Som av hjärtat är fullt

Nåja. Kanske förvånade jag kidsen en smula när jag plötsligt brast ut i gråt där på fina stranden i Malibu. Sån där gråt som man gråter när hjärtat har fått en reva och alla känslor helt plötsligt bara väller över en. Som vågorna i Stilla Havet. Har man inte tassarna ordentligt i botten far man omkull. Starka krafter och man blir helt enkelt överväldigad.
Överväldigad av allt var helt enkelt orsaken till attacken. Men. Kidsen har varit med förr. Kramar sin mamma, någon hivar fram en vattenflaska och en annan hämtar servetter att torka tårarna med. Sen beställs det mackor och sallad som intas på fina stranden och mamman hämtar sig. Tur att man är många!
Ja. Sen satt jag där med solbrillor, solhatt och bara njöt av att finnas till, njöt av det skådespel ett delfinstim bjöd på bland vågorna, att dimman lättat, att bilen går bra och tja. Av allt helt enkelt.
På hemvägen tittade vi på fina hus, fina bilar, fina hus, fina bilar och det är verkligen extra allt av allt. För de som har det bra.
Vi har också sett de som inte har det lika bra. Som står utanför hela systemet och man undrar ju i sitt stilla sinne hur det är möjligt i världens rikaste land. Då har vi ändå bara sett bråkdelar av baksidan. Vi har sett hemlösa, drogpåverkade, drogförsäljning och nog mynnar allt vi ser ut i bra diskussioner med kidsen. Både de stora och små.
Helt klart är vi påverkade av allt vi sett. Hittills.
Halvtid idag. Jag avslutar en ännu fantastisk dag med ett dopp i poolen och hoppas att stortjejerna fixar kvällsmaten idag. Så klart de gör! Nyss hemkomna med matkassar från Ralps så lutar jag mig helt enkelt tillbaka och inväntar signalen på att middagen är klar.

Pacific Highway One på väg till Malibu. Havet. Nära havet hela tiden!

Framme vid fina stranden. Dimman lättade och solen kom fram. En finfin dag.

Havet. Det älskade havet. Vi såg delfiner här, ett helt stim hoppade och busade i vattnet. 

Ja. Där satt jag. Under solhatten och bara tog in allt.