Trolltider

Det finns ett par saker i livet som jag ogillar. Skarpt.
Högt på den listan just nu finns DEPRESSION. En j-a skitsjukdom om ni frågar mig. Ack så vanlig. Hjälper inte ett dugg. Jag har varit drabbad själv så jag har mina aningar även hur det är att vara på andra sidan. I sjukdomen.
Jag hatar det oavsett vilken sida jag befinner mig på och ser nu på nära håll hur "depp-trollet" drar bort en helt livs levande människa mot ett skuggland där jag än så länge bara är åskådare som genom en glasskiva. Inte hörs jag, bara syns, skuttandes längs med sidan och vilt vevandes med armarna för att påtala livsnärvaro.
Jag skriker allt jag orkar:
"Det går över, du ska inte stanna där i evighet"!!!!!
"Håll ut, jag hämtar hjälp"!
Min röst bara studsar och jag ser att jag inte når fram. Inte ända in. Hur länge har vi sett tecken? Symtom? Varför har vi inte reagerat? Vad kunde jag gjort annorlunda?
Åh, alla dessa självförebråelser som dansar runt inombords när jag valsar fram i sjukvårdsapparaten och ska hävda någons röst inom psykiatrin. Inte den lättaste plätten på jorden faktiskt. Varken att brottas med sjukvård eller att ha dåligt samvete. Nu är jag inte typen som ger upp och jag drivs av den där ängslan i maggropen. Vi ska fixa det här.
Jag längtar tills trollet släppt sitt grepp för visst kommer den dagen. Den känns bara så väldigt långt borta just idag!

Finally, del II

Det GÅR att få rätt mot Försäkringskassan och det ska jag också njuta av den här helgen!
Min överklagan gick igenom och jag kan nu fortsätta min rehabilitering som det var tänkt från början. Hurra för det!
Nästa delmål är att jobba 50% fr o m 1 november och jag ska nu arbetsträna från 25% arbete upp till det. Lägga på timmar lite i taget. Dumdidam..... trala....la......*vissel, vissel* ...... trala la....
Nu var det planen alldeles från början men det påstods plötsligt att det var emot FK.s regler. Det var det alltså inte, det har jag papper på, så nu kör jag!
I morgon är det fem år sedan jag blev sjuk, ingen särskilt rolig årsdag att minnas men jag är glad att jag kommit så här långt. TID. Jag behöver tid. Det jag trodde skulle ta en vecka har tagit....... betydligt längre tid.
Idag är det lördag och när jag skulle hämta tidningen i morse slogs jag av tanken att jag gick lite sakta och faktiskt såg mig omkring. Andades in och kände efter hur det kändes. Sånt gjorde jag aldrig innan jag blev sjuk. Så var jag så frisk då? Egentligen?
Nu är det inte flera kilometer till min brevlåda. Närmare bestämt ca 10 meter och det var det här jag såg:

Helg i sikte!

Den här veckan har gått som tåget. Ett X-2000. Fort. Stundtals har det känts som om jag inte hänger med riktigt men jag HAR platsbiljett. Jag lovar och svär!
Mina utredningar har dragit igång. Jag blir verkligen iakttagen, bedömd och "förhörd". Om och om igen. Tänker att det är tur jag talar sanning för som jag blir utfrågad och intervjuad skulle jag inte kunna hålla isär någonting. Jag skulle vara en usel spion. Bland annat.
Värst är Försäkringskassan. Vem kunde tro det? De GER sig liksom inte. Frågar samma sak femtielva gånger fast det är olika personer varje gång. Många verkar de vara där på "kassan". Och jag svarar samma sak. Femtielva gånger.
Väl hemma har jag frågeformulär att fylla i. En sisådär 1000 påståenden att ta ställning till.

Arbetsterapeuten, hon med "gruppen som inte fanns", (aktivitetsgruppen), hon gav mig sån energi. Jag blev riktigt taggad av henne så av bara farten har jag

• anlitat en jurist för att få hjälp med senaste energitjyven
• anmält mig till fortsättningskurs i yoga
• varit på ett möte med Autismföreningen och fått en bra kontakt där för Store Bror
• legat en dag med migrän (just för att jag anlitade en jurist, spänning som släppte)
• anmält Lilla Syster till ny danskurs
• rensat ur min klädkammare för att slippa se de där "haha-du-kan-inte-ha-oss-för-att-du-gått-upp-i-vikt-kläderna". Ut åkte de!
• sett ut vilken bokhylla vi ska ha eftersom ny soffa är beställd
• lagat näringsriktig mat till hungriga barn (nästan) varje kväll

Så nu lutar jag mig tillbaka i soffan, den gamla, inväntar Älskade Sambon som jobbat i Stora Staden ända sedan i söndags och tänker att "den här veckan, den gjorde jag bra"!
Thank God it´s friday!

Spänning i livet

Jaha. September inleddes med det obligatoriska månadssamtalet med Försäkringskassan. Den här gången gick det förvånansvärt bra. Ett tag. Ända tills "de räknade dagarna" kom på tal. Igen. De tar nämligen slut. Jag tillhör den grupp på 50 000 människor som faktiskt blir utförsäkrade vid årsskiftet. Som grupp räknat är det ju en gigantisk grupp. Om man skulle samla alla oss på ett enda ställe vill säga. Så att vi syns. Det vore en sy...... Jamenvisstja. Dagarna. Det var ju dem jag skrev om. Att de tar slut. End of the road.
Men se! Då skramlade det fram ett litet förslag på aktivitet. En grupp för långtidssjukskrivna som väntar på rehabplats och omplacering. Där man får tillfälle att arbetsträna på OLIKA arbeten för att faktiskt komma fram till vad som passar en. Kanske det gamla arbetet hägrar sedan, (inte så troligt men...) eller helt enkelt ett annat. Som fungerar.
"Men det är ju fantastiskt" tänkte jag, som längtat efter något sånt, mittemellan hemma och jobb att börja med liksom, längtansfull efter vanliga dagar. Men näe.
"Något sånt finns inte" har jag fått veta.
Därför blev jag ju lite förvånad när jag frågade hur det kom sig att dylika grupper startas så här i besparingstider och svaret blev:
"Den här gruppen har funnits sedan 2005".
Okej. Jag har helt enkelt frågat fel person tidigare. En person som inte visste. Nu har jag ju inte frågat "killen på macken" om detta utan faktiskt en person som jobbar på mottagningen. Där jag går.
Hur i hela fridens namn är det möjligt? Att inte alla som jobbar inom psykvården, mottagning, vet detta? Eller FK-s handläggare som är stationerad på psykmottagningen?
"Hallå"???
På fyra år har verksamheten inte nämnts? Inte ens en endaste liten konferenstimme har ägnats åt detta? Inte en endaste fikaminut har gruppen kommit på tal? Vill jag vara med i en sån grupp?
Sedan fick jag träffa en arbetsterapeut som startade min funktionsbedömning. Äntligen. Mitt i besöket frågade hon mig:
"Du har inte funderat på att delta i någon aktivitetsgrupp i väntan på rehabplats eller omplacering"?
Då nöp jag mig i armen och tänkte att de driver med mig.
Men det gjorde hon ju inte och nu är jag uppskriven för att delta i "gruppen som inte finns". Mycket spännande saker händer tycker jag.