En bra dag

Sonen. Store Bror´n. Min hjälte, kämpe och fighter!
Han är numera inskriven på Arbetsförmedlingen, sektion för unga med funktionshinder och ska få en egen coach. En arbetsprövning ska till men först en kartläggning och intervju.
Handläggaren på Af var en ytterst insatt, insiktsfull och kompetent handläggare som förklarade saker och ting bra. Sonen svarade klart, redigt och tydligt på alla frågor, bad om hjälp ibland och förvånade sin ömma moder genom att säga till handläggaren:
"Det här känns bara spännande och nytt".
Se där ja! Då fick jag kämpa med tårarna igen. Man blir bestämt lite känslig mellan varven.
Därefter åkte vi till Största Systerns jobb och åt lunch. Blev sittande länge och väl då sonen pratade som han inte gjort på månader. Jag struntade i att jag egentligen borde åkt till jobbet för länge sedan. Det blev akutledigt ett par timmar till.
Det är bara ett jobb. När verkliga verkligheten kallar betyder det mest och får ta den tid det tar.
När jag sedan släppte av honom hemma vände han sig om och ropade:
"Morsan, det här var en bra dag"!
Ja. Det här var en bra dag!

Att vakna av att det...

... knackar på fönstret på andra våningen i radhuset hör sannerligen inte till vanligheterna. Thank God!
I sömnen hörde jag dock ett bestämt knackande, kollade med kisande tröttögon in klockan som visade 6.34 och tänkte:
"Jädra skator".
Det har nämligen hänt att skatorna fått för sig att picka i sig kittet från fönstret och då var det ett evigt hackande och pickande. Men när det sen ringde på dörren fick jag ju bestämma om mig. Sällan eller aldrig ringer ju skatorna på.
Jag hann tänka lite om jag skulle beväpna mig eller så men bestämde mig för att en yrvaken tant i randig pyjamas är vapen nog och smög ned på bottenvåning.
Genom köksfönstret fick jag se Hjärtat på yttepyttetomten med sopkvasten i högsta hugg och med den knackade han på sovrumsfönstret igen.
"Det var då en kavaljer att vara angelägen" tänkte jag och öppnade dörren. I randig pyjamas och morgonfrilla.
"Jag glömde min mobil igår" sa Hjärtat som var på väg till jobbet. Mobilen låg på bordet i vardagsrummet och hade larmat en timme...... Varken jag eller Store Bror hade hört något, är man trött så är man.
Så fick han sin mobil, jag fick en morgonkram och somnade om. Sov knackfritt till 10.30. Vafalls???? Någon ÄR trött, lös och ledig. Nu väntar en tur till fiskeaffären. Sonen ska fylla på förrådet av fiskegrejor. Jag tycker ju att det räcker med arton fiskelådor, rullar och spön men nä. Det fattas visst nåt. En ledig måndag har rullat igång och jag njuter av varje sekund.

..... julen varar visst till påska!

Lite trixigt är det när altandörren inte går att öppna för att batterierna till kodlåset tagit slut, dörren är jättelåst och katten står och skriker sig blå i kylan. Inte lyssnar hon heller när jag hojtat sagt att 

"gå runt till vanliga ytterdörren lille vän, så släpper matte in dig".

Oh. No. Inte den här katten. Igår fick jag öppna ett fönster bredvid altandörren för att hon skulle komma in och sluta skrika så förskräckligt. Man vill ju inte att det söta lilla djuret ska uppröra grannarna eller nåt. Nu är det slut med det. Jamandet. Nyinköpta batterier råder bot på det lilla problemet och katten kan släppas in och ut utan prut.

Batterierna inhandlades i ett stort köpcenter. Med många andra affärer. Köpstoppet hävdes tillfälligt då det fortfarande är rea på allt möjligt men superrea på julsaker! En bricka jag trånat efter fick följa med hem för det facila fina priset av 80 riksdaler. Före jul kostade den 299! Det tyckte jag var ett kap. Så hittade jag lite annat men det får vara hemligt för det blir så bra presenter till tjejerna när det är dags för kalas. (ja, en i april och två i december. Jag är ute i god tid.....)

Sen rattades bilen hemåt i snöyran, ett av kidsen hade skottat åt sin ömma moder, hurra och i brevlådan låg en: Chokladtomte!

Fina Fröken Hulda hade hörsammat min längtan på Facebook efter en chokladtomte i söndags och så skickade hon en till mig! Vilken överraskning! En vänlig och fin gest som gjorde min tisdag! Sånt värmer!

Brickan "Gran" som fick följa med hem till radhuset och packas ned i kartong till nästa jul.

Den här godingen kom i brevlåda idag! Tomte i staniolpapper. Gillar´t!

Hej mitt Vinterland......!!!!!

Ja. Snö? Kan hända i december. Har hänt. Lyckades knipa åt mig en plats i parkeringshuset på jobbet i morse. 06.40. Var i sista momangen. Sen blev det fullt. Fort.
Visst har jag sett genom fönstret hur det blåst, yrt och hållit på. Fast egentligen inte. Min arbetsplats befinner sig på nionde våningen så man ser mest .......... grått sådana här dagar. Koncentrationen har dessutom varit hög då vi rattar nya system så jag blev lite förvånad när Lilla Syster ringde fram på dagen.
"Kan jag få åka med dig hem"???
"Bussarna är inställda".
Jahaja.
Då sansade jag mig och tittade ut på riktigt.
Snö. Massor med snö. På marken, i luften, på tvären och bredden. Snö.
Klart lilla hjärtat fick åka med hem. Sitta bredvid på jobbet ett slag först, köpa Cola i läskautomaten, äta medhavd smörgås och slänga papper som mamman missade papperskorgen med. Vad har man sina barn till om inte som assistenter om de råkar befinna sig på arbetsplatsen?
Sen åkte kröp vi hem i snigelfart och jag såg för mig hur jag skulle få skotta fram radhuset i timmar........
Men det slapp jag!
KIDSEN! De hemmavarande, hade tagit hand om den saken. Sånt gör en mamma glad en kall, blåsig, snöig decemberkväll!

Skottat och klart! Man blir glad!

Fick tid att njuta av adventsstjärnan.....

.... och tid att pyssla till det i köksfönstret. Allt medan snön yr utanför. Lovely!

Lite gnäll, ingen tango. Alls.

Jaha. Om man har ett barn som ingår i LSS kan man ta ut VårdAvBarn-dagar även om ungen fyllt 16 år. Se där ja! Många semesterdagar och komptimmar hade kunnat sparats där. Hur ska man veta sånt?

- Man får bevaka sina rättigheter, säger en handläggare.

- Ok. Plättlätt. Not. (man har ju liksom inte bara en rättighet. För att inte tala om ALLA skyldigheter.... alla blanketter........ På heder och samvete.......)

- Vi finns ju här för att svara och finnas till hands.

- Men om jag inte vet vad som finns, kan jag ju inte fråga efter det........
........ särskilt inte INNAN man vet att man behöver det .....

- Hur menar du nu?

Ja. Vad menar jag nu? Inte fan vet jag. Jag vet bara att när livet plötsligt blir en villervalla och man har ett barn med funktionshinder är det så mycket man liksom redan ska veta för att få reda på vilka rättigheter man har eller vart man ska vända sig. Nu programmeras inte den informationen in i ens hjärna bara för att man har en diagnos att förhålla sig till. Så klart vi försöker ta in, ta till oss all information man kan få men........ 

- Man kan bland annat läsa på Försäkringskassans hemsida!

- Gullplutta! Jo. Försäkringskassans hemsida har jag som favorit och lusläser närhelst jag får tid! Eller inte!
Det är för övrigt inte bara Försäkringskassan man ska ha ett förhållande till. Det är LSS, skola och skollagen, fritid, planering in masse m m. 

- När jag har stångats med skolan, ungdomen självt och tusen och andra saker försvinner liksom tid, ork och energi och resten av tiden går åt till att överleva, jobba och finnas även för de andra kidsen. Och för mig själv.
- När det är akut är det ju akut!
- När det är lugnt försöker vi leva på. Helt enkelt.

- Låter som du missar mycket information!

- HAHA! Säger du det?
Ja. En del tycker ju att vi missar annat också.
Å andra sidan är vi jävligt jättebra på att trolla med knäna, brandkårsutryckningar, ha vett att njuta av lyckliga stunder, lugna stunder, leva improviserat fast med struktur, se det positiva i en skruvad tillvaro, finnas och helt enkelt fatta att vi lever här och nu. NU! NU! Och så vabbar vi också. Hädanefter............ Hej semesterdagar! Ni är mina igen!

Update: Ett skadat finger är på bättringsvägen. Igen...........

Julklapp i förskott

Igår kväll var jag ute på hemligt uppdrag. Med tanke på utfallet av mitt Sherlock Holmes-uppdrag, ett lyckat sådant, var jag ganska säker på att utgången av det Hemliga uppdraget också skulle falla väl ut.
Och det gjorde det ju!
Stora Syster och tjejgänget bestämde om sig och ville fira jul hemma i Svedala. Sagt och hämtat. De andra föräldrarna var inte informerade och ja, lite dåligt samvete kanske jag hade. Ibland kan ju en överraskning bli lite för mycket......... Så fick jag lägga ut en dimridå här på bloggen också. Ska det vara hemligt så ska det ju!
Så stod vi där på Arlanda, Lilla Syster, Älsklingen och jag. Med julmust och lussebullar. Vilket kramkalas! Äntlisch fick vi krama om Stora Syster på riktigt!
Och ja. En och annan mamma fick avbryta kvällstandborstningen när det plötsligt ringde på dörren och utanför stod en levererad ungdom. Förvåning och glädje var ordet för gårdagskvällen. Visst viskade jag ett "förlåt" men det viftades bort.
Så nu sitter vi här i köket. Leverpastejsmörgås, julskinkemacka och julmust. Och ikväll startar Ernst jul. Brastart på veckan!!!!!!

Dagens kula. Vinter på väg!!!!!!!!

"Så ska en slipsten dras"!

Jag gillar glada överraskningar. De andra överraskningarna, de där som man får hjärtknip, ont i magen och oro av, kan dra dit pepparn växer. Dem gillar jag inte! Har haft lite mycket av dem det här året, det så kallade "räkmackeåret" att det räcker och blir över.
Så. När jag häromdagen fick ett mail från Store Brors skola med uppmaning att komma till skolan idag, 19/8, istället för som planerat nästa vecka, anade jag ugglor i mossen och målade allt i svart. Hade ju hört och läst om ännu mer neddragningar, besparingar.............. Jag tog till och med ledigt från jobbet för att jag visste jag skulle bli ledsen och nere.........
"Det kommer bara att bli skit och pannkaka av alltihop",
"Nu börjar det om igen, jag orkar inte bråka och slåss längre"..........
Tji fick jag när detta presenterades för mig:

• De aviserade neddragningarna av resurstimmar hade någon rådig lärare satt P för. Med bestämdhet.
• Schemat var satt med hänsyn till de speciella behov som föreligger.
• Mentortid var schemalagd varje vecka.
• Anpassad studiegång var förberedd och diskuterad med berörda lärare så att förslag fanns att ta ställning till.
• Samarbete och handledning med resursskolan inlett.
• Nygammal rektor. En som jag vet jobbar med varje unges bästa framför ögonen och inte tycker att något är omöjligt utan möjligt och som inte backar och håller klaffen inför besparingar och neddragningar. Har varit på annat ställe ett tag men någon har kommit på att dylika rektorer behövs så: Very welcome back!
• Ny SO-lärare! Också en "gammal" som får komma tillbaka. Som sänd från himlen!
• Bästaste specialpedagogen har fått fast tjänst på heltid och fått tilldelade timmar för Store Bror!

Alltså ni anar inte! Det kan bli hur bra som helst!

Jaha? Undrar kanske ni nu. Skulle det där vara något konstigt? Skolan är ju till för alla och varje barn har ju rätt til..............och enligt skolla........ Eeeeeeeeehh. Ja. Med insikt om hur inihelsikes svårt det kan vara, och har varit, att få till en vettig skolgång för ett barn med särskilda behov så, ja. Det kändes konstigt. Fast skönt. Skönt därför att det är så vansinnigt jobbigt att alltid behövt strida, jobba och kämpa, påminna om rätten till hjälp och stundtals inte bli tagen på allvar. Bli "skakadpåhuvudet" åt när man brister och bara skriker eller gråter i skolan för att ungen mår dåligt och man inte tycker att någon gör något. Eller får frustrationsprickar över hela kroppen när någon okunnig i skolan som efter all information borde varit kunnig ändå säger att:
"Jo men alltså, jag tror att om han bara skärper sig och fokuserar så.........." bara för att man har en osynlig funktionsnedsättning.
Jomenvisst! Säg det till en som sitter i rullstol och inte kommer uppför trappan.......... Säg det!

Med allt detta och lite till i bagaget gick jag alltså till mötet. Sen gick jag hem. Fullständigt förundrad över hur saker och ting kan falla på plats när rätt människor är på rätt plats och vetskap om att det nu finns en möjlighet till fortsatt positiv utveckling och skolgång. Va? Hur glad blir man inte då? Fast sänker garden, det gör jag inte! Här ska kämpas till sista skoldagen! Så är det bara!
Till min hjälp på mötet hade jag världens bästa Resurslärare som stöttat och varit en klippa ända sen vi fick kontakt 2008. Vad vore vi utan henne? Mer manglade tror jag.
Men idag gläds vi åt att skolstarten ser ut att starta med bra förutsättningar. Det är banne mig en himla bra start och borde vara förbehållet varje unge!

Tidevarv

En helt normal dag! Va???!!!! Blir ju nästan förvånad och överraskad. Lite glad rentav! Då finns det hopp om att allt tjorv ordnar till sig till slut. Får helt enkelt se tiden an. Älsklingen gör framsteg och har till och med fått lite färg på kinderna. Klädsamt minsann!
Sen kom jag på att jag pratade om midsommar som om det var långt fram i tiden. Min tidsuppfattning har visst fått sig en liten törn, så jag satte upp en förvånad nuna när väninnan vid kaffebordet påstod att det är midsommarafton på fredag!
Se där ja! Så det är därför jag är ledig på fredag. Undrade just.............

Det här räkmackeåret.........

..... kan ta sig i brasan. Hittills har det mesta gått fel, tokigt och annorlunda men det är klart att ljuspunkter finns. Tror man!
Att gå på museum kan ju vara en trevlig historia. Att gå på museum när Älsklingen helt plötsligt dimper ner, svimmar av och blir dålig på fem röda sekunder är inte kul alls. För att inte säga helt förskräckligt otäckt. Det är då man tackar för att Röda Korset hade folk på plats, att ambulansen var där på fyra minuter och att personalen var snäll och vänlig mot chockade mamman med de två lika chockade tonåringarna.
Nu är han under vård och övervakning på bästa stället sedan ett par dagar och ska utredas vidare. Man kan ju liksom tycka att branden var nog men det var visst inte färdigt. Härdning pågår. För övrigt kan jag meddela att vi tycker vi är precis så starka som vi behöver så det räcker med obehagliga överraskningar. Lite bra och trevliga saker skulle sitta som en smäck! Som att han alldeles snart får komma hem och bli pigg och kry till exempel.

En övervakad kille. Fästmön önskar att en av knapparna på dosan, gömd i gasbinda,
ska vara en "bli-frisk-fort-knapp".

Vart ska man fira sin 8-åriga förlovningsdag om inte i sängen? Förvisso en sjukhussäng men ändå.....

Dag 18: Buss......igt!

Visst trotsade jag halkan och gav mig av till frissan. Tog mig försiktigt framåt med trippande yttepyttesteg och pustade verkligen ut när jag kom fram till hållplatsen. Det var lite knepigt att ta sig dit för det var uppförsbacke och tja, snorhalt. Men trägen vinner. Trägen står så och väntar och trägen ser säkert tämligen snopen ut när bussen kommer och ....... åker förbi.
"Den kan inte stanna för den kommer inte igång efter stopp eftersom det är isgata och"..... allt detta förtäljer mig en dam som bor tvärs över gatan när bussen försvinner i fjärran.
Men hör nu här va?????
Kunde ingen från bussbolaget trätt en påse över hållplatsstolpen typ "ur funktion" eller nåt?!
Kunde ingen hällt ut 318 kg sand och salt vid hållplatsen?
Eller skulle jag verkligen ha räknat ut "no stop" alldeles själv när jag segade mig upp för backen för egen maskin?
Troligtvis.
Då ringer Älsklingen som är på väg från Lilla Staden till Stora Staden efter ett kundbesök. Bara för att kolla läget. När han hör om sin strandsatta älskling, nämligen mig, VÄNDER han stora bilen, åker tillbaka, plockar upp mig, pussar på mig lite extra och släpper sen av mig utanför dörren till bästa Frissan. Vem har sagt att Prinsen måste komma på en vit häst? Det går alldeles utmärkt med en grön Chrysler!

Blev lite klappad ......

.... på idag när jag åkte buss. Hade varit på ett jobbigt men nödvändigt samtal och ja, det syntes alldeles bestämt att jag gråtit. Rejält. Minsann, kom det inte en tår där på bussen också?
Då kände jag en klapp på handen. En gammal kvinna, alldeles främmande bara drog så lätt med sin hand över min och tryckte till lite grand. Sen drog hon sjalen framför ansiktet igen men jag såg att hon log med ögonen. Då log jag också! Skönt!

Gamla vanliga sättet duger så bra!

Höstlov. Bortresta barn. Älskling borta på jobb. Tyst och tomt radhus. Lite egentid för mamman. Inlämnade bärbara datorer för service gör att tid framför datorn får bli på den stationära. Kan man ju stå ut med.

Men, det låter som det ringer? I datorn???!!!! Helt plötsligt börjar den att prata. Eller, jag hör ju att det är Store Brors kompisar som pratar och det de säger inte är för mammaöron. Inte otrevligt eller dumt på något sätt. Men kanske lite hemlisar.
Hur stänger man av Skype????? Hur kom Skype på?????
Jag klickar och trycker men inget händer, under tiden hör jag ju att kompisarna tycker det är lite konstigt att inte Store Bror säger något. Inte hör de mig heller där jag sitter och gastar ut i tomma intet att "det är bara Store Brors mamma som råkat trycka på nåt".
"Råkat trycka på nåt"! Eller så har någon ställt in Skype på automatisk inloggning. Vilket "väcka-mamma-framför-datorn-trick"!
Lite panikartad situation en stund tills jag hittar jag en ruta att klicka i. Loggar ur och datorn blir tyst. Kära nån! Det tar flera minuter innan pulsen blir normal igen. Skype. Vilken teknik! Som jag inte behärskar! Älskling, vi rings som vanligt va?!

Ur led är tiden!

Traditioner är min grej. Jag tycker det är lite skönt att ha något att luta sig mot som att veta att det är köttbullar till påsk, midsommar och jul, julmust på julafton, röda hjärtan i februari, kräftor i augusti, kanelbullar i oktober och så vidare. Sånt gör mig lugn och trygg. Nymodigheter kan störa mig. Tills de blir gammalmodigheter och således tradition. Och så ser jag detta:

Nämen?! Semlor i november?! Ur led är tiden! Jättegott!

Det städas i radhuset på blanka lördagsförmiddagen. Tråkigt. Skittråkigt. (Jag behöver i alla fall inte undra längre varför tandkrämen tagit slut så fort, den har jag hittat utspottat på badrumsspeglarna....)

Men,
Spotify muntrar upp, minsann har jag fått fart på "städlistan", lite Seal, lite Gary More och så Vaya con dios. Städningen går som en dans, humdidumtrallala.... hum... lalala.... tjo.... humdidum.....
Tills jag beklagar mig att det är väldigt trångt och fullt i min klädkammare. Bara för att jag behöver få undan lite smått och gott. Igen.

"Du får väl slänga några gamla skor du har där inne" hojtar Stora Syster.
Då avstannar allt en stund.
"Slänga skor"?!
"Är du från vettet precis unga dam"!
"Här slängs inga skor" och så säger jag till de 48 paren i klädkammaren att de inte behöver vara oroliga, de sitter säkert!
Slänga skor! Har jag närt en skoslängare vid min barm?! Hemska tanke.

Raka vägen!

När min mamma sa
"Nu kommer du raka vägen hem"
anade jag alltid oråd. Nåt var på gång. Eller, JAG hade gjort något som inte passade, kanske skolkat och någon lärare skvallrat,  lämnat smöret framme hela dagen, missat att hämta lillebror på fritids (vanligt förekommande periodvis) eller nåt annat knas.
På den tiden fanns ju inga mobiler utan det ringdes runt till kompisars hemtelefoner tills hon fick napp. Mig.
Och så dröp jag hem. Raka vägen!

Igår skulle Älsklingen komma hem till mig. En torsdag! Fantastiskt!
Han åkte INTE raka vägen hem.
Det har byggts nån ny slinga av motorväg där vid Enköping någonstans som nu tagits i bruk. Det är ju himla bra för det går fortare mellan Enköping och Västerås nu. Bra för pendlare. Till saken hör att han ju inte alls skulle till Västerås utan till en helt annan trevlig stad, visserligen nära men DEN avfarten svischade han förbi. I omkörningsfilen. Vilket för övrigt är den fil han mest befinner sig i. Sen fanns det inga fler avfartsvägar. Jo, nån till Orresta. Men vem vill dit en torsdagskväll i oktober bara så där hipp som happ när fästmön väntar med fisksoppa i en helt annan stad?
Så han åkte vackert till Västerås och skickade mess att han passerade IKEA. Fast han hade inte lust att stanna och fylla på värmeljusförrådet, kinkiga karl.
Till slut kom han ju hem då. Lite försenad. Han kunde konstatera att jo, det går ju snabbt mellan Enköping och Västerås men det förefaller ju vara värdelöst vetande när det är till Eskilstuna man ska. Typ.
Nu har jag sagt åt honom, att ikväll, då kommer han RAKA vägen hem! Basta!

Välkommen till världen!

Sovmorgnar, det gillar jag! En sån här dag, när barnen är hos sin pappa, Älsklingen jobbar i Stora Stan och katten gick ut i går kväll skulle vara ypperlig som sovmorgon. Hade jag tänkt också. Vaknade strax före 8 att mobilen ringde flera gånger. La kudden över örat och tänkte somna om. Då började det ringa även på vanliga telefonen. Klarvaken blev jag och rädd att det hade hänt något, "sprang" nedför trappan för telefonerna var ju så klart på bottenvåningen.
"Hallå"??? ropade jag i telefonen, hur vilt som helst och glömde bort allt jag lärt barnen: "Svara alltid med namn så man vet var man kommit"............
"M har fått sin bebis" skrek Största Systern ivrigt i örat.
Det var en helt oväntad (nåja) nyhet på morgonkvisten, så hon fick ta om det igen och jag blev klarvaken.
"Herregud" sa jag.
"Trodde ju att det hänt något"!!!!!
När jag tänkt efter har det ju gjort det också. En efterlängtad bebisflicka har sett dagens ljus och allt har gått bra! Grattis till nyblivna föräldrarna! Jag tar sovmorgon en annan gång!

Den som spar, hon har........

....en diskmaskin i förrådet! Har man dessutom en händig man vid sin sida då och då, så är ju det en bra kombination. För nu står den där på plats! En "nygammal" trotjänare och nu säger jag bara:
"Gör vad du ska" och så har jag klappat på den lite extra. Ifall den nu blivit sur och känt sig övergiven efter sex år i förrådet.
Vid installationen, d v s när slangar, kablar och grejs skulle kopplas ihop med nån ledning eller nåt, gjordes en upptäckt. Vi har möss under diskbänken. Jamen! Katten blev jätteglad när hon fick springa runt bakom skåpen en stund men vi kan ju inte ha henne där för jämnan. Nä, musfällor fick det bli. Och vem ska vittja dom? Jag bara undrar!
Jättemycket undrade jag det när Älsklingen for till jobbet i morse. För det dröjer liksom innan han är tillbaka.
Hur hög måste veckopengen bli när jag frågar Store Bror om det? Eller så delar jag helt enkelt ut lite uppdrag i veckan. Kanske ska jag ta hans diskdag om han vittjar musfällan. Så får det bli! Varför jag inte frågar tjejerna???? Jomendetblevsåatt när de fick reda på att vi har nya husdjur blev de vita om nosen och har inte satt sin fot i köket. Rätt lugnt blev det faktiskt.

Svårsålt

Stora Syster och jag tittade på "Ernst" igår. Han är väl en fröjd att både se och höra på? Tänk va, komma på att välta ett rostigt rör rakt upp och ner och elda i. Imponerande!
Ungarna, vana vid kanske inte en fullt så kreativ mamma, men påhittig ändå, såg lite oroligt på varandra när jag började blicka ut över vår tomt och högt i tankarna inventera mammas tomt, huset-på-ön-tomten och lite andra bekantas tomter.
"Få se nu, de har ju en...... och hon har ju en......."
Fast jag har redan ett projekt jag håller på att sälja in. Ibland går det lite trögt men "trögen trägen vinner". Väl?
Förstukvisten ska målas. JA! Det är alla med på. Att den ska. Inte att MAN SKA måla. Å nej. Det fixar "någon". Så bra så. "Någon" tänker sig därefter att måla golvet till nämnda förstukvist som idag är så där tråkigt brunt inoljat och slitet. Ljusgrått kanske? Och så målar "någon" dit en trasmatta i fina färger.....
"Ingen har så"! Tonåringarnas argument.
Jag visar, skissar, målar upp litet och pratar för min sak. Säger att de kunde vara lite entusiastiska och tycka att det är lite kul att bo i ett hus som har en målad matta framför dörren. Ett av mina mer svårsålda projekt kan jag säga. Men än är inte mattan kastad!

Shit happens!

Man kan prata "skoskav". Att få parkeringsböter är skavigt och inte kul. Inte kul alls. Ja, jag pratar av egen (dyrköpt) erfarenhet. Men att få hela bilen bortforslad, det är väl snäppet värre????
Jag kan se scenariot framför mig, familj kommer till fastlandet efter några härliga dagar på skärgårdsstället. Man, fru, barn, husdjur, packning. MYCKET packning. Och så är bilen borta. Eller man kommer från stan med fru, barn, husdjur och MYCKET packning och ska ta båten till bästa ön i hela världen. Men var är båten?????
Vad skönt att detta inte hände mig! (kan man ju få tycka).

Att parkera precis bakom förbjudet-att-parkera-skylten och ta
Waxholmaren rakt ut i arkipelagen verkar ju lite chansartat.
Eller desperat.
På skylten som inte syns i bild står det i klarspråk att
felparkerad bil kommer att forslas bort.
Men det väcker onekligen lite uppmärksamhet
och alla är glada att det inte var de som......

Så Bosse Bogserbil flyttar helt enkelt på ekipaget.

Och så var det det här med att åka båt..... Eller inte.

Mysterier att lösa

I morse började julkalendern. När jag satt där i soffan med ungarna slog det mig att det är första gången sedan 1989 som vi inte har någon adventskalender att öppna. Tiden är förbi när de satt med benen rätt ut från soffan med gosedjur och snuttefiltar i morgonmörkret och med stora ögon följde kalendern och sen den obligatoriska, spännande lucköppningen. Något år slog Spara klorna i mig och jag köpte bara en kalender.
"De kan väl öppna lucka varannan dag" eller
"En öppnar tv-kalendern och en öppnar radiokalendern" tänkte jag och "glömde" att barnen var fyra till antalet.
Experiment som inte gick hem kan jag säga. Man lär sig så länge man lever.
Men allt förändras som sagt. Nu är det ingen som frågar efter adventskalendern, det är bara mamman som frågar sig var i all världen julgardinerna och ljusstakarna blivit av??????
Just den frågan ställdes i helgen till samtliga i hushållet. Ungarna såg chockade ut. Älskade Sambon likaså.
"Ska VI veta var gardinerna finns" undrade de.
"Why not?" kontrade mamman och undrade varför just jag blivit utsedd till gardingeneral, jag som inte har så god koll på något vad det verkar för tillfället.
Hela radhuset vändes det upp och ner på. Inga julgardiner att uppbringa. Jag förstod ju att de var undanstoppade på något "bra" ställe och såg fram emot när de skulle dyka upp.
Skulle jag då säga:
"Javisstja. DÄR la jag dem ju?"
Igår kväll letade Stora Syster efter träningskläder i sin garderob. Längst ner, längst in låg julgardinerna. Hon kom ned med dem till köket som bärandes på en trofé.
"Här var de!"
DET var väl ett himla bra ställe????!!!! (jag kommer INTE ihåg att jag lagt dem där.......)
Nu väntar jag bara på var vi hittar ljusstakarna.....