Kyrktanter är guld värda!

Vad vore jag utan mina "kyrktanter"? Bra mycket fattigare på vänskap är då ett som är säkert. Tre av fyra kunde samlas häromkvällen, bra utfall i den här hektiska vardagskarusellen. Te, mackor, frukt, ost och kex. Uppdatering. Av life.
Det är nog tur att ingen utomstående hör oss när vi avhandlar  det ena ämnet efter det andra. Kan hända att vi gråter en skvätt, av medkänsla, trötthet och pur utmattning tillsammans för vi är med om ungefär samma saker. Kan hända att vi skrattar huvudet ur led över dråpliga situationer, knasigheter och annat som kantar vår färd genom diagnosland och allfarsland. Skrattet blir bron och livlinan till det vanliga, att ändå orka bortom allt som skruttar sig.
Mitt i allt snurrar Allvaret. Svårigheter att få till en fungerande vardag på grund av diagnoser, oron för syskon, undran över hur i hela friden gör man????? Egentligen? Vi har väl egentligen inte en aning förutom att vi lever på.
Det är skönt att träffa andra i samma situation. Man behöver inte förklara så mycket. Det är vänskap på hög nivå. Kan inte köpas för pengar!

Firat och klart!

Så är tant tillbaka igen! Firad, uppvaktad och sjungen för i dagar tre! Fantastiskt! Sista tårtsmulan är uppäten, hatten på och tja. Det är bara att köra vidare! Lördagens "skohornsparty" avlöpte väl och det är inte klokt vad folk man kan klämma in i ett Öppet Radhus om bara viljan finns. Kyrktanter, släktingar, ungar, gamla vänner och nya vänner. En härlig blandning gav mig minnen för livet. Precis som jag önskat!

Det går ju fortare än man anar sen att hasta tillbaka till vardagslunken men samtidigt tycker jag att det är skönt. Vanor och rutiner. Lite äldre, förhoppningsvis lite klokare. Inte helt fel!

Under tiden har visst hösten anlänt. Kanske dags att fälla ihop parasollet? Ta bort vaxduken från altanbordet? Rent av pensionera nämnda bord som ruttnat sönder och samman i somras. Ingen risk för torrt och sprucket trä här inte. Nä. Mer risk för att eventuella kaffekoppar ramlar rakt igenom bordsskivan. Eftersom jag kamouflerat det ruttna med en ........ vaxduk. Man tager vad man haver och gör så gott man kan!

Kyrktantsträff for life!

Jag har fått en fråga om hur gammal jag är. Förmodligen för att jag skrev att jag blev så arg och besviken att jag ville välta en bil. Eller ett skrivbord. Eller kasta telefonen i väggen. Och att intellektet rasade 47 våningar ned. Med det tänkte jag att jag var på en tre-årings nivå. Men det var bara en tanke för mig själv. Det kunde ju inte ni veta. Om ni nu inte redan vet hur gammal ung jag är.
Jag är snart femtio. Om det nu spelar någon roll.
Om femtioåriga kärringar inte får bli arga får jag allt skynda på, har bara någon vecka eller två på mig. Kanske tre. Nämligen.
Arg tänker jag fortsätta bli. När det är befogat. När någon gör mig eller kidsen illa till exempel. Då blir jag precis så arg jag vill. Men. Jag brukar inte vara långsint. Det är lite nytt för mig. En ny sida. Förmodligen har jag haft den sidan förut men den kanske inte har blivit triggad? Förrän nu?
Det är tröttsamt att vara både arg och långsint. Man har ju liksom lite annat att stå i. Egentligen. Så jag arbetar med det. Både det arga och det långsinta på lite olika sätt.
Idag har jag jobbat till exempel. Utan att välta skrivbordet. I promise that! Hann med att fika också och det är hur trevligt som helst där i kafferummet när det dyker upp fler och fler kollegor för varje dag så här i semesterslutstider.
Ikväll ska jag träffa mina kyrktanter igen. Utan dem vore jag ......... ingen kyrktant själv. Och det vore himla trist! I väntan på dem myser jag på framsidan av radhuset, ledig eftermiddag, sol, kaffe och en bok. Känns lite lugnare idag, lite skönare inombords. Har inte sagt "f*n" på hela dagen. Ett bra tecken!

En kaffepaus i solen sitter fint.

Höstaster börjar blomma...........

Rosen som jag trodde frusit ihjäl repade sig och blommar härligt nu.

Fjärilar och humlor gillar lavendelblommorna.

Guldkant på tillvaron

Igår vankades det födelsedagskalas. En av kyrktanterna fyllde år och skrev på Facebook att hon bakade blåbärspaj.
"Blåbärspaj!?" sa en annan av kyrktanterna, d v s jag, och ringde till ytterligare en.
"Ska vi åka och överraskningsgratulera"?
"Det vankas blåbärspaj"!!!!!
"JA",
"det gör vi".
Sagt och grattat.
Ut i spöregn och plocka blommor.
Hittade smultron som träddes på ett strå = presenten.
Den fjärde kyrktanten vidtalades men hon satt fast i solgass i en helt annan stad fast nära och kunde inte komma loss.
Så två glada tanter åkte och överraskade en tredje.
Så kul vi hade då!
Blåbärspaj och kaffe i goda vänners lag på en altan i soligt sommarväder. Har jag sagt att vi har omväxlande väder? Väldigt omväxlande.
Fattades bara hattarna.
Klänningarna var blommiga.
Ja. I alla fall på födelsedagsbarnet.
Vi andra två hade haft så bråttom med själva överraskeriet så vi hade glömt bort våra blommiga klänningar. I ivern att hinna till blåbärspajen. Som var gudomlig.
Lite guldkant!
Man får helt enkelt se till att ändå rama in tillvaron med guldkant då och då.
Idag är det fredag. Bara det är ju en guldkant.
Så då gjorde det inget att det var lite körigt på jobbet.
Det förväntade "gåhemtidigare"-hoppet byttes mot "behöverstannakvarvärstaskitlänge"-insikten.
Men nu så!
Ikväll väntar balkonghäng med annan väninna.
Ostbricka utlovad.
Ett glas rött!
Kära hjärtanes!
Och så kvällssol, tack!