Håll tummarna nu!

Semestervecka inledd. Började perfekt men hade kunnat gå åt pipsvängen direkt.
Eftersom Store Bror och jag försov oss när vi hade en tid att passa, var det guld värt att rusa upp som ett jehu och finna att Stora Syster kommit hem och gjort frukost.
Men va! Blodtrycket återfann normalläge på ett tjillevipp och lugnet lägrade sig åter.
Sånt är man ju inte bortskämd med. Näe. Börjar det gå åt fanders så brukar det verkligen gå åt fanders på riktigt. Här blev "fanders" liksom avbruten.
Men det är ju nytt år nu så................... hoppet är verkligen det sista som överger människan!
Vad ska jag då göra hela veckan?
Tja. I morgon börjar skolorna igen. Det betyder att dagen idag bl a kommer att gå åt till möte med Store Brors skola. Avstämning inför sista terminen i nian. Schemaändringar? Lärarbyten? Strategi??
Och en fråga om vad det betyder EGENTLIGEN att nu politikerna satsat extra pengar på våra nior? Som det så fint stod i brevet vi fått från ledningen:
"... så att fler av våra elever når godkända betyg....fler lärare i arbetslagen..."
Finfint!
Nu har ju det varit målet hela tiden. Att alla ungarna blir godkända. Inte bara jobba som en gnu sista terminen i nian???
EXCUSE me om jag låter lite bitterkärring här men var f---n har de pengarna och lärarna varit i 7.an? 8.an??? Inlåsta i ursäkra berget??? Det är så dags att komma strösslande med dem nu???
Lite mer jämnt fördelat om jag får be och fler elever skulle trivas i skolan, inte tappa taget, lusten, och lärarna kanske skulle orka stå upp hela terminer?? Men vad vet jag? Jag är bara mamma, en kärring som strider i det tysta. Njae. Så lagom tyst har jag varit genom åren och därför, just precis därför OCH att vi äntligen träffat rätt personer i skolvärlden har vi nu världens bästa team. Det är mentorn, speciallärare, Bästa Resursläraren och hemmet. Och så förstås Store Bror. Jag hoppas ju förstås att de extra stålingarna även ska märkas för honom, att vårterminen blir lite mindre stridbar. Här ska jobbas ända in i kaklet! Wish us luck!

"Så ska en slipsten dras"!

Jag gillar glada överraskningar. De andra överraskningarna, de där som man får hjärtknip, ont i magen och oro av, kan dra dit pepparn växer. Dem gillar jag inte! Har haft lite mycket av dem det här året, det så kallade "räkmackeåret" att det räcker och blir över.
Så. När jag häromdagen fick ett mail från Store Brors skola med uppmaning att komma till skolan idag, 19/8, istället för som planerat nästa vecka, anade jag ugglor i mossen och målade allt i svart. Hade ju hört och läst om ännu mer neddragningar, besparingar.............. Jag tog till och med ledigt från jobbet för att jag visste jag skulle bli ledsen och nere.........
"Det kommer bara att bli skit och pannkaka av alltihop",
"Nu börjar det om igen, jag orkar inte bråka och slåss längre"..........
Tji fick jag när detta presenterades för mig:

• De aviserade neddragningarna av resurstimmar hade någon rådig lärare satt P för. Med bestämdhet.
• Schemat var satt med hänsyn till de speciella behov som föreligger.
• Mentortid var schemalagd varje vecka.
• Anpassad studiegång var förberedd och diskuterad med berörda lärare så att förslag fanns att ta ställning till.
• Samarbete och handledning med resursskolan inlett.
• Nygammal rektor. En som jag vet jobbar med varje unges bästa framför ögonen och inte tycker att något är omöjligt utan möjligt och som inte backar och håller klaffen inför besparingar och neddragningar. Har varit på annat ställe ett tag men någon har kommit på att dylika rektorer behövs så: Very welcome back!
• Ny SO-lärare! Också en "gammal" som får komma tillbaka. Som sänd från himlen!
• Bästaste specialpedagogen har fått fast tjänst på heltid och fått tilldelade timmar för Store Bror!

Alltså ni anar inte! Det kan bli hur bra som helst!

Jaha? Undrar kanske ni nu. Skulle det där vara något konstigt? Skolan är ju till för alla och varje barn har ju rätt til..............och enligt skolla........ Eeeeeeeeehh. Ja. Med insikt om hur inihelsikes svårt det kan vara, och har varit, att få till en vettig skolgång för ett barn med särskilda behov så, ja. Det kändes konstigt. Fast skönt. Skönt därför att det är så vansinnigt jobbigt att alltid behövt strida, jobba och kämpa, påminna om rätten till hjälp och stundtals inte bli tagen på allvar. Bli "skakadpåhuvudet" åt när man brister och bara skriker eller gråter i skolan för att ungen mår dåligt och man inte tycker att någon gör något. Eller får frustrationsprickar över hela kroppen när någon okunnig i skolan som efter all information borde varit kunnig ändå säger att:
"Jo men alltså, jag tror att om han bara skärper sig och fokuserar så.........." bara för att man har en osynlig funktionsnedsättning.
Jomenvisst! Säg det till en som sitter i rullstol och inte kommer uppför trappan.......... Säg det!

Med allt detta och lite till i bagaget gick jag alltså till mötet. Sen gick jag hem. Fullständigt förundrad över hur saker och ting kan falla på plats när rätt människor är på rätt plats och vetskap om att det nu finns en möjlighet till fortsatt positiv utveckling och skolgång. Va? Hur glad blir man inte då? Fast sänker garden, det gör jag inte! Här ska kämpas till sista skoldagen! Så är det bara!
Till min hjälp på mötet hade jag världens bästa Resurslärare som stöttat och varit en klippa ända sen vi fick kontakt 2008. Vad vore vi utan henne? Mer manglade tror jag.
Men idag gläds vi åt att skolstarten ser ut att starta med bra förutsättningar. Det är banne mig en himla bra start och borde vara förbehållet varje unge!

Sommarlov

Hopp hej, idag blir det sommarlov på riktigt. Store Bror är klar med Sommarskolan och har "håvat in" ännu ett betyg. Eller ja. Sommarskolan fick bli i Radhuset eftersom det var lite oklart ända in i det sista vilka/vilken lärare som in de facto skulle vara Sommarskolelärare och exakt VAR på skolan skulle de vara?????
Att gå någonstans och inte veta vem man ska möta eller var, nä, det gör inte Store Bror och så bums, bas blev mamman lärare i Kristendom hastigt och lustigt. Nu är improvisation en av mina bästa grenar, mamma som jag är, så vad göra? Jo. Man läser på om Luther, ortodoxa patriarker, påvar, sakrament, trosbekännelser och lite annat fort som attan och sen får man 20 frågor från en lika luttrad speciallärare fort som 17 och därefter får barnet jobba sig lite blå. Förhöras och skriva svar på datorn som mailas till nämnda speciallärare för bedömning. Sen fikas det lite med den unge mannen och vi konstaterar båda att vi nog allt är lite skoltrötta för tillfället. Sommarlovet sitter därför som en smäck!
Mamman tackar för övrigt sin lyckliga stjärna att det var religion och inte kemi som barnet behövde undervisning i...........
Nu ÄR det sommarlov. På riktigt!

Hej!

Man skulle kunna tro att den här bloggen är nedlagd. Det är visst ingen som sköter om den?! Men nu har innehaverskan vaknat till liv igen och ja, då vaknar ju bloggen också.
Fast jag har varit synnerligen aktiv IRL. Med the Real Life. Lite busy med skolan och så. Evighetsföljetongen som suger musten ur både barnet och mamman. Bästa Mamma påstår att vi är av segt virke, så smålänningar vi är och det är en himla tur kan jag säga annars låge vi väl som utsmetade lingon längs skolväggarna.
Men så är icke fallet. Närå. Mellan skolsvängarna jobbas det också, på nygamla jobbet ju vilket är trevligt och roligt. Sen målas det och idag börjar KÖREN! Att familjen gjorde stora ögon när jag meddelade den lilla nyheten lät jag helt enkelt passera. Vad vet dom? Vad har dom hört? Nothing at all. Tralalala, tralleritrallera............

Kan det vara möjligt?

Som mamma till ett barn med funktionshinder, i detta fall Aspbergers Syndrom är man van att slåss för att få sin röst hörd i kontakt med t ex skolan. Att få "vanliga" grundskolan att anpassa undervisningen så att det passar barnet har varit lika svårt som att steka bacon utan att det stänker, att få katten att sitta fint och att kunna göra snögubbar i Sahara. Visst, otaliga möten har utmynnat i olika åtgärdsprogram men det har liksom inte velat sig ändå. På något vis. Barnet har INTE "rättat till sig" som någon har sagt och trott, barnet har vägrat att inrätta sig i modeller som inte förstås och många, många undervisningstimmar har gått till spillo då barnet helt enkelt "lagt ned" verksamheten och suttit av tiden. En assistent gjorde sista terminen på "vanliga" skolan uthärdlig men säg den lycka som varar, assistenten blev uppsagd och då beslutade vi oss för en ny skola, en med specialpedagogik anpassad för denna problematik. Det blev en lyckträff! Kontakten med "vanliga" skolan, hemskolan, har fungerat med slöjd och gymnastik och det har känts viktigt att ändå upprätthålla kontakten med kompisar. Till hösten är det högstadiedags och vi har valt att välja en skola med idrottsprofil. Idrott i alla former är Store Brors intresse och allt som fungerar bra vill jag ju bygga vidare på. Så, kontakt har tagits med nya skolan och det verkar inte vara några problem alls. Man har erfarenhet av elever som går på resursskola men ändå är med på vissa lektioner på hemskolan. Jag har blivit inbjuden att diskutera upplägg för skolgång, resursskolan är kontaktad och med på noterna. Jag tror nästan inte att det är sant! Vi glädjer oss, Store Bror och jag åt att det finns människor som ser problemen som möjligheter! Vi håller tummarna att det ska gå vägen!