Äckel päckel

VÅRkänning. Härligt! Hundbajs under skon. Ohärligt. Om jag bara visste vilken hund med tillhörande korkad ägare det rör sig om skulle jag inte tveka det minsta att lägga de kläggiga, äckliga skorna i husses/mattes brevlåda. Så det så!

Fångat på bild

Idag har jag lena och rosiga fötter efter behandlingen igår kväll. Kommer helt enkelt att studsa fram som på rosa moln hela dagen där i pralinbutiken. Inte en endaste liten "fotfobi-aning" gav sig till känna så jag får väl betrakta mig som botad. Och tacka Store Bror för det som med jämna mellanrum slänger upp sina 48.or i knät på mig och vill ha fotmassage. Kruskaveln har vi gömt!

När jag åkte till det där partyt igår låg Älsklingen dubbelvikt under diskbänken. Vi har mössinvasion och fällorna skulle ställas i ordning igen, musbajs tas bort......... Åh, det där stället man har sopor, återvinning, gamla krukor och ja, allt som man får plats med. Stort jobb! Som jag är tacksam över att han tog tag i.
Vi hann inte träffas mer utan i morse hade jag ett mess på mobilen. Från Älsklingen.
"Åh, han är så gullig" tänkte jag och väntade mig det vanliga godmorgon-älskling-mys-messet.
Nehädå!
08.37 öppnar jag ett emmemms med ...... en bild på döda musen som sprang i fällan inatt.
Vad är det med män och "deras" jaktbyten?

Den som spar, hon har........

....en diskmaskin i förrådet! Har man dessutom en händig man vid sin sida då och då, så är ju det en bra kombination. För nu står den där på plats! En "nygammal" trotjänare och nu säger jag bara:
"Gör vad du ska" och så har jag klappat på den lite extra. Ifall den nu blivit sur och känt sig övergiven efter sex år i förrådet.
Vid installationen, d v s när slangar, kablar och grejs skulle kopplas ihop med nån ledning eller nåt, gjordes en upptäckt. Vi har möss under diskbänken. Jamen! Katten blev jätteglad när hon fick springa runt bakom skåpen en stund men vi kan ju inte ha henne där för jämnan. Nä, musfällor fick det bli. Och vem ska vittja dom? Jag bara undrar!
Jättemycket undrade jag det när Älsklingen for till jobbet i morse. För det dröjer liksom innan han är tillbaka.
Hur hög måste veckopengen bli när jag frågar Store Bror om det? Eller så delar jag helt enkelt ut lite uppdrag i veckan. Kanske ska jag ta hans diskdag om han vittjar musfällan. Så får det bli! Varför jag inte frågar tjejerna???? Jomendetblevsåatt när de fick reda på att vi har nya husdjur blev de vita om nosen och har inte satt sin fot i köket. Rätt lugnt blev det faktiskt.

Fy katten!

En onsdag i mitten av mars. Det snöade i morse. Fast den här gången inga enorma mängder utan lite mer som puder. Så där lagom tunt så att isfläckarna döljs. Känner redan hur ont det kommer göra i lårbenen om jag ramlar på väg till garaget. Näe. Broddar på!

För övrigt har jag flera morgnar ångrat att vi skaffade katt. Den lilla fröken Martini är jättesöt, charmig och busig och bra för barnen. Och väldigt morgonpigg. Hon väcker mig så käckt 04.35 med ett fasligt jamande och skrapande med tassarna på mina ben. Sen springer hon före mig nerför trappan och vill ut.
Varför gick jag med på detta? Varför lär man sig aldrig att det till slut i alla fall är MAMMAN som fixar och trixar med djuren?
Vi har tränat förr om jag säger så.
Fiskar, hamster, kanin och vandrande pinnar. Vad gäller vandrande pinnen höll jag på att bli anmäld till djurskyddsföreningen. Pinnen behövde en pinne att klättra på.
"Plättlätt" tänkte jag och tog en pinne ur högen som Store Bror släpat hem. Som råkade vara en tallpinne med kåda på. Och den levande pinnen bar sig inte bättre åt än att h*n ju klibbade fast i kådadroppen och ja, dog en plågsam död för vi hade åkt på semester ett par dagar.
Och så fick mamman ljuga inför sina små barn och säga att pinnen hade flyttat till himlen och hade det bättre och det var begravning och ..... ja. Att man aldrig lär sig.
"Hörru morsan" tröstade barnen i morse.
"Martini är ju så ung. Hon håller nog bara på kanske två år till. Sen blir hon gammal och trött."
"DÅ får ni sova. Båda två"!
Så nu vet jag det! Sovmorgon. Om två år! Jippi!

Hundlikt

Igår blev Lilla Syster och jag osams. Eller, båda två hade en jobbig vecka i ryggsäcken och igår orkade vi inte hålla masken längre. Någon av oss. Lilla Syster har ju en förmildrande omständighet, hon har just fyllt 12 och är alltså ett barn. Hennes mamma är 47 och kan man tycka ju ska ha lite mer kontroll över sig själv. Men icke. Mamman blev bara sju och bråket var ett faktum.
Efter att mamman legat i badet 1 timme och blivit mer skrynklig än vanligt, var humöret någorlunda kontrollerbart igen och Lilla Syster och jag låg på min säng och pratade ut.
"Jag brukar ju faktiskt inte gräla och skälla på er" sa jag i något taffligt försök att låta som världsbästa mamman. Vilket jag i och för sig är, men inte just igår.
"Nä, du är ju ingen hund" förtydligade Lilla Syster med ett flin.
"Undrar" funderade jag då, som gärna och ofta fladdrar iväg i tankarna,
"vilken sorts hund jag hade varit"?
"Pittbull" svarade Lilla Syster med blixtens hastighet.
"Du hade varit en Pittbull".
Asch då. Undrar om det är bra eller dåligt?

Kattfasoner

Jo men nu varejusåatt.... mamman skulle ha sovmorgon idag. Inte en unge eller karl hemma så långt ögat når borde ju bädda för ostörd sömn och få vakna utsövd och pigg. Jag glömde visst att vi har katt. En kattfröken som tyckte att natten var slut 04.56 genom att anfalla mina fötter under täcket, jama väldigt, krafsa ur jorden ur olivträdets kruka och därefter klättra i nämnda träd. Som är alldeles för litet för en klättrande kattfröken. Trädet står i sovrummet och jag famlade upp i mörkret för att avstyra det hela. Det slutade med en klarvaken mamma med stukad lilltå. Aj! Och suck! Vad tänkte jag på när vi skaffade katt?
Nu haltar jag runt i radhuset, packar det sista inför avfärd och tänker att det är då för väl att det inte är jag som ska dansa ikväll. De högklackade stövlarna är bortvalda, denna ömma tå gör sig bäst i breda, bekväma skor. Och katten? Ptja, efter vår lilla dispyt vägrade hon att gå ut för det är ju så kallt ..... nu ligger hon bekvämt hoprullad i bästa fåtöljen och sover. Hårt. Ack ja!

Sömnstörning

Jag har sovit över hos Bästa Vännen. På madrass på golvet. Det har jag gjort förr. Jag sover bra där. Antar att det har att göra med att det är trevligt att ha en vän som Bästa Vännen, vi tycker om att "hänga" med varandra. Mycket. Nu blir det inte så ofta för hon bor i Stora Staden och jag i Lilla Staden. I natt låg jag ändå där på madrassen igen och sov i godan ro. Ända tills jag vaknade av att något gick på mig. En mus. Det kallar jag abrupt uppvaknande!
Och var tog den vägen sen? Ingen som vet! Från klockan tre sov jag med ena ögat öppet och det börjar kännas nu! I natt ska jag sova hemma, tryggt vaktad av katten Martini! Här slipper inga möss in!

Sommar(o)ljud

Många ljud hör sommaren till. För mig är det t ex måsars skri, tallarnas sus utanför sovrumsfönstret, havet som ständigt rör sig och låter olika från stund till stund, dag för dag o s v, bryggknarr, segel som slår och motorbåtar som passerar utanför vår vik. En kaffebryggares gurglande kan ju också vara ett trevligt ljud, en fika på solvarm brygga säger ju ingen nej till.
MEN,
det finns ett annat ljud den här sommaren. (nu ska jag gnälla lite, tål du inte det, sluta läs. Här!).
Jo,
grannen här på ön är med hund. Förra sommaren var det en ullig, gullig liten valp, i år en något större hundfröken. Näpen såklart. Förutom när hon jagade Martini (min katt) på bryggan så att katten hamnade i havet. Då var hunden så lagom näpen. Näe, en dräglande, bjäffsande äckelpäckelhund var hon då. Tillfälligtvis. Vi bor en bit ifrån varandra. Skymt-avstånd kan man säga och nu har hundens matte har skaffat leksak till hunden. En pip-leksak. Say no more! Pip-leksak! Med risk för att jag får skäll från alla hundvänner vill jag bara säga detta:
Pip-leksaker till hundar borde vara förbjudna! Så det så! I natt är det jag som smyger dit och gör punka på den däringa pip-grejen, mycket pip är det! Jag önskar mig en pip-fri zon! Så det så!

Katten Martini uppskattar fika på bryggan lika mycket som matte.

Kattäventyr!

Ännu en regnig dag. Första dagen på sommarlovet! Store Bror går på fiskeskola och kom minsann hem med aborre. Till katten!

Katten ja! Igår blev hon steriliserad. Det var en groggy liten fröken som vi hämtade på eftermiddagen, men hon blev så glad när vi kom! Hon satte sig upp i buren, jamade och ramlade nästan omkull, så yr i mössan var hon!
Veterinären förvarnade oss om att hon nog skulle vara jättetrött och bara vilja sova. Men pyttsan då! Inte sov hon!
En halvtimme efter att vi kommit hem hoppade hon upp på sin älskade fönsterbräda, satt där och lutade huvudet mot fönstret för att inte ramla omkull. Envisa katt!
Jag som sett mig själv sittandes vid en sjukbädd, tyst och mörkt i rummet, och hur resten av familjen tyst skulle hasa omkring, blev liiiiiiiiiiite orolig. Men hon verkar helt oberörd av ingreppet, både igår och idag. Ska det vara på det här viset??!!!
10-12 dagar inomhus, tyckte veterinären. Hoppla hej, tänker jag. HUR ska det gå till? Vår kattfröken längtar redan ut!

Martini vill busa på stolarna..........

.......klättra på fåtöljen........

.....medans matte undrar om inte katten ska
sitta fint under tiden såret läker.....

Martini med rakad mage! Trygg i Store Brors famn!

Ett hedersuppdrag!

Den 18 september 2007 dog min pappa, tillika barnens morfar. Sedan den dagen har vi ett kort framme på honom där han håller nyfödde Store Bror i famnen. Vi tänder ljus ibland och ofta har vi blommor bredvid fotot. Kort sagt. Han finns. Ändå.

"Hejdå moffa"

Idag ska morfar i himlen få ett hedersuppdrag. Han ska få ta hand om vår äldsta katt, Baileys, som idag ska få somna in. En sorglig dag för familjen.
"Bejjan" kom till oss som treåring för ett och ett halvt år sedan. Hon har aldrig anpassat sig helt utan varit skygg, uppträtt stressat och inte alls varit den gosiga, mysiga katt som vi längtade efter. På sista tiden har det blivit än värre. Hon drar sig undan oss, springer ut och in, vill inte gosa eller bli klappad, inte leka, hon morrar, fräser och hugger efter oss. Hon är undersökt men veterinären hittar inga fel på henne. Barnen börjar bli rädda för Bejjan och så kan vi ju inte ha det. Vi har försökt på alla möjliga vis men nu går det inte längre.
Det har varit ett par dagar här nu då vi gråtit, ångrat oss, tänkt, önskat men nu är beslutet fattat. Jag och Största Systern ska åka med henne till veterinären.
Morfar. Ja, han är nu förberedd och har lovat att ta hand om henne! Han har hälsat att det finns en stor härlig äng att springa på, fjärilar att jaga och inget, absolut inget att vara rädd för. Hon får sova på ett ulligt, härligt moln vid hans fötter och om hon vill, finns det andra katter att busa med eller åtminstone att titta på.
Det har morfar hälsat och är glad över sitt uppdrag. Hedersuppdraget att ta hand om Bejjan!

"Vett och etikatt"

När senaste tillskottet i familjen, katten Martini, flyttade in för sisådär nästan två månader sedan förändrades tillvaron för hela familjen. Som det brukar när småfolk flyttar in! Lite mer passning, lite mer action, lite mer vakna nätter blev det allt. Vi tvåbenta i familjen fann oss snabbt och kom förstås att älska den lilla katten som är näpen, söt, pigg, rolig, busig och allt nu en katt kan vara. "Jättesöt, ju".

Vad tycker då Baileys? Stor-katten. Mjnaaa. Hon är väl inte så där överdrivet förtjust i nytillskottet kan man säga. Som en svartsjuk storasyster sitter hon numer utanför sovrumsdörren och blänger surt i stället för att komma in och kurra "godmorgon" när väckarklockan ringer, som den väluppfostrade katt hon faktiskt är.

"Kvinna på täppan"

Som en förnäm fröken fräser hon åt den lilla när de stöter på varandra, det har hänt att hon har tagit nacksving på Martini. Som en stöddig tonåring moppsar hon sig mot lillan. Hon morrar. Japps. Den stora katten morrar. Och visar tänderna. Pust och puh.
Baileys var två och ett halvt år när hon adopterades av oss. Till midsommar fyller hon fyra. Hon har alltså haft gott om tid på sig att vänja sig vid bullriga familjen, att vara ute, förstå att vi tycker om henne och så vidare. Men,
hon är nu av en sån sort som tycker om att vara för sig själv, gillar inte mest i hela världen att bli kelad med och AVSKYR när man bär henne. Kort sagt, ingen barnkatt. Men jättefin. Såklart!
"hur ska det bli" och
"har vi tagit på oss för mycket nu"
är tankar som vi vuxna dryftat här hemma sedan "syskonkriget" började.

Lugnast så här? På var sida.

I helgen fick så Martini börja vara ute lite själv. Inte utan tillsyn. Nehejdå. Det var ju fint väder så ytterdörren kunde stå öppen = en alldeles behövlig reträttväg för en liten kattunge och någon i familjen var hela tiden på tomten, beredd att rycka ut på katträddning om det skulle behövas.
Vad gjorde då Baileys?
Hon vaktade. Hon blev "kattungevakt". Hon satt på behörigt avstånd från den lilla men förflyttade sig hela tiden med, fast obemärkt förstås som på det värsta "SÄPO-spanar-manér". När så Martini försvann som en blixt bakom tvättstugan kom Baileys ängsligt trippandes till mig, jamade och trippade tillbaka mot tvättstugan. Fram och tillbaka. Martini dök ju upp igen ganska snabbt och det såg ut som Baileys drog en suck av lättnad och nosade försiktigt på lill-katten, strök sig mot henne. Det kanske finns hopp om fred dem emellan trots allt? De har haft ett "Hallelujah moment" även om det var länge sedan.

Hallelujah moment!

Sedan två veckor tillbaka har hushållet utökats med ännu en medlem: Martini, nu 11 veckor, en alldeles bedårande liten kattfröken. Tycker inte Baileys. "Gammelkatten". Hon har uttryckt sitt missnöje över lillan med fräs, morr och raggiga pälsen. Har Martini brytt sig om det? Pyttsan! På småbarns vis har hon gång på gång kastat sig över elden, d v s Baileys, och det ser minsann ut som hon njuter....... Baileys har tittat på oss med trött min och liksom undrat "vad SKULLE det här vara bra för"?

Tills idag. Alldeles nyss. För första gången har Baileys accepterat lillan. De ligger och sover tillsammans, tyst, tyst smög jag fram med kameran. Ett Hallelujah moment. Nu förevigat!

Ny och förnya

Dagarna går och går. Snabbt. Sambon och jag har tillbringat tre dagar med att slipa vår furutrapp. Vi har förstående grannar, de hälsar så glatt fortfarande och det tackar vi för. Att slipa trapp är inte lätt. Det är tungt, slitigt, dammigt och tar tid. Men det kommer att bli fint! Mitt i allt detta har vi fått en ny familjemedlem. Lugn mina vänner, som känner mig. Det är inga nya barn på gång utan familjen har utökats med en liten kattunge. En liten kattfröken som heter Martini. Vi fortsätter på vårt bar-tema vad gäller kattnamn...... Lilla Martini är en svart, liten, stentuff lady och går på upptäcktsfärder i huset. Hon äter "som en häst", använder lådan (tack!) och försöker uppvakta Baileys! Baileys är då inte helt överförtjust över vår nya familjemedlem, hon går långa lovar runt henne men idag har hon nosat lite nyfiket på vår "lill-strumpa" så vi hoppas att hon blir accepterad. Ikväll kom barnen hem från sin resa och Store Bror har minsann fyllt 13 år. Ännu en tonåring i familjen. Som sagt, dagarna går!