Trolltider

Det finns ett par saker i livet som jag ogillar. Skarpt.
Högt på den listan just nu finns DEPRESSION. En j-a skitsjukdom om ni frågar mig. Ack så vanlig. Hjälper inte ett dugg. Jag har varit drabbad själv så jag har mina aningar även hur det är att vara på andra sidan. I sjukdomen.
Jag hatar det oavsett vilken sida jag befinner mig på och ser nu på nära håll hur "depp-trollet" drar bort en helt livs levande människa mot ett skuggland där jag än så länge bara är åskådare som genom en glasskiva. Inte hörs jag, bara syns, skuttandes längs med sidan och vilt vevandes med armarna för att påtala livsnärvaro.
Jag skriker allt jag orkar:
"Det går över, du ska inte stanna där i evighet"!!!!!
"Håll ut, jag hämtar hjälp"!
Min röst bara studsar och jag ser att jag inte når fram. Inte ända in. Hur länge har vi sett tecken? Symtom? Varför har vi inte reagerat? Vad kunde jag gjort annorlunda?
Åh, alla dessa självförebråelser som dansar runt inombords när jag valsar fram i sjukvårdsapparaten och ska hävda någons röst inom psykiatrin. Inte den lättaste plätten på jorden faktiskt. Varken att brottas med sjukvård eller att ha dåligt samvete. Nu är jag inte typen som ger upp och jag drivs av den där ängslan i maggropen. Vi ska fixa det här.
Jag längtar tills trollet släppt sitt grepp för visst kommer den dagen. Den känns bara så väldigt långt borta just idag!

Ut i skogen ska vi gå!!!!

Man lever helt enkelt på. En lärdom vi har här i radhuset. Det brukar lösa sig förr eller senare. Igår löste det sig förr när sonen plötsligt klev upp, åkte på praktik, gymmade efter det och tillbringade kvällen ute med kompisar........ Jaja. Man kanske står mitt i köket och är lite förvånad. Fast mest lättad. Orosurret kan dämpa sig lite igen och landet Ingenmansland är förvisso inom synhåll men vi föredrar avstånd.
Idag är det dags för mig att ladda lite batterier och man kan man ju hoppas att vädergudarna bestämmer sig för att den här donnan ska ha det komfortabelt idag och INTE behöva traska runt i regn.
En långvandring står på agendan. Vandrarskorna är framme, ryggan packad med matsäck för dagen och jag längtar efter att komma ut i skogen. Kungsörsleden, here I come!
Nu är mitt lokalsinne inte det skarpaste världen skådat men jag har utomordentligt vandringssällskap, Bästa Resursläraren, så jag kommer säkert hem igen! Men först, as usual, dagens första kopp kaffe. Bäst!

Man sätter den ena foten före den andra........

Vissa saker vill man inte. Inte alls. Man vill till exempel inte att "det" ska slå klorna i sonen igen och dra bort honom till Ingenmansland där han inte går att nå. Jag har inte pass till det landet utan får stå på andra sidan gränsen och se som genom ett fönster och bara titta på. Klart jag gör vad jag kan för att han ska komma tillbaka. Viftar med armarna, tjoar, hoppar, dunkar på glaset och pekar mot utgången, vägen tillbaka till oss.
Jag avskyr "det". "Det" lägger en våt, tung filt över radhuset och orosnivån skruvas upp ett hack.
Men vi lever på. Gör det där som ska man ska ändå och tänker att vanliga livet till slut tränger igenom skalet och det blir vanligt på riktigt. Igen.
Ikväll står  en vårkonsert på agendan. Lilla Syster ska sjunga och det har tränats flitigt, det har det. Sockerkakorna fixade hon och pojkvännen alldeles själva och alldeles bra. Om en liten strax ska skönsång och kaffe imundigas. Kan krydda vilken torsdagskväll som helst!

En historia. En lång.

5 månader och två veckor. Så lång tid har det tagit för Store Bror att komma igen efter att ha blivit kvaddad i ett skolsystem som sägs vara till för alla. Inträdet i gymnasiet blev med andra ord inte alls vad varken Store Bror eller jag trodde.
Kommentarer som "vi glömmer bort hans funktionshinder för det syns inte på honom" och "vi tror inte att han behöver anpassning utan om han bara fokuserar och skärper sig på lektionerna så går det nog bra" försöker vi glömma att vi någonsin hört, men visst tusan sitter det en tagg i hjärtat. Med andra ord: En skola som inte tror på en diagnos, som inte förstår att de inte förstår vad det handlar om. Det blev inte så bra. Ungen gick hem och vägrade gå tillbaka.

Så vad gör man då? När en unge livsstrejkar, blir utbränd, känner sig totalt misslyckad och tappat förtroendet för vuxenvärlden???? Som såg sin kockdröm som ouppnåelig helt plötsligt? Som efter mycket kämpande i grundskolan stöter på okunskap och ointresse i sin "frivilliga" skolform och inte orkar mer?
Man jobbar på i det tysta. Försöker skapa rutin, ordning och reda i det lilla för att sakta, O.E.R.H.Ö.R.T sakta, försöka introducera delar av omvärlden igen. Talar om att man inte dör om man inte går i skolan, man är inte dum i huvudet om man inte klarar av det, att man måste få rätt förutsättningar för ATT klara det, annars körs man i diket.
Man låter ungen spela handboll. Hur mycket som helst. Eftersom han är väldigt bra på det är det en bra medicin. Man lider med ungen när skadorna hopar sig men tråcklar in honom på akuten, ortopeden, i röntgenapparater, på vårdcentraler, sjukgymnaster, naprapater och säkert något mer som jag förträngt.
Man sliter sitt hår när ingen ser, tjuter när ingen ser för att det är så svårt, läskigt, jobbigt och stundtals övermäktigt. Alltihop.
Man läser högt ur bra böcker om att övervinna hinder, sätta mål, se glädje i tillvaron för en till synes ointresserad ung man men man läser bara på. Låtsas som man läser för sig själv. Högt. I vardagsrummet, köket, hallen....utanför stängd badrumsdörr....
Man serverar mat, mellis, fika, mer mat, drar upp persienner när det morgnas, släcker lampor när det är kväll, ja ibland med huvudströmbrytaren...... inför datortider och blir galen när de inte hålls, gömmer datorn, tar fram den och försöker igen. Man fajtas. Helt enkelt. För livet.
Man är enligt tonåringen en "pain in the ass" men det låtsas man inte om utan man kör på med det man tror på:
Det ska gå. Strejken ska brytas. Livet ska återerövras det måste bara få ta sin tid. Tid att läka ihop.

Igår. 5 månader och två veckor senare har han med stolta steg och högburet huvud, varit på sin första praktikdag på en lunchrestaurang. Det har bretts smörgåsar, hackats gurka och burits brickor. Rörts i grytor och kastruller och den unge mannen var väldigt stolt vid hemgång. Ett steg i rätt riktning, mot självförtroende, att känna sig nöjd och behövd, ett steg mot att våga tro på framtiden igen.
(Sen. Att inte skolan gör hoppsasteg eller gratulerar till framstegen och gör allt i sin makt för att ordna allt pappersarbete med praktikplatsen i ett nafs, är väl bara det som var att vänta. Vi låter inte det slå ned oss utan glädjs i detta nu och tar ett steg i taget).
Att ungar kvaddas i skolan är inte helt ovanligt. Tyvärr. Antalet som blir "hemmasittare" är stort. Men de märks inte, gör inget väsen av sig och familjerna är inte de som efter år av kämpandet orkar stå på barrikaderna och ropa. Man fajtar på i det tysta. Men jag är övertygad om att det finns en plats för alla. Man måste våga tro på det!
Med detta i påskägget firar vi påsk nu, fyra lediga dagar. Sovmorgnar, lugn och ro. Man har längtat!

http://www.expressen.se/nyheter/hennes-son-har-inte-gatt-i-skolan-sen-femman/

På G

Man kanske tror att den här bloggen är avsomnad? Nopes. Inte ägarinnan heller, inte en chans.

Efter sex år, två veckor och tre dagars sjukskrivning har jag börjat jobba heltid. Gick in på andra veckan idag. Lite körigt tycker jag och min kropp. Tar väl helt enkelt lite tid att vänja sig. De lediga onsdagarna är ett minne blott och de är saknade. Å andra sidan får jag ju umgås mycket mer med mina trevliga kollegor och missar inte onsdagsfrallorna på jobbet. 

Heltid. Är en hel massa tid. Om någon frågar mig. 

Fast jag är glad också såklart. Glad att jag återhämtat mig. Det fanns en tid på världen, ja, för sex år sedan, när jag bara låg i sängen och tanken på att gå upp, om så bara för ett toa-besök, kändes övermäktig. Mina vyer vidgades så småningom till mer och mer vakentid och jag har banne mig kämpat till mig varje timme. Att man kan bli så slut!? 

Nu vet ju jag att "mitt batteri" är skadat, det kan aldrig bli sådär fulladdat som det var en gång och jag måste vara försiktig och tänka mig för. Ransonera bland aktiviteter och åtaganden och planera in vila där jag kan. Jag har tagit upp yogan igen, går på sjukgymnastik á la Basal Kroppskännedom och med lite andra verktyg att ta till så ska det gå att leva ett normalt liv. Inte i hundrafemtio knyck. Lite mer i snigelfart verkar passa mig bättre. Då får det vara så. 

Islossning pågår!

Jaja. Man kan väl ändra sig?
Mötet med skolan blev ett bra möte så där behövde jag inte ändra mig ett endaste dugg. Alla överens. Check. So far, so god till nästa avstämning. Frågetecken blev utropstecken och det gillar vil
Sen var det läkarbesöket. Därav "man kan väl ändra sig"?????
Jomen den här "stelopererade axeln". Haver stelnat just p g a spänningar. NÄMEN?!  Spänd hela jag tyckte doktorn. Och då känner jag mig avslappnad mot förut........
"Ingen inflammation"?
"Nej. Ingen inflammation"!
"Men alla antiinfla......."????
"Kan du sluta med. Bums. Hjälper inte. Kommer inte att hjälpa".
Vad gör man då? Blundar och inte låtsas om att jag igår skrev att jag är så himla trött på att höra att ALLT beror på psykisk ohälsa?
Nä.
Jag backar. Konstaterar dessutom att just det här läkarbesöket var nog det bästa på flera år. En kunnig doktor, jag förstod vad han sa, och han hade avsatt tid TILLSAMMANS med en sjukgymnast.
"Vad i hela friden" undrade ju jag och dr förklarade att han i förväg läst min journal och nog trott att en sjukgymnast var bra att ha med.
SÅ ska en gammal kärring slipsten dras!
Ett föredöme för sjukvården!
Nu ska här sägas att jag aldrig stött på denna läkare förut. Han var ny. Hyrdoktor. Kunnig. Gick igenom hela mig kan jag säga, hur jag stod, satt och låg. Tittade och hummade. Klämde, drog och böjde.
Och så gjorde sjukgymnasten sitt. Drog, böjde, klämde, visade och förklarade.
Det ska nog gå att få loss min arm. De trodde båda två att jag har lite bråttom med tillfrisknandet. Att jag gärna vill vara lite bättre, friskare än vad jag är. Egentligen.
När jag så förklarade att livet kantrat lite grand, att FK jagar mig och jag så gärna vill bli frisk och pigg igen så förklarade han lite till.
Men han gav mig hopp. Hopp om att armen kommer lossna om jag bara gör som han säger. Så jag som är en lydig flicka gör som han säger. Ska bland annat rulla tennisboll på skuldran. Ståendes mot en vägg. Massage liksom........ Lite "Baloo kliar sig på ryggen mot en palm"-stuket. Spännande!
När allt är klart ska jag smascha bollen. Det här setet ska jag vinna!

Upp igen. Alldeles strax.

Jaha. Så är det onsdag. En annan dag. Inte fan hjälpte det så värst mycket, "klorna" sitter i idag med. Funderar på flytväst???? Om inte annat kan man ju chocka sin omgivning med lite nya drag. Oväntade händelser. Nä. Det har vi fått nog av på ett tag.
Ligger i soffan istället och laddar inför ett möte med skolan i morgon. Ja. Ni vet. Den där eviga följetongen. Som i och för sig är inne på sista versen vad gäller grundskolan. Sen är det bara fyra år till. Men det är ju att gå händelserna alldeles i förväg. Här och nu.
Ja. Sen ska jag träffa en doktor på vårdcentralen som ska försöka förklara varför ena armen och axeln beter som som om den vore stelopererad.
"Psykisk ohälsa" har doktorn sagt med en dåres envishet i över ett år nu.
Ja. Sånt kan sätta sig lite varstans har jag förstått. Behöver nödvändigtvis inte alls sätta sig i huvudet. Även om det kanske utgår därifrån. Men nu tror jag inte på just det där i det här fallet. För ju längre tiden går och jag mår bättre, ju stelare och ondare blir armen. Lite svårt att klä på mig faktiskt. För att inte tala om att klä av mig. Nu kan man ju kanske hösta in lite hjälp just med den saken, avklädningsakten, men om inte hjälp finns att tillgå precis i rödaste rappet är det ju lite trevligt att kunna sköta sådana saker själv istället för att sova i bästa jobbstassen vareviga natt. Kan man ju tycka. Men sånt får man inte tycka när man en gång varit drabbad av psykisk ohälsa, för då avfärdas allt man drabbas av med just det. Slår vad om att om jag gud förbjude bröt benet skulle de säga att det beror på det. Man hamnar liksom i ett fack. "Utanför"-facket och man behöver inte tas på allvar.
Men så negativ jag låter. Det är ju inte meningen att det här ska vara en depp-blogg. Nej, för tusan! Strax uppe på hästen igen och vidare mot nästa soluppgång. Så får det bli!

Så det kan bli

Somligt skaver som tusan, somligt för en framåt. Sen kommer det skitdagar. Som denna. Bara att uthärda. Landet Depression har en tendens att vilja ha tillbaka sina besökare men jag är inte särskilt intresserad. Spjärnar emot liksom. Stora verktygslådan åker fram. Den här med acceptans, tålamod, förståelse och insikt. Och så lite djupandning på det. Känna kroppen liksom, "jag börjar och jag slutar".
Det är inte lätt att hitta där i Verktygslådan. Lite oordning råder kan jag säga. Hugger tag i nåt och det har funkat så pass fram till klockan fyra i alla fall. Bara resten kvar. I morgon är en annan dag.

Vintersaga /Ted Ström

"En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.


I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger "Den sista färden"
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind".

Problemlösning

December. Ingen snö. Mer åt regnstormvarningshållet. Och tunga armar. Kan man få det av snöfattig vinter? För lite glögg? Eller för att en väninna som står mig nära ska flytta? Ja, inte så långt bort men tillräckligt för att "lånasockerochsamtidigtdrickakaffe"-träffarna blir färre.
"Vi äter lunch" säger väninnan och försöker muntra upp mig.
"Orkar inte" säger jag.
"Mina armar är för tunga".
"Äsch, vi beställer en soppa och ber om ett sugrör" säger hon.
Hon har då lösningar till allt!

Dag 14: Fatta beslut

Det är fredag. Thank God! Målarkurs i sikte! Om nu mina leder byter kanal in på "inte-göra-ont-längre-kanalen" så kan helgen bli riktig trevlig till och med. Ett litet bekymmersmoln har dock seglat upp på räkmackehimlen, i form av FÖRSÄKRINGSKASSAN. Allt har sin ände, så och arbetsrehabilitering. Jag är nära nu. Tidsgränsen. Sen, att FK.s gräns inte överenstämmer med min gräns, DET är en helt annan historia. Det hör liksom inte hit. Rules are rules. Det vet ju jag som har egna rules i radhuset. Skillnaden är att jag kan jämka mina, kompromissa lite, anpassa men det går ju inte i verkliga verkligheten när FK ska styra. Så jag behöver lite hållna tummar faktiskt, att jag får fortsätta min arbetsträning där i butiken. I alla fall ett tag till.
Trevlig helg!

Det kunde man ju ge ....

... sig banken på att det sista dygnet det här skitåret skulle bli kasst. Varför inte? Inställda planer p g a värk och tilltagande depp suger. Nä. Rappa på nu och sjung ut 2010 va, och så stämmer vi upp en räkmackesång efter tolvslaget. Tror banne mig jag ska ha en räka, en stor en, som dörrklapp för nu så!
Nämen. KLART det funnits ljuspunkter, glädjestunder, happy moments och så. Tänker på dem idag när jag ligger nedbäddad i soffan och är lite osams med min kropp som inte vill det jag vill. Men, så är livet och när jag tänker på att nya house roules är nära förestående, bästa året evver väntar, mina barn mår bra, Älsklingen har en ny övernattningslya, dessutom är han idag inom pusshåll, så kan det ju bara bli bättre. Eller hur?
Gott Nytt År till alla "mina" härliga bloggläsare! Ni gör mina dagar!

Den här har jag lånat från "nätet". På en sån här ska jag åka 2011. Nån som hänger med mot bästa året evver?

Nu tror jag....

.... att allt är på sina rätta platser igen. I alla fall för ett tag. Har stökat klart och rättat till anletsdragen i fejset. Jag ler igen! Tack för alla fina, omtänksamma kommentarer!
Har fått många frågor om vad i all världen som står på och tja, det är väl bara så att ibland rasar det här som kallas life som ett korthus och man får helt enkelt börja om. Bygga sig ett nytt. Ett och annat kort är utbytt för att undvika nya ras medan de säkra korten sitter där de sitter.
Den gamla klyschan "man lär sig något nytt varje dag" har varit högaktuell och jag konstaterar bl a att de man tror står en nära kan välja att vända sig åt ett annat håll och beundra sin egen spegelbild istället för att hjälpa när man kan. Jag väljer att använda den insikten till tänka att "sån vill jag aldrig i livet bli" stället för att bli besviken, bitter och arg. Tror att det är vuxenpoäng på det faktiskt. Ganska många. Sånt gillar Tomten också, väl? För det går åt lite poäng till den där väskan jag såg i en affär i Gamla Sta.......
Och så är det ju december! Vips, så var november borta och det passar bra tycker jag. Bort med det gamla och in med det nya. Nytt i radhuset är även insikten om att jag nu BARA har tonåringar! Stora och Lilla Syster har fyllt år och eftersom det var tretton ljus i Lilla Systers tårta så är småbarnsåren apselut passerade. Lite skillnad på önskelistorna också faktiskt. Inte en Barbiedocka- eller ByggareBobskopaönskning så lång ögat når. Närå. Lite datorer, Ajfåns, Strassklockor och annat tekniskt ska det visst vara.
Älsklingen fyller ju också år i december och önskar sig som vanligt sköna strumpor och fred på jorden.
Vi firar alltså födelsedagar och att vi är på banan igen. Mest av allt firar vi ändå att den där röntgen av min hjärna inte visade några förändringar som befarat och det är en lättnad utan dess like. Min bästa julklapp evver!
Nu kör vi igen!

I morgon är en annan dag!

Tack alla för alla härliga o uppmuntrande kommenterar om Herr Dysterkvist-bekämpningen! Det värmer!

Sen är det ju fredagskväll. Thank God!
Tror att jag idag har varit rätt nära att bli tagen i örat av både Prussiluskan, Kling och Klang. Har nämligen haft ett gigantiskt utbrott a´ la "det-värsta-utbrottet-på-himla-länge-slaget". Så där så det svartnar för ögonen och allt förnuft raskt tar hissen 34 år i rakt nedstigande led och man hamnar på ..... räknaräknaräkna ... sisådär en fjortonårings nivå. När man har med en fjortonåring att göra!
Inte smart. Inte smart alls. Och så ekar det väldigt i ett tättbebyggt industriområde när man tar i med lungornas fulla kraft att om inte fjortonåringen gör som man säger i rödaste, glödheta rappet kommer bilen att vältas så att fjortonåringen MINSANN kommer ur bilen.
Nä men hörrni!
"Vaffö gö man på detta viset"?
Jag kom på det till slut när jag stillat mig och blivit en normal mamma igen. (tog inte lång stund alls, långsint är INTE mitt middlename).
Jag kom på att jag helt enkelt är mänsklig och tappar fattningen ibland. Det är Herr Dysterkvistar, bokstavsdiagnoser, tonårsliv, särboliv, jävla depression, tappade sugar och en rädsla för att inte räcka till så klart som våldsamt slungar mitt, i alldeles vanliga fall, normala mammaförstånd rakt ner i helvetesgapet.
Nu är ju föremålet i fråga, den tonåring som råkade ut för utbrottet, en mycket förståndig ung man och när han samlat sig och kommit ur bilen för egen maskin och jag och systrarna fungerade igen så, ja, då kom ju frågan:
"Morsan, hade du verkligen tänkt välta bilen"?
DET! Min unge man! Förblir min hemlighet!

I morgon är en annan dag. Gudskelov!

Upp till kamp!

Vissa dagar, de trista, behöver ju livas upp. När nu Herr Dysterkvist tillfälligtvis slagit klorna i mig, må han ju bekämpas med det man kan. Till exempel:
Man kan äta frukost med Bästa Väninnan och Nya Killen som ju är boendes alldeles om knuten. Titta på när de packar för mysweekend och det är då sannerligen inte vandrarkängor de packar. Nä. Mer åt romantiska hållet med choklad, lite skumpa och anas det inte en röd ros också! Ja, och så badkläder. Det finns ju ett spa på destinationen. Ack den nyfunna kärleken! Marveles! Glad är jag för deras skull!
Sen kan man umgås med Största Systern resten av dagen hos Största Systers kompis som är nybliven mamma. Låna femveckorsbebis, snusa i nacken, ha bebis i famnen och bebis somnar. Också alldeles fantastiskt!
ICA-Stig får sitt sen. Tonåringarna ju alldeles på ingång och ja, kylskåpet tomt. Måste åtgärdas.
Så drivs Herr Dysterkvist bort. Några timmar återstår av torsdagen men jag tror jag vinner över honom! Heja mig!

Men vad tusan???!!!

Mittiveckan på höstlovet, i det här tysta, tomma radhuset, kommer huvudvärken from hell tillbaka. Nu tog den led-, muskelvärk och feberkänsla med sig också. Fast det hade jag kunnat räkna ut på förhand eftersom jag fick ett ryck och tvättade fönstren i vardagsrummet igår och bytte gardiner, lampor, kuddar och sånt där lite småplock som passar så bra när tonåringarna är ur sikte. Förbaskat! Ja, inte att jag fixade till vardagsrummet utan att jag blir dålig av sånt. Det är trist. Urjävlaskittrist om nån frågar mig.
Tror ju att det ska gå över nån gång, det här "trötta syndromet" jag har, men så är visst inte fallet. Och infoga mig är det värsta jag vet (fast nödvändigt vad det verkar ändå), Kanske är jag född när stjärnorna stod i kors på något vis, vad vet jag. Mamma vet inte heller. Hon påstår att den enda stjärna hon såg när jag föddes var mig! Och säger mamma det, så är det ju sant!

Annars är det ICA-Stigs lyckodag idag! I morgon kommer tonåringarna hem och kylskåpet behöver fyllas på. Sen, sen ska det snusas in underbar doft av goa praliner, mogna ostar och banne mig om jag inte ska köra ned nosen i en ros också, bara för att jag kan!

Just den här rosen doftar inte mer, men där i Blomsterpralinen,
där finns det rosor att dofta i!

Lite hit och dit

När jag tittar tillbaka i min blogg så kan jag se att månadsskiftet september/oktober är en kritisk tidpunkt för uschligt mående. Det måste vara något med årstidsväxlingarna eller nåt naturiskt.
Min vana trogen väntar jag ut kriserna och vet ju att allt ordnar sig till slut. Kanske inte precis som jag tänkt och trott men även "annorlunda" kan ju bli bra.
I väntan på det åkte jag och Store Bror en sväng till skogen idag. Han har koll på svampställen och visst! Ett par liter svart trumpetsvamp hittade han i ett nafs. Lite taggsvamp och gula kantareller på det och tonåringen är glad och go igen. Jodå. Älsklingen var med han också men stannade vid vattnet och fiskade. 0 napp fick han men glad ändå. Han med.
Puliga tonåringar kan ju annars vara rätt så påfrestande. Med betoning på "rätt". Det är ju rätt så jobbigt att VARA tonåring också vill jag minnas. Om jag nu inte skulle komma ihåg det alldeles av mig själv behöver jag bara höja blicken en anings aning. Jag har tre i radhuset nu. Det gäller att ratta rätt! Lite lammstek, potatisgratäng och en äppelkaka efter det är i alla fall ett försök att hålla stämningen på topp. Man gör så gott man kan! Spisen kallar alltså. Igen.

Ta ingen skit!

Visst är det härligt med fredag och helg! För att inte hamna i samma tråkstädarlördagsstämning som förra helgen, för jag har fortfarande inte städat, så ska jag göra det idag. Tror jag. Har som lite annat att göra. Egentligen. Har repat mig från knuffen i onsdags, den som sånär knuffade mig ur sadeln men, som den sega kärring jag ändå är, sitter jag kvar. Lite tilltufsad kanske men det kan man ju bli när man stöter emot nåt hårt. Nä. Jag går till moteld istället. Lite ovanligt för att vara mig these days, men nånstans i bakhuvudet hör jag Grynet: "TA INGEN SKIT"! Så det tänker jag inte göra. Med stöd och support av Älsklingen ska det författas ett brev till Patientnämnden. Dit kan man vända sig när man tycker man blivit illa bemött i vården nämligen. De är himla trevliga där. Ställer frågor så att man törs svara och fattar vad man varit med om. Att man inte alls behöver stå ut med vad som helst, att det inte är OK för en doktor att bete sig hur som helst bara för att man är just: Doktor. När det är gjort, alldeles strax, ska jag fortsätta med planen som varit från början. Arbetsträna, vila, och bara vara jag, som duger så bra! Visst ja. Städa först!

Lite målade känslor och så kan jag lägga det bakom mig!

Varvad

Minns ni LP-skivorna? Vinylen. Hur viktigt det var att låta grammofonen stå alldeles ifred när skivan snurrade för annars for nålen över skivspåret med ett hiskeligt ljud och i värsta fall blev det en repa? Och det kunde man ju ge sig attan på att nån av småsyskonen, de alldeles obegripligt outhärdliga små liven skulle komma skuttandes och stöta emot preciiiiiiiiiiis när Fred Mercury tog i allt vad han orkade och försvann med det jobbiga ljudet. Eller när Lasse Berghagen sjöng "jennyjenny" för hundrade gången. Då gjorde det inte lika mycket. I och för sig.
Så,
känns det ibland att bli av med depression. "Grammofonen" behöver stå lite för sig själv, skivan snurrar, man kan till och med byta till en 45varvare, men passar sig noga för 78 varv. För då låter det ju obegripligt. Bäst är LP-varvet. Lugnt och stilla. Och så kommer det en knuff. För nu är ju systemet sånt att många ska tycka och lägga sig i hur man ska bära sig åt för att bli frisk. Det finns många olika vägar, det är då ett som är sant, men man måste ju ändå känna själv att man tror på det man gör. Tycker jag. MEN, det tar för lång tid. Det fick jag papper på igår. Jag måste skynda mig på lite. Skumt.
Därför var det en himla tur och skönt att målarkursen började igår. Där kan jag  nämligen spela min skiva. Och bli lite säkrare på att jag faktiskt valt rätt spår i alla fall. Även om det tar tid. För det gör det!

Blommor och choklad gör människan glad!

Projektet "bli frisk" fortsätter. Det har ju hållit på hela tiden, som ett bakgrundsljud kan man säga. Alldeles strax är det fyra år sedan mitt system brakade ihop, propparna gick i skallen och ja, luften gick ur eller vad det är man säger. Alltså. Jag tänkte att det skulle räcka att sova en vecka. I EN VECKA! Inte 208! Nu har jag inte sovit alla veckor, stundtals ingenting alls, men ändå. Just nu är jag framme vid punkten arbetsträning. Nu klarar jag det. Nu vill jag!
Så,
med lite trix, fix och en utmärkt projekthandledare tagen ur min alldeles egna haverikommission har jag nu en ny plats. Växthuset är stängt och bommat för säsongen. Men fortfarande finns det blommor i mitt liv, nu i form av en alldeles härlig blomsteraffär. Där arbetstränar jag! Där säljs även choklad och ost.
"Å maj gådd", vad jag behöver cykla till och från jobbet. För det avsmakas ju. När det kommer nya varor. Idag har vi provat varm choklad, tre olika sorter. Och vilken pralin passar bäst till vilken choklad? Inte vet jag egentligen, men jag får hänga med. Oj, vad jag hänger med!
Sen pytsade jag klädda praliner (med papper på) i cellofanpåsar och knöt fin rosett. Gjorde små stapelpaket av fyrkantiga chokladbitar och slog om guldsnöre och sen gjordes fint på bästa chokladhyllan. Att dagen avslutades med diskning av femtifjorton vinglas efter choklad/vinprovningen igår, det gjorde inte ett dugg. Det var kul det också!

Verkliga spår

Den här veckan har jag varit upptagen av verkliga verkligheten. Den gör sig ju påmind ibland. Den där vardagen som ska rulla på rutinrälsen. Helst. Ibland behöver man ju växla spår så det går mjukt och lätt i övergångarna men då och då tittar visst den där växelskötaren åt ett annat håll och hela klabbet spårar ur. Ack ja! Bara att backa, plocka ihop det som ramlade ur, packa om och putta på spåret igen, hytta lite med näven åt växelskötaren, d v s mig själv och börja om. Plättlätt!? Inte särskilt. Men omväxlande.
Arbetsträningen går bra. I veckan kom jag på mig med att prata med de små liven, ja, blommorna alltså. En hortensia hade vält omkull och jag konstaterade ljudligt:
"Men lilla vän, här har du ramlat" och så ställde jag ju upp den fint och snyggt igen.
"Så där ja! Stå nu här ordentligt och var fin och härlig".
Om jag inte visste bättre skulle jag bli lite nervös över mig själv. Men jag tror ju nu på det här med växters helande kraft och minsann, lite piggare känner jag mig allt. Så där pass piggare att jag orkar ta itu med den nya vetskapen att jag lider av något som kallas kroniskt trötthetssyndrom. Jaha.
Att jag var trött det visste jag ju redan. No doubt about it!
Att det sedan fanns ett namn för just det, det visste jag inte. Batteriet är helt enkelt slut och laddningstiden vääääääääääldigt lång. Om det ens går att ladda om. Det vet man inte än.
Jag är ändå en optimist och vill ju tro att jag tillhör de där 5 % som faktiskt blir friska. Ett vanligt symtom är depression, just för att man inte orkar med tillvaron. Allt stör liksom. Så, när jag dragit den där bubblan över mig, har ju det varit en ren överlevnadsinstinkt.
Verkliga verkligheten har alltså verkligen visat sig och jag vet nu vad jag har med att göra. Det är ju ett gott tecken trots allt! Även små steg blir ju en stig!