Borta bra och så är man hemma igen!

När man befinner sig 1030 m ö h är det tyst. På riktigt tyst! Bara vinden hörs, en behaglig känsla faktiskt och Hjärtat fick finna sig att att ha sin tjej stående i en snödriva ett tag för att jag skulle kunna samla tankarna på riktigt. (det gick ingen nöd på honom, i bilen var det varmt, vindfritt och bra musik i högtalarna och en kopp kaffe). En bit bort var snövallarna fyra meter höga, väggar av snö…...
För att komma till sådana höjder har vi bilat i Norge ett par dagar. Sovit helt ensamma på ett Bed and Breakfast vid foten av ett berg, åkt Trollstigen och förundrats över byggnadskonst, utsikt och häpnat över naturens skönhet vid Gudbrandsjuvet, Geirangerfjorden, sovit på ett turistsenter med ännu mer vidunderlig utsikt och mycket mer.
Att bara vara. Här och nu och bara ta in. Det behövdes! Tid att tänka utan att bli avbruten. Batterierna är lite mer laddade!

A room with a view! Rätt ok frukostutsikt…….

…. innan vi gav oss iväg mot Trollstigen. Utsikten tog andan ur en ibland.

Trollstigen öppnade 13 maj… Jo, man åker på "de där linjerna där i bergväggen", vägen lutar 9% …...

… 11 hårnålskurvor ska man igenom och jo, man får möte ibland!

All snö var inte borta än…….

I dalgångarna var det grönt och fint. Och varmare!

Hemma igen. Med en bra bok i bagaget och ett långt blogginlägg.

Nu är jag hemma igen efter en fantastisk litteraturkryssning med trevligt sällskap, god mat och många fina intryck av olika författare. Hela fredagen lyssnade vi på Barbro Lindgren, Lars Lerin, Kristina Sandberg, Ebba Bratt Wickström, Fredrik Lindström, Peter Kihlgård..........
Hur bra som helst!
Störst intryck gjorde ändå Jan-Olov Madeleine Ågren som läste ur boken "Inte en främling". Plötsligt satt hen bara på scenen och jag förstod direkt att den långa kvinna jag sett skymta bakifrån på fredagskvällen var just Jan-Olov Madeleine.
Orden som lästes gick rakt in i mig och det jag en tid tyckt varit jobbigt, att brottas med olika känslor inför olikheter av olika slag, hittade plötsligt sina platser igen och jag blev lugn. (därmed inte sagt att allting hädanefter kommer att vara enkelt igen....).

" .... Alla människor är främlingar för varandra från början. Det krävs ansträngning för att förvandla främlingen till en bekant, en vän, en älskad. Oavsett de inblandades likheter eller olikheter vad gäller kön, etnicitet, religion, utseende, intressen, hudfärg, ålder, sexualitet, funktionalitet etc. Att vara fientligt inställd till människor en inte känner bara därför verkar onekligen lite fånigt"

Vi diskuterar ofta hemma. I vår närhet frodas sympatier för SD, vi bor i ett stad och område med många invandrare och flyktingar, utanför vårt ICA sitter tiggare och bekanta fäller då och då nedlåtande kommenterar angående olikheter av olika slag vilket betyder att de pratar illa om våra vänner, någon släkting eller om någon av oss.
Så. Det diskuteras i radhuset och ibland är det högljudda diskussioner. Man får vända och vrida på alla sorters tankar, grunderna för tolerans och medmänsklighet finns så jag är inte orolig för ungdomarna i min närhet. Men de ska möta övriga världen. En alltmer intolerant, inskränkt och främlingsfientlig verklighet så jag gör vad jag kan för att rusta både dem och mig för detta. På den här kryssningen hittade jag ännu ett verktyg för detta. Boken "Inte en främling" sammanställd av stifelsen "Teskedsorden", där 41 kända och okända svenskar berättar om sina erfarenheter av utanförskap.
Jag köpte boken och Jan-Olov Madeleine Ågren tillägnade den till mina ungdomar. Jag blev glad när de blev glada över den. Precis just nu ligger den på soffbordet. Allt annat har de städat undan efter gårdagskvällens fredagsmys men boken ligger kvar.

Alla kan inte göra allt men alla kan göra någonting. Stort eller litet. Allt räknas.

Hen läste så tiden stod stilla!

Snart på en vägg nära mig

En biverkan av förkylning är ryggont. Fyra timmar åt ena hållet i soffan och sen fyra timmar åt andra hållet sätter sina spår. Idag har jag orkat sitta upp. Tillräckligt länge för att beställa tre förstoringar på "internetet". Tre bilder från vår resa i USA 2012 där kidsen badar fötterna i oceanen och jag fotade och njöt av utsikten. Har så länge tänkt att jag vill ha just de här bilderna förstorade och de ska pryda väggarna i trappan.
Det är fantastiskt roligt att bläddra bland alla bilder från den resan och minnas, det livar upp en sjukdag i januari.

Inte utan mål och mening.

Man ska ha saker och mål att se fram emot. Himla viktigt. En del tappade sugar beror på just det tror jag, icke utstakade mål. Blir själv lite vilse i pannkakan när jag skramlar omkring i tillvaron utan något just att se fram emot. Nu behöver jag inte skramla i tomme särskilt ofta, eftersom det i radhuset och i livet i övrigt händer. Mycket.
Så. När det vankas trevligheter och ska sättas upp mål känns det ..... just trevligt.
Vi hoppar raskt framåt i tiden. Vi pratar långtframmeitiden-trevligheter. Ett bröllop till exempel. Dock inte mitt eget. Av förklarliga skäl. Men ändock. Ett sommarbröllop!!!!!!
Kidsen och jag fick dessutom blodad tand i somras när vi var på vår RESA och har nu bokat en till. Med hälften av gänget. So far. Den här gången kommer trippen gå till Barcelona i 14 dagar. In june. Det ska spelas handboll, handboll och mer handboll. Och semestras. Samtidigt.
Se där ja!
Planer. Mål.
Ett ytterst nära mål är att ta hand om fiskgratängen i ugnen.
Passar också på att tacka mina fina bloggvänner för kommentarer, mail och hejarop när jag vräker ur mig frustration och ledsenhet för problemsvårigheter vi tampas med.  Det värmer i hjärtat! Verkligen!

Dis och dimma

Det var lite lättare att gilla dis och dimma i San Fransisco i somras. Intet likt novemberdimma hemma i Svedala. Alls. Så det är bara att drömma sig tillbaka. Golden Gate. Eller Dimmornas Bro????

Under en kvällspromenad skymtade vi den: Golden Gate!

Så klart bron skulle inspekteras. Vi hade tänkt oss njuta av San Franciscos fina skyline men det skulle vi inte.
Men bron är fin. Väldigt fin och mäktig. Precis lika fin som 1986 när kidsens pappa och jag var här.
Fast då var det sol. Lite märklig känsla att stå där 26 år senare med tre av våra "telningar". 

Röd. Vacker. Stor.

Kidsen fick hålla i sig för att mamman skulle vara lugn. Bron bara "försvann" ju........

Från ett soffperspektiv

Förkylningen from hell har kopplat sitt grepp. Soffnötardagar, slitautnäsanmedsnyt-dagar. Trist. Mitt i alltihop kan jag tycka att jag har lite "tur". Två 50-årsdagar hann firas utan sjukdom och 1 oktober blir jag utförsäkrad från FK, vilket betyder att jag inte får någon sjukpenning om jag blir sjuk under en period. Jag har då en "karens" på tre månader. Så det var väl bra att jag blev sjuk nu??? Om jag nu nödvändigtvis skulle behöva bli sjuk. Överhuvudtaget. (vad jag tycker om utförsäkring överhuvudtaget orkar jag inte ens tänka på idag).
Det gäller att hitta det positiva i allt.
Annars har jag vinkelivinkat (i måndags kväll) till Största Systern och pratade/kraxade med henne i morse då hon befann sig på Arlanda för en sväng ut i stora världen. Los Angeles är målet igen och den här gången utan mamman och syskonen. Kommer gå finfint och prisat är skype! Lagom till jul ses vi igen och då blir det kramkalas! Det kan jag lova!

Snart, snart är Största Systern på plats. Äventyr, sol, bad, och hav. Lovely!

På väg

Den här sommarens andra roadtrip går av stapeln idag. Norrut. Ska bara jobba lite först men framåt eftermiddagen bär det av mot goda vänner som jag inte sett på länge.
Packad och klar, gummistövlar, flipflops, baddräkt, varma kläder, kalla kläder. Den här sommaren litar jag inte på alls utan tänkte att det är väl bäst att rusta sig mot det mesta. Fast när snöskoveln ramlade ned över mig när jag hämtade väskan i förrådet tänkte jag:
"Näe".
"Där går gränsen".
Snö vill vi inte ha på länge. Å andra sidan vet jag nu var snöskoveln är och är förberedd på en annan årstid. Sen.
Ännu njuts av sommar och förhoppning om fler soldagar, ljumma kvällar och att bilen går bra ända fram till målet för dagen!
Trevlig helg!
Over and out!

My man!

Back in buisnes. Fort som tusan. Visserligen semester fortfarande, Thank God men nu är det tvätta hit och tvätta dit, planera mat, handla och laga den. Hej sommarvardag! Mitt i allt går jag ändå med ett flin på läpparna när jag tänker på vad vi varit med om. Så är det. Varje resa lämnar spår och just nu lämnar den här resan visserligen synliga tröttspår i fejjan men inuti. Ujujuj!
Man blir stark och modig av att resa och stark och modig är precis vad jag behöver vara. Och är ju. Egentligen. Glömmer det så lätt. Gammal vana att underskatta mig själv.
"Knasboll" säger jag då till mig själv och tänker ju att det är nya tider nu.
Fyra månader själv med kidsen i radhuset varav tre veckor på resande fot på andra sidan jorden. Har ju funkat och rent av stundtals gått finfint så det kommer ju resten också att göra. Så klart.
Husvakten har dessutom hållit radhuset i perfekt skick, vete tusan om gräsmattan varit så fin någonsin????  Och städat var det när jag kom hem så allt är frid och fröjd. Lunken återkommer.
Visserligen vaknade jag klockan fem i morse och fick sällskap av Store Bror. Vi är lite ur led med tiden. Milt uttryck, tidiga morgnar är annars inte vårt signum men vad mycket man hinner med???!!!!!
Precis när jag går mellan huset och tvättstugan slår det mig:
Ernst?!
Vart har han tagit vägen?
Ingen sommar utan "Sommar med Ernst" väl?
Hinner knappt tänka "Ernst" förrän Stora Syster kommer galopperande och meddelar
"Mamma"!
"Sommar med Ernst börjar i kväll"!
TADA!
Perfekt tajming. Hem från resa, pack upp och tvätta, åka till affären och köpa jordgubbar och ladda:
SOMMAR MED ERNST!
He´s my man!

Hej radhuset!

Hemma i radhuset igen. Pustar ut efter en lååååååååång hemresa som egentligen var lika lång som utresan men som kändes längre eftersom det inte gick lika klockrent hem som dit. Men å andra sidan, efter tre veckor på andra sidan jorden känner jag mig lite mer luttrad än innan så strulet med sittplatser som inte fanns på långflyget, löste sig ju till slut. Sällan eller aldrig hör man ju talas om stå-plats mellan San Francisco och London och så klart fick vi ju sitta. Inte bredvid varandra, ånä, mamman placerades till slut framför sin "telningar" och så klart klarade de jag det! Stora Syster flög med annat bolag så först hade vi "hejdåkramkalas" i San Francisco och efter 17 timmar hade vi "hejvadkulattsesigenkramkalas" på Arlanda där även Bästa Mamman med man stod och tog emot hela gänget. Sen susade vi hem i svenska sommarnatten och attans vad fint det är här hemma! Ljust länge ju! Tjusigt!
Mälaren låg spegelblank, månen lyste klar och tja, vackert helt enkelt. Så där så mamman måste gråta en skvätt igen. Fast det var nog trött-tårar också. Och "jävlaranamma"-tårar. Att jag gjorde det! Att jag trots den jävligaste vintern/våren i mitt liv stod på mig och genomförde DEN DÄR resan. Och att allt gått så bra. Av alla intryck. Av att jag fått ha mina barn så nära. Att vi har den här resan, minnena gemensamt. Ja. Man kan gråta för mindre helt enkelt. Men, tårar gråts, torkas och så lever man bara på igen. Som det är.
Sen.
Idag. Ja. Jetleg har fått ett ansikte. Närmare bestämt fyra stycken. Hålögda, trötta. Men lyckliga. Ja. Så är det! Och över alltihop skiner solen!

Som av hjärtat är fullt

Nåja. Kanske förvånade jag kidsen en smula när jag plötsligt brast ut i gråt där på fina stranden i Malibu. Sån där gråt som man gråter när hjärtat har fått en reva och alla känslor helt plötsligt bara väller över en. Som vågorna i Stilla Havet. Har man inte tassarna ordentligt i botten far man omkull. Starka krafter och man blir helt enkelt överväldigad.
Överväldigad av allt var helt enkelt orsaken till attacken. Men. Kidsen har varit med förr. Kramar sin mamma, någon hivar fram en vattenflaska och en annan hämtar servetter att torka tårarna med. Sen beställs det mackor och sallad som intas på fina stranden och mamman hämtar sig. Tur att man är många!
Ja. Sen satt jag där med solbrillor, solhatt och bara njöt av att finnas till, njöt av det skådespel ett delfinstim bjöd på bland vågorna, att dimman lättat, att bilen går bra och tja. Av allt helt enkelt.
På hemvägen tittade vi på fina hus, fina bilar, fina hus, fina bilar och det är verkligen extra allt av allt. För de som har det bra.
Vi har också sett de som inte har det lika bra. Som står utanför hela systemet och man undrar ju i sitt stilla sinne hur det är möjligt i världens rikaste land. Då har vi ändå bara sett bråkdelar av baksidan. Vi har sett hemlösa, drogpåverkade, drogförsäljning och nog mynnar allt vi ser ut i bra diskussioner med kidsen. Både de stora och små.
Helt klart är vi påverkade av allt vi sett. Hittills.
Halvtid idag. Jag avslutar en ännu fantastisk dag med ett dopp i poolen och hoppas att stortjejerna fixar kvällsmaten idag. Så klart de gör! Nyss hemkomna med matkassar från Ralps så lutar jag mig helt enkelt tillbaka och inväntar signalen på att middagen är klar.

Pacific Highway One på väg till Malibu. Havet. Nära havet hela tiden!

Framme vid fina stranden. Dimman lättade och solen kom fram. En finfin dag.

Havet. Det älskade havet. Vi såg delfiner här, ett helt stim hoppade och busade i vattnet. 

Ja. Där satt jag. Under solhatten och bara tog in allt. 

När man kör.....

... så det ryker, ja, överallt utom på bloggen då, kan man uträtta ett och annat. Byta lite felhandlade ting, hänga upp en upphittad adventstjärna, planera inför den här JULEN som ju kommer oavsett, eller varför inte oroa sig för hajattackerna där i Röda Havet eftersom Stora Systern ska ut och åka igen. Aldrig är väl ett mamma-hjärta lugnt?! Förmaningar, förmaningar och åter förmaningar och ett och annat "ha nu så himla roligt"-prat kryddar middagspratet i radhuset.
Klart ungen ska åka! Ändå! Det finns pool på området så där tycker mamman att hon ska vara.
Sen konstaterar vi att det INTE har snöat idag, att termometern på altanen visar +1 grad och att det är alldeles fel. Eller fel och fel. På altangolvet, under 50 cm snö, DÄR är det +1 grad. Om nu någon behöver veta det. Vilken dag som helst ska jag gräva fram den och vi ska ha samma köldchock som alla andra!

Ett helgrecept från Djupvik

Man tar en Älskling som fått ett upplevelsepresentkort i födelsedagspresent. Sen säger man att man vill åka till Sandhamn (för man får ju följa med liksom) och fattar att det kommer ju inte att hända eftersom vi är där på somrarna. Man känner ju "sina löss" och vet att då kommer man hamna lite tvärtemot. På Gotland till exempel.
Sen fixar och trixar man med ungarna så att bagaget verkligen bara består av röda och blå resväskan och ja. Sen följer man med. Till hotellet på Gotland som Älsklingen har valt.
Man oroar sig lite för färjeturen för det blåste ju så väldigt men det visade sig vara helt i onödan, det gick hur bra som helst. Filmvisning minsann. Med norsk text.
GPS.n ställs in på Djupvik. När man är på ön alltså. Man lär sig också att följa med på kartan, för damen som pratar på GPS.n har då helt säkert inte varit på Gotland. Men med säker kartläsare vid sin sida rattade Älsklingen rätt. Vilken himla tur! För vilket ställe vi kom till!
Ernst kommer falla gråtande ned om han får se detta! Jag såg det först!!!??

Djupvik hotell ligger mot havet. Känns som man är i havet faktiskt. Stora fönsterrutor släpper in ljus, ljus, ljus. Det är stramt inrett med mörka träslag, stål och svarta stenplattor, det finns inget att störa sig på, man kan bara vara och njuta. Och det gjorde vi! Rummen ligger lite vid sidan av, lika vackra och sköna, på vägen dit fladdrar vackert tyg i vinden, poolen speglar de höga tallarna och vågornas brus hörs hela tiden. Magiskt!
På kvällarna tändes facklor och ljuslyktor på området, det kändes som vi var utomlands. Och maten! Vilken mat! Vi har ätit lamm i dagarna tre. Hotellkocken är känd för sina lammkunskaper och ja, det ska han vara! Det var längesedan vi åt något så gott. Att middagen intogs vid fönsterbord i solnedgång med Lilla Karlsö som dramatisk silhuett mot sprakande himmel och så Älsklingen mitt i mot, ja, det gjorde ju inte saken sämre. Om jag säger så.

Om man sen vill mixa upplevelsen så tar man en biltur mot södra Gotland. Åker fina kustvägen mot Hoburgsudden, stannar och pussas på vägen, man behöver hålla i varandra för det blåser väldigt! Sen klättrar man runt Hoburgsgubben lite, lyssnar på Älsklingen som står och skriker en bit bort, höjdrädda människa, innan man tar sitt förnuft tillfånga och kravlar tillbaka i hans trygga famn.
Tillbaka till hotellet åker man en annan väg och förundras över hur lugnt och tyst det är på ön så här på hösten. Man lånar sen cyklar på hotellet och cyklar iväg en bit bortåt kusten. Sen orkar man inte mer utan sitter bara på altanen inlindad i filtar och lyssnar på havet. Ja, man somnar gott sen!
Sista dagen åker man mot Visby. Fotar lite. Går omkring lite. Sen åker man hem och känner: Vilken helg vi har haft! Dit vill vi igen. Ett helt ohemligt recept!

Hotell Djupvik. Solnedgången speglas i hotellrummens glas.
En underbar plats att finna vila och ro.


Hoburgsgubben. Högt, blåsigt och vackert att titta på.
Om man törs se sig omkring!

Septemberskyming i Visby.

Spindelmannen del II

I somras blev ju Älsklingen biten av en spindel och jättejättedålig. Efter en antibiotikakur á la dunder blev han bra igen. Låret gick tillbaka till normal form och färg och vi andades ut. Inte började han spinna nät eller äta flugor heller. Lyckad behandling helt enkelt. Tills igår.
Pang. Så var låret rött och svullet igen. Kliigt. Ont. Huvudvärk och vansinnigt trött. Det har börjat om. Man undrar ju, var det verkligen ett spindelbett? Vilken sort i så fall?
Hoppas vi får svar idag. I detta nu är Spindelmannen på väg till läkare igen. Skulle "bara" ta svängen om Arlanda först. Största Systern med sambo åker till USA idag och behövde skjuts. Denna gång styr de kosan till västkusten, San Fransisco och Los Angeles. Hon har lovat särskilt att krama "gammelmoster" over there från mig och att ha så himla kul. Oj, vad jag blir sugen på att resa någonstans. Men först ska Spindelmannen bli frisk!

Shit happens!

Man kan prata "skoskav". Att få parkeringsböter är skavigt och inte kul. Inte kul alls. Ja, jag pratar av egen (dyrköpt) erfarenhet. Men att få hela bilen bortforslad, det är väl snäppet värre????
Jag kan se scenariot framför mig, familj kommer till fastlandet efter några härliga dagar på skärgårdsstället. Man, fru, barn, husdjur, packning. MYCKET packning. Och så är bilen borta. Eller man kommer från stan med fru, barn, husdjur och MYCKET packning och ska ta båten till bästa ön i hela världen. Men var är båten?????
Vad skönt att detta inte hände mig! (kan man ju få tycka).

Att parkera precis bakom förbjudet-att-parkera-skylten och ta
Waxholmaren rakt ut i arkipelagen verkar ju lite chansartat.
Eller desperat.
På skylten som inte syns i bild står det i klarspråk att
felparkerad bil kommer att forslas bort.
Men det väcker onekligen lite uppmärksamhet
och alla är glada att det inte var de som......

Så Bosse Bogserbil flyttar helt enkelt på ekipaget.

Och så var det det här med att åka båt..... Eller inte.

Inte reklamfritt.

På min tankekarta ritas in socialt umgänge. Det är viktigt. Ibland kan jag finna nöje i att häcka alldeles ensam på ett fik bara för att komma ifrån radhuset en stund. Det är, på ren svenska, jävligt lätt att bli hembiträde när man är hemma och sjukskriven. Eller just ja, "omförsäkrad". Strunt samma.
Jag ger mig kanske inte ut på så himla djupt vatten, men när jag äntligen skönjer ett hål i deppiga bubblan smider jag planer och beger mig oftast dit Största Systern huserar som kock. Gott kaffe och goda luncher. Minsann.
Idag satt det ett gäng "herrar" vid bordet intill och att det stundas sportlov gick inte att ta miste på. Det pratades om Mallorca-resor, Florida-tripper och så klart fjäll-resor. Men inte till vilka fjäll som helst, förutom Åre-skutan skulle en av herrarna på skidresa till Alperna. Med HELA familjen.
Ibland, när jag hör samtal så där blir jag lite nyfiken. Jag kikade under lugg sådär lagom hemligt och jag tyckte att kände igen en och annan ur sällskapet.
De pratade högljutt vidare om sina resplaner och semesterminnen. När de reste sig och gick såg jag ju. De var ju ICA-handlare. Och det var väl inte för inte jag kände mig lite delaktig i de där resplanerna helt plötsligt. SOM jag handlar på ICA! Ibland känns det som jag står för halva omsättningen i lokala affären. Bonuscheckarna står som spön i backen........ Om det är bra eller dåligt vet jag inte.
Om vi ska resa på sportlovet?
Oh no! Men vi har planerat att åka lite skridskor och grilla lite korv. Inhandlad på ICA.

Mycket nu!

Det packas i lilla radhuset. Barnen går till sin pappa ikväll för vidare avfärd mot Andra Änden av landet i morgon bitti. Vi har fått tänka om. Den här gången behövs det packas ned även vinterkängor och varma kläder. Inte så very vanligt för en jul i Skåne! Men, nu ligger snön vit även där!
Ikväll kommer det alltså att vara väldigt tyst här hemma. Första kvällen när de gått är värst, sen vänjer jag mig så sakta vid just det tysta och lugna. Älskade Sambon väntas hem ganska sent, kanske hinns det med en kopp glögg och en pepparkaka. I morgon skall det sjungas "grattis"-sånger för honom och vi ska ut på hemligt uppdrag. Vidare väntas Stora Syster hem från Thailand och gissa om det värker i "krama-henne-välkommen-hem-så-himla-skönt-att-det-gått-bra-armarna"?
Så jag säger som Spader Madame plägar säga då och då: Over and Out!

Trevlig resa!

Den minnesgode läsaren kanske påminner sig om hur det gick till när jag fick veta att Stora Systern skulle åka till Thailand. Nu är vi framme vid "The Day" och idag haver det vinkats "hejdå" till henne och kompisarna. I detta nu sitter de på planet och ja, är på väg!
Det har packats och stuvats om, det har provats väskor och skor. Det har svurits över väsklås och väsknycklar som fått fötter och vandrat iväg, ingen vet vart, men allt har ordnat sig till slut "and off they go."
Mamman klarade inte av att följa med till Arlanda, det fick bli "vinkelivink" vid radhuset sedan tog Älskade Sambon över, stuvade in ungdomarna och alla väskor i stora bilen och ja, bara åkte liksom. Jag ägnade mig sedan åt att inhandla nytt lucianattlinne till Lilla Syster eftersom lådan med de 118 lussedräkterna vi faktiskt redan har är försvunnen. Också. Som lådan med ljusstakarna. Men nu är hon utrustad med NYA grejer, vilket hon också kommenterade.
"Känns lite kul med ett nytt, eget lusselinne" tyckte hon.
Då ringde Stora Syster från Arlanda och meddelade att
"nu, nu går vi ombord........"
Jajajajajajaja..... allt kommer att gå bra...! Vad långt det är till Thailand då..... Visst räcker internet ända dit?

Däckad

Efter en underbar, härlig och trevlig båtresa är vi hemma igen. Idag vaknade jag med världens förkylning. Jag ligger nedbäddad och tycker att jag hade väl en himla tur som hann åka med Älskade Sambon på den här resan och som vi har dansat! Det ska jag tänka på nu när jag ligger här och känner mig ynklig. Jag vilar och det får nog bloggen också göra ett tag. På återseende!

Bästa sommaren!

Vi är tillbaka på ön efter turen till Helsingfors. En trevlig resa blev det och mycket har vi gjort och sett. Första kvällen på båten bubblade och badade vi i poolen. Sen introducerades barnen i den mycket speciella företeelsen "Smörgåsbordet". Hade vi varnat dem? För mycket folk och trängsel? För vassa armbågar? Försöke vi hjälpa dem? Jajamänsann. Det hela avlöpte dock utan alltför stora fadäser. Lilla Syster fick dock Ryska Damens stora rumpa i räktallriken när Ryska Damen kom på att hon glömt ta bestick och helt enkelt kastade sig tillbaka i kön framför Lilla Syster. Det blev nya räkor till Lilla Syster och så var det ur världen. Store Bror frossade i marinerade siklöjor, musslor, räkor, oxgryta, och kycklingspett och gjorde sen nästan frivolter inför dessert-bordet och vi lät honom hållas. Vilken lycka!

Dessert a´la Store Bror

I Helsingfors besökte vi "Sea Life", en undervattensvärld som var väl värt ett besök. Där finns ca 50 olika akvarier med alla möjliga sorters fiskar och vattendjur, ett enormt ocean-akvarium som vi kunde gå igenom via en genomskinlig tunnel. Vi hittade Nemo och hans kompisar! Väldigt spännande och lärorikt.
Vi åkte spårvagn dit och buss tillbaka. En liten kort promenad i Helsingfors passade vi på att ta mellan skurarna innan det var dags att återvända till båten och sista kvällen på resan. Älskade Sambon bjöd på middag, fönsterbord, solnedgång och god mat. Härligt!





En familjeshow stod på kvällsschemat innan dansen tog vid. Ungarna mutade vi med fruktdrinkar och sugrör som lyste så kunde Älskade Sambon och jag ta en svängom på dansgolvet. För dansa, det kan vi, Älskade Sambon och jag och båda tycker vi att det är bland det roligaste som finns. Jodå, Lilla Syster stuffade också och rätt som det var frågade Store Bror mig:
"Får jag lov"?
Då höll mamman andan och trodde att hon drömde. Men det var sant. Och så dansade Store Bror med sin mamma på Finlandsbåten och klargjorde sedan att
"Det här händer bara en gång"!
Det räcker, Store Bror! Det räcker! Jag glömmer det aldrig!

Idag har vi packat upp och packat igen för i morgon åker vi hem. Nu går sommaren över till höst och det känns i hela kroppen. Till och med träden susade sitt första höst-sus i morse när jag tog morgon-rundan, havet bjöd på något lägre badtemperatur än förra veckan, telefonen börjar surra med meddelanden om tandläkartider, föräldrarmöten, uppstartsträffar och ja, hösten är i antågande. Men vilken sommar vi har haft! Den bästa ever!

Vi närmar oss Stockholm igen.

På egna ben

Idag har jag varit på kramkalas. Det kan ju inte bli annat när jag och barnen ses igen efter tre och en halv vecka ifrån varandra! Så långa de blivit! Så fina de är! Vad bruna de är! Vad mycket vi har att prata om! Vi berättar, skrattar, tittar på bilder och myser tillsammans.
Till lunch steker jag pannkakor. Stora Syster sitter vid köksbordet med datorn och vi småpratar lite om sommarjobbet, lön, skatt, spara pengar, kompisar, fotbollen, planer för resten av sommaren m m.
"Jag och pojkvännen har tittat på resor" säger hon sen.
"Jaha, vad trevligt" säger jag lite sådär förstrött medan jag vänder den femtioelvte pannkakan och tänker för mig själv att "ja, det är ju trevligt i Grekland, fast Spanien är ju inte heller så dumt....."
"Ja, alltså. Vi tänkte resa i december. Fast vara hemma till jul förstås", fortsätter hon.
"Till jul"?
"Vad menar du nu"?
"Vart ska ni"??????????
"Vi har tittat på resor till Thailand"! säger Stora Syster som det var väl självklart. Till Thailand åker ju alla människor.
"Thailand"!
"Och du tror att jag släp...."!???!!!
"Morsan, lugna dig. Då har jag fyllt 18. Då kan jag åka vart jag vill"!
Smock.
Ja, ni vet den där obligatoriska meningen som "unga vuxna" bara måste slänga i fejjan på sina föräldrar. Att de minsann ska fylla 18. Och bli myndiga. Det räcker inte med att de fyller 18 och blir uppvaktade som vanligt med tårta, ljus, paket och skönsång i ottan. Närå! Det ska gniiiiiiidas in i föräldraröronen, hamras in i (som de väl tycker) stenåldershjärnan att de faktiskt är på väg att bli myndiga. Stora. Vuxna. De Gör Hädanefter Som De Vill.
Tror dom ja! Fast att jag tänker så säger jag ju inte. Absolutely not! Vem startar frivilligt ett världskrig?
Jag blir mest nervös. Thailand låter så väldigt långt borta. Och 18 år?! Värst vad det gick fort!
Närå. Lugn och fin fortsätter jag att steka pannkakor.
Min lilla tjej.....