Plötsligt händer det, del MVXLL.

Migrän. Händer plötsligt. Länge sedan nu men jag vet ju hur det är. Skitmigränen finns alltid med vart jag än mig i världen vänder. Och då följer allt annat med, urbota tröttheten, ledvärken och jag bara måste lägga mig ned, bums bas.
Kanhända ser Hjärtat lite förvånad ut då hans darling helt plötsligt skiftar skepnad och på ett par timmar blir en trasa som får gå hem från jobbet, ligga i sängen och sova, inte orkar äta, knappt prata utan mest bara finns till.
Han kommer att få vänja sig. Tyvärr.
Precis som jag som fortfarande håller på att vänja mig vid de här "anfallen". Det är nu bara en gång sån jag är. Har ändå lyckats bra hela det här året med att hålla "syndromet" i schack men var jag klev över gränsen till min förmåga den här gången, har jag ingen aning om.
Kanske har varningssignalerna funnits där men försvunnit i förälskelsemolnet, längtan efter kidsen som är på semester, glädjen över alla fina dagar och utflykter?
Hur som haver.
Här ligger jag nu. Ligger trots allt ganska bra. Kids på ingång. Ett Hjärtat som bryr sig om. En katt som kommit hem efter att ha varit på vift ett par dygn och genom fönstret hör jag småkidsen leka på gården. Fina sommargardinerna svajar i sommarvind. Jag bidar helt enkelt min tid och kommer i alla fall orka hålla tummarna för Svenska damlandslaget i semifinalen mot Tyskland ikväll. Heja Sverige!

Lite vilsen i pannkakan..........

Lite mosad. Svåra möten idag. Bup och en gymnasieskola. Den ena känns som en stöttepelare, den andra som en motståndare. Ändå är meningen att man ska vara i samma ringhörna. Tänker jag.
När så NÅGON plötsligt står i mitt kök och steker pannkakor, torkar av bordet, klappar mig på kinden, pratar med kidsen och dukar till middag. Då slår min "må-bra-allergi" till. Tårar sprutar och jag får som Prins Daniel: "känslorna all over the place"...........
Tänk va!
Jag kan ta tjat, konflikter, krig och strid, kämpa som satan. Då är jag tuff och vet minsann att ratta i verkligheten.  Men när det flyter på. När jag blir lite ompysslad och pussad på. Då rämnar alla barriärer och jag flyter nästan ut över golvet. Det här behöver jag träna på! Att ha det bra! För jag känner och tror att det kan bli något alldeles på riktigt.
Av bara farten blir ju skolstriden ändå lite lättare och det jävla ätstörningsmonstret orkar jag jaga bort till heklefjäll........... Någon finns. Och steker de godaste pannkakorna i hela världen! Bra medicin mot "må-bra-allergi"! Bäst!

Ut i skogen ska vi gå!!!!

Man lever helt enkelt på. En lärdom vi har här i radhuset. Det brukar lösa sig förr eller senare. Igår löste det sig förr när sonen plötsligt klev upp, åkte på praktik, gymmade efter det och tillbringade kvällen ute med kompisar........ Jaja. Man kanske står mitt i köket och är lite förvånad. Fast mest lättad. Orosurret kan dämpa sig lite igen och landet Ingenmansland är förvisso inom synhåll men vi föredrar avstånd.
Idag är det dags för mig att ladda lite batterier och man kan man ju hoppas att vädergudarna bestämmer sig för att den här donnan ska ha det komfortabelt idag och INTE behöva traska runt i regn.
En långvandring står på agendan. Vandrarskorna är framme, ryggan packad med matsäck för dagen och jag längtar efter att komma ut i skogen. Kungsörsleden, here I come!
Nu är mitt lokalsinne inte det skarpaste världen skådat men jag har utomordentligt vandringssällskap, Bästa Resursläraren, så jag kommer säkert hem igen! Men först, as usual, dagens första kopp kaffe. Bäst!

Lugna gatan

VAB och behandlingsdag. Snöstorm och isvindar. Kom hem tidigare än planerat från sjukhuset och tänker lägga mig på sängen och vila ihop med Lilla Syster. Mitt på blanka dagen. Rent tekniskt skulle jag hunnit tillbaka till jobbet oförhappandes och jobbat ett par timmar, men jag ids inte. Lyssnar på kroppen och knoppen och tar det lilla lugna resten av dagen. Man ska orka hela vägen!

In för landning

Idag kommer jag att ha lite egentid. Det betyder att inte en unge kommer vara i sikte och jag kan slöa runt hur jag vill från 16.00 idag till 13.00 i morgon söndag. Hur ska då dessa timmar spenderas?
"Kom på tjejträff med påföljande krogrunda" ekar ett förslag.
"Kan du hjälpa till att koka kaffe vid en flytt"? rungar ett annat förslag.
"Vi kan väl träffas och äta något gott, ta ett glas vin och se vad som händer" är ett tredje förslag.
Jag själv har ett alldeles eget, redan taget förslag:
Vinka hejdåförettlitetslag till kidsen, en långpromenad, byta vindrutetorkare, fylla på spolarvätska och olja i Cina-bilen, en god middag på det. Somna i soffan och missa upplösningen i Andra chansen. All alone.
Kan kanske låta alldeles oglamouröst och urtrist i somliga öron men klingar som ljuv musik i mina. Jag behöver hinna ifatt mig själv efter ett par veckor i helt galet tempo. Landa lite. Plocka lite i radhuset och njuta av tystnad. Men först av allt: Kaffe!
Ha en trevlig, mysig lördag!

Mitt i levande livet

Levande livet. Viktigt. Kidsen. Den viktigaste ingrediensen i levande livet. När det så sviktar lite grand för några av dem, så där så att det för en mamma öppnar sig en avgrund djupare än djupast och äckelpäckelmörker försöker sig smyga in i radhuset. Då. Vaknar instinkter liksom av sig självt och allt annat än att kidsen ska må bra krymper till inget och oviktigt.
Så vi tar emot utsträckta händer  som vill, kan hjälpa och plantera tillit, tillförsikt, hopp och tro igen. De kommer från alla håll och vi gläds åt varje framsteg, åt varje tanke som andas framtid, annan utsikt och njuter av varje skratt. För trots en svår tid just nu ligger skrattet ändå nära och bubblande skratt är som det vackraste musikstycke. Ytterst njutbart och slår an en sträng i mitt hjärta.
Varje morgon går jag en tidig promenad, njuter av tystnad, fågelkvitter, hör knaster under mina skor, tankar energi och kraft inför dagen. Jag ser människor på väg till sina arbeten, det hastas, det skyndas. Jag står utanför precis nu och bara ser på. Där vi är kan man inte skynda, inte hasta. Tålamod och acceptans. Att lita på att levande livet är precis det: Levande livet och vara rädd om varandra för ronder ska vinnas och till slut har man vunnit hela matchen. En obändig tro på att allting går, det är bara olika svårt! Och snart, snart är det vår!

Soffperspektiv

Söndag. Fast det vet ni ju redan!
Igår var jag på bio och såg Sune i Grekland. Det är ju en familjefilm så Store Bror och Lilla Syster fick allt vackert följa med mig och Systersonen. Nu tyckte de att det var roligt då och då men det skulle de aldrig i livet erkänna. De tyckte som vanligt att det var pinsamt att mamman skrattade högt på som vanligt helt fel ställe. Nu är det gott om "fel ställen" överallt så det är inte lätt att vara de små liven till lags.
Fast sen.
När systersonens rullstol skulle fällas ihop och fällas upp igen, baxas i och ur bilen och jag klarade det utan att sätta fast mig, halsduken eller kappan i nämnda stol, ja då kanske jag var lite hipp ändå. Fast bara lite. Ett kort slag. Men stunden noterades!
Sedan idkades det med bärhjälp tv-leverans så att Största Systern och Sambon fick tillbaka sin stora tv som fungerade vid inkoppling, Thank God. När jag sen ur min stora handväska trollade fram fjärrkontrollen OCH sladden var glädjen total. Över att jag hittat alla saker. Ordning och reda i radhuset. I alla fall fläckvis.......
Så.
Vad ska jag då hitta på denna söndag????
Absolut ingenting. Förkylningen from hell har slagit till och här ska kureras. Orkade i alla fall gå ned från sovrummet på ovanvåningen och hamnade i soffan. Jag stannar här! Fjärrkontrollen är min!!!!!

Julkänning

I tisdags hade jag skrikopanikkänning för jag hade inte köpt en endaste julklapp och hade inte en aaaaaaaning om vad jag skulle hitta på. När jag frågade kidsen vad de önskade sig var de rörande eniga om att de inte heller visste för de tyckte att de hade allt de behövde.
Finemang, tänkte jag och lutade mig tillbaka i soffhörnet.
Men si, då smusslades det fram små önskelistor. Med betoning på små. Korta. Det ÄR nya tider!
Idag är allt fixat, klappat och klart. Jag är ett under av uppfinningsrikedom....... Om jag får säga det själv!
Granen är på ingång. Eller ja. Store Bror och jag ska snart bära hem dem. Kånka och svära över kåda, stickiga grenar och tyngd as every year. Sågas sedan till i lagom längd och kläs av eniga tonåringar......... alltmedan den ömma moderna glaserar revbensspjällen och rullar köttbu..... nä. Alltmedan den ömma modern smuttar på lite glögg, njuter av många en chokladpralin och njuter av att ha stora barn. Rullar köttbullar gör Bästa Mamman på sitt håll för leverans till radhuset på julafton.
Gårdagen då? Gick bilen igenom besiktningen? Försvann migränen?
Jajamänsan! Migränen motades bort. Inte en prick fick Cina-bilen och glada rullade vi iväg till nämnda julklappsinköp som avrundades med en middag på restaurang med delar av barnaskaran, fina D och E. Sen åkte vi vidare till jetlaggade Stora Syster och hade kramkalas i soffan. Så laddar man för julen!
Mina fina, fina kids! Som tröstar sin mamma när sorg och ledsenhet tränger sig på och blandar sig med glöggen och russinen. Precis när det känns som det ihopklistrade brustna hjärtat ska brista igen, finns de bara där, med kramar, pappersnäsdukar, pizzabitar, skumtomtar, chokladpraliner och .... bara är! Nära! Liksom Bästa Väninnan som aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. Så skrev vi en lista över vad vi vill äta på julbordet och så var mamman på banan igen. Julladdning på hög nivå!

Come on katten, det svänger ju!

Att det svänger i tants liv är inget nytt. Det är bara att hänga med! Jag gör det. Så gott jag kan. Idag har nya medicinen utvärderats till exempel. Levaxinet. Om det har hjälpt.
Hur ska man veta det? Egentligen?
Eftersom jag inte hade dåliga värden utan jag fick det utskrivet för att "det KAN hjälpa personer med din diagnos" är det lite svårt att svara på. Om man kan ta blodprov och få ett värde är det ju mätbart. Upp eller ner. Bra eller dåligt. Nu är det mer en känsla. Ett tyckande.
Fast jag tycker att jag har lite mer fart ändå. Att motorn går en anings, aning lite mer på varv. Nu ska här inte göras några burnout eller så, lugnt och stilla får nog vara tants melodi i alla fall. Att hinna lukta på blommor, se maskar på regnvåt asfalt och kolla in en snöstjärnas fina mönster, tja, jag gillar det och är bara sån. Det kan man inte medicinera bort. Men om det hjälper så att jag slipper somna i mjölkdisken på ICA, slipper känna som att jag går i tuggummi, inte ha sådan förfärlig värk i leder, "svid i skinnet" och orkar vara social då och då är jag jättenöjd och glad.
"OM det hjälper har det ännu inte gett full effekt" sa nya farbror Doktorn.
Se där ja!
Innan jag vet ordet av kanske det kommer ett och annat hoppsasteg minsann. Vilken dag som helst!

Dis och dimma

Det var lite lättare att gilla dis och dimma i San Fransisco i somras. Intet likt novemberdimma hemma i Svedala. Alls. Så det är bara att drömma sig tillbaka. Golden Gate. Eller Dimmornas Bro????

Under en kvällspromenad skymtade vi den: Golden Gate!

Så klart bron skulle inspekteras. Vi hade tänkt oss njuta av San Franciscos fina skyline men det skulle vi inte.
Men bron är fin. Väldigt fin och mäktig. Precis lika fin som 1986 när kidsens pappa och jag var här.
Fast då var det sol. Lite märklig känsla att stå där 26 år senare med tre av våra "telningar". 

Röd. Vacker. Stor.

Kidsen fick hålla i sig för att mamman skulle vara lugn. Bron bara "försvann" ju........

Inte perfekt, men till glädje.... eller nåt

Lördag. Migränen försvann, thank god! Så också semesterdagen. Så fort så jag har ansökt om en till. På måndag. Då ska, förhoppningsvis, en och annan tråd som drogs i igår kunna sys ihop. Möten på skolan har bokats in och jag mäktar inte med att flänga från jobbet, till möte, tillbaka till jobbet o s v. Lite vuxenpoäng på det kanske? Att äntligen förstå och ta på allvar att man måste vara rädd om sig.
Idag ska jag till exempel ta hand om en ömmande "fläskfilé". Min egen. Har börjat på bindvävsmassage och ländryggen. Pah! Jag vet att jag har en kan jag meddela. Stel, stel och jättestel har den varit väldigt länge men nu ska det bli ändring på det. Plågsamt är det men tydligen effektivt.
Vi får väl se!
"När vi fått igång dina ben igen, ska du få träffa en träningsinstruktör" säger min massör.
"Fått igång mina ben" undrar jag.
"Ja. De är väldigt avstängda".
Inte undra på att jag har så svårt att ta mig hit och dit. Med "avstängda" ben förstår ju vem som helst att det tjorvar ihop sig.
Nu har jag inte upplevt själv att de varit särskilt avstängda, utan mer tunga och det har jag trott på helt andra saker. Några kilo extra till exempel. Men massören påstår att det absolut inte är orsaken utan att slaggprodukter samlat ihop sig i "fläskfilén" och stoppar ett normalt flöde till benen. Då blir man stel, stum i benen och trött överallt. Får värk. Det svider i skinnet och man kan få andra olika symtom. Migrän till exempel.
Jaha ja.
Så nu rullas det till exempel tennisbollar mot ländryggen. Man lägger ett gäng bollar på golvet och tja, "flyter" ovanpå dem. Man blir i alla fall på glatt humör för bollarna ligger inte där jag ligger särskilt länge och eftersom jag är lite barnslig tycker jag sånt är kul. Och skrattar högt. För mig själv.
Ända tills jag ser två tonåringar i ögonvrån som ser ut som de än en gång ska döden skämsdö över sin knasiga mamma och resolut fäller ned persiennerna.
Se där ja.
Så får jag rulla tennisbollar i mörkret. All alone. Lite skönt det också!

På G

Man kanske tror att den här bloggen är avsomnad? Nopes. Inte ägarinnan heller, inte en chans.

Efter sex år, två veckor och tre dagars sjukskrivning har jag börjat jobba heltid. Gick in på andra veckan idag. Lite körigt tycker jag och min kropp. Tar väl helt enkelt lite tid att vänja sig. De lediga onsdagarna är ett minne blott och de är saknade. Å andra sidan får jag ju umgås mycket mer med mina trevliga kollegor och missar inte onsdagsfrallorna på jobbet. 

Heltid. Är en hel massa tid. Om någon frågar mig. 

Fast jag är glad också såklart. Glad att jag återhämtat mig. Det fanns en tid på världen, ja, för sex år sedan, när jag bara låg i sängen och tanken på att gå upp, om så bara för ett toa-besök, kändes övermäktig. Mina vyer vidgades så småningom till mer och mer vakentid och jag har banne mig kämpat till mig varje timme. Att man kan bli så slut!? 

Nu vet ju jag att "mitt batteri" är skadat, det kan aldrig bli sådär fulladdat som det var en gång och jag måste vara försiktig och tänka mig för. Ransonera bland aktiviteter och åtaganden och planera in vila där jag kan. Jag har tagit upp yogan igen, går på sjukgymnastik á la Basal Kroppskännedom och med lite andra verktyg att ta till så ska det gå att leva ett normalt liv. Inte i hundrafemtio knyck. Lite mer i snigelfart verkar passa mig bättre. Då får det vara så. 

Inget grus i dojjan, tack!

Att orka hålla humöret uppe hela tiden ter sig som stört omöjligt. Det fixar väl ingen??? Det vet jag ju. Egentligen. Men ibland slår det där TVIVLET klorna i mig och gör mig alldeles vilsen. Mitt nya liv. Bara att gilla läget. Då är det skönt att ta ut ny riktning igen. Kolla av kompassen så att det blir åt rätt håll som är framåt! Härifrån och nu.
Det görs alldeles ypperligt med en fika tillsammans med Stora och Lilla Syster. Skriva mail till Största Systern och Store Broren figurerar i kulisserna, borta men helt nära ändå. Ett och annat telefonsamtal med en väninna, en natts skön sömn i nya sängen, en träff med "Överlevnadskursen" och sen börjar det kännas ok. Helt plötsligt sjunger jag i bilen igen. Högt. Och på fötterna nya skor. Hurra!

Man kan väl öva sig?

Dag två i lediga veckan. Har varit på en utflykt som får skrivas om vid ett annat tillfälle. Den gav i alla fall den här madamen råg i ryggen så det räcker ett tag. Lite mer bränsle liksom. Det är bra. Man blir lite glad!
Om jag sen skriver att jag meckar i radhuset igen så tror väl ni väl inte på att jag lämnar området då och då? Nästan rätt i så fall. Man kan väl säga att jag är fången trivs på hemmaplan? Också att snart, snart är det som jag vill och gamla spöken är borta. Det är också bra. Ut med dem bara!
Men det tränas också!
Tålamodsmuskeln.
Om man ger sig till att baka 137 grissini så tränas den. Jag lovar!
Jag lovar och svär också att det aldrig kommer att hända igen. På heders!
Och så musik för dagen: "Gå ut och var glad"!

Om någon undrar så är papperspåsar bra förvaring för knaperpinnar. Grissini.

Sensommarlunk

Hänger framför tv.n. Fotboll ju. Ingen Zlatan. Men en Sebastian Larsson att heja på. Från stan ju! Heja, heja. Avslutar en ledig dag med en kopp te och match. Går sådär. Matchen. Hittills.

Dagen i övrigt har gått finfint i ett lugnt tempo. Frukost på altanen. Sol. Möte med en överlevnadscoach. Sol. Lunch med kidsen. Sol. Skjutsa ett barn till tåget och ett annat till träning. Sol. Sen svajade det till en aning då det låg ett brev från Försäkringskassan i brevlådan. Men det var ingen fara. De skulle bara tala om att de vill veta vad jag tycker. Kan jag visst tala om. Sen blev det en runda på Växtriket. Inhandlade lite höstblommor att pyssla ned i krukor och urnor vilken månad som helst. Sol. Lagade middag med dörren öppen mot gården och barnens lek och skratt gladde just den här husmodern. Vad jag gillar lugna dagar, det känner jag bestämt!

Brastart på dagen. Frukost i morgonsol på altanen.

Vår katt gillar att ligga och lata sig på altanen. "Har nu matte fått ned de förbenade altandynorna gäller det att passa på". Tror jag att hon tänker helt bestämt.

Ingen anledning till oro. Försäkringskassan vill bara veta vad jag tycker. Puh!

Kras och kräftkalas..........

Idag skulle jag kunna säga "fan, fan, fan, fan, fan, fan......." men det tänker jag inte göra. Näe. Jag tänker hålla huvudet högt och glömma bort att jag blev besviken som "f-n" igår och ja. Lära mig av misstag helt enkelt. Lättare sagt än gjort men någon gång rasslar det väl till i kugghjulen och det går min väg.
Jag är väl nu en gång en godtrogen natur men hellre det än att gå omkring och vara misstänksam, missunnsam och bitter?
Jag begravde ju Häxan Surtant för ett tag sedan men igår längtade jag efter henne...... Ja. Det gjorde jag. Bara en kort sekund, fattas bara annat. Hon hade behövt peka med hela handen. MED HELA ARMEN! Ta mig tusan.
Så hade jag lust att välta en bil. Eller ett skrivbord. Kasta telefonen i väggen. Men vad skulle det tjäna till? Förutom de där sekundrarna av tillfredställelse av "där fick h*n".
Jaja.
Men man lugnade sig ju. Höll minen där på jobbet och svalde det ledsna. Vill ju inte att privatlivet inkräktar på jobbet. Stängde kanske kontorsdörren en liiiiiiten stund för att samla ihop mig. Dunka huvudet lite i väggen. Lite försiktigt. "Lagomontjagärsåjävladumjämt-försiktigt".
Sen åkte jag hem. Grät en skvätt. Eller skvätt och skvätt. Hinkar av förbannelsetårar och såg så lagom rolig ut när det var dags att samla ihop sig och åka på kräftkalas. Som ju blev ett himla trevligt kalas, som jag kan tänka på idag när det är min lediga dag och jag tänker att lediga dagar kanske är bra men inte när man har huvudet fullt av grubbel. Det blir mer tid till grubbel då. Jag gillar inte det. Jag vill ha grubblat färdigt. Men det fattar inte mitt huvud. Än. Snart så. Men tänka på kräftkalas, det kan jag tänka mig!
Såklart jag inte välte en bil. Eller skrivbordet. Telefonen är hel. So far. Men lusten! Maj gadd! Starka krafter det där! Intellektet rasade ned 47 våningar och man är inte så trevlig då.
Men idag är jag trevlig igen. Fattas bara!

Förbannelsetårar??? Nä. Regn. Spöregn.

Efter regn kommer solsken.... och en regnbåge.

Läckerheter som får en mamma att bli glad igen!

Vid det här trevliga bordet, med två ungdomar jag håller nära mitt hjärta hölls det kräftkalas!
Livets goda helt enkelt!

Mitt hjärta det bankar............

Har träffat en ny doktor (femtiotolfte i ordningen) som hade lite teorier kring det här med Trötthetssyndrom. För det första var han väl inläst på min journal, inte så vanligt men väldigt trevligt och förtroendeingivande.
Det betydde att jag inte behövde dra hela historien från början till slut för en främling ännu en gång utan vi kunde koncentrera oss på väsentligheter.
Som att jag är så förförligt trött. Alltid. Somnar trött. Vaknar trött. Är trött dessemellan men håller ändå igång det jag orkar. Jobbar. Ju. 75%. Förlustar mig. Absolut nödvändigt. Känns som jag för det mesta går i tuggummi. Segt men det går ju att ta sig framåt. Är i stort behov av återhämtning mellan aktiviteter. Tjohopp vad min soffa är skön............
Doktorn hummade och mumlade för sig själv och ja, då började jag allt att undra om det var så bra egentligen.
Men han funderade högt upplyste han mig om och efter ett tag delgav han mig sina olika förslag till att få lite mer fart på mitt batteri. OM det går. Det kanske är så här det är. Fulladdat. Bara jag som drömmer om "extra allt"????
I alla fall. Levaxin. Var förslaget. Levaxin får man när man har sköldkörtelproblem och gör att det blir mer ordning och reda på hormonbalansen. GROVT beskrivet.
Att min trötthet skulle bero på sköldkörtelproblem är såklart utrett och undanröjt som orsak, MEN, jag har läst att man kan ha symtom ändå. Och på en del människor hjälper i så fall Levaxin.
Ok.
Jag bestämde mig för att prova. Efter sju timmar fick jag hjärtklappning som inte var av denna världen.
"Går över" sa doktorn när jag ringde och var lite bekymrad.
Ok. Jag avvaktar. Under tiden vet jag att jag har ett hjärta. Bra att veta också eftersom jag i ett helt annat sammanhang nyligen kallades "hjärtlös" av någon som inte alls känner mig utan bara råkade höra ett par lösryckta ord ur en mening. Så. Hjärtlös är jag alltså inte. Det bankar på.
Sen.
Är det dags för min "fläskfilébehandling". En bindvävsmassagekur står för dörren och tja. Precis nu är det en ledsen "fläskfilé" där bak i ryggen. Ont som satan men tror även att det ska gå över med tiden.
Så länge ska jag ligga lågt med segelflygning, bungyjump, formel1rally, enduro och andra kraftsporter. Näe. Stilla promenader var rådet så hjärtat och "fläskfilén" får sitt. Bra! Vill ju inte att nya skorna ska alldeles stå och torka in på skohyllan. Stilla paddling var också helt ok!
Så här är det. Tre steg fram och två bak. Hela tiden. Men det fina i kråksången om jag har räknat rätt så kommer jag framåt ändå! Fiffigt!

Glada nyheter är glada nyheter

Idag har det ramlat in några positiva besked i radhuset. Det gillar jag!
Ett av beskeden kom från Försäkringskassan. En av aktörerna i min Haverikommission. Ett besked som gör att jag får förlängd rehabilitering så mina lediga onsdagar förbliver mina i två månader till!
Hur glad och lättad blir man inte då?
Jo. Väldigt glad och lättad.
Sådär så det känns. Skönt. I hela kroppen. För nu kan jag släppa den funderingen och koncentrera mig på jobbet, hemma, sjukgymnastiken och inte tänka "tänk om...." och oroa mig för ork och ekonomi.
Nu vet jag! Jag behöver lite mer tid att komma igen och den nya handläggaren lyssnade på mig och läkaren. Det finns alltså hopp!
Ett annat besked gällde ett gymnasieval. En ung man har fått en "Välkommen till oss"-hälsning från den gymnasieskola han ville gå på och log med hela ansiktet när det kuvertet sprättats färdigt. Sånt värmer ett mamma-hjärta!

Sommarlördag

Idag sov jag länge. Har inte riktigt hittat rytmen efter USA-resan, kom lite ur slag med nattsömnen. Därför passade jag på idag när jag inte hade något alls att passa att sova som kroppen ville. Det var skönt.
Håller även tummarna att jag kommer orka klippa gräset idag. Det är då sannerligen behövligt.
Mitt trötthetssyndrom har spökat lite igen, till exempel när jag nu kommit igång med träning så reagerar kroppen med sjukdomskänsla och det är så trist.
Jag vet ju att jag inte alls är sjuk men jag får ont i halsen, ledvärk och feberkänsla. Då är det dags att backa lite men inte för den sakens skull lägga sig på soffan. Behöver ändå vara igång.
Det är ett tag sedan jag kände av symtom, har lyckats hålla det skapligt i schack men rätt som det är kommer det smygande och påminner om att det finns där i bakgrunden.
Det går inte att sova bort, det är en annan trötthet, mer som "nu är det verkligen slut på energi" och så går batteriet ned på noll. På några sekunder.
Men idag skiner solen och det går att ladda med solkraft i trädgårdssoffan. Kanske till och med slår till med ett dopp! Det ÄR ju sommar!

Guldkant på tillvaron

Igår vankades det födelsedagskalas. En av kyrktanterna fyllde år och skrev på Facebook att hon bakade blåbärspaj.
"Blåbärspaj!?" sa en annan av kyrktanterna, d v s jag, och ringde till ytterligare en.
"Ska vi åka och överraskningsgratulera"?
"Det vankas blåbärspaj"!!!!!
"JA",
"det gör vi".
Sagt och grattat.
Ut i spöregn och plocka blommor.
Hittade smultron som träddes på ett strå = presenten.
Den fjärde kyrktanten vidtalades men hon satt fast i solgass i en helt annan stad fast nära och kunde inte komma loss.
Så två glada tanter åkte och överraskade en tredje.
Så kul vi hade då!
Blåbärspaj och kaffe i goda vänners lag på en altan i soligt sommarväder. Har jag sagt att vi har omväxlande väder? Väldigt omväxlande.
Fattades bara hattarna.
Klänningarna var blommiga.
Ja. I alla fall på födelsedagsbarnet.
Vi andra två hade haft så bråttom med själva överraskeriet så vi hade glömt bort våra blommiga klänningar. I ivern att hinna till blåbärspajen. Som var gudomlig.
Lite guldkant!
Man får helt enkelt se till att ändå rama in tillvaron med guldkant då och då.
Idag är det fredag. Bara det är ju en guldkant.
Så då gjorde det inget att det var lite körigt på jobbet.
Det förväntade "gåhemtidigare"-hoppet byttes mot "behöverstannakvarvärstaskitlänge"-insikten.
Men nu så!
Ikväll väntar balkonghäng med annan väninna.
Ostbricka utlovad.
Ett glas rött!
Kära hjärtanes!
Och så kvällssol, tack!