Måndag it is. Hela dagen.

Just nu råder lagen om alltings j-het i radhuset och det är inte kul på en fläck.
Fast.
Nu ljuger jag lite.
Lite kul har vi. Varandra till exempel. Så jäkla avskalat enkelt sammansvetsade så det gör ont när jag tänker på det, känner det och jag ÄR ta mig tusan den rikaste tanten på jorden.
Trots allt.
Sen.
Att jag önskar att det inte alltid var så förbannat svårt, tungt och motigt är en annan femma. Det kan man ju önska en annan dag. Idag är det ju måndag.

Trolltider

Det finns ett par saker i livet som jag ogillar. Skarpt.
Högt på den listan just nu finns DEPRESSION. En j-a skitsjukdom om ni frågar mig. Ack så vanlig. Hjälper inte ett dugg. Jag har varit drabbad själv så jag har mina aningar även hur det är att vara på andra sidan. I sjukdomen.
Jag hatar det oavsett vilken sida jag befinner mig på och ser nu på nära håll hur "depp-trollet" drar bort en helt livs levande människa mot ett skuggland där jag än så länge bara är åskådare som genom en glasskiva. Inte hörs jag, bara syns, skuttandes längs med sidan och vilt vevandes med armarna för att påtala livsnärvaro.
Jag skriker allt jag orkar:
"Det går över, du ska inte stanna där i evighet"!!!!!
"Håll ut, jag hämtar hjälp"!
Min röst bara studsar och jag ser att jag inte når fram. Inte ända in. Hur länge har vi sett tecken? Symtom? Varför har vi inte reagerat? Vad kunde jag gjort annorlunda?
Åh, alla dessa självförebråelser som dansar runt inombords när jag valsar fram i sjukvårdsapparaten och ska hävda någons röst inom psykiatrin. Inte den lättaste plätten på jorden faktiskt. Varken att brottas med sjukvård eller att ha dåligt samvete. Nu är jag inte typen som ger upp och jag drivs av den där ängslan i maggropen. Vi ska fixa det här.
Jag längtar tills trollet släppt sitt grepp för visst kommer den dagen. Den känns bara så väldigt långt borta just idag!

När det är bara bra!!!!!!

17 kilometers vandring igår gör att den här donnan känner sig lite stel idag. Men ändå förvånansvärt pigg. Tänker att för några år sedan hade en sån här vandring varit helt otänkbar, när kroppen strejkade och tanken då på att mina ben skulle bära mig längre än till brevlådan inte fanns. Så jag firade lite igår! 

Det var perfekt vandrarväder, bästa sällskapet och vansinnigt vackert! Genom hagar och skogar, över ängar och åkrar, i dikeskanter, under vägar, över vägar, nära vatten, i skogen, ut ur skogen....... som jag njöt! När man går så där hinner man prata en hel del. Ventilera, vrida och vända och verkligen prata. Likväl som det är oerhört skönt att bara gå tyst en stund och njuta av dofter, fågelsång och allt det fina. En del knutar jag hade med mig hjälpte Bästa Resursläraren mig att knyta upp och se andra utvägar så jag känner mig starkt laddad att ta itu med skolan för Store Bror på måndag. Igen. Den eviga följetongen.............. 

Efter vandringen stannade jag kvar hos Bästa Resursläraren och åt bakad potatis med skagenröra, hembakta chiabatta. Till efterrätt varma äppelklyftor med kanel och vaniljglass. En perfekt avslutning på en toppendag! 

När jag kom hem fanns Största Systern i soffan. Hemma från Amerikat! Hon förärade sin mamma med hudlotions från Victoria Secret, lemon och cocounut! Älskade doften! 

Sen kollade vi schlagern, åt godis, babblade och jag somnade i soffan. Vaknade och fick reda på att Danmark vann! Grattis!

Idag väntar avloppsrensning, trädgårdsfix och kaffebesök......... någon ska inspekteras av tonåringar och det passar väl bra över ett fat med bullar????? Bullar, baka er.........!

Lugna gatan

VAB och behandlingsdag. Snöstorm och isvindar. Kom hem tidigare än planerat från sjukhuset och tänker lägga mig på sängen och vila ihop med Lilla Syster. Mitt på blanka dagen. Rent tekniskt skulle jag hunnit tillbaka till jobbet oförhappandes och jobbat ett par timmar, men jag ids inte. Lyssnar på kroppen och knoppen och tar det lilla lugna resten av dagen. Man ska orka hela vägen!

Lite shopping och en lussebulle, räddare i nöden

Det där "julsvajet" igår fick mig lite ur balans. Lite grinig, lite håglös, lite tappad sug. Inte bra alls. Men ytterst mänskligt. Så när julgransbelysningen, slingor x 2 trasslade in sig uttalade jag en radda fula ord. Högt. Katten gick ut. Store Bror dammsög hela vardagsrummet utan prut, Lilla Syster plockade ur diskmaskinen. Allt under tystnad. Som om mina svärord och frustration lade en tung filt över radhuset. Så kan vi ju inte ha det! Kidsen har också svårt ibland, en bonuspappa försvann. En vuxen som litats på. Nej. Jag glömmer inte bort dem. Så klart inte. Ibland blir det för ... mycket. Med allt. Bara.
Man skulle kunna tro att jag är med i Sjöräddningen eller nåt för är det något jag är bra på så är det att rädda svåra situationer när det blåser som värst. Med lite trix och fix försvann sviterna efter mammans psykbryt med lite allvarsprat, trams och flams. Radhuset kändes som vanligt igen. Som grädde på det moset letades det fram en stor påse lussebullar i frysen, den sista. En burk pepparkakor hittade vi också. Detta serverades med mormors goda vinbärssaft och kaffe till mamman. Man fick äta så många lussebullar man ville och det gjorde vi. Sen konstaterade vi att det var årets första lussebullar och att jag i så fall gjort något i god tid. Väldigt god tid. Vilket kidsen tyckte var lite roligt, vana som de är vid sin tidsoptimist till mamma som alltid gör allt i sista momangen. Efter det gick de till sitt och jag åkte och tokshoppade lite nya växter, en matta och en ny lampa. Beacuse I´m worth it!
Nu har jag tagit fram mina nya skidor, klätt på mig ordentligt och det är äntligen dags: Skidorna ska invigas. Solen skiner. Snön gnistrar. Vad kan gå fel? (host, host, harkel.... kanske konditionen....?). Vi ses! Tour de skie nästa. I alla fall nästan.

Singelfundering

Det här med singelliv. Är det så himla enkelt? Egentligen? Jag menar, förut visste man ju precis hur allting skulle vara. Nu är allting så konstigt och uppochner. Man ska bestämma själv. Vilken del av morgontidningen ska läsas först på lördagsmorgnarna?
Ska första koppen vara te eller kaffe?
Glödlamporna. Byter jag till energilampa eller vanlig lampa?
Tvätta bilen. Guldtvätt eller diamant?
Ingen minimjölk i kylskåpet. Bara en sort: Grön. Märkligt.
Sen det här med granen. Om att vattna den. Här har man i 10 år tjatat sig blå på att det är mannen i huset som ska se till att det är vatten i julgransfoten. För det gjorde alltid min pappa. Nähärå. Den här julen skulle det vattnas av mig. Jättekonstigt ju.
Inte krockar jag med någon i köket heller. Alldeles gott om utrymme är det och hur jag än anstränger mig kan jag inte stå i vägen för mig själv och få en puss i nacken. Tro mig. Jag har försökt!
Tämligen samma fenomen i badrummet. Går inte att stå i vägen för mig själv där heller. (Ja. Har kanske försökt).
Och hur flirtar man? Jag bara frågar. De knep som körts i tio år på hemmaplan kanske inte ter sig som de mest moderna ute "på marknaden"? Hur ska man veta det? Och var i hela fridens dagar är "marknaden"?????  Var övar man? På vem? Var? Hur?
Alltså. Jag är mycket på ICA. Eller på föräldramöte. Eller så klart på jobbet. Ingen tid för marknad där inte. Det kan jag lova. Förresten. Kanske enda singeln på jobbet? Vart jobbar jag egentligen????  Ja. Och så klart hemma i radhuset då förstås. Av förklarliga skäl. Jag bor där. Tämligen flirtfritt för tillfället.
Det är mycket man ska vänja sig vid helt enkelt.
Nej. Det här är ingen kontaktannons. Bara ett enkelt konstaterande i all enkelhet en lördagsmorgon när jag valde del 2 av tidningen först för omväxlings skull. OCH ett hårdkokt ägg. Har aldrig hänt. Men nu så! Gick bra. Föränderliga tider!
Idag ska jag på bio med min systerson. Vi ska se Sune i Grekland. Systersonen tycker att jag ska gifta mig med Morgan Alling. Han tycker att moster ska ha en rolig kille. När jag sen säger att jag redan har det: Systersonen, skrattar han åt mig och säger att jag är lite tokig.
Ja. Jag är väl det! Fast jag tror att det underlättar lite.........
Ha en trevlig lördag!

Julkänning

I tisdags hade jag skrikopanikkänning för jag hade inte köpt en endaste julklapp och hade inte en aaaaaaaning om vad jag skulle hitta på. När jag frågade kidsen vad de önskade sig var de rörande eniga om att de inte heller visste för de tyckte att de hade allt de behövde.
Finemang, tänkte jag och lutade mig tillbaka i soffhörnet.
Men si, då smusslades det fram små önskelistor. Med betoning på små. Korta. Det ÄR nya tider!
Idag är allt fixat, klappat och klart. Jag är ett under av uppfinningsrikedom....... Om jag får säga det själv!
Granen är på ingång. Eller ja. Store Bror och jag ska snart bära hem dem. Kånka och svära över kåda, stickiga grenar och tyngd as every year. Sågas sedan till i lagom längd och kläs av eniga tonåringar......... alltmedan den ömma moderna glaserar revbensspjällen och rullar köttbu..... nä. Alltmedan den ömma modern smuttar på lite glögg, njuter av många en chokladpralin och njuter av att ha stora barn. Rullar köttbullar gör Bästa Mamman på sitt håll för leverans till radhuset på julafton.
Gårdagen då? Gick bilen igenom besiktningen? Försvann migränen?
Jajamänsan! Migränen motades bort. Inte en prick fick Cina-bilen och glada rullade vi iväg till nämnda julklappsinköp som avrundades med en middag på restaurang med delar av barnaskaran, fina D och E. Sen åkte vi vidare till jetlaggade Stora Syster och hade kramkalas i soffan. Så laddar man för julen!
Mina fina, fina kids! Som tröstar sin mamma när sorg och ledsenhet tränger sig på och blandar sig med glöggen och russinen. Precis när det känns som det ihopklistrade brustna hjärtat ska brista igen, finns de bara där, med kramar, pappersnäsdukar, pizzabitar, skumtomtar, chokladpraliner och .... bara är! Nära! Liksom Bästa Väninnan som aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. Så skrev vi en lista över vad vi vill äta på julbordet och så var mamman på banan igen. Julladdning på hög nivå!

En ledig lördag

Lördag. En helt ledig, oplanerad lördag. Hur skönt är inte det? Kidsen är hos sin pappa så det är ovanligt tyst i radhuset. Ovanligt mycket geléhallon kvar i godisskålen är också ett symtom på att de inte är hos mig..........
Tror jag trotsar julstök och kokagrisföttertilljulbordet-pyssel och går på vernissage istället. Glögg och pepparkakor. Titta på tavlor. Går en promenad och tar lite kort på vägen. Slinker in på kafé och dricker varm choklad. Ja. Så får det bli!
Vad ska ni göra?

Bilder från altandörren. Översnöade bordet. Katten Martini har sitt spår ut från radhuset........

Skitstora trädet är alltid fint. 

Lägg till bildtext

Fotboll it is!

Igår gjorde jag allsvensk debut. Ja. På läktaren. Säkrast så. Migränhelvetet höll sig i bakgrunden till slut och med solbrillor på gick det att vistas utomhus en härlig sommardag.
Så.
Stora Syster och jag tog Cina-bilen till Södertälje för att heja på Gefle som mötte Syrianska.
Om de vann? Gefle.
Njaenej.
Synd.
Denna utmaningars sommar kan jag nu även i ruta för:
"sett allsvensk fotboll"? kryssa CHECK!
OCH fått krama om en alldeles svettig, rödblommig fotbollspelare.
Det är inte klokt vad jag får vara med om!
Blir nästan yr ju!
Idag är det lugna gatan igen.
Har dragit lite gräs med tårna.
Ätit några smultron.
Suttit med ryggen mot skitstora trädet och njutit av en kopp kaffe.
Solbrillorna är på.
Migränen lurar i vassen.
Laddar för en ny jobbvecka.
En trevlighet är inbokad.
Försöker driva orospöken på vift.
Oron om hur det ska bli med allt och ingenting.
Man tar helt enkelt en dag i taget och konstaterar att so far. So god.
För varje dag blir jag starkare.
För varje dag blir jag jag igen.
Not bad at all!

Som av hjärtat är fullt

Nåja. Kanske förvånade jag kidsen en smula när jag plötsligt brast ut i gråt där på fina stranden i Malibu. Sån där gråt som man gråter när hjärtat har fått en reva och alla känslor helt plötsligt bara väller över en. Som vågorna i Stilla Havet. Har man inte tassarna ordentligt i botten far man omkull. Starka krafter och man blir helt enkelt överväldigad.
Överväldigad av allt var helt enkelt orsaken till attacken. Men. Kidsen har varit med förr. Kramar sin mamma, någon hivar fram en vattenflaska och en annan hämtar servetter att torka tårarna med. Sen beställs det mackor och sallad som intas på fina stranden och mamman hämtar sig. Tur att man är många!
Ja. Sen satt jag där med solbrillor, solhatt och bara njöt av att finnas till, njöt av det skådespel ett delfinstim bjöd på bland vågorna, att dimman lättat, att bilen går bra och tja. Av allt helt enkelt.
På hemvägen tittade vi på fina hus, fina bilar, fina hus, fina bilar och det är verkligen extra allt av allt. För de som har det bra.
Vi har också sett de som inte har det lika bra. Som står utanför hela systemet och man undrar ju i sitt stilla sinne hur det är möjligt i världens rikaste land. Då har vi ändå bara sett bråkdelar av baksidan. Vi har sett hemlösa, drogpåverkade, drogförsäljning och nog mynnar allt vi ser ut i bra diskussioner med kidsen. Både de stora och små.
Helt klart är vi påverkade av allt vi sett. Hittills.
Halvtid idag. Jag avslutar en ännu fantastisk dag med ett dopp i poolen och hoppas att stortjejerna fixar kvällsmaten idag. Så klart de gör! Nyss hemkomna med matkassar från Ralps så lutar jag mig helt enkelt tillbaka och inväntar signalen på att middagen är klar.

Pacific Highway One på väg till Malibu. Havet. Nära havet hela tiden!

Framme vid fina stranden. Dimman lättade och solen kom fram. En finfin dag.

Havet. Det älskade havet. Vi såg delfiner här, ett helt stim hoppade och busade i vattnet. 

Ja. Där satt jag. Under solhatten och bara tog in allt. 

Gröna dagar

Idag är en dag i maj då det känns som mina ögon är alldeles för känsliga för grönt. Lite too much för att vara helt ärlig. Så då kan man ju vara glad över att i morgon är en helt annan dag och tja, tant får väl börja om på ny kula. Med en annan tideräkning. Mot 50 med fart. Mot LA med andan i halsen. Mot resten av livet. Helt enkelt. Och grönt. Ja. Det är det ju. Så jävla vackert. Så jävla ont. Bara.

Deklarera ........mera?!

Jag har alltid tyckt om att skriva. Allt möjligt. Så mycket så att jag en gång sökte en Skrivarkurs på distans.
Nu är jag i ett skede i livet när nya riktningar ska tas, och då har jag funderat lite på den där skrivarkursen. Varför sökte jag en distanskurs? Varför gick jag inte "all in", tog mitt pick och pack och tillbringade ett år på folkhögskola och bara skrev, skrev och skrev???
Jamen det finns ett enkelt svar på det: Det gick inte ihop sig med övriga livet.
"Inte kan väl jag"???
Nä. Jag kunde inte det. Då.
Nu blåser andra vindar och det kanske inte just blir en skrivarkurs på annan ort, man kan ju göra annat men skriva, det gillar jag.
När så trycket inombords blir alldeles för högt tar jag till skrivandet. Igen. 3516 ord senare känner jag mig befriad och förlöst.
Ut med det gamla och in med det nya.
Lite "ring, klocka, ring"?????
Är det inte bokslutstider precis nu? Revisioner? Deklarationer? Man gör klart, gör upp och gör mark för nytt???
Är inte det precis nu????

Snart är det vår!

Jobbar. Terapeutar. Sen är jag ganska trött. Soffhänger med Stora Systern, vi tänder ljus, dricker te och kollar in tv-n.
EGENTLIGEN
"borde" jag väl ta tag i disken, tvätten som ska vikas, sängarna som ska bäddas rena men tänker att allt står kvar ändå.
Japps. Ingen RUT här inte. Nä. Här får man gno och feja bästa man vill själv. Om man vill. Idag vill man inte. Via mobilen supportar jag Store Bror och pappan som sitter på Akuten och ska röntga det eländiga fingret som inte vill läka. Om man sen ramlar omkull ideligen och tar emot sig med den onda handen blir det ju liksom aldrig bra.
Nu är Store Bror en ytterst tålig ung man så att om han säger att han har ont efter ytterligare en vurpa, ojar sig liksom och låter sig skjutsas till akuten, ja, då anar hans föräldrar att det inte står rätt till. Nu hoppas vi att "bendoktorn" kan dra det onda rätt så det blir nån ordning till slut.
I morgon är det februari hörrni! Det är en trevlig månad tycker jag. Kallt som satan kan det vara men nu ljusnar det och går åt rätt håll. Åt vårhållet till. Trevligt tycker jag.

Upp igen. Alldeles strax.

Jaha. Så är det onsdag. En annan dag. Inte fan hjälpte det så värst mycket, "klorna" sitter i idag med. Funderar på flytväst???? Om inte annat kan man ju chocka sin omgivning med lite nya drag. Oväntade händelser. Nä. Det har vi fått nog av på ett tag.
Ligger i soffan istället och laddar inför ett möte med skolan i morgon. Ja. Ni vet. Den där eviga följetongen. Som i och för sig är inne på sista versen vad gäller grundskolan. Sen är det bara fyra år till. Men det är ju att gå händelserna alldeles i förväg. Här och nu.
Ja. Sen ska jag träffa en doktor på vårdcentralen som ska försöka förklara varför ena armen och axeln beter som som om den vore stelopererad.
"Psykisk ohälsa" har doktorn sagt med en dåres envishet i över ett år nu.
Ja. Sånt kan sätta sig lite varstans har jag förstått. Behöver nödvändigtvis inte alls sätta sig i huvudet. Även om det kanske utgår därifrån. Men nu tror jag inte på just det där i det här fallet. För ju längre tiden går och jag mår bättre, ju stelare och ondare blir armen. Lite svårt att klä på mig faktiskt. För att inte tala om att klä av mig. Nu kan man ju kanske hösta in lite hjälp just med den saken, avklädningsakten, men om inte hjälp finns att tillgå precis i rödaste rappet är det ju lite trevligt att kunna sköta sådana saker själv istället för att sova i bästa jobbstassen vareviga natt. Kan man ju tycka. Men sånt får man inte tycka när man en gång varit drabbad av psykisk ohälsa, för då avfärdas allt man drabbas av med just det. Slår vad om att om jag gud förbjude bröt benet skulle de säga att det beror på det. Man hamnar liksom i ett fack. "Utanför"-facket och man behöver inte tas på allvar.
Men så negativ jag låter. Det är ju inte meningen att det här ska vara en depp-blogg. Nej, för tusan! Strax uppe på hästen igen och vidare mot nästa soluppgång. Så får det bli!

Det svänger ju! Kanske.

Funderar på att testa om lederna är redo för ZUMBA. Skaka loss lite. Vilket i och för sig inte kommer att vara något som helst problem eftersom det mesta redan sitter ganska löst. Men det vore ju trevligt att få svänga lite i takt och inte bara hur som helst.
Fast det är ju det här med armarna. Men om jag bara låter dem hänga rakt ned och inte lyfter dem så borde det inte vara något problem. Kanske kommer de mest att vara i vägen men stundtals är hela jag i vägen så det ska säkert gå bra ändå.
Zumba och vattengympa kommer att vara tants vårmelodi. Det är så fiffigt att jag fått vattengympa på recept. Tänk va! Ny doktor = nya grepp = bassängträning.
Det var ju bara det här med införskaffandet av badkläder. Inget lockande alls. Badklädsinköp i januari. Jamen ni hör ju själva. Det är DÅ jag bannar mig för chokladaskarna. De tomma!
Sen.
Att jag har andra himla viktiga beslut att fatta och tänker egentligen hela tiden så det knakar. Det får vara lite som bakgrundsmusik till den här ledigheten. Damidimdum.....tiddelipom........ Under tiden kastar jag ut granen. Ut med det gamla och in med lite nytt! Ungefär.

Hoppsa, trallala.......

Inga hoppsasteg i radhuset idag. Mer smygsteg. Känns mest lämpligt....... Men snart så! Seg tant ger inte upp så lätt!
Seg tant vältrar sig i altanmöblemanget och njuter av solen. Det känns ju lite skönt att äntligen, äntligen ha dynor att sitta på. Ny tradition: Juni snart slut = dynor fram.
Å andra sidan är det dynorna som föranlett det ryggonda. Det var nämligen den lilla aktiviteten, att dra ned dem från vinden, ståendes på tå på en stege och vrida sig lite åt sidan som framkallade "skottet". Himla dumt!
Det kunde jag ju tänka på idag när jag fastnade låg en stund i sköna fåtöljen på baksidan. Jag låg ju i alla fall mjukt.

Det här räkmackeåret.........

..... kan ta sig i brasan. Hittills har det mesta gått fel, tokigt och annorlunda men det är klart att ljuspunkter finns. Tror man!
Att gå på museum kan ju vara en trevlig historia. Att gå på museum när Älsklingen helt plötsligt dimper ner, svimmar av och blir dålig på fem röda sekunder är inte kul alls. För att inte säga helt förskräckligt otäckt. Det är då man tackar för att Röda Korset hade folk på plats, att ambulansen var där på fyra minuter och att personalen var snäll och vänlig mot chockade mamman med de två lika chockade tonåringarna.
Nu är han under vård och övervakning på bästa stället sedan ett par dagar och ska utredas vidare. Man kan ju liksom tycka att branden var nog men det var visst inte färdigt. Härdning pågår. För övrigt kan jag meddela att vi tycker vi är precis så starka som vi behöver så det räcker med obehagliga överraskningar. Lite bra och trevliga saker skulle sitta som en smäck! Som att han alldeles snart får komma hem och bli pigg och kry till exempel.

En övervakad kille. Fästmön önskar att en av knapparna på dosan, gömd i gasbinda,
ska vara en "bli-frisk-fort-knapp".

Vart ska man fira sin 8-åriga förlovningsdag om inte i sängen? Förvisso en sjukhussäng men ändå.....

Vårpromenad

Gick en långpromenad med Kollegan idag. Gick och gick. Hasade, trippade och stapplade fram. Längtar man efter barmark kanske? Att få sträcka ut skånkerna i en snabbpromenad. Ja. Det kanske man gör. Just idag kändes det väldigt avlägset, men, vem har sett meterhöga snödrivor till midsommar? Det finns ju hopp!
Vi gör sådana där promenader ibland. Hon behövde dryfta lite problems och ville ha hjälp med att lägga upp strategier för att kunna gå vidare i livet och jag? Ja. Jag behövde som vanligt ösa galla över det till synes oändliga jobbet/stöket med att få till en vettig skolgång för Store Bror. Idag grät jag en skvätt över hopplöskänslan men si, då snurrade hunden Felix in mig i kopplet och tjoff! Så låg Felix och jag i en enda stor tanthundblötsnöhög och då skrattar man ju istället. Och hasar sig upp och vidare. Precis som in real life!

Dag sex: Balans

Efter att igår eftermiddag har skådat ödet i vitögat och undkommit en lastbil på glid med blotta förskräckelsen, framstår tanken på balans i livet som fullkomligt självklart.
Svart behöver vitt.
Sorg behöver glädje.
Skratt behöver gråt.
Liten behöver stor.
Ung behöver gammal.
Skräck behöver förtjusning.
Därför framstod gårdagskvällen övning, spelet GalenPanna som en ren befrielse. Som jag skrattade. Som jag njöt. 11.43 var jag inte så säker på att uppleva 11.44 vilket jag ändå gjorde. 21.45 var jag så tacksam att jag satt där! Det är jag idag också! Rädslan har gett vika och jag är bara glad över att fortfarande finnas här. Det är stort!

Krydda hit och krydda dit!

Det kommer inte att gå någon nöd på den avhoppade politikern om nu någon var lite bekymrad över den saken. Han får behålla sitt arvode i sex månader och det undersöks om hans år som landstingsråd ger honom rätt till politikerpension. Att arvodet får behållas under tiden kallas "omställelsetid" eller nåt. Karln måste ha sin försörjning under tiden han letar annat jobb. 300 000 bagis på ett halvår. Det är inte så illa va? Undrar om han biter på naglarna när räkningarna ska betalas?

Nu till något HELT annat. Till verkligheten. Utan 300 000 bagis på fickan.
Det inventerades igår kväll. På Willys. Store Brors lag/förening kände för att tjäna lite extra pengar till klubben så vi föräldrar räknade blöjor, schampo, taccoskal, fryspåsar och allt annat i butiken. Själv blev jag stationerad vid kryddhyllan räknandes 147 påsar pomeransskal, 318 påsar gurkmeja, 51 påsar basilika, 412 påsar malen kanel o s v........ Men vad GÖR man inte för sina barn? Fast där gick gränsen kände jag. Ungefär vid de malda muskotnötterna fick jag lite nog och längtade hem. Å andra sidan kommer jag hitta bland kryddhyllorna på Willys för tid och evighet. Skulle kunna jobba som kryddguide ju!