingen varför mamman gråter, för det gör man ju när man hackar lök.

söndag, december 13, 2009

En riktig Lussekatt!

I fredags var jag på Lilla Systers skola och beskådade skolans Luciatåg. Som den blödiga mamma jag är, trillade tårarna som pärlor från ett trasigt halsband och jag förbannade avsaknaden av pappersnäsdukar. Jag har legat av mig vad gäller utrustad handväska. Det fanns tider då jag med ett leende kunde fiska upp de mest efterfrågade attiraljerna ur nämnda väska. En ny blöja, en ny tandborste, ett måttband, en rolig leksak, en busslista, en klubba och .... vid ett tämligen rätt valt tillfälle ... en gaffel! Varför just den fanns där har jag ingen aning om. Men jag har som sagt legat av mig.
Vad gäller Luciadag är det här den lugnaste på många, många år för mamman. Otaliga morgnar har tillbringats på dagis, för 18 år sedan gick jag inte ens och la mig den 12.e för att vara på plats med Största Syster och då nyfödda Stora Systern kl 06.00. I morse bjöd Älskade Sambon mig frukost på sängen, sjungades "Staffan var en stalledräng"..... Allt har liksom sin tid!
För övrigt fyller katten Martini 1 år idag och har varit dagens huvudperson för samtliga i hushållet. Allt har verkligen sin tid!

lördag, december 12, 2009

Önska runt i ring

I lilla radhuset lobbas det inför julen. Kylskåpsmagneterna är upptagna varenda en av att hålla önskelistorna uppe. Man kan läsa sig till att det är tekniska prylar som överväger. Hm. Hur gick det till? De är ju uppväxta med pedagogiska träleksaker, hjälpte det liksom? Var det någon mening med all den där omsorgsfulla noggrannheten i valet av leksaker?
Å andra sidan är det ju väääääldigt ont om mobiltelefoner i trä. Till exempel. Nä, lätta, flashiga och hippa ska DE vara. Titta på film i mobilen är tydligen inne nu. Jag bara undrar, när då????? Men jag är ju inte ungdom längre och fattar ju just ingenting.
Ett Wii, tv-spel, är Store Brors önskning. Han vet att det kostar många pengar och han är så söt när lobbar för just DEN julklappen
"Alltså, OM någon skulle få ett sånt, då skulle någon inte vilja ha fler paket" eller
"Någon skulle säkert bli väldigt, väldigt glad om det var ett Wii i paketet och aldrig önska sig något mer".....
Sedan kommer han in i förhandlingsstadiet.
"OM någon får ett Wii, kanske någon går ut med soporna VARJE dag. OCH plockar ur diskmaskinen".
Sådana argument är ju mamman svag för. Egentligen.
Men nu är det ju inte jag som sköter om det här med julklapparna utan det är ju Tomten som sig bör. Så, vi får vänta och se tills Tomten kommer. Helt enkelt.

fredag, december 11, 2009

Recept till en morfar!

Alla mina barn har sysslat med någon sport och har då och då funnits omnämnda i den lokala tidningen. En extra tidning har alltid inköpts och skickats till min pappa tillika barnens morfar som bott långt ifrån oss. Han klippte ur och sparade allt. 2007 dog han hastigt, i september, så den hösten var tung.
Igår var Största Systern i egenskap av kock omnämnd i lokala tidningen. I en julbilaga minsann, med stor bild och egna recept. "Största Systerns bästa julrecept"! Ojojoj. Stolt mamma. Såklart!
Jag fick syn på tidningen i kön på ICA och köpte den förstås. När jag kom hem och packade upp varorna såg jag att jag tagit två. Jag hade "glömt" att pappa inte längre finns och jag blev så .... tom! Jag ville ju att han skulle veta!
OM man kunde skicka en tidning till himlen, skulle den redan vara på väg. Jag hoppas och tror i alla fall att han ser att det går bra för Största Systern och hur fin hon är på bilden. För att inte tala om vilka goda recept hon bjuder på! Ett och annat känner jag minsann igen och det skulle morfarn också göra!
Så, till morfar där i himlen! Du fattas oss!



torsdag, december 10, 2009

Övning ger färdighet

Under hösten har jag haft kraft, mod och anledning att fundera över hur jag bäst försvarar mig/undviker energitjyvar. De finns av alla de slag och påverkar mig på olika sätt. En av de mest drastiska åtgärderna jag tog till var att anlita en jurist. Nu gjorde jag ju inte det för att grannen snor tvättiden, att andra grannen alltid kastar soporna i fel tunna o s v. Nej, det var lite mer komplicerat än så och hade inte med någon granne alls att göra. En närstående, skulle man kunna säga. Som inte heller förstår hyfs, sans och vett. Men som ändrade sig ganska snabbt på hyfs-punkten så att det nu är lugn och ro på den fronten. Peace, liksom. Tack, juristen!
Jag har också övat på att säga "nej", "jag återkommer när jag tänkt på saken" och "jag hör vad du säger men håller inte med dig."
"Va?" ropar nu någon,
"Sånt är ju plättlätt ju!"
Grattis i sådana fall. För mesproppar som mig är det stora kliv att ta. Att våga ta plats. Att våga lita på magkänslan. Att våga tro att jag är någon.
Därför, kära vänner, är jag stolt över mig själv i detta nu när jag kan berätta att jag har pratat med en "A-kassechef" med anledning av samtalet med Den Otrevliga Handläggaren. Och fått rätt. Att jag inte alls är ute i ogjort väder. Att jag gjort precis som jag ska och dessutom fått en ursäkt. Och en ny handläggare. Ögonaböj. Som hjälpte mig bumsbas så att jag redan har alla blanketter jag behöver ha i min mail-låda. Utan sura kommentarer.
"Sug på den" har jag lust att säga till D.O.H. Men jag är ju inte långsint. Inte långsint alls. Saken är härmed utagerad.
Dagen skall ägnas åt att fylla i blanketter. Och se till att andra fyller i det dom ska för min räkning.
Sedan ska jag undvika att läsa i media om de nya sjukförsäkringsreglerna, för tusan, blir ju orolig ju. Vilket inte är bra. Inte bra alls. Men, allt ordnar sig säkert så småningom. Så måste det bli!

onsdag, december 09, 2009

Morra möter Mara

Idag var jag på Arbetsförmedlingen. Jag ska skrivas in i Introduktionsprogrammet eftersom jag åker ur sjukförsäkringssystemet 1 januari. Min FK-handläggare var med, hon lämnar nu över mig till AF.s handläggare som i sin tur lämnar över mig till en coach. Det har jag ju skrivit om förut, att jag avtackar mig Svindlar-Sture och Kvacksalve-Berit, annars har jag väl inga invändningar. (som OM de skulle hjälpa). Jag behöver nu intyg från arbetsgivaren och FK att jag faktiskt varit sjuk och inte är helt återställd ännu. Det ska skickas till A-kassan. Där jag har en annan handläggare. Som har en annan åsikt. Eller som helt enkelt inte har fattat vad vanligt hyfs och vett är. Som tycker att jag skulle ha hört av mig för flera veckor sedan eftersom de har såååååååååååååån lång handläggningstid, mycket är oklart FÖR DEM (???!!!) och jag kan inte bara ri..... och krä...... och vet jag hur mycket de har att göra???? Och pengar??? Jag får väl vänta som alla andra, 10-16 veckor. Minst.
Jo tjena!
Jag kan ju inte ringa till någon innan jag vet ATT jag behöver ringa just dit. Jag kan ju inte be om intyg innan jag vet att jag faktiskt behöver dem. Tycker jag.
Så, jag tycker att det finns ett ledigt jobb på A-kassan. Jag tycker att jag skulle kunna ha det jobbet, för jag är så infernaliskt trevlig i ALLA lägen och väldigt service-minded. Bäst helt enkelt. Jag tycker att A-kassekvinnan borde ta lång semester. På ett varmt ställe.
Kanske borde jag inte sagt detta till henne. Men hennes sätt var bara droppen. Nu har jag en telefontid med A-kassechefen i eftermiddag. DET blir intressant och givande för mig. Hoppas jag!

tisdag, december 08, 2009

Trevlig resa!

Den minnesgode läsaren kanske påminner sig om hur det gick till när jag fick veta att Stora Systern skulle åka till Thailand. Nu är vi framme vid "The Day" och idag haver det vinkats "hejdå" till henne och kompisarna. I detta nu sitter de på planet och ja, är på väg!
Det har packats och stuvats om, det har provats väskor och skor. Det har svurits över väsklås och väsknycklar som fått fötter och vandrat iväg, ingen vet vart, men allt har ordnat sig till slut "and off they go."
Mamman klarade inte av att följa med till Arlanda, det fick bli "vinkelivink" vid radhuset sedan tog Älskade Sambon över, stuvade in ungdomarna och alla väskor i stora bilen och ja, bara åkte liksom. Jag ägnade mig sedan åt att inhandla nytt lucianattlinne till Lilla Syster eftersom lådan med de 118 lussedräkterna vi faktiskt redan har är försvunnen. Också. Som lådan med ljusstakarna. Men nu är hon utrustad med NYA grejer, vilket hon också kommenterade.
"Känns lite kul med ett nytt, eget lusselinne" tyckte hon.
Då ringde Stora Syster från Arlanda och meddelade att
"nu, nu går vi ombord........"
Jajajajajajaja..... allt kommer att gå bra...! Vad långt det är till Thailand då..... Visst räcker internet ända dit?

söndag, december 06, 2009

Klappat och klart

Igår var det ju som sagt kalas. Ett himla trevligt kalas blev det och vi vet nu att 32 personer får plats i radhuset. Trångt? Javisst. Men det står man ut med!
Två timmar innan gästerna skulle komma, föreslog Älskade Sambon att han skulle sätta upp julbelysningen utomhus.
"Nu???????????????" undrade jag och fann köksbordet, där jag precis skulle duka fram, belamrat med sladdar, lampor och kontakter.
"Jisses" tänkte jag och kände hur blodtrycket steg. Hastigt.
Men han jobbade på bra älsklingen och med en kvart till godo var alla ljus på plats i trädgården och köksbordet blev ledigt för dukning........
Idag tar vi det lilla lugna och ser fram emot Lilla Systers dansuppvisning ikväll. Det är verkligen december!


12.15 såg köksbordet ut så här......



13.58 såg bordet ut så här. Precis i tid till första gästen och
mammans blodtryck blev normalt igen........

lördag, december 05, 2009

Kalas

Idag är det kalasdag i lilla radhuset. Nu ska de firas ordentligt, födelsedagsbarnen! Maten är lagad, dukarna strukna, marschaller ska tändas. Älskade Sambon springer runt med bord och stolar, spikar upp tavlor och flyttar lampor som hänger i vägen. I morgon, i morgon ska jag sova! Länge!

torsdag, december 03, 2009

Ännu en födelsedag!

Här träs födelsedagar på rad som pärlor på ett halsband. Idag är det Lilla Systers tur och hon har nu uppnått den aktningsvärda åldern av 12 år! Småbarnsåren är definitivt över. På sätt och vis ganska skönt, allt har ju sin tid. Framför oss har vi nu en lång sträcka med bara tonåringar och ja, jag har en aning om vad komma skall. Men en sak i taget! Idag är det hennes 12-årsdag och man ska ju inte gå händelserna i förväg.
Jag lyckades locka Lilla Syster till skratt i morse. Hon och jag låg kvar i sängen efter födelsedagsmorgonsången och hon åt sin frukost. Paketen var öppnade och hon var nöjd och glad. Vi småpratade lite smått och så frågade hon mig om jag mindes vad jag fick när jag fyllde 12 år. Och ja, jag gör ju det!
"En lp-skiva med Lasse Berghagen" svarade jag och jag tror hon skrattar än!
"Lasse Berghagen???????"
Ja, det var ju liksom andra tider då! Och vaddå? Lasse B är ju poppis än i dag!

onsdag, december 02, 2009

En födelsedag

Idag är det mitt i veckan och Stora Systers födelsedag! 18 år fyller hon, det lilla livet. Inte kom hon undan familjens skönsång i arla morgonstund den här gången heller. Förresten, barnen har aviserat att jag får komma och sjunga för dem varje födelsedagsmorgon för resten av livet.
"Självklart" tycker jag och manar dem till att någon gång skulle jag kunna tänka mig att sjunga en födelsedagsmorgonsång i New York. Till exempel.

tisdag, december 01, 2009

Mysterier att lösa

I morse började julkalendern. När jag satt där i soffan med ungarna slog det mig att det är första gången sedan 1989 som vi inte har någon adventskalender att öppna. Tiden är förbi när de satt med benen rätt ut från soffan med gosedjur och snuttefiltar i morgonmörkret och med stora ögon följde kalendern och sen den obligatoriska, spännande lucköppningen. Något år slog Spara klorna i mig och jag köpte bara en kalender.
"De kan väl öppna lucka varannan dag" eller
"En öppnar tv-kalendern och en öppnar radiokalendern" tänkte jag och "glömde" att barnen var fyra till antalet.
Experiment som inte gick hem kan jag säga. Man lär sig så länge man lever.
Men allt förändras som sagt. Nu är det ingen som frågar efter adventskalendern, det är bara mamman som frågar sig var i all världen julgardinerna och ljusstakarna blivit av??????
Just den frågan ställdes i helgen till samtliga i hushållet. Ungarna såg chockade ut. Älskade Sambon likaså.
"Ska VI veta var gardinerna finns" undrade de.
"Why not?" kontrade mamman och undrade varför just jag blivit utsedd till gardingeneral, jag som inte har så god koll på något vad det verkar för tillfället.
Hela radhuset vändes det upp och ner på. Inga julgardiner att uppbringa. Jag förstod ju att de var undanstoppade på något "bra" ställe och såg fram emot när de skulle dyka upp.
Skulle jag då säga:
"Javisstja. DÄR la jag dem ju?"
Igår kväll letade Stora Syster efter träningskläder i sin garderob. Längst ner, längst in låg julgardinerna. Hon kom ned med dem till köket som bärandes på en trofé.
"Här var de!"
DET var väl ett himla bra ställe????!!!! (jag kommer INTE ihåg att jag lagt dem där.......)
Nu väntar jag bara på var vi hittar ljusstakarna.....

måndag, november 30, 2009

Vad man inte vet att man vet.....

Det blev en lång bloggpaus då "att-göra-listan" varit lång och energin varit riktad till de stundande födelsedagarna. Två av dem inträffar denna vecka och på lördag ska det hela krönas med Öppet Hus för samtliga "decemberfyllerister" i det här huset. De fyller ju gubevars 80 år. Tillsammans. 81 med katten.
Läser ikapp bloggar och undrar ju så klart vad ni hittat på när jag varit upptagen på annat håll. En hel del må jag säga! Jag är utmanad av Spader Madame att berätta 10 saker om mig själv, jag har fått en Award från Pia med samma utmaning och Annika utmanar mig på 10 saker om mig.
Jag bugar, bockar och tackar för att era tankar gått till mig och här kommer 10 vetande om mig som jag inte tror att ni vet! Eller så vet ni det redan och kan sucka "har hon redan berättat ju"... Hur som helst, här kommer 10 hållpunkter genom mitt liv:

1. Jag är född i Småland. Det sägs ju att smålänningar är "snålänningar" men det stämmer inte på mig. Däremot älskar jag lingonsylt, smålands röda guld.

2. Jag var ENORMT blyg i skolan. Sa aldrig ett pip, har därför fått göra en sisådär 20 olika hörseltester men nej. Hörseln var det inget fel på. Idag är lilla mamman sällan tyst och väldigt oblyg, var väl helt enkelt lite sen och trög i starten.......

3. Jag kommer ihåg vilket telefonnummer mina kompisar hade som jag umgicks med under skoltiden (vi pratar -70-tal nu!) men jag kommer inte ihåg mitt eget mobilnummer idag!

4. När jag gick i högstadiet var jag med och vann skol-DM tre år i rad i volleyboll!

5. Jag började spela gitarr i tredje klass efter att ha genomlidit det första obligatoriska året med blockflöjt, och spelade sen till 1.a året på gymnasiet. Än idag kan jag spela "Cavatina" med förbundna ögon, det är dock det enda stycke jag kommer ihåg utantill.

6. Under gymnasietiden utbildade jag mig till undersköterska. Fast jag ville bli journalist. Egentligen.

7. 1983-1985 studerade jag på en folkhögskola till fritidsledare. Två år med internatliv och allehanda friluftsupplevelser inklusive en studieresa till Gambia där vi bodde i byar på landsbygden. Stort!

7. 1986 var jag på en Beach Boys-konsert i San Fransisco. Utomhus. Det var häftigt!

8. Har räknat ut att jag i runda slängar har bytt ungefär 14500 blöjor under min livstid. Hitills. Nåja, kanske har jag inte bytt dem allihop, men har i allra högsta grad varit inblandad på ett eller annat sätt. (hälften av dessa var tygblöjor men jag ids inte räkna ut hur många jag tvättat, då blir jag så trött....) tilläggas bör då förstås att jag ju har fyra egna barn och sju syskonbarn....

9. Jag gillar skor och det skulle aldrig falla mig in att slänga ett par OM de inte är hur trasiga som helst. Skor går alltid att fixas till och jag har hittat en skomakare som gör underverk av .... praktiskt taget bara en sula. Skobegäret har ärvts av mina tre flickor och ja, vi har många skor och snart, snart kan även Lilla Syster vara med och dela på skoinnehavet. My god!

10. Jag gillar att måla. Fast det vet ni ju redan. Men just den här månaden är lite speciell för jag är med i en utställning med tre tavlor. Det är lite häftig att gå där och titta och se att där hänger något som jag målat, tillsammans med andras verk. För det är jag lite stolt!

Jag utmanar härmed Stort och Smått, Nilla och Polargrevinnan! Lev väl!

onsdag, november 25, 2009

Decemberpussel

Ja MEN! Nu regnar det här! Jag som skulle putsa fönster. Eller inte. Okej. Det blir till att lägga decemberpussel istället. Jag kommer inte undan längre.
December kan ju vara en hektiskt månad tycker många. Det är advent, julfester, glögg ska drickas, pepparkakor bakas, julklappar ska handlas och mitt i alltihop skrider Lucia in med ljus i hår..... Så, utöver detta kryddar vi månaden med födelsedagar. Årets födelsedagstätaste månad. 4 st! Come on! Så, fram med stora almanackan, stora pennan och pannan i djupa veck.
Vis av erfarenhet är det bra att planera den här månaden in i minsta detalj. Vi ska ta oss fram till den 22 december då ungarna åker till Andra Änden av landet för att fira jul med sin pappa och släkten där. Sen, någon gång i mellandagarna breder landet "ingenting-planerat-i-almanackan" ut sig. Fast nu är nu, det är fortfarande november och jag börjar med att strunta i att putsa fönstren. Det lär ju bli december ändå.

tisdag, november 24, 2009

Stick i armen och gummiknän

Igår tog vi sprutan, Stora Syster och jag. Vi begav oss till kommunens upprättade vaccinationscentral och det gick bra ända tills någon före oss i kön svimmade och stöp rätt ner i golvet med en duns. När detta inträffade bleknade Stora Syster rejält och mamman fick hålla handen en stund innan hennes blodomlopp hittade tillbaka till huvudet.
"Är det verkligen inte farligt?" frågade hon flera gånger och mamman höll handen, klappade kinden och försäkrade att det verkligen inte är farligt.
Nej, jag tror verkligen inte att det är farligt, bara en väldigt, väldigt ovanlig och märklig situation. Många människor på samma plats i ett kö-system, securitasvakter, röda-korspersonal, sjuksköterskor klädda i gröna kläder, många "stick-stationer" och över allt svävade en doft av desinfektionssprit. Det är verkligen inte konstigt att en del människor svimmar. Jag som själv varit sjukvårdspersonal kände att i knäna var det lite mer gummi än vanligt men sen gick ju allt så bra, så bra.
I natt vaknade jag av att det gjorde ont i armen. När vi sammanstrålade till frukosten i morse, klagade Stora Syster på samma symtom. Just nu ligger vi i var sin ände av soffan, hon har yrsel, huvudvärk och jätteont i armen. Jag är mest lazy och låg. Novemberlåg. Mitt emellan ligger Store Bror och ojar sig för på torsdag är det hans tur att få sprutan av skolsyster. Han är mest oroad över hur det ska bli med "handbollsarmen". Det är ju match på lördag igen. Dessa ord glädjer mamman för då vet jag att han är på bättringsvägen. Äntligen!

måndag, november 23, 2009

Höga berg och djupa dalar

Veckan börjar inte bra. Store Bror är sämre igen och ligger blek och tyst i soffan. Inte likt honom, inte likt alls. Vart ska det här ta vägen nu då? Även mammans humör har dalat kolossalt, helt otippat efter en ok helg. Men, det är bara så det är. Life, liksom.

söndag, november 22, 2009

Helgyra

Helgen har gått fort. Alldeles för fort. Det har tvättats, lagats mat, monterats bänk till vardagsrummet, skjutsats barn hit och dit, lagats mer mat o s v. Som i vilken familj som helst. Vilken helg som helst.
Men ändå, mitt i all "vanlighet" blir jag alldeles varm i magen när Stora Syster blir glad över en hemlagad äppelpaj, Store Bror verkar vara på bättringsvägen från sin förkylning och Lilla Syster har en lyckad dansträning och när Största Systern blir glad över att få bjuda sin mamma på en kopp kaffe en gråmulen söndagseftermiddag. Så klart blir jag varm i magen och svag i knäna när Älskade Sambon monterat fina bänken till vardagsrummet och viskar i mitt öra när han går förbi "jag älskar dig"! fast jag kanske inte har varit på banan hela helgen. Men jag tror bestämt att det är "real love" här liksom. Jag gillar det! Vilken helg som helst!

fredag, november 20, 2009

Från klarhet till klarhet

Jag tackar, bugar och bockar för alla lyckönskningar via kommentarer och mail ang MÖTET igår! Det där läskiga, om hur det ska bli med jobbet och så. Det gick oväntat bra. Jag fick veta arbetsgivarens policy, vilka möjligheter som finns och tja, det var väl inte helt nattsvart. Personaladministratören var trots allt en vanlig, vänlig människa och höll med mig till slut om att jag behöver mer tid och någon form av lugnare arbetsträning för att senare kunna fatta ett beslut om jag SKA tillbaka till mitt jobb eller omplaceras. Det är allt annat än lugnt där jag jobbar så det måste ske någon annanstans. Steg 1 är avklarat och nu gäller det att övertala FÖRSÄKRINGSKASSAN. Igen. PA.n erbjöd sig att ta den kontakten och jag tänker att det måste vara bra så jag tackade ja till det.

Att mötet gick så bra firade jag med att ta med Lilla Syster och Store Bror till Stora Systers gymnasieskola som hade öppet hus igår kväll. Det var mycket lärorikt!
Till exempel lärde jag mig:
- att i det skåp som varje elev har får det plats EN (1) elev om eleven inte är längre än 170 cm,
- att skolans brandalarm fungerar alldeles utmärkt då någon roade sig med att trycka på någon knapp,
- att skolan är en väldigt trevlig skola med många, många elever och många, många känner igen den här lilla mamman,
- att jag blir väldigt glad när många ungdomar hejar så glatt på hela familjen,
- att Stora Syster är en vääääldigt god pedagog och tog hand om niondeklassare och deras förvirrade föräldrar på bästa sätt!
- att Stora Syster även tar hand om sin förvirrade mamma på bästa sätt när hon förirrar sig ifrån familjen och går vilse i den stora skolans många korridorer!

En bra avslutning på en torsdag i november helt enkelt. Och idag är det fredag! Lovely!

tisdag, november 17, 2009

Nöjd med det lilla

Det är en sån där tung och trist vecka som rullar över en ibland. Dessutom regnar det. Hela tiden. Stora Syster är sjuk med feber, halsont, hosta och värk och det är klart jag undrar om det-är-ni-vet-vad.
Älskade Sambon har ringt från Stora Staden och meddelat att han behöver komma hem. Han tillhör en riskgrupp och borde vara kallad till vaccinering för flera veckor sedan. Men han är borttappad. Nu är han ombedd att åka till Lilla Stadens vaccinationscentral och köa med en riskgrupplapp bland de 1000-tals mammor med barn mellan 3 och 6 år som får ta sprutan den här veckan.
"Lycka till" tänker jag och ser inför min blick tumultartade scener när han, 49, tar plats i kön mellan Ture 3 år och Tage 5 och ett halvt med vidhållande mammor. Kan bli intressant....
Jag själv är redan nervös för mötet på torsdag som ska handla om ev omplacering och det tar på mitt humör, tyvärr. I morse ramlade så skåpdörren bort till sopskåpet och det är ju bara droppen en sketen novembertisdag.
Men si!
Då hittar jag en bit äppelkaka i skåpet och kaffepannan åker fram.
Här ska festas en stund.
En sketen novembertisdag får så en guldkant ändå!

måndag, november 16, 2009

När jag vill ligga....

.... kvar i sängen och låtsas att jag är kvar på landet gör Älskade Sambon allt för att jag komma upp. Lite ombytta roller, i lördags morse var det precis tvärtom....
Men det är klart han får som han vill! Alltid. Med lite extra sovmorgon bredvid lite ledsen fästmö, nybryggt kaffe och tidningen vid sängkanten och så några extra pussar och kramar åker han iväg till Stora Staden och övernattningslyan. Kvar står jag med näsduk och viftar "hejdå, vi ses på fredag"....
Ikväll kommer ungarna och vi ska ha bästa veckan! Mamman har gjort schema över veckans aktiviteter, skjutsar hit och dit är planerade, matlista finns, yoga-timmen är inbokad, målarkursen är ett stående inslag, tvättstugan bokad, bilen blir hemskjutsad på tisdag från verkstaden så.....
... den här veckan kommer att gå fort och snart får vi sjunga "...nu är det fredagsmys...." igen!
Om jag saknar min älskling??? Jaaaaaaaa. Det gör jag. Redan.

söndag, november 15, 2009

Batteriladdning

Grått, regn och blåst. Typiskt novemberväder. Men vad gör väl det?
Älsklingen och jag har rymt hemifrån. I fredags packade vi ihop oss och styrde kosan mot ön och här har vi eldat i spisen, ätit och druckit gott, hunnit med att läsa tidningen och gått långa promenader och bara vara.
Idag stundar hemresan, det är väldigt vad en helg går fort!


torsdag, november 12, 2009

Egen coach!

Torsdagar flyter på skapligt. Absolut. Onsdagarnas målarkurs brukar ha den inverkan. Det är bra. Jag hickar nästan inte ens till när ett brev från Försäkringskassan dimper ned. De skriver så mycket....

......1 januari ..... bla.....bla bla...... till Arbetsförmedlingen. ......bla .... bla bla......bla bla bla..... Introduktionsprogram .... blabla..... obligatoriskt ....... blablablabla ....... A-kassan ....bla... tjänstledigt.... sjukskriv........... blablablabla.....ännu inte i skick för .....blabla..... ingen ersättning ....blablablabla.........
Jorå. Saker löser sig med tiden.
Lite nervös blev jag egentligen bara när jag kom till stycket om vad som händer när jag skrivs in på Arbetsförmedlingen. Jag kommer att tilldelas en .... coach!
Vill jag verkligen ha det?
Om någon där på Arbetsförmedlingen bara lovar och svär att jag inte hamnar i klorna på coacherna Svindlar-Sture eller Kvacksalve-Berit som figurerat i tidningarna den senaste tiden så.... ok då.
THANK GOD att det är fredag i morgon! Då får jag pussa på älsklingen igen. Om HAN kör med handpåläggning tänker jag inte protestera. DET är då ett som är säkert!

onsdag, november 11, 2009

Onsdag

Det vankas målarkurs ikväll. En höjdpunkt i veckan. MIN kväll. Inga föräldramöten, skjutsningar, träningar, matsäcksförberedelser i världen kan få mig att ändra på det. Nope. Onsdagskvällar är huggna i sten.
M.Å.L.A.R.K.U.R.S!
Ungarna har lärt sig. Det händer att frågan liksom blir hängande i luften:
"Mamma, på ons..... javisstja!"
"Ja. Vad är det på onsdag?"
"Det var inget. Jag fixar själv."
Så där ja. Lång och trogen envishet och så blev onsdagskvällarna mina! Lovely! Och så är det bara två dagar kvar till fredag. Bra dagar, de här onsdagarna!

måndag, november 09, 2009

Oväder

Alltså. Vissa dagar får man ju skärpa sig, kamma sig, byta kanal eller vadtusansomhelst. Vissa dagar känns bara lite tyngre än andra och då KAAAAAAN det hända att jag tappar humöret. Trist. Men sant. Jag jobbar på det. Just nu jobbar jag på humöret i nya soffan. Det känns lite bättre där. Alla andra har flytt fältet.
Älskade Sambon åkte i morse till sitt jobb i Stora Staden och återkommer som vanligt om fredagen. Har jag tur och han ork, står han i dörren en vardagskväll och då är det ingen vardagskväll i vanlig mening utan ren och skär lyx! Till och med falukorv med mos blir lyxmat då!
För det mesta är det alltså mina barn och jag. Och diskmaskin som ska tömmas och plockas i, mat ska planeras och handlas, lagas, ätas och plockas undan, utvecklingssamtal och föräldramöten, träningar och aktiviteter som det ska skjutsas och hämtas till, läxor, sopor, tvätt, städ och ja. Allt som hör livet till helt enkelt. Varken mer eller mindre än för någon annan.
Men ändå!
Ibland slår min barometer över på oväder snabbt som bara den och ni vet ju hur det är med orkan och tyfoner?! De slår ju bara till. Överraskande.
Nu har jag ju mitt mående överlag, den häringa depressionen som ska övervinnas så jag har inte lika lång stubin som förr, inte lika mycket reserver att ta till, batteriet tar slut fortare än kvickt. Visst hjälper de till här hemma! De små liven.
Men ibland kan en inte kastad soppåse som läckt i hallen, en outplockad diskmaskin, frukost-kvar-på-bordet-klockan-17.00, oupplockade, stinkande träningsväskor, en sovande tonåring i soffan och hungriga-ungar-som-vill-ha-mat-nu-precis-nu vara som tändvätska är för en majbrasa. Explosivt.
Så väldigt fort blev jag väldigt ensam här på nedervåningen när jag kom hem efter arbetsträningen idag.
Aj då!
Då kommer Store Bror smygande och försiktigt från hallen hörs:
"Mamma. Ta lite choklad."
Som om DET skulle hjälpa????
Men han tar skylten på kylskåpet bokstavligt.
Jag provar. Jag tar mig lite choklad.



Vilken dag som helst är mamman på bättre humör igen!

söndag, november 08, 2009

Premiär!

Tidelidam! Tidelapom! Tideladejamdej.... !
SOM jag/vi har längtat! SOM jag/vi har slipat, spacklat, limmat, tapetserat, målat, fejat, grejat och längtat. Och igår! Tadam! Kom soffan! Nu är det nästan klart. Förutom tak- och golvlister och dörrfoder som vilket år som helst är på plats. Och så lite fix och trix med tavlor och böcker, sånt där roligt! Nu kan vi vara i vardagsrummet igen och det är SÅ skönt! Igår kväll invigdes soffan och det var Älskade Sambon, jag, Stora Syster och Pojkvännen, Lilla Syster och Store Bror samt en katt som slog oss ner och njöt av att få plats. Filmen glömde vi nästan bort, det var så roligt att sitta där i allt det nya och bara njuta och prata.
Idag har vi varit i Norrköping och hejat på Store Brors handbollslag. Alla hejarop, klappade händer och peppningar gav resultat. De vann! Med sju bollar. I pausen pussades Älskade Sambon och jag på läktaren lite så där i smyg. Man får ju passa på! En ny jobbvecka väntar och då är det telefonkontakt igen som gäller.
Nu är vi hemma igen och jag sitter uppkrupen med datorn i soffan. Jag har konstaterat att min röda tråd här hemma är grå, att svart visst är en färg, skönaste fåtöljen hittade jag på en begagnat-affär och att det är mycket jobb med att renovera. Jobbigt men kul. Idag gillar jag läget!

Här började vi! Bullrigt, bökigt, stökigt, mysigt och trångt.


Så här blev det!


Från soffan såg rummet ut så här......


....och idag från soffan ser jag det här.


Som vid de flesta invigningar och premiärer
vankades det skumpa framåt kvällen,
och ja, så förhoppningsfullt hade det inhandlats
fyra triss som inte gav något.
Men det gör inget, vi har vunnit ändå. Vårt fina rum!

fredag, november 06, 2009

Ansiktslyftning

Det har väl hänt att jag funderat på det. Ansiktslyftning. Till exempel en dag som denna som är dagen efter ett migränanfall och det känns som skinnet sitter väldigt löst på ansiktsbenen. Allt har liksom flyttat ned ett par våningar. Trist. Å andra sidan brukar det rätta till sig när jag vilat lite mer, tagit en promenad och tänkt minst 100 glada tankar igen. Så, det där med ansiktslyftning är mest en tanke.
Jag fixar dörrar istället. Billigare och smärtfritt.
Vardagsrummets renovering går in i sista fasen och det börjar bli dags för lite finlir. Det där som jag tycker är så kul.
I veckan var det som sagt dörrens tur.

Dörren till badrummet såg från början ut så här. 80-tals brun och trist.


Så jag målade den grå och trist i stället.



Sedan använde jag wall-stickers och dörren blev alldeles speciell och fin.
Nu fattas bara dörrfoder. De kommer dit vilket år som helst! Ska bara måla dem först.......

torsdag, november 05, 2009

Oplanerad planering

Planering och system. Allt kan ju såklart skötas med hjälp av detta. Jag är lite av den oplanerade sorten men försöker hela tiden lära mig att planera och hålla koll. Det är inte så lyckat, alltid. Men jag försöker!
Alldeles nyss till exempel, så kom det ett mail med en påminnelse om att Store Bror ska spela handboll i Norrköping på söndag eftermiddag.
"Vvvvvvaaaaaaaa?"
"Jamen, det var ju inte förrän i typ, mitten av november eller så?"
Ja. Ungefär nu. Denna helg. Helgen EFTER denna, när det verkligen är mitt i november, då ska andra matcher spelas.
Jaha.
Nollkollhandboll har jag och funderar nu på hur jag ska locka med Älskade Sambon till Norrköping på söndag. Det är trist att köra så långt själv och Store Bror vill så klart att da familia är med och hejar. Jag är ju också lite rädd om tiden med älsklingen eftersom vi mest ses på helgerna. Men, Norrköping it is.
IKEA ligger väl på vägen? Romantiskt? Knappast!
Drömmen om en låååååång, skön söndag i nya soffan som ska hämtas på lördag får planeras om till en annan lämplig söndag.


En "planeringstavla", inte helt lyckat.
Någonstans här sitter handbollslappen......inte...



.....eller här kanske? Ingen uppskriven match i almanackan i alla fall....
När jag lagt till fotot såg jag ju att jag glömt byta till november.
Det har jag gjort nu!

onsdag, november 04, 2009

En karamell

Vissa karameller ska avnjutas länge! Nu har jag hållt på en ett tag. Jag har fått en Award. Christina har sänt en till mig med dessa ord:


""Hej Cina, jag sä'nder dig en Award för jag
tycker du är en fantastisk kvinna.
Och du har en sådan humor! Kram christina
""

Olika Awards vandrar runt i bloggvärlden och jag blev glad när en av dem "ramlade" in hos mig. TACK Christina! Till denna hör att berätta sju saker om sig själv och sen att lämna den vidare till sju andra bloggare.
Christinas Ahls blogg hittade jag till i våras. Hon, liksom jag, är sjukskriven och försöker hitta en väg tillbaka från utbrändhet och depression. Jag vill också nämna att hon tar väldigt fina bilder!
10 olika saker om mig själv har jag redan berättat/avslöjat. Ok. Här kommer sju till, jag väljer att ha lite julanknytning:

1. Jag gillar att få paket. Jag röstade således "NEJ" när förslaget att endast köpa julklappar till barnen blev aktuellt för en sisådär 20 år sedan. Jag blev väldigt nedröstad kan jag säga. Sedan ett par år tillbaka är dock ordningen återställd.

2. Sedan 24 december 2008 är jag rökfri.

3. Min passion i livet är pepparkakor och jag kan inte låta bli att göra ett pepparkakshus med ungarna till varje jul. Har försökt att låta bli men det går inte.

4. När barnen är med mig på julafton går vi till kyrkan vid lunchtid för att se på när julkrubban plockas fram och vi sjunger julsånger. Lite tråkigt och lite mysigt tycker ungarna men minns förra julafton då vi ringde polisen på vägen och tipsade om en rattfyllerist som for fram som en galning genom stan. Minnesvärt, hela utflykten.

5. Jag hänger alltid upp en mistel till jul. Det är trevligt och i villervallan med alla barn, paket, katter och allmän röra kan jag alltid hitta Älskade Sambon ståendes under den, redo för att pussas när jag går förbi. Vi gillar nämligen att pussa på varandra fast det gått sju år sedan vi träffades.

6. I mitt "förra", mycket kontrollerande och kravfyllda liv, var julförberedelserna nästan klara så här i början av november. Trodde jag. Sedan byggde jag på hela tiden med nya krav och smällde nästan av när "juldagsmorgonen glimmade" och jag glömt att lägga på julduken. Vilket nästan aldrig inträffade, att jag glömde alltså, men det hände väl att någon av ungarna spillde något eller kräktes julgröt på nya duken och då kunde jag börja gråta. Eller när Store Bror smällde huvudet i ett skåp på julaftonsmorgonen så blodet sprutade och min första tanke var "jag kommer aaaaaaldrig att hinna få julmaten klar innan Kalle Anka" så jag helt sonika tejpade ihop ungen med klippta plåsterbitar. Ja, ja. Det funkade ju men, kära vänner, är tecken på total stress och att haveriet är nära. Där har jag lovat mig själv att aldrig hamna igen! (var vänlig påminn mig om några veckor när jag skriver desperat om silveränglar, julgirlanger och broderade ostgördlar.....).

7. Mitt sjunde avslöjande med jultema är att jag faktiskt gillar och längtar till julen trots alla "krav" och "måsten" som redan nu slungas emot mig bara jag sticker näbben utanför dörren. Det gäller att stå emot och plocka just DE russinen ur lussebullen som man gillar allra bäst. Att dricka glögg till exempel! Att inse att köpta pepparkakor duger! Med mögelost på är det bästa lyxfikat!

Så, mina kära vänner förvaltade jag denna Award. Jag kan inte välja ut sju av er, det bara går inte. Av sånt får jag ont i magen. Men om jag gör om det lite, till en utmaning? Julanknytningsavslöjandeutmaning? Jag skakar om lite, lyfter mina händer och sviiiiisch..... ut i cyperspace ......



tisdag, november 03, 2009

Ratta rätt

Handledarutbildningen igår gick bra. Jag fick ett intyg på att jag får vara handledare åt Stora Syster så nu är det "bara" att skicka in alla papper till Länstyrelsen, betala, vänta och se glad ut. Ni ska inte tro att gamla gröna "ÖVNINGSKÖRNING"-skylten duger längre. Ånej. Förvisso är skylten fortfarande grön men nu ska det stå "ÖVNINGSKÖR". Något annat duger inte. Suck och stön. Nu blir det väl inte ekonomisk kris och katastrof just för ny-skylt-utlägget men jag fattar inte skillnaden. Någon språkpolis som varit i farten?
Det var väldigt lite handledarmammor där på kursen och en handledarpappa fnös åt mina frågor. Då tittade Stora Syster på mig med svarta ögon och jag fattade precis. Hon menade:
"HAKA INTE UPP DIG PÅ DEN DÄR GUBBEN!"
Så då gjorde jag inte det.
Men jag lovar att djupt i mitt kvinnohjärta väcktes en lust att sparka den oförskämde på smalbenet. Sedan berättade den oförskämde att han haft körkort i 41 år och då fattade jag precis. Han tyckte säkert att med de åren hade han monopol på att vara bra på att köra bil och att "kärringar verkligen kör som kärringar".
Jag hann i alla fall före honom ut från parkeringen!
När jag kom hem läste jag lite i den handledarbok vi fick. På första sidan stod som en liten påminnelse:
"Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör!
Om Stora Syster lagt märke till min privata lilla tävling där på parkeringsplatsen?
Hon har inte sagt något. Ännu. Jag tror jag låter saken bero......

måndag, november 02, 2009

Körkort i sikte!

En ny vecka skall planeras. Stora Syster och mamman ska gå på handledarutbildning så att Stora Syster ska kunna övningsköra. MED sin mamma. Jag har mina aningar att mitt mamma-tålamo(r)d kommer att prövas till det yttersta. Återigen. En mammas lott liksom. Att prövas. Om man håller och står kvar. Och det gör man ju.
Igår, vid middagen, diskuterade vi detta. Körskolan, teori, övningstillfällen, dragläge, hur-var-det-när-Största-Systern-tog-körkortet, intensivutbildning eller inte och en hel del andra saker kring detta ämne.
"Hur svårt kan det va´?" tyckte Lilla Syster till slut.
Precis. Hur svårt kan det vara? Vi får se. Första steget tas ikväll.

onsdag, oktober 28, 2009

Förhandlingsläge

Det är lov. Höstlov. Idag skiner äntligen solen och speglar sig i de nedfallna löven i trädgården. Det ser ut som guldpengar som ligger på marken, skiner och glittrar. Vackert.
"Det är ju synd att ta bort dem, mamma" påpekar Store Bror i arla morgonstund.
"Du tycker ju om att ha något fint att titta på!"
Jag fattar piken. Här tänker inte krattas några löv!
Hårda förhandlingar stundar!

tisdag, oktober 27, 2009

Det går framåt

Dagarna går fort, knappt hinner jag fånga en när nästa är på ingång. Sedan mitt senaste inlägg i blogg-världen har det hänt en del och jag beslöt mig för att landa i det. Ta det "lite piano" och smälta lite intryck, avtryck och påtryckningar. Hur det gick??? Mjnja. Ja. Ganska bra, tror jag. Jag gör framsteg. Inga psykbryt av större slag, lite tippningar hit och dit men jag har kommit upp på banan snabbt igen. Jag håller i!
Vardagsrummet börjar ta form med färg och tapeter. Älskade Sambon dansar inte bara som en gud, han är väldigt bra på att tapetsera också. Det gååååååår ju bara inte att låta bli att bli förälskad igen och igen när jag ser honom gå där stolt som en tupp och inspektera de helt perfekta tapetskarvarna. Eftersom vi knappt har några möbler alls i det rummet för tillfället, finns det ju plats för en och annan svängom också. Nu missade vi ju Dansbandsgalan i lördags men vi behöver ingen musik. Vi dansar ändå och ungarna lider och försvinner som isglass i solsken.
Dansbandsgalan ja. Kan ju vara roligt att titta på. Men roligare ändå är att se Store Bror spela handboll och "spöa" lag efter lag i sin årsklass. Ja, så himla bra var de att de vann hela klabbet för pojkar -96 i Kempa Cup. En seger för laget och för Store Bror som älskar sin handboll över allt i livet, som håller honom social och självkänslan växer. Gör gott i mamma-hjärtat också!
Medan jag var publik på plats vid finalen satt resten av familjen hemma vid datorn och tittade på matchen via Webb-tv, vi höll kontakt via mobilen. Det var bra, för jag ville ju vara uppdaterad med hur det gick för Stora Systers Pojkvän som spelade fotboll och fajtades för att hålla sig kvar i Superettan. (Ja. Vi gillar idrott. Ibland kör det ihop sig! Helgen = tapetsering, handboll, fotboll, javisstja. Vi behöver mat också! Vem lagar? Va? Vem? Jag? Näe. Joe. Ok. Då).
I söndags kväll kunde vi så samlas alla för att äta middag tillsammans. Ja, inte Största Systern då som jobbade på banketten för att fira Lilla Stadens 350-års jubileum, men vi andra. Det var mycket taktiksnack, tapetsnack, skratt och prat. Ja, vanligt liksom. Det tycker jag är skönt!
Denna vecka har ungarna lov. Kanske kan jag få hjälp med att kratta upp löven i trädgården. Eller inte!?

torsdag, oktober 22, 2009

Samhöriget

När jag sitter på ett möte med mammor i Föreningen Autism, går det upp för mig att av gruppens tio mammor är det bara två som yrkesarbetar just nu. Vi andra är sjukskrivna. Det har tagit ett tag att komma på det. DET var inte det första jag basunerade ut när jag blev medlem utan man lär ju känna varandra efter ett tag och törs visa sina inte-perfekt-sidor. Anledningen till att vi faktiskt träffas är ju att vi har barn med något neuropsykiatriskt funktionshinder, inte att vi är sjukskrivna.
Förutom att våra barn har liknande diagnoser har vi mammor det: Depression, utbrändhet, ångestsyndrom, panikångest eller som en mamma uttryckte sig: "totalt-jävla-manglad-igenom-omöjligt-skolsystem-och-möten-med-oförstående-förståsigpåare-syndromet".
Oavsett så sitter vi där. Så trötta, så trötta. Kämpaglöden finns förstås. Annars vore vi ju inte där. Men den där känslan av att vara så förfärligt trött att bara fläktens surrande i rummet gör att det är en sak för mycket att ta in. Det är fullt i systemet.
Jag blir peppad och glad över föreningens "mamma-möten", de ger mig styrka och glädje mitt i allt det svåra. De ger mig också insikt i, att man faktiskt KAN bli sjuk av långvarig press och stress utanför det normala. Det är sant det jag känner. Det här händer på riktigt. Jag är mitt i verkligheten där det händer att säkringarna går i huvudet p g a av överhettning. Var köper man nya???!!!

Är det då typiskt "mammor" att bli så här sjuka? Inte vet jag. För att drabbas måste man ju så klart har en sårbarhet men att det skulle vara typiskt kvinnligt. Jag vet inte. Det bryr jag mig inte om. Jag vill bara bli frisk.

Har funderat på att bjuda in Reinfeldt och grabbarna/tjejerna på en prao-vecka eller två. Alltså, innan de ska klubba igenom beslutet om nya sjukförsäkringsreglerna. De har väl inte tid. De har ju ett land att sköta. Ett land som jag bor i. De har inte tid med något sånt här litet och fjuttigt i det stora sammanget Sverige och Världen.

Kalas!

Den 27 oktober firar Cickis Designblogg 2 år. I samband med det lottar Cicki ut presenter, och inte vilka presenter som helst, utan alster som hon sytt själv! Tidigare i höstas beställde jag necessär och sminkväska till mig och Lilla Syster, så fina så!
Susa in på hennes blogg och läs om utlottningen HÄR!

tisdag, oktober 20, 2009

Val, kval och en skvätt kaffe

Hösten är även fotograferingstider. Skolfoto. Detta påfund! Luttrad morsa skriker "nnnnnneeeeeeeeeeeeeeeeeejjjjjj" inombords var gång lapparna om fotografering dimper ned på köksbordet. Bilderna ska hem, till påseende.
"Ånej, det är ju valfritt!" säger vän av ordning.
"Valfritt?"
"Jo tjena!"
"Grattis i så fall!"
Jag går på det varje gång. Är under påtryckning så att säga. Att bara titta. Lite. Fast lite bättre och mer sträng har jag blivit.
Skolkatalogen. Den är ok. Praktiskt, eftersom två av barnen går i samma rektorsområde.
Fotofirmorna har inte faktureringsdatum som andra, utan mitt i månaden. Hur lätt är det inte att missa det?
Som igår. Inbetalningskortet satt på kylskåpet. Himla praktiskt ställe. Har sett den så länge att jag glömt bort. Kom på att jag skulle betala. "Humpidumpi-mmm-naninaaaa" nynnade jag och letade efter kortläsaren. Man betalar ju över internet. Som funkar när det vill förvisso men jag hade lyckats forcera brandväggen eller nåt.......
"Kortläsaren?"
Just ja. I svarta skåpet i vardagsrummet. Som är inplastat. Väääääldigt inplastat för att slippa damm när vi håller på att göra om ju! Älskade Sambon har då plastat med en dåres frenesi, så inte den minsta glipa gick att uppbringa.
Kan härmed titulera mig "inbrytningsdrottning", för kortläsaren skulle jag bara ha!
Sen kom posten. Med en hälsning från ICA-Leffe! Ett erbjudande som sänt från ovan i dessa renoveringstider! Mycket kaffe går det åt!


ICA-Leffe. Räddaren i "nöden". Kaffe-nöden!

söndag, oktober 18, 2009

Gilla läget!

....packa, packa.... bär, bär..... flytta, flytta..... packa, bär, flytta....
Man kunde tro, att vi ska flytta. Långt bort. Men nej. "Bara" vardagsrummet ska fixas. Så, därför go´vänner, är jag så totaly uppslukad av detta. Jag återkommer. Var så säkra!
I fredags brakade internet ihop där jag bor. Om detta har jag en rolig historia. Nu! När det gått ett par dagar! Eller, inte roligt alls. Bara väldigt frustrerande. Idag har jag åter lite koll på läget. Både vad gäller nätet OCH renoveringen. Och så har jag lite underlag för nyårsfrågesporten: "Hur många liter spackel går det åt till C o M.s vardagsrum? Hur många lite kaffe behöver C för att orka hela renoveringsvägen? Varför var det extrapris på de utvalda tapeterna FÖRRA helgen och inte denna? De som bodde här före oss, varför fuskade de så med renoveringen"?
Ni som orkar! Ni får medalj! Jag återkommer! I promise!

torsdag, oktober 15, 2009

Flytta hemifrån

Den gamle trotjänaren IVAR ska flytta hemifrån. Vid pass 23 år fyllda kan ju det vara på tiden! Ivar har stått ut med det mesta och aldrig, aldrig klagat. Jo, bara en gång, när han av pur utmattning och tjurighet släppte ifrån sig ett par mojänger som höll ihop hela honom. Då rasade halva Ivar i golvet. Inte skadade han sig, ånej då, men lämnade märken i DEN parketten så att ingen, ingen någonsin skulle glömma att han blivit felbelastad. Sedan dess har vi tagit det vackert med honom. Lite målarfärg då och då. Olika så klart. Han har ju följt med oss till, få se, (räkna, räkna, tänk....) till fyra lägenheter, 1 hus och sedemera 1 radhus. Alltid har vi sett till att han passat in. Han har haft det himla bra. Inte ens när ungarna använde honom som ribbstol klagade han. Nej, han stod pall. Visserligen fastskruvad i väggen för säkerhets skull men han kunde ju ha släppt ifrån sig ett hyllplan eller två. Men inte min Ivar.
Ska han verkligen flytta? Kommer vi inte att sakna honom?
Jo. Antagligen.
Men nu HAR vi bestämt oss för att ha lite nya, valda-tillsammans-möbler, Älskade Sambon och jag. Vi har levt i ett hop-plock från mitt gamla liv, hans gamla liv och nu tyckte vi att
"Näe. Nu gör vi något alldeles, alldeles eget".
Jag tycker mig ha hört att Ivar och Mormors gamla skåp har diskuterat på nätterna varför just Mormors gamla skåp ska få vara kvar men inte Ivar. Skåpet har tröstat honom med att tala om att han inte förpassas till evigheten, utan ska få vila ett slag i ett förråd. Som tack för lång och trogen tjänst liksom. Med det har Ivar låtit sig nöjas.
Hejdå Ivar!

Ivar i sin glans dagar.

Till och med katten Martini har gillat Ivar!

onsdag, oktober 14, 2009

Jag lovar härmed....

.... att aldrig, aldrig någonsin cykla Vättern runt!
Ni som hängt med mig ett tag, vet, att på den här bloggen svänger det. Från svartaste svart till rosenskimrande små moln, ibland hänger jag knappt med själv. Men nu är det lite uppåt "and go" och då gäller det att smida. Planer.
Jo, med Vättern runt är det så här:
När mina föräldrar skilde sig var mamma 45 och ingen särskilt sportig kvinna. Ja mamma! Jag SKA berätta! Att hon alltid, alltid, alltid, cyklat till och från jobbet på Posten. I ur och skur. Med ungar på pakethållaren på väg till dagis, fritids, skola på morgnarna och lastad med tusen matkassar på cykeln hemåt på kvällarna. Där lades grunden till vad som komma skulle.
Det är det som idag kallas så vackert för "vardagsmotion" och för "vardagsmotion" borde hon få medalj!
Sen hände det något med mamma. Promenaderna blev längre och fler. Styrdansen byttes ut till motionsbugg. En dag ringde mamma och sa att hon börjat jogga. Sen cyklade hon på fritiden också. Långa rundor. Turer och antal kilometrar blev viktigt. Vaaa?
Sedan blev det Vättern runt. Först Tjejvättern med väninnorna. Sen stora Vättern runt med Mannen i hennes liv. Väääääldigt många år. För det har hon många medaljer!
"Ska du med?" har mamma frågat.
"Jo för tusan!" svarade jag. För 10 år sedan. Jag har lång uppladdningsperiod. Kanske världens längsta.
Idag var jag på mitt första spinningpass någonsin. Ni vet, såna där cyklar som sitter fast i golvet och som man ställer in alltefter längd och form. SEN spände man fast fötterna. I 30 minuter. Inte var man precis ensam heller. Vilken hög musik de spelade! Vad himla fort alla cyklade! Och att DET var så viktigt att skruva åt skruven hårt? Den som justerade styrets höjd så att det inte for i botten så att det blev huvudstående på den där j-a cykeln, precis när jag fått upp både fart och flås? Jag visste faktiskt inte det men lärde mig det "the hard way". När de andra klagade över ont i lår och rumpa efteråt kunde ju jag skryta med ont i pannan. Ovanligt efter ett spinningpass kanske. Just dessa 30 minuter av mitt liv fick mig att inse att uppladdningsperioden inför att cykla Vättern runt härmed är avbruten. Tror nästan jag törs lova att jag aldrig mer kommer att cykla. Knappt sitta heller känns det som just nu. Jag får nog ringa mamma i kväll. Vi får hitta på ett annat äventyr tillsammans. Högläsning av dikter på Biblioteket? Viskväll på Strömsholmen? Vad som helst. Bara det är cykelfritt!

tisdag, oktober 13, 2009

... och så lämnar vi över till sporten!

Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet: "Gör Pia Sundhage till förbundskapten". Alltså, jag kan inte låta bli. Hon är modig, Åsa. Och kommentarerna är lika förutsägbara som att Svennis har kostym. Alltid.

Haverikommission i arbete

Haverikommissionen kring mig har bråda tider. Ja, jag också då såklart. Igår kom nämligen BREVET. Det där BREVET som jag och kanske 49 999 andra långtidssjukskrivna tycker att kan gå direkt till pappersåtervinningen. Kuvertet ska så klart till brännbara sopor. (puh! Ingen miljöaktivist behöver hugga mig i nacken för det!).
I BREVET står vad som ska hända 1/1 2010 när sjukdagarna är slut. Punkt liksom. Jag ska till Arbetsförmedlingen. Vilket jag tycker låter jättekonstigt, eftersom jag HAR ett arbete. Egentligen. Jag ska medverka i något slags arbetsåterföringsprojekt och få ersättning från a-kassan. Vad a-kassan säger om det, kan jag väl bara drömma om...... Det får jag säkert veta i ett annat brev!
Visst pirrar det lite i magen! Inte av kärlek, inte av rolighetsförväntan utan av .... ovisshet och en jäkla undran om hur det ska gå?! Såklart!
Men, jag har nu bestämt att allt ordnar sig till slut och under tiden tragglar jag på som vanligt. En stilla undran har jag dock, att långtidssjukskrivna ofta framställs som lite korkade, som drönar fram genom dagarna och inte gör någonting?!
Det skrivs sällan eller aldrig om hur svårt det är att faktiskt träffa rätt läkare, hur svårdiagnostiserad man kan vara om man nu faller inom psykvården, hur sjuk man faktiskt kan bli av fel mediciner, hur lång tid det tar att repa sig från biverkningar. Eller, hur lång väntetid det är på diverse utredningar? Hur stressade läkare och sjuksköterskor kan vara när man äntliiiiiiiiiiiiiiigen får tag på dem? Det finns en hel del som jag tycker att det skrivs och fokuseras på alldeles för lite vad det gäller långtidssjukskrivningar. T ex tycker jag det är konstigt att det tar tre år för min läkare att komma på att arbetsterapeuten som har kontor vägg i vägg med honom, HENNE är det kanske bra att jag får utredas hos???? Jaja. Vad vet jag?? Jag är ju inte bara mamma. Jag är patient också!
Förresten,
min alldeles nyupptäckta arbetsterapeut, jättegullig tjej, har beställt en sak åt mig. Hon är sådär härligt entusiastisk och ska verkligen hjälpa mig, en urvriden, något till åren komna kvinna. Hon har beställt en "shake´n´wake" klocka. En digital klocka med en sladd. I änden sitter en platta som jag ska lägga under kudden och som vibrerar när det är dags att gå upp. Jag ska vakna liksom. Eeeeeehhhh???????
Tror jag lägger den där plattan någonannanstans än under kudden och ligger kvar. Vi hörs!

måndag, oktober 12, 2009

Aktivera mera

Jomennueresåatt....
idag ska det börjas i Aktivitetsgrupp! Om ni minns, den där gruppen som inte finns. Skönt, tycker jag, att det händer något på aktivitetsfronten.
Alltså. Jag har aktiviteter runt mig hela tiden. En del är mer än vad jag egentligen klarar av. Jag blir ju sjuk. På riktigt. Men FÖRUTOM det ska jag aktiveras utanför hemmet. Jag tycker det är bra. Tro inget annat. Min högsta dröm är att bli frisk och hel igen. Kunna ha ett trevligt och roligt jobb. Vara vanlig. Ingen vet egentligen vad som fattas mig. VARFÖR jag blir sjuk av att göra saker. Så, jag SKA gå på aktivitetsgrupp. Och hoppas, hoppas att det leder mig i rätt riktning.

Helgen har bjudit på blandad kompott. Mycket skjutsa och hämta barn. Den gamla taxichaufförsdrömmen har återupplevts.
Även spunk- och dånanfall över obäddade sängar, kringdrällda strumpor, ouppackade, stinkande träningsväskor och diverse andra tillbehör har inträffat.
Jag har blivit omsprungen i trappan ett antal gånger av Store Bror som varje gång måste meddela att "mamma, du ser ut som en gammal tant när du går".
Ja. Jag gör ju det på morgnarna. Att ta mig nerför trappan kan ta en sisådär fem minuter med de här stela lederna. Varför krymper hälsenorna på natten? Och ja. Jag blir på dåligt humör när jag hasat mig ner och upptäcker att jag glömt telefonen kvar på nattduksbordet och det bara ringer och ringer. Att gå upp igen, innan lederna kommit igång, gör sig inte. Det händer att jag morrar. Lite.
Det har tvättats och lagats mat igen. Planerats för Stora Systers fotbollmatch i Umeå och Store Brors handbollmatch i Linköping. Den här helgen behövde mamman inte närvara vid någon av tillställningarna utan kunde hålla ställningarna inför hemkomst igen till Radhuset.
Inför tapetsering av vardagsrummet har saker packats ned i kartonger. Det blev loppiskartonger, slänga-så-långt-bort-det-går-kartonger, kanske-bra-att-ha-sen-kartonger, skänka-bort-böcker-kartonger och så det-här-ska-vi-ha-sen-i-nya-vardagsrummet-kartonger. Jag hade dessutom sett ut en ny, gammal fåtölj som Älskade Sambon hämtade i Begnademöbler-affären. Just det. Sett ut. Den här gången var han min "BoB", (Bär och Betala) och jag är nöjd. Jättenöjd.
Ett liiiiitet problem bara, eller "logistiklösning behöver funderas ut". Vardagsrummet är nu fyllt med kartonger, fåtöljer, böcker, hoprullade mattor och annat, känns som mer saker än INNAN vi började röjningen. För, vad gör man av allt under tiden takmålning och tapetsering pågår? Och underarbetet. När det pågår. Var gör man av allt? Grannens uterum? Skulle kunna funka. De är på semester.
Mitt i alltihop behöver jag lägga mig ned. Systemet går ned, musklerna domnar och lederna svullnar. Det är en himla tur att soffan är försenad. Igen. Chansen finns att vi hinner klart ändå. Hoppet är det sista som överger en.
Så därför ilar jag nu till Aktivitetsgruppen och hoppas, hoppas att det är vägen tillbaka.

fredag, oktober 09, 2009

Höga drömmar

Jamen kanske kan mamman lyfta lite på huvudet igen och se att världen är kvar? Inspirerad till max av Lilla Syster som igår var på Äventyrsbana med klassen och tillbringade större delen av dagen svingandes fem meter ovan mark, nära trädkronorna. Så liten och tanig hon är, visade hon prov på stort mod och tålamod plus en hel del j-r anamma. I morse var det bild i tidningen. I skrivandes stund är kylskåpet tapetserat med nämnda bilder. Så klart. Här ska njutas!
"Äventyrsbana!" sa jag drömskt vid frukostbordet.
"Åh, klättra bland träden, DET skulle jag vilja göra".
Det blev väldigt tyst. Tre par ögon stirrade på mig och det blev Store Bror som bröt tystnaden.
"Mamma, det kanske är åldergräns?"

Nu tror jag inte alls att det är åldergräns för att svinga bland träd på en Äventyrsbana. För tillfället har jag lite nog med en alldeles egen äventyrsbana men man måste ju få drömma lite?! Önska?! Vilja?!

tisdag, oktober 06, 2009

Tisdagsfundering

Jo, då de här svarta dagarna träder in och förlamar en annars ganska (nåja) normal kvinna, färgar de ju av sig även på de andra i familjen. Så klart. Som till exempel det här med maten. Vem ska laga den? Och den tvättade tvätten som inte är vikt, vem ska vika den? Kvällsteet? Törs man smula skorpor i soffan? Bonuspappan får dirigera från Stora Staden, telefonen fungerar ännu och barnen hittar sin väg genom dagarna. Igen.
Det är ju inte så att det är fara för deras liv och hälsa precis, men det är klart de blir oroliga. Något är ju inte som vanligt.
I morse hörde jag dem. Jo, de hade fixat disken igår kväll. Över det var de nöjda. Tvätten var vikt men inte uppburen till ovanvåningen. Om detta, vem som skulle bära korgarna blev det diskussion. En visk-diskussion. Vem som vann? Om att vinna är att bära tvättkorgar blev det Store Bror. Han är gladare när handbollslaget vinner. Om man säger så.

måndag, oktober 05, 2009

Fritt fall

Att leva med depression är att åka berg-och dalbana har jag tänkt. Som att leva överhuvudtaget. Ibland är det uppförsbacke, ibland nedförsbacke och minsann, ibland killar det lite i magen och ibland sitter hjärtat i halsgropen. Life, liksom.
Men jag hatar min sjukdom! När den slår till blir det mer Fritt Fall än Bergodalbana. Och sen sitter jag här. Med tappade tag. Och ska ta nya tag. För så måste det ju bli. Nya tag och framåt igen. Igen.

fredag, oktober 02, 2009

Sömnstörning

Jag har sovit över hos Bästa Vännen. På madrass på golvet. Det har jag gjort förr. Jag sover bra där. Antar att det har att göra med att det är trevligt att ha en vän som Bästa Vännen, vi tycker om att "hänga" med varandra. Mycket. Nu blir det inte så ofta för hon bor i Stora Staden och jag i Lilla Staden. I natt låg jag ändå där på madrassen igen och sov i godan ro. Ända tills jag vaknade av att något gick på mig. En mus. Det kallar jag abrupt uppvaknande!
Och var tog den vägen sen? Ingen som vet! Från klockan tre sov jag med ena ögat öppet och det börjar kännas nu! I natt ska jag sova hemma, tryggt vaktad av katten Martini! Här slipper inga möss in!

torsdag, oktober 01, 2009

Annonsläge

Jag tog Store Bror och Lilla Syster med mig till ett shoppingcenter. Nya kläder var målet. Vi fikade förstås och då ringde min mobil. Högt. Den är ny och jag har inte lyckats fixa till allt som jag vill ha det. Vilket inkluderar en mer diskret ringsignal. Och vilken av knapparna är nu lurknappen? Så att man kan svara? Snabbt? Föresten, vad tunn den är!? Nästan svår att hålla i ju.....
Jag fumlade med telefonen och lyckas svara till slut. Glad över att jag hörde vad Älskade Sambon sa i andra änden. Med gamla telefonen var det lite si och så med det. Så jag vrålade på som vanligt. Inne.På.Ett.Fik.Med.En.Tonåring.Och.En.Blivande.Mitt.Emot.Mig.
Nöjd och glad liksom. Lite stolt också. Ny mobil. Vad tusan?! Den gamla hade sex år på nacken och det har hänt att barnen bett mig att INTE svara när vi varit ute för de har tyckt det varit skämmigt med morsans gamla mobil. Den var stor. MEN praktiskt. Förutom att man inte hörde vad folk sa till slut.
Jag avslutade samtalet och vände mig mot barnen. Eller där de suttit. För de var inte kvar. Där gick gränsen. En mamma med världens högsta ringsignal och som "glömde" att prata tyst och stilla inne på ett fik. Say no more! De väntade utanför. Och talade om att de tänkte sälja mig på annons om jag inte slutade vara så pinsam!
Blocket! Kategori "pinsamma föräldrar". Alltid fullt där minsann!

Lilla Syster har nu visat mig hur man byter ringsignal, ställer in en behaglig nivå på densamma och var ljudlös-knappen sitter. För jag gillar inte heller folk som pratar högt, vitt och brett i offentliga sammanhang. Mycket kan vänta. Egentligen!

onsdag, september 30, 2009

Ljus i mörker

Att det är höst råder det inga tveksamheter om. Det är inte bara kallare och mörkare, föräldrarmötenas tid är här.
Lilla Syster går i en skola där elever i strömhopp "försvinner" i åk 6. Ja, de försvinner ju inte bara i tomma intet, utan de byter skola. Till privata. För att slippa hamna på DEN kommunala högstadieskola som tågordningen erbjuder. Mer om det en annan gång.
Nåväl,
de här "avhoppen" innebär att fyra åk 5 klasser slagits ihop till EN åk 6 klass. Med 58 elever. Även en luttrad mamma höjde på ögonbrynen när klasslistan skickades hem och skolfotografen fick använda vidvinkel för att få med hela gruppen på klassbilden.
Mycket har varit oklart ända till skolstart och många diskussionsgrupper har varit igång från "så-här-får-det-bara-inte-gå-till-grupper" till "det-ordnar-sig-nog-men-det-är-bra-att-skolan-vet-att-vi-bevakar-och-tycker-till-grupper".
Den senare gruppen har jag förlikat mig med. Min tid på barriärerna har inte varit nu och så länge Lilla Syster verkar lugn och sansad, så är jag det också. Eller, det kanske är tvärtom?
Igår var det dags för föräldrarmötet. Det första. Mycket folk var det. Trångt till och med. Ståplats var vad jag fick. Många var taggade. Upprörda.
Och så bra det blev! Det är inte ofta jag blir positivt överraskad av skolan faktiskt, vi har många mindre bra erfarenheter, men nu! Äntligen!
Tre lärare har ansvar för denna jätteklass och vilka lärare! Tre härliga tjejer med skinn på näsan, ett pedagogiskt tänkande som tilltalade denna mamma och ja, jag bara blev helsåld! En lärare har varit på skolan i ett par år, de andra två är nyinflyttade och så där härligt entusiastiska som man kan vara när man kommer till ett nytt ställe och ingenting är omöjligt. Det bådar gott!

måndag, september 28, 2009

Personligt


Jag har fått en award från Jenny Ringblomma med en utmaning att berätta 10 saker om mig själv. Nu har jag klurat och funderat ett tag så här kommer lite "personal stuff", fast ni kanske redan visste det? En del saker tror man ju inte att man berättar för någon men ens olika sidor kan ju lysa igenom texter och sättet att uttrycka sig.

1. Jag har en tendens att se världen i svart.

2. Min svarta sida uppväger jag med humor och har utvecklat ett överlevnadssystem genom att vara positiv å det grövsta även när jag är lägre än lägsta punkten på jorden.

3. Mitt första barn började sexårs 1993. Mitt yngsta barn går ut gymnasiet 2016. Det kommer att ge 23 års erfarenhet av skolvärlden!

4. Jag älskar att dansa, helst och mest med Älskade Sambon. En tangokurs står på önskelistan!

5. Älskade Sambon har funnits i mitt liv i sju år, jag drömmer om att kunna leva vardagsliv tillsammans och "inte bara dela brevlåda" och helger tillsammans.

6. När jag målar försvinner tid och rum, då är jag fri i tanken på riktigt.

7. Att tanka bilen är bland det värsta jag vet. Jag har utvecklat någon sorts tankningsfobi och kör ibland bilen på bara ångorna. Hitills har jag inte fått soppatorsk.... Peppar, peppar! Att tanka bilen utan att få ångest är en livslång träning för mig.

8. Jag har jobbat som fritidsledare, föreningskonsulent, originalare, undersköterska, dagispersonal och IT-handläggare.

9. Jag blev gråhårig redan som 30+ och färgar håret blåsvart med en dåres envishet. Ja men det var svart. Från början. Jag var avundsjuk på min far som fick behålla sin svarta hårfärg livet ut, här skulle man brås på moderskapet. Tanternas förbannelse i min släkt, gråhåriga ska vi vara! Pyttsan!

10. Jag är en nitisk sopsorterare. Ibland försöker jag lägga band på mig men det ..... bara går inte!

Nu är ju meningen att jag ska skicka den här utmaningen vidare till utvalda, men jag gör som Cicki, jag håller utmaningen i handen och ....... svosch ...... blåser iväg den! Fånga den, den som vill och delge oss lite om er själva! DET är väl en utmaning i sig?

söndag, september 27, 2009

Närvarokoll

Den här hösten verkar gå i djurens tecken. Det började med Svininfluensa för att nu gått över i Anna Anka-feber. Allvarligt talat vet jag inte vilken av åkommorna jag tycker är värst. Anna Anka-febern går ju att undvika genom knapptryckningar och blundningar men, ja. Visst är jag konfunderad över hur kvinnan lyckas ta så stort utrymme i media men hon säljer uppenbarligen. Även sig själv men det ingår kanske i den "amerikanska drömmen". Hon får hållas med sitt. Over there. Helst.

Nåväl,
själv har jag den här helgen varit envis som en åsna och minsann känt mig lite dum som en gås.
Igår var familjen matchvärdar vid en handbollmatch. Jag satt i kassan, Älskade Sambon var biljettkontrollant, Store Bror sålde lotter och Lilla Syster, hon var på annat håll. Rester av förkylningen gjorde att jag verkligen inte var på topp, lite fel i kassan blev det titt som tätt men vad tusan?! Det gick ju att rätta till.
Formsvackan kändes redan på morgonen men jag ignorerade signalerna, envis som nämnda åsna och framåt kvällen kom priset för det: Migrän. Som jag fick skylla mig själv för.

I morse ringde klockan halv sju. Handboll och fotboll stod på programmet. I tidigt morgontimme med packad matsäck gav vi oss iväg mot Västerås. Och oj, vad vi hejade på Store Bror. Inte klokt vad medryckande det kan vara. I handboll får man INTE röra bollen med fötterna. Absolutely not. Så om nu någon, helst i motståndarlaget, får bollen på fötterna så skriker man följdaktligen: "FOT". (Det gååååååååååår nästan inte att låta bli. Fast man ska).
Eller som jag gjorde:
"Fot. Jättefot".
Man måste ju hjälpa domaren. Lite?!

På eftermiddagen var det dags för fotboll. Stora Systers lag gjorde upp om seriesegern på hemmaplan. Högst upp på läktaren parkerade vi oss. Här skulle ses ordentligt. Och oj, vad vi hejade på Stora Syster. Jättespännande ju! I fotboll får man INTE röra bollen med händerna, å nej. Fotkontakt är vad som gäller. Vet jag ju. Men rätt som det är går min hjärna ner på sparläge, arbetsminnet tar slut, morgonens handbollmatch träder fram i skallen och vid en väldigt fin nedtagning med vänster fot av en motståndare skriker jag upprört:
"Fot, jättefot!"
Förvånad publik på läktaren tittar på mig och jag, ja, jag kommer ju till sans och kommer på att det är just FOTboll vi tittar på. Japps. Lite dum kände jag mig. Men dum som en gås??? Nej. Egentligen inte. Mest trött.
Nu reser jag mig inte ur soffan mer ikväll. Jag behöver verkligen vila lite och ta nya tag.

fredag, september 25, 2009

Under arbete

Mycket tid att fundera på förestående renovering har det funnits den här veckan. Jag menar, man får ju helt olika perspektiv på saker och ting i rummet beroende på åt vilket håll man ligger i soffan. Till exempel. Idag har febern äntligen släppt taget så de mer realistiska idéerna kan sållas fram. Tapeterna är ju valda så jag är redan framme vid val av gardiner, kuddar, ljushållare och såna där roliga saker. Älskade Sambon suckar, himlar med ögonen och påstår att jag har hoppat över viktiga steg. IGEN. Som underarbetet.
"Vvvvaaa?" undrar jag lite yrvaket.
"Underarbetet?"
Alltså. Att fundera ut hur vardagsrummet ska se ut de närmsta åren, vilken soffa vi ska ha "the rest of our lifes", färger och dylikt, det tycker jag är ett UNDER av arbete. När man fått ihop det. Fast det var nu inte det han menade. Utan det där som jag tycker är lite tråkigt. Det där som ska ske innan själva finishen. Pah. Täcka golv. Täcka fönster. Plasta in möbler som ska stå i en hög på golvet när vi håller på. Måla taket. Spackla och slipa. SEN tapetserar man och fixar fina lister och.....
Allt detta brukar jag glömma. Eller förtränga. Jag skulle kunna börja med att hänga upp nya ljuslyktor i taket. Vilket ju förstås är helt fel ände. I know. I know.
Vi är olika. Helt enkelt. Väldigt olika. Men vi dansar bra tillsammans! Till och med riktigt bra. Och då hoppar jag ALDRIG över några steg!



Mamman har lagt till. Båten sitter fast och hon har hastat vidare......


Älskade Sambon har lagt till. Båten sitter fast och när
han fixar med tamparna hinner han fundera på vart han ska....