tisdag, december 29, 2009

Det räcker!

Knappt hann Lilla Syster hem förrän kompishelvetet började igen. Besvikelse, tårar och ilska blandades med glädjen över att vara hemma. Men hörrni, ska det vara så svårt för ungar/tjejer att vara kompisar egentligen? Och varför?
Och så himla svårt det är att vara mamma i detta, att stötta, att uppmuntra, vara objektiv, förstående och försöka lägga band på sig själv när jag helst av allt bara vill svära och stampa med foten. Hårt. Men det får jag göra i avskildhet. Morra lite kan jag göra publikt.
Sociala färdigheter växer inte på träd. Tyvärr kan det inte heller köpas för pengar. Sociala färdigheter följer ju inte heller med som tillbehör till mobiler, tv-spel, datorer eller allehanda andra tekniska prylar. Tyvärr.
Nä. Sociala färdigheter är inpackade i vanligt sunt bonnaförnuft, hyfs och vett. Det gamla, slitna uttrycket "barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör" kan inte nog trummas in i folks medvetande. Eller, "som man vill bli behandlad, ska man behandla andra", vart tog det vägen?
Det här hösten har vi ägnat mycket tid åt att stötta och uppmuntra Lilla Syster att hitta nya och fler kompisar. Det är svårt med tjejers relationer. Ask me! Största och Stora Systern har redan vandrat den vägen så jag känner mig lite härdad, lite erfaren och trygg i min mammaroll. Ändå blir jag lika ledsen var gång när "onödan" dyker upp, de där totalt onödiga konflikterna som förtar glädjen av att ha en kompis.
Jag är heller inte dummare än att jag vet och förstår att mina egna barn inte alltid är änglar och gör allting rätt. Om någon väljer att inte berätta det för mig eller dem, ja, då är det ju inte mycket att göra. Vi måste hjälpas åt!
Det har hänt att jag vid något föräldramöte har återgett barns konflikter fast med ombytta roller, som om det har hänt mig på jobbet. (bl a här). Jag lovar att det händer grejer i församlingen. För det förstår ju alla att så gööööööööööööör man ju inte! Fast det händer! På riktigt! För ungarna är det verkligheten. Jag bara vägrar stå tyst och se på när det går överstyr!

13 kommentarer:

  1. Fyndigt att beskriva problemet i vuxenmiljö! Av någon anledning förväntar vi oss att våra barn ska palla mycket hårdare tongångar och behandlingar än vi vuxna skulle acceptera. Bedrövligt! Och många gånger fegt.

    SvaraRadera
  2. Mycket klokt skrivet.. Och som mamma känner jag igen mig..mycket.
    Så svårt det är för döttrarna. Jag har två stycken och har sett mycket glädje, besvikelse och ledsamheter när det gäller kompisar. Bra att ta upp det på föräldramöte.

    SvaraRadera
  3. Åh, vad arg jag blir! Det är så HELA tiden när man har döttrar! Verkar fortsätta upp i vuxenlivet och det är helt otroligt egentligen!
    Jag tog upp det en gång när yngsta dottern blivit utanför, de andra tre tjejerna viskade och skrattade så fort hon kom i närheten.
    Den ena mamman blev glad att jag berättade och pratade genast med sin dotter, "för så gör man inte". Den andra mamman, som tillika jobbar på dagis, skrattade lite och ryckte på axlarna med orden "så typiskt tjejer".
    Det ordnar sig säkert för Lilla syster, men det är jobbigt när det håller på! Ge henne en kram från oss! Ja de andra också så klart!

    SvaraRadera
  4. Usch, sånt känner man igen. Lilla O har redan drabbats och hon går bara i 1:an. Mycket bra gjort av dig att prata om det på mötet, det skulle jag också göra. Tycker på något vis att det verkar hårdare bland tjejer. Visst kan killar också vara dumma mot varandra men tjejer gör det på ett elakare sätt känns det som.

    Hoppas det ordnar upp sig för din tös. Inget barn ska behöva känna sig utanför och illa behandlad.

    Kram!

    SvaraRadera
  5. Tjejer är ibland galna och det är vår uppgift att visa att det inte är okej. Problemet är ju att vuxna kvinnor har mycket svårt att bete sig som man ska mellan varven. Har läst ikapp hos dig och ser att det är ömsom vin, ömsom vatten.

    Normalt alltså;-)

    Men 2010 kommer att bli det bästa året ever... Stora kramen!

    SvaraRadera
  6. Hej på dig mitt i kaoset ( Om jag får skriva så ). Jag är ju mamma till två funktionshindrade pojkar och den äldste är nu 13 år. Den yngsta är 11 år.Det som jag tycker är absolut jobbigast är denna EMPATIN för andra människor som inte verkar finnas. Bara säga ngt dumt och inte förstå att den andre tar åt sig. Mina barn älskar jag överallt annat på jorden men "Behandla andra så som du själv vill bli bemött ".
    Missförstå mig inte barnen är inga mobbare.
    Bra gjort att ta upp problem på möten man måste våga möta sanningen.
    Gott nytt år på dig och KÄMPA PÅ
    Stora KRAMEN från mig.

    SvaraRadera
  7. Åh vad du är klok och skriver bra saker.
    Du har helt rätt när det gäller tjejers beteende mot varandra och om hur vi som vuxna ska agera.

    Det förekommer en hel del knepiga saker tjejkompisar emellan men på något 'konstigt' sätt så brukar det reda ut sig i gymnasiet.
    Varför vet jag inte.
    Men det är vad jag har upptäckt iaf.


    Ha det bra!
    Kram

    SvaraRadera
  8. Vilken härlig mamma du är! Kram!

    SvaraRadera
  9. Ja ! Fy vad smärtsamt detta är !
    Mn tyvärr är inte vuxna heller så mycket klokare har jag tyvärr fått erfara ...
    Hejja dig som "ser" dina barn ...
    Inte alla som gör tyvärr.

    Önskar dig /er Gott Nytt År .
    Kram Jenny

    SvaraRadera
  10. Jag hoppas att du och din familj får ett BRA år 2010!!
    Kramar från Kumla

    SvaraRadera
  11. Kikar bara in för att önska dig ett gott nytt år! =) Kram vännen!

    SvaraRadera
  12. Ja fy tusan vad ungar kan, och särkilt små flickor. Undrar vad det beror på? Det här löser sig, speciellt med sån klok mamma i centrum.

    Markattan, önskar gott slut och gott nytt

    SvaraRadera
  13. Många föräldrar rycker på axlarna åt problemen, så länge det inte handlar om att DERAS barn är utsatta för något! Tjejerna var bägge utfrysta när de gick i
    5:an. Det var tufft och gjorde ont i mammahjärtat! :o(

    Jag har försökt uppfostra mina barn genom att visa att andras barn också är viktiga för mig, inte bara mina egna. Jag har en bra relation till de flesta av deras kompisar, ofta kommer de till mig när de har problem.. för hemma är det ingen som bryr sig, säger de.. Ibland undrar jag varför folk skaffar barn??!! :o(

    Nu när jag har 16-åringar så ser man en väldigt skillnad på vilka regler barnen har. Vi hämtar och skjutsar på kvällarna och skjutsar ofta hem även andras barn.. Jag skulle ALDRIG lämna någon ensam på stan när jag hämtar mina tjejer. Även om det ytterst inte är mitt ansvar, så skulle jag inte klara av att läsa att något hänt den ungen!

    Jag hoppas det löser sig för er. Tjejrelationer är f-n inte att leka med.. de kan vara så jävliga mot varandra! usch!

    Den här kommentaren blev nästan som ett inlägg! Sorry.. ;o)

    SvaraRadera