Snart på en vägg nära mig

En biverkan av förkylning är ryggont. Fyra timmar åt ena hållet i soffan och sen fyra timmar åt andra hållet sätter sina spår. Idag har jag orkat sitta upp. Tillräckligt länge för att beställa tre förstoringar på "internetet". Tre bilder från vår resa i USA 2012 där kidsen badar fötterna i oceanen och jag fotade och njöt av utsikten. Har så länge tänkt att jag vill ha just de här bilderna förstorade och de ska pryda väggarna i trappan.
Det är fantastiskt roligt att bläddra bland alla bilder från den resan och minnas, det livar upp en sjukdag i januari.

Tjo, tjim och lite annat

Det där partyt med mina ungdomskompisar var väldigt lyckat!
Vädrets makter gjorde sitt bästa för att sätta oss på prov, hällregn, stormbyar och grågrå himmel men: Gummistövelgenerationen ger inte upp så lätt. Fram emot tidiga kvällen fick vi så vår belöning, en stund med sol och värme. Nu fattades det inte värme på något sätt eftersom det var ett tappert gäng som när det begav sig höll ihop i vått och torrt. Takterna sitter i kan jag säga!
Det var länge sedan jag skrattade som jag gjorde i lördags kväll och minnesbankarna jobbade för högtryck. Vi hade fotoalbum med oss och ja, så tjusiga vi var! Och vilka hyss vi gjort! Några av oss sov över och det var lite kollo-känsla över det hela. Vansinnigt roligt!
Igår gjorde så vardagen entré på riktigt! Skolan startade och insikten om att "bara" ha två hemmavarande barn blev tydlig när det av bara farten dukades till Stora Syster också. Tallriken fick vara kvar under middagen och så var hon med oss ändå!

Balans

Igår, när jag tillfälligtvis tappade sugen ett tag efter ännu ett av de otaliga möten med skolan som vi har, mötte jag en person som bara med en kram, ett leende och ett par väl valda ord gjorde att jag blev lite glad igen. Att den här oron som bor som en lågt flygande helikopter i mitt bröst, lyfte ett slag och det blev uthärdligt att andas en hel eftermiddag. Man tackar, bugar och bockar för det och fortsätter. Det bara SKA gå att gå i skolan även om man har det lite svårt! Så det så!
Sen,
hemma, hemma i radhuset igen, där det blev samling kring köksbordet och åts hemmagjorda hamburgare, prat och skratt av tonåringar, egna som lånade, lättar oron tillfälligtvis igen och byts ut mot lite lyckokänsla. Man behöver det. Balans!

Jättelångt. Fast sant.

Förra våren inledde vi trädgårdssäsongen med att byta vattenutkastare. En kranmojäng som sitter fast i väggen på utsidan av huset, förankrad i en vattenledning inne i huset. Om man inte vet hur man stänger av vattnet vid dylika byten, tillkallar man sakkunnig. Det gjorde vi, rådet var att vrida på en kran i ett "servicerum", nåt rum med värme, vatten och sånt. Det gick nämligen inte att stänga av vattnet bara i vår lägenhet.
"Konstigt" tyckte Darling men gjorde som han blev tillsagd, ströp vattentillförseln och tog sedan bort den gamla vattenutkastaren. Fick han dit den nya sen då? Så där lätt, enkelt och ledigt som han sa, den där kranförsäljaren? Nähähedå.
Bara efter en liten, yttepyttestund, började det röra på sig i området där vi bor.
"Vi har inget vatten"!
"Har ni"?
"Nä, inte vi heller"!
Så himla enkelt fixade man "trevlig" stämning i ett radhusområde klockan 14 en söndag, strax middagstid. Eller de var svettiga och dana efter ett pass i trädgården och tänkte duscha?!
Nopes. They did not!
Sakkunnig tillkallades igen. Det fanns en annan kran att vrida på. Men DÅ blev det ju bra! Nu fanns det vatten i övriga området, bara vår länga var utan. Och här är det ju bara fem lägenheter, så det var väl ingen big deal????
Allting ordnade sig till slut. Sakkunnig avskedades, en jourrörmokare tillkallades och saken var biff.
Tills i fredags.
Vattenslangen kopplas in. Vrida, vrida på fina, nya kranen och va? Inget vatten?
Grannarna har ju vatten!
Men inte vi.
Rörmokare tillkallas. Han kom idag och vrider på kranen. Inget händer. Han går in, kollar under diskbänken, drar av en "hatt" på en ledning och visar "här stänger du av vattnet men vi ser ju att det är på"!
"Vaddå stänger av? Det gick ju inte"?
Rörmannen går ut igen och vrider på kranen. Nada. Vrider igen. DÅ! Då kommer det vatten! Mycket. Precis som det ska.
Men vad ända in i ...... ????
"Tja, det kan bli så där"! säger rörmannen, mumlar nåt om nån "kula" i vägen tackar för sig och åker.
Kvar står jag och undrar om det är nu man ställer sig i kö på lägenhet? En hyresrätt kanske? Med portvakt, fastighetsskötare och trädgårdspysslare. Rubbet!

Ännu en födelsedag!

Här träs födelsedagar på rad som pärlor på ett halsband. Idag är det Lilla Systers tur och hon har nu uppnått den aktningsvärda åldern av 12 år! Småbarnsåren är definitivt över. På sätt och vis ganska skönt, allt har ju sin tid. Framför oss har vi nu en lång sträcka med bara tonåringar och ja, jag har en aning om vad komma skall. Men en sak i taget! Idag är det hennes 12-årsdag och man ska ju inte gå händelserna i förväg.
Jag lyckades locka Lilla Syster till skratt i morse. Hon och jag låg kvar i sängen efter födelsedagsmorgonsången och hon åt sin frukost. Paketen var öppnade och hon var nöjd och glad. Vi småpratade lite smått och så frågade hon mig om jag mindes vad jag fick när jag fyllde 12 år. Och ja, jag gör ju det!
"En lp-skiva med Lasse Berghagen" svarade jag och jag tror hon skrattar än!
"Lasse Berghagen???????"
Ja, det var ju liksom andra tider då! Och vaddå? Lasse B är ju poppis än i dag!

Skratta är skönt!

I fredags träffade jag en gammal kompis. Vi fikade och hade en jättemysig stund. Vi är båda mammor till barn med Aspbergers Syndrom och det är skönt att träffa någon som är i samma situation. Vi har även humor gemensamt och vi sa efter en stund, att det är väl bra att ingen annan hör oss som vi går på om våra ungar och skrattar så vi nästan svimmar. Såklart skrattar vi inte åt våra barn. Vi är inte galna på det viset. Men för oss är skrattet en säkerhetsventil, ett sätt att få pysa lite av den frustration, hjälplöshet och maktlöshet som vi båda känner då och då. Jadå. Det händer att vi gråter tillsammans också.
Vi har båda bestämt oss för att fokusera på styrkorna våra barn har. Vad de faktiskt kan och klarar av. Vilket är ganska mycket. Med rätt hjälp och stöd så kan de mer ändå. Precis som för vilka barn som helst.
Så därför skrattar vi vidare och dricker så mycket kaffe vi orkar. För vi ska orka mycket. Så är det bara!