Också sagt och menat.

Idag säger jag en helt annan sak: Skam den som ger sig.
Praktikplats inom räckhåll för en yngling och ett bra besked från sjukhuset rörande Lilla Syster. Det är ju finfina nyheter till ungdomarna och mig. Beacause we are så jäkla worth it!

Från ett soffperspektiv

Förkylningen from hell har kopplat sitt grepp. Soffnötardagar, slitautnäsanmedsnyt-dagar. Trist. Mitt i alltihop kan jag tycka att jag har lite "tur". Två 50-årsdagar hann firas utan sjukdom och 1 oktober blir jag utförsäkrad från FK, vilket betyder att jag inte får någon sjukpenning om jag blir sjuk under en period. Jag har då en "karens" på tre månader. Så det var väl bra att jag blev sjuk nu??? Om jag nu nödvändigtvis skulle behöva bli sjuk. Överhuvudtaget. (vad jag tycker om utförsäkring överhuvudtaget orkar jag inte ens tänka på idag).
Det gäller att hitta det positiva i allt.
Annars har jag vinkelivinkat (i måndags kväll) till Största Systern och pratade/kraxade med henne i morse då hon befann sig på Arlanda för en sväng ut i stora världen. Los Angeles är målet igen och den här gången utan mamman och syskonen. Kommer gå finfint och prisat är skype! Lagom till jul ses vi igen och då blir det kramkalas! Det kan jag lova!

Snart, snart är Största Systern på plats. Äventyr, sol, bad, och hav. Lovely!

Man kan väl öva sig?

Dag två i lediga veckan. Har varit på en utflykt som får skrivas om vid ett annat tillfälle. Den gav i alla fall den här madamen råg i ryggen så det räcker ett tag. Lite mer bränsle liksom. Det är bra. Man blir lite glad!
Om jag sen skriver att jag meckar i radhuset igen så tror väl ni väl inte på att jag lämnar området då och då? Nästan rätt i så fall. Man kan väl säga att jag är fången trivs på hemmaplan? Också att snart, snart är det som jag vill och gamla spöken är borta. Det är också bra. Ut med dem bara!
Men det tränas också!
Tålamodsmuskeln.
Om man ger sig till att baka 137 grissini så tränas den. Jag lovar!
Jag lovar och svär också att det aldrig kommer att hända igen. På heders!
Och så musik för dagen: "Gå ut och var glad"!

Om någon undrar så är papperspåsar bra förvaring för knaperpinnar. Grissini.

Att fira sig lite

Har sagt det förut: Det man har i underklädeslådan och i bekantskapskretsen ska sitta som en smäck. Annars får det vara! Är döless på gammalt och skavt, som sitter illa och mest irriterar. Ja. Som gamla behåar och så energityvar i ens närhet. Näe tack!
Så man städar lite. Både här och där. Kostar på mig att vara lite "brutal" och gör en rejäl rensning.
Man får det. Man behöver det. Rattar in andra kanaler och hör lite nytt. Befriande.
Sen.
Att jag har flyt på jobbet, att jag har fått plats på en "överlevnadskurs", att det går bra för kidsen och att vi på dagen har huserat sex månader själva i radhuset utan större katastrofer tänker jag fira lite!
Because I´m så himla mycket worth it! Mer musik på det!

En överklagan och en bit citronmarängpaj senare...........

Det Försäkringskassan beslutar är inte hugget i sten. Man kan alltid överklaga. Det har jag gjort nu och avvaktar med spänning kan jag säga, reaktioner på det. Min alldeles egna Haverikommission är med på mitt spår och det känns lite skönt.
För att fira att jag tog mig mod att stå upp för min egen sak gick jag på kondis och åt en bit av världens godaste citronmarängpaj. Som sällskap hade jag Bästa Resursläraren. Vi har funnit varandra även utanför skolans värld och timmarna bara flög iväg. 4 timmar försvann i ett nafs, det hanns då med både påtår, tretår och nä..... sen orkade vi inte mer.
När vi satt där i solen och hade så trevligt tänkte jag på BALANS. Att man verkligen behöver balans i tillvaron. Det här jobbiga med FK kändes inte alls lika jobbigt längre när jag satt på fiket med henne. Trevliga stunder ger ju kraft och energi för att klara av allt det andra.
Idag ska jag ha en trevlig stund med Lilla Syster på stan. En webb-kamera ska inhandlas så Stora Syster verkligen ser sin familj när vi skypar. Inte kan man sig nöja endast genom att höra våra ljuva stämmor!
Trevlig helg!

"Så ska en slipsten dras"!

Jag gillar glada överraskningar. De andra överraskningarna, de där som man får hjärtknip, ont i magen och oro av, kan dra dit pepparn växer. Dem gillar jag inte! Har haft lite mycket av dem det här året, det så kallade "räkmackeåret" att det räcker och blir över.
Så. När jag häromdagen fick ett mail från Store Brors skola med uppmaning att komma till skolan idag, 19/8, istället för som planerat nästa vecka, anade jag ugglor i mossen och målade allt i svart. Hade ju hört och läst om ännu mer neddragningar, besparingar.............. Jag tog till och med ledigt från jobbet för att jag visste jag skulle bli ledsen och nere.........
"Det kommer bara att bli skit och pannkaka av alltihop",
"Nu börjar det om igen, jag orkar inte bråka och slåss längre"..........
Tji fick jag när detta presenterades för mig:

• De aviserade neddragningarna av resurstimmar hade någon rådig lärare satt P för. Med bestämdhet.
• Schemat var satt med hänsyn till de speciella behov som föreligger.
• Mentortid var schemalagd varje vecka.
• Anpassad studiegång var förberedd och diskuterad med berörda lärare så att förslag fanns att ta ställning till.
• Samarbete och handledning med resursskolan inlett.
• Nygammal rektor. En som jag vet jobbar med varje unges bästa framför ögonen och inte tycker att något är omöjligt utan möjligt och som inte backar och håller klaffen inför besparingar och neddragningar. Har varit på annat ställe ett tag men någon har kommit på att dylika rektorer behövs så: Very welcome back!
• Ny SO-lärare! Också en "gammal" som får komma tillbaka. Som sänd från himlen!
• Bästaste specialpedagogen har fått fast tjänst på heltid och fått tilldelade timmar för Store Bror!

Alltså ni anar inte! Det kan bli hur bra som helst!

Jaha? Undrar kanske ni nu. Skulle det där vara något konstigt? Skolan är ju till för alla och varje barn har ju rätt til..............och enligt skolla........ Eeeeeeeeehh. Ja. Med insikt om hur inihelsikes svårt det kan vara, och har varit, att få till en vettig skolgång för ett barn med särskilda behov så, ja. Det kändes konstigt. Fast skönt. Skönt därför att det är så vansinnigt jobbigt att alltid behövt strida, jobba och kämpa, påminna om rätten till hjälp och stundtals inte bli tagen på allvar. Bli "skakadpåhuvudet" åt när man brister och bara skriker eller gråter i skolan för att ungen mår dåligt och man inte tycker att någon gör något. Eller får frustrationsprickar över hela kroppen när någon okunnig i skolan som efter all information borde varit kunnig ändå säger att:
"Jo men alltså, jag tror att om han bara skärper sig och fokuserar så.........." bara för att man har en osynlig funktionsnedsättning.
Jomenvisst! Säg det till en som sitter i rullstol och inte kommer uppför trappan.......... Säg det!

Med allt detta och lite till i bagaget gick jag alltså till mötet. Sen gick jag hem. Fullständigt förundrad över hur saker och ting kan falla på plats när rätt människor är på rätt plats och vetskap om att det nu finns en möjlighet till fortsatt positiv utveckling och skolgång. Va? Hur glad blir man inte då? Fast sänker garden, det gör jag inte! Här ska kämpas till sista skoldagen! Så är det bara!
Till min hjälp på mötet hade jag världens bästa Resurslärare som stöttat och varit en klippa ända sen vi fick kontakt 2008. Vad vore vi utan henne? Mer manglade tror jag.
Men idag gläds vi åt att skolstarten ser ut att starta med bra förutsättningar. Det är banne mig en himla bra start och borde vara förbehållet varje unge!

Vinkelivink!

Igår kväll var det dags. Dags att vinka "hejdå" till Stora Systern som nu sitter på planet till Los Angeles och studier där. Så där ja! Off they go! En efter en flyger de ur boet. Största Systern var först och nu Stora Syster. Två kvar. Varav den ena kom på att det nu bara är fyra personer att duka middag till så rimligtvis går det lite fortare och kanske märks det på soporna också? Det kanske inte blir lika mycket?! Man ser om sitt hus helt enkelt och sysslorna i huset behöver nu omfördelas. Det har de inte kommit på än. Att det tre gjorde förut nu ska delas på två. För mammans kvot är liksom redan fylld........
Sen ringde Bästa Mamman och hon ser alltid nyktert på saker och ting.
"Klart ungen ska åka". (ja, lilla mamma, det har hon gjort precis..........)
"Det kommer bli det bästa hon har gjort och när ska vi åka och hälsa på henne"?????
Ja. När ska vi åka over there egentligen?
Planer smids.
Ungen har inte landat än. Håhåjaja.
Först ska vardagen träda in. Som att det är sista semesterdagen idag. Som att jobbet börjar i morgon. Som att skolorna drar igång på måndag. Som att skolmötena redan börjar stå som spö i backen. Som att jag behöver en kopp kaffe och lära mig att skypa. Omedelbums.

Glad dag!

Ibland svär jag. Högt och mycket. Ibland är jag envis också. Högt, mycket och tja, väldigt envist. Krydda med optimism, galghumor, struktur, konsekvens, lite bohemtakter, lite kreativitet, lite jävlaranamma och en STOR portion tro på att varje unge kan lära sig både räkna, läsa och skriva och mycket mer om bara rätt förutsättningar skapas. Ja. Man behöver en unge också. Och en skola. Att strössla detta över. Sen skakar man om ................... och väntar. (väntan är på intet sätt behaglig utan en kamp och väg full med fällor, uppförsbackar, förrädiska sprickor och stup men man saxar sig fram och ......... väntar).
Sen kommer belöningen.
En "besvärlig" unge tar revansch och klipper till med betyg. Sex stycken. Till att börja med. Ett helt nytt läsår väntar i höst och nya utmaningar skall antas.
Man glädjs och man firar och vilar sig lite. Planerar tillsammans med ungen och de oerhört skickliga, duktiga special- och resurslärarna som damp ned som från ovan, höststarten redan nu.
Sen tar man sommarlov. Om en liten vecka eller så.
Visst har jag sagt att allting går, det är bara olika svårt???? Och så oerhört skönt det är att se någon lyckas! Och så mycket härlig plats en ung, själaglad man på 180 cm i strumplästen tar! Man blir ju alldeles rörd!

Omväxlande

Sol, mulet, hagel, regn, stormbyar, sol, mulet, hagel, regn, stormbyar............ Idag är vädret rätt likt life tycker jag! Som knäckebröd eller räkmacka. Omväxling förnöjer eller nåt.

Drömjobb i sikte!

Den här pinglan är på äventyr idag. Det ska bytas jobb. Drömjobbet hägrar. Täta kontakter med mamman. En oro kan skönjas men mamman vet att berätta att så är det med nytt här i världen. Lite oroligt och pirrigt innan det ovana  blir vant.
Jag är ändå av den sorten att jag tycker att man ska/kan prova sig fram och visst har jag väl tjatat lite att de minsann kan se sig om i världen? Rentav sagt att om de inte lämnat Lilla Staden vid pass 25 år ska jag köra dem till stadsgränsen så att de faktiskt kommer iväg? Visst har jag sagt det av omtanke liksom. För att de ska våga. Sen. Att två av dem nu gör allvar av saken och hur det känns för mamman. DET är en helt annan sak!

Största Systern som hela familjen hejar på idag!

Plandödare undanbedes

Hinner inte demonstrera idag. En ung man fyller 14 och det ska firas med femkamp och tårta. Den här unge mannen har en speciell plats i mitt hjärta och har visat mig gång på gång att svårigheter kan övervinnas. Kanske inte precis så som man trott från början men annorlunda kan ju bli bra ändå.
Han är handikappad och har vissa svårigheter men lever i tron att allt är möjligt. Jag älskar honom!
Just den här gången ville han snickra ett tändningslås. Snickra. Hammare och spik. Det skulle låta om det också. Mamman som är en jäkel på att hitta på saker, orkade inte riktigt utan sa helt enkelt:
"Det går inte."! varvid killen kastade sakerna och sig själv på marken och skrek:
"Du är dum. Du dödar min plan"!
Så kan man ju inte ha det. Att man går runt och dödar planer för folk.
Mamman och jag skrattade åt detta sen. Inte åt killen, skulle då aldrig falla oss in men åt uttalandet som sådant. Vi kom fram till att vi kanske behöver vara lite mer lyhörda för mycket? Kanske tro lite mer på att det där ouppnåeliga faktiskt ändå går att nå fast kanske på ett annat sätt än vad vi tänkte från början. Tro lite mer om oss själva.
Som vuxen kanske man behöver bejaka barnasinnet mer. Våga tro att saker och ting faktiskt går att göra. För om vi inte provar, hur ska vi då veta? (Sen, att man inte alltid orkar som med tändningslåset, det är en annan femma. Grundtanken var vi ute efter).
Nä. Att snickra ett riktigt tändningslås gick ju faktiskt inte. Men det gick att hitta ett gammalt lås med nyckel, borra hål i en regel och montera låset i hålet och vips! Han hade snickrat ett tändningslås på sitt egna vis. Nöjd och glad blev han. För att inte tala om mamman som ännu en gång bevisat att det omöjliga ta mig sjutton är möjligt ändå! Den tanken gillar jag och får vara min devis denna 1 maj!

Anledning att fira!

Idag är det 30 år sedan jag flyttade hemifrån och tänker fira det med en semla. Kände mig faktiskt lite viktig då, just för att jag flyttade på Internationella Kvinnodagen, uppfostrad som jag är av en kvinnosakskämpe. Min mamma. Hon i sin tur har fått sin kämpaglöd från sin mamma, min mormor, som var född 1911 i mitten av en barnaskara av 18 barn och som i hela sitt liv (97 år) hade synpunkter och åsikter om jämställdhet.
Klart man blir präglad av det. Det blir en del av ens liv liksom. Något som ständigt pågår för så är det ju. Ett jämställt samhälle kräver sitt jobb. Forever.
Såg nyheterna på tv igår kväll. Om föräldrastressen/tävlan att hämta tidigt på dagis. Snacka om kvinnofälla! Jomen. Har varit där och nosat på de förväntningarna men jag fick lägga ner. Jobbet krävde heltid och jag älskade mitt jobb. Så. Mina ungar kom först och hämtades sist. De såg inslaget med mig igår och de sa samstämmigt:
"Det var ju mysigt att vara kvar själv".
Jo. Jag minns allt hur de hade personalens ohejdade uppmärksamhet, sagoläsning, kojbygge, glassätande (innan sockervarningarna tog död på det) och ingen visar tecken på någon större skada av sena hämtningar. Eller är det kompensationshämtningarna då och då av mormor som räddade dem?! Hur som helst har de klarat sig bra och verkar inte lida av några "senahämtningartrauman". Man gör så gott man kan helt enkelt med de förutsättningar man har. Och nu: En semla till kaffet. Kan väl lindra förkylningen lite om inte annat?!

Bananskal vs Räkmacka

PLÖTSLIGT HÄNDER DET!
För det mesta, nu låter jag luttrad, vilket jag också är, tycker jag att mycket av det som plötsligt händer är det man INTE VILL ska hända. Detta kan man tolka att det går käpprätt åt..... då och då och att jag stundligen inte är nöjd med tillvarons utveckling. Japps. Rätt tolkat!

Därför går inte år 2010 till historien som "Räkmackans år". Om någon frågar mig. Näe. Lite mer bananskalsåkning, "vad-i-hela-friden-är-det-som-händer" och "var-är-stoppknappen"-varning har det varit. Fram tills nu.
Det är väl några stjärnor och planeter som stått kors och tvärs i någon bana rakt över radhuset och tja, styrt och ställt. Ställt till det för det mesta.
Men som den sega (arga????) kärring jag då blivit genom årens lopp så har jag trots allt hållit näsan ovanför vattenytan. Det hade inte blivit så om jag inte blivit det minstaste arg. Det är säkert! Bombsäkert! Så ilska kan vara något bra, kreativt och rent av energigivande.Det konstaterade vi ju igår flera stycken!
Just ja. Vad är det då som hänt? KAN det hända något bra nån endaste gång?  Återgå till ordningen, please.

Trumvirvel och:

TADAAAAA!!!!!
Älsklingen har hittat ett boende. Eller, hans mycket eminente bostadssökarassistent har hittat ett boende. Åt honom. Assistenten fick en hyresvärdinna på kroken och tja, sen var det ju bara att "håva in" ett kontrakt......... (alla nu som vet hur det ser ut på bostadsmarknaden i huvfudstaden anar min ironi....... man håvar så jävla lagom när man letar som en röd iller och det är BRÅTTOM. Det är ju kallt. Nä. Man letar, bönar, ber, letar, bönar, ber, letar, bönar, ber..........) Och så får man napp. Och håller på att svimma på kuppen. Kan det vara med sanningen överenstämmande? Finns huset på riktigt? Är det en vettig människa man ska ha att göra med? Kommer detta att funka?
KLART DET KOMMER ATT FUNKA!
Bananskalsåret 2010 är straxt till ända och Älsklingen och jag kliver in i Räkmackeåret 2011. Det bara MÅSTE vara så! Skriv upp det, Tomten! Omedelbums så inga missförstånd uppstår!!!

(Nä. Han ska inte flytta ifrån mig. Han behöver bara någonstans att bo i huvfudstaden eftersom hans jobb finns där och det blir alldeles, alldeles, alldeles för jobbigt att pendla varje dag).

Jag lovar och svär!

Där jag arbetstränar har jag nu avancerat till momentet "kassahantering". Kan väl säga att min förståelse för kassapersonal har gått från "väldigt tolerant" till "oerhört tolerant". Har man dessutom "sifferfobi" som jag har, kan jag ju undra varför i hela fridens namn jag utsätter mig för det. Överhuvudtaget. Men för tusan hakar, livet är en utmaning i sig och varför då inte krydda med lite ..... kassavana?
De flesta kunder är snälla, trevliga och tålmodiga. Jag tackar för deras förståelse och tålamod när det strular till sig eller tar lite tid och för det mesta är det bara leenden och lyckönskningar. Och de kommer tillbaka!
Sen,
finns det de som är tvärtemot.
Som precis har glömt vad som är normalt hyfs och vett, som älskar att plåga nybörjare och som inte sparar på krutet utan låter en veta det. Högt och tydligt. Gärna så att alla kunder hör. Lite segervisst så där, med knipmun.
Sån, surkärring, ska jag aldrig bli! Nevver!
Det har jag lovat mig själv för längesen och det löftet är härmed förnyat!

Väck inte draken!

Den här veckan har varit lite körig. Mycket att fixa, dona, ordna, snackas om, rättas till och rätas ut. I de allra flesta fall anses jag som en lugn och sansad person. Nåja. Stundtals impulsiv och full av galna upptåg men inget som någonsin sätter liv och lem på spel. Men, då och då tjorvar det ihop sig. Det gjorde det  igår och jag blev jättearg. Så där himlars arg så att jag idag brottats med huvudvärk. Huvudvärk from hell. Jag tål helt enkelt inte att bli förbannad.
"Rätt åt mig" skulle jag kunna säga.
"Fara ut på det där viset".
Får väl skylla på min impulsiva sida, mitt ärvda heta temperament eller krasst konstatera att den som hörde skället behövde det. Helt enkelt.
Så, när jag nu fått ur mig det arga och pratat av mig med Bästa Väninnan kan jag återgå till att vara den ömma modern och kärleksfulla fästmön. Argdraken har gått och lagt sig. Tillfälligtvis!

Det är skönt att ha en kompis att luta sig emot!

Färgbyte

Känner mig i lite behov av uppmuntran faktiskt. Livet är inte alltid så himla kul. Och det ska det väl inte vara heller har jag fattat efter 47 och ett halvt års träning. Varför det är så har jag aldrig fattat men det kommer säkert alltid att vara en livsfråga för mig.
"Varför kan man inte få ha kul jämt"?
Så,
det är ju tur att jag har ett besök hos frissan idag, inplanerat sedan länge. Det sägs ju att "blondes have more fun" så jag kanske skulle testa det? Så har jag svar på det sedan. Go for it!

Det räcker!

Knappt hann Lilla Syster hem förrän kompishelvetet började igen. Besvikelse, tårar och ilska blandades med glädjen över att vara hemma. Men hörrni, ska det vara så svårt för ungar/tjejer att vara kompisar egentligen? Och varför?
Och så himla svårt det är att vara mamma i detta, att stötta, att uppmuntra, vara objektiv, förstående och försöka lägga band på sig själv när jag helst av allt bara vill svära och stampa med foten. Hårt. Men det får jag göra i avskildhet. Morra lite kan jag göra publikt.
Sociala färdigheter växer inte på träd. Tyvärr kan det inte heller köpas för pengar. Sociala färdigheter följer ju inte heller med som tillbehör till mobiler, tv-spel, datorer eller allehanda andra tekniska prylar. Tyvärr.
Nä. Sociala färdigheter är inpackade i vanligt sunt bonnaförnuft, hyfs och vett. Det gamla, slitna uttrycket "barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör" kan inte nog trummas in i folks medvetande. Eller, "som man vill bli behandlad, ska man behandla andra", vart tog det vägen?
Det här hösten har vi ägnat mycket tid åt att stötta och uppmuntra Lilla Syster att hitta nya och fler kompisar. Det är svårt med tjejers relationer. Ask me! Största och Stora Systern har redan vandrat den vägen så jag känner mig lite härdad, lite erfaren och trygg i min mammaroll. Ändå blir jag lika ledsen var gång när "onödan" dyker upp, de där totalt onödiga konflikterna som förtar glädjen av att ha en kompis.
Jag är heller inte dummare än att jag vet och förstår att mina egna barn inte alltid är änglar och gör allting rätt. Om någon väljer att inte berätta det för mig eller dem, ja, då är det ju inte mycket att göra. Vi måste hjälpas åt!
Det har hänt att jag vid något föräldramöte har återgett barns konflikter fast med ombytta roller, som om det har hänt mig på jobbet. (bl a här). Jag lovar att det händer grejer i församlingen. För det förstår ju alla att så gööööööööööööör man ju inte! Fast det händer! På riktigt! För ungarna är det verkligheten. Jag bara vägrar stå tyst och se på när det går överstyr!

Jag lovar härmed....

.... att aldrig, aldrig någonsin cykla Vättern runt!
Ni som hängt med mig ett tag, vet, att på den här bloggen svänger det. Från svartaste svart till rosenskimrande små moln, ibland hänger jag knappt med själv. Men nu är det lite uppåt "and go" och då gäller det att smida. Planer.
Jo, med Vättern runt är det så här:
När mina föräldrar skilde sig var mamma 45 och ingen särskilt sportig kvinna. Ja mamma! Jag SKA berätta! Att hon alltid, alltid, alltid, cyklat till och från jobbet på Posten. I ur och skur. Med ungar på pakethållaren på väg till dagis, fritids, skola på morgnarna och lastad med tusen matkassar på cykeln hemåt på kvällarna. Där lades grunden till vad som komma skulle.
Det är det som idag kallas så vackert för "vardagsmotion" och för "vardagsmotion" borde hon få medalj!
Sen hände det något med mamma. Promenaderna blev längre och fler. Styrdansen byttes ut till motionsbugg. En dag ringde mamma och sa att hon börjat jogga. Sen cyklade hon på fritiden också. Långa rundor. Turer och antal kilometrar blev viktigt. Vaaa?
Sedan blev det Vättern runt. Först Tjejvättern med väninnorna. Sen stora Vättern runt med Mannen i hennes liv. Väääääldigt många år. För det har hon många medaljer!
"Ska du med?" har mamma frågat.
"Jo för tusan!" svarade jag. För 10 år sedan. Jag har lång uppladdningsperiod. Kanske världens längsta.
Idag var jag på mitt första spinningpass någonsin. Ni vet, såna där cyklar som sitter fast i golvet och som man ställer in alltefter längd och form. SEN spände man fast fötterna. I 30 minuter. Inte var man precis ensam heller. Vilken hög musik de spelade! Vad himla fort alla cyklade! Och att DET var så viktigt att skruva åt skruven hårt? Den som justerade styrets höjd så att det inte for i botten så att det blev huvudstående på den där j-a cykeln, precis när jag fått upp både fart och flås? Jag visste faktiskt inte det men lärde mig det "the hard way". När de andra klagade över ont i lår och rumpa efteråt kunde ju jag skryta med ont i pannan. Ovanligt efter ett spinningpass kanske. Just dessa 30 minuter av mitt liv fick mig att inse att uppladdningsperioden inför att cykla Vättern runt härmed är avbruten. Tror nästan jag törs lova att jag aldrig mer kommer att cykla. Knappt sitta heller känns det som just nu. Jag får nog ringa mamma i kväll. Vi får hitta på ett annat äventyr tillsammans. Högläsning av dikter på Biblioteket? Viskväll på Strömsholmen? Vad som helst. Bara det är cykelfritt!

... och så lämnar vi över till sporten!

Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet: "Gör Pia Sundhage till förbundskapten". Alltså, jag kan inte låta bli. Hon är modig, Åsa. Och kommentarerna är lika förutsägbara som att Svennis har kostym. Alltid.

En resa!

Igår kom jag hem från målarkursen. Det har varit otroligt lärorikt, roligt, utmanande och fantastiskt på alla sätt. Jag har suttit mitt i naturen och försökt fånga stunden, ljuset, stämningen och tja, ett motiv. Vi har målat kor, landskap och mycket, mycket mer. Idag är jag en lycklig kvinna. Jag har upplevt något som berört mitt innersta och idag har jag försökt landa i det. Jag går omkring med ett leende, en känsla att jag faktiskt har varit med om något stort och jag är så glad att jag tog chansen! Jag blir inte ens galen över att kamerans minneskort gått sönder......... morrar bara lite! Kanske jag visar mina alster här. Snart. Jag HAR varit på en fantastisk resa! Jag vågar, jag kan och jag törs!