Mitt i bästa sommaren. Evver!

Äntligen är den här på riktigt. Bästa sommaren evver! Man kan säga att jag längtat, önskat och tänkt att någon gång kommer den. Och nu är den här!
Så där när det känns ett lugn inuti, ett lugn utanpå och man bara ...... är.
Kidsen mår bra, då mår mamman bra. Hjärtat finns på riktigt, då mår Cina bra! Man har då vett att njuta av stunderna........ det har man lärt sig. Apselut.
Största Systern har nu strösslat radhuset fullt med flyttaomkringivärldensaker och ska nu välja ut vad som ska med till Cypern. Inte det lättaste och inte gjort i en handvändning.
I samma veva har det också börjats packa inför Spanien-trippen på fredag så man kan säga att radhuset i detta nu mest liknar en omexpedieringslokal. Eller nåt. Och så planeras det ju för ett bröllop. Det glömmer man inte bort. Det fixas och trixas, tänks och ändras.
Visst sa jag att det är bästa sommaren evver???????

Någon att hålla i handen..............

Pioner hos Bästa Mamman! 

Hjärtan. Överallt är det hjärtan...............

Kyrktanter är guld värda!

Vad vore jag utan mina "kyrktanter"? Bra mycket fattigare på vänskap är då ett som är säkert. Tre av fyra kunde samlas häromkvällen, bra utfall i den här hektiska vardagskarusellen. Te, mackor, frukt, ost och kex. Uppdatering. Av life.
Det är nog tur att ingen utomstående hör oss när vi avhandlar  det ena ämnet efter det andra. Kan hända att vi gråter en skvätt, av medkänsla, trötthet och pur utmattning tillsammans för vi är med om ungefär samma saker. Kan hända att vi skrattar huvudet ur led över dråpliga situationer, knasigheter och annat som kantar vår färd genom diagnosland och allfarsland. Skrattet blir bron och livlinan till det vanliga, att ändå orka bortom allt som skruttar sig.
Mitt i allt snurrar Allvaret. Svårigheter att få till en fungerande vardag på grund av diagnoser, oron för syskon, undran över hur i hela friden gör man????? Egentligen? Vi har väl egentligen inte en aning förutom att vi lever på.
Det är skönt att träffa andra i samma situation. Man behöver inte förklara så mycket. Det är vänskap på hög nivå. Kan inte köpas för pengar!

Summa summarum

Nyårsafton. Snart slut på ett minst sagt omvälvande, omväxlande år och jag ser fram emot ett nytt. 

2012 började inte så bra. Som att glida fram i väl preparerade skidspår, solen skiner, -5 grader och så bakom nästa krön har någon hällt ut grus i spåret, solen går i moln och iskyla inträder. 

Älsklingen flyttade ut ur radhuset och inget var sig likt. Nu vet jag också att man inte dör av brustet hjärta, det bara känns så. Det finns klister och bit för bit limmas hjärtat ihop. 

Hur gör man då?

Man lever på. Sätter den ena foten framför den andra, snubblar sig fram i början men tar sig likväl framåt. Det finns inget annat. En dag i taget och vips, har det gått massor med dagar och man inser att man står upp och vad som är viktigt in life.

Man har klister: kidsen, vännerna, familjen, bloggen,  bilturer med hög musik, jobbet. Livet självt. 

Man bestämmer sig för att det ska gå och att jag ska bli jag igen. 

Jag och kidsen begav oss på vår livs resa till Kalifornien i tre veckor. I juni var det dags och där och då vände 2012. Resan sitter fortfarande som bomull kring hjärtat och vi prata ofta om den här hemma. Tittar på bilder och minns. 

Resten av året då????

Tant har fyllt "tant", paddlat kajak för första gången, träffat vänner, nya och gamla, varit på Wallmans, på balett, träffat bloggvänner IRL, börjat jobba heltid, fått nya uppdrag på jobbet, fått medicin som äntligen funkar, gått på överlevnadskurs, tagit strid för Store Bror i skolan, igen, fixat i radhuset, sett Tommy Körberg och mycket mer.

Så. Jag kan konstatera att ett år som började som det värsta år evver, ändå blev ett år med utmaningar, möten och upplevelser som berikat mig till själ och hjärta och det som inte dödar en stärker en heter det ju. Jag är i så fall starkare än vid förra årsskiftet och det bådar gott inför det nya. Mot nya äventyr och utmaningar! Från mig till er:

Gott Nytt År!

Tant på cykel-vift i Venice. En känsla av lycka, frihet och sorglöshet infann sig och jag skrattade högt hela vägen till Stora Systers lägenhet i Marina del Ray! Ett underbart minne!

Delfiner, delfiner, delfiner. Dessa märkliga, härliga djur! De här showade i Sea World! Makalöst!

Det sjungs för en blivande 50-åring på Cheese Cake Factory! Jag blev glad. Och rörd!

Kidsen känner på Stilla Havet vid Santa Monica. Ett mamma-hjärta svämmar över.......

Utmaningarnas år innehöll också mitt livs första kajaktur. Och ett kajakvält. Och upp igen!
Allting går, det är bara olika svårt!

Juletid 2012. Här är vi nu. I slutet av året och i förväntan inför det nya. 

Tjo och tjim, kanske lite tango????

Idag är en dag med kryss i almanackan. En sån där dag som alltså är min att göra vad jag vill med. En semesterdag har tagits ut och ett presentkort från femtioårsfirandet ska lösas in i kväll på galej i hufvudstaden. Hurra för mig en gång till så att säga! Älskar presentkort!
Alldeles om en strax lämnar jag så LSS-handläggare, skolinspektörer och annat folk åt sitt öde ett slag och tänker banne mig bara roa mig och må väl en stund. Ja. Har sett till att kidsen kommer att ha det bra, de slipper stå i brevlådan tills jag kommer tillbaka, det har jag lovat dem! En snäll mamma har de. Faktiskt. Snart en lite gladare och piggare mamma också. För man blir glad av trevligheter. Det känner jag bestämt!

Dumpad

I arla morgonstund, för det tycker jag 06.30 är, lämnade jag i morse av Store Bror på en parkeringsplats för vidare avfärd mot Norge. (hav tröst, han blev upplockad som uppgjort av annan förälder.......). Det vankas handbollscup. I Norge. Vinkelivink och lycka till!

Det betyder att det är tjejhelg i radhuset. Lilla Syster och mamman. Ända tills jag får höra att Lilla Syster har helt andra planer än att umgås med sin ömma moder. Det var visst något om kompisar, nån kille i klassen och nåt café på Ungdomens Hus.

Hmpffff.

Vad är väl en kompiskväll mot en kväll i soffan med mamman????

Förmodligen rena himmelriket när man är 15 år.

Hej Skavlan!

Ska vi umgås i kväll??????

Bära hit och bära dit..........

Så haver ett av kidsen flugit ur boet. Igen. Stora Syster har tagit sitt pick och pack och idag proppat Cina-bilen full och så for vi till storstan och lämnade av henne. Och grejerna.
Om man tänker sig Stockholm tänker man sig kanske mycket trafik. Lite trångt så där. Ont om parkeringsplatser. Så när vi rattar in på rätt gata mitt i smeten och kan parkera precis utanför porten där vi ska kånka in allt, ja. Då tror jag nästan att det är något lurt. Är man luttrad eller är man luttrad? Här hade jag sett för mig hur vi skulle bära byrå i tre kvarter.....
Nu är hon på plats i det nya, det lilla livet och Största Systern huserar precis bredvid. Känns tryggt och bra. Långt borta men samlade. Praktiskt!
Och i radhuset?
Tja.
Det ekar lite tomt, det gör det!

Att börja om............

Vardagslunken är här! Hej vardag! Skolstart, möten, nytt på jobbet, möten, hemmafix. Det vanliga. Tvätta, städa, laga mat, diska. Ja. Och så börjar jag stortjuta när diskmaskinshelvetet bara lägger av. Tänker att snart har jag hela radhuset fullt av trasiga maskiner. Diskmaskin, tvättmaskin, köksfläkt, mobilen..... Va?! Ska det vara på det här viset?! Madam är lite känslig för problemsvårigheter just nu. Vill ha "räkmacka"........... åtminstone ett litet slag.
Men.
Det är bara att diska. För hand.
Tänker att det borde gå att fixa maskinen ändå och med lite trix och fix får jag bort stoppet och maskinen hoppar igång. DEN KÄNSLAN!!!
För att inte tala om tonåringarnas glädje som ju ser att diskaförhandschemat inte längre behövs!
Sen.
Ser kidsen lite hängiga ut. Bleka om nosen. Lite varma. Ont här och där och är plötsligt däckade av sensommarförkylning.
Ja.
Vardagen är här! Igår satt jag och bläddrade i IKEA-katalogen. Den nya! På sista sidan hittade jag orden. Tror de var skrivna direkt till mig faktiskt........

Sensommarlunk

Hänger framför tv.n. Fotboll ju. Ingen Zlatan. Men en Sebastian Larsson att heja på. Från stan ju! Heja, heja. Avslutar en ledig dag med en kopp te och match. Går sådär. Matchen. Hittills.

Dagen i övrigt har gått finfint i ett lugnt tempo. Frukost på altanen. Sol. Möte med en överlevnadscoach. Sol. Lunch med kidsen. Sol. Skjutsa ett barn till tåget och ett annat till träning. Sol. Sen svajade det till en aning då det låg ett brev från Försäkringskassan i brevlådan. Men det var ingen fara. De skulle bara tala om att de vill veta vad jag tycker. Kan jag visst tala om. Sen blev det en runda på Växtriket. Inhandlade lite höstblommor att pyssla ned i krukor och urnor vilken månad som helst. Sol. Lagade middag med dörren öppen mot gården och barnens lek och skratt gladde just den här husmodern. Vad jag gillar lugna dagar, det känner jag bestämt!

Brastart på dagen. Frukost i morgonsol på altanen.

Vår katt gillar att ligga och lata sig på altanen. "Har nu matte fått ned de förbenade altandynorna gäller det att passa på". Tror jag att hon tänker helt bestämt.

Ingen anledning till oro. Försäkringskassan vill bara veta vad jag tycker. Puh!

Planera (inte) mera!

Mitt i sommaren. En ledig dag. Sitter som en smäck då den här donnan är väldigt, väldigt trött. Kroppen känns som sten och vill bara sova.
Solen strålar över radhuset och det idkas soffhäng i trädgårdssoffan. Kaffe till. Som Stora Syster bryggt. Tänk va! Mat och fika smakar så gott när någon annan har lagat till det.
Kidsen börjar droppa in i radhuset igen efter semester borta med pappan och nu väntar "de där" veckorna innan skolan börjar. Föräldrar som jobbar, sommarlovslediga tonåringar. Inte alltid en helt lyckad kombination om någon frågar mig. Lite omaka vanor tycker jag mig skymta vid horisonten.......  Men jag är ju nu en gång optimist. Och tänker mig att någon av dem ska ha middagen klar när jag kommer hem från jobbet?! Varför inte den i skaran som strax ska börja "kockgymnasiet"????
Vi får helt enkelt ha ett familjeråd. Eller. Jag har haft ett "mammaråd" och delger mina planer. Det blir väldigt snabbt tyst och tomt i radhuset igen.
"Store Bror..... hallå"?
"Hall.....å"????
"Någon....."?

En måndag i februari

Nä. Jag har inte slutat att blogga. Har bara så mycket annat som pockar på IRL. Bland annat att städa slipdamm efter Världens bästa målare. Gör jag så gärna, så gärna, är väl bäst jag tillägger fort som attan. Så att ingen tror att jag klagar för att det blev neddammat. Oh no.
Ja. Och sen är det det här med att vara tonårsmamma. Vilket kräver en smula fantasi, oceaner av tålamod, påhittighet, försök till att vara förutseende vilket man egentligen kan skippa direkt eftersom det är vetenskapligt belagt att tonårshjärnor inte funkar som andra hjärnor och det helt enkelt inte är lätt att hänga med i svängarna. Varken för tonåringarna eller mamman. Om man säger så. Det tarvar helt enkelt mycket tid.
Sen kan man ju försöka lista ut varför det på en helg gått åt en schampoflaska, en halv balsamflaska, fyra liter blåbärssoppa, två paket flingor, två kilo vindruvor, tre kilo clementiner, två stora klasar med bananer. Utan att någon i hushållet HAR FÅTT NÅGONTING ALLS!!!!!!???????. Nu är det inte det enda jag bar hem åt de ljuva liven i matväg, utan det där får väl helt enkelt räknas som ......... snacks. Ja. Inte schampot och balsamet dår´å men man undrar ju. Räknas helt enkelt in i facket som "storkonsument av hårprodukter". Kan ju-den-som-bär-hem-allt tycka.
Sen.
Blir det måndag och de packar sina pryttlar och pinaler och drar hem till sin pappa på en vecka. Stora Systern har tagit sitt pick och pack och åkt tillbaka till Amerikat.
Då ska det njutas av tystnad, långa bad, ätas av falukorven som blev över från förra veckan för den var det ingen av kidsen som ville ha. Suck. Man ska reda sig själv helt enkelt. Njuta av tystnaden. Mnja. Det här varannanveckaslivet är inte bara en dans på rosor. Det är jäkligt tyst också!

Den här sötnosen har åkt tillbaka till LA! Om ganska exakt fyra månader ses vi igen!
"Vinkelivink" sa mamman och grät en skvätt bakom gardinen. I smyg.

Stora Syster has left the building. Vinkelivink bakom gardinen...........

Snart är det vår!

Jobbar. Terapeutar. Sen är jag ganska trött. Soffhänger med Stora Systern, vi tänder ljus, dricker te och kollar in tv-n.
EGENTLIGEN
"borde" jag väl ta tag i disken, tvätten som ska vikas, sängarna som ska bäddas rena men tänker att allt står kvar ändå.
Japps. Ingen RUT här inte. Nä. Här får man gno och feja bästa man vill själv. Om man vill. Idag vill man inte. Via mobilen supportar jag Store Bror och pappan som sitter på Akuten och ska röntga det eländiga fingret som inte vill läka. Om man sen ramlar omkull ideligen och tar emot sig med den onda handen blir det ju liksom aldrig bra.
Nu är Store Bror en ytterst tålig ung man så att om han säger att han har ont efter ytterligare en vurpa, ojar sig liksom och låter sig skjutsas till akuten, ja, då anar hans föräldrar att det inte står rätt till. Nu hoppas vi att "bendoktorn" kan dra det onda rätt så det blir nån ordning till slut.
I morgon är det februari hörrni! Det är en trevlig månad tycker jag. Kallt som satan kan det vara men nu ljusnar det och går åt rätt håll. Åt vårhållet till. Trevligt tycker jag.

Bakelibakdag

Igår gjorde jag lite som jag ville. Det ligger något rebelliskt över det, då förväntningarna??? var att jag skulle

• fixa till köket efter kyl-och frysleverans
• laga middag
• gå på styrelsemöte
• plocka undan milljarrders med julsaker som nu står parkerade på Mormors gamla skåp

"Tjolahopp" sa jag och

• åkte till tandläkaren och lämnade köket i kaos (visserligen hade jag öst i alla varor i ny kyl och frys, men det fanns lite annat att fixa i efterdyningar av det)
• åkte sen i sakta mak för att hämta ut Lilla Systers efterlängtade dator
• åkte sen hem i sakta mak för att där sätta mig med datorn i knät en timme
• inte lagade middag utan dängde fram rester (funkade finfint, familjen lever idag också)
• struntade i styrelsemötet och gick på bio med Stora Systern istället (suppleanten fick jobba lite)
• struntade i att plocka ihop julen och tänka sig! Sakerna står kvar idag. Exactly som igår. Magi!

Kontentan av mitt utbrytarförsök blev att

• Stora Syster kom hem först och fann köket i kaos. Ordnade till det! 
• Stora Syster löste problemet med brödkorgar och flingpaket. Fixat!
• Jag var nöjd eftersom tandläkaren efter besiktningen av gaddar gav mig godkänt!
• Lilla Syster sken som en sol och av henne varken såg eller hörde vi något på flera timmar. Uppslukad av datorn. Vaknade även nöjd i morse.
• Slapp slänga matrester idag
• Styrelsemötet hade även det flutit finfint, suppleanten skötte stafettpinnen med den äran.
• jag får plocka ihop julsakerna idag. Eller någon annan dag.
• jag och Stora Systern såg en bra film. Simon och ekarna. Jag är tagen än. Se den!

Idag är en annan dag.
Idag ska det bakas sockerkaka och frallor till matchen ikväll. Store Brors lag spelar igen och tänka sig. Mamman ska sälja fika. Har kallat in mina styrkor och mina tre flickor ska vara med vid fikaförsäljningen.
App, app, app! Jag vill inte höra något om genustänk just idag. Har tänkt själv så det räcker. Men nöjde mig när min "medfikasäljaförälder" är en pappa i laget vars små pojkar har bakat havrebollar. Får vara bra så. Store Brors pappa är tränare för laget så vi har liksom delat på gracerna ändå.
OM man nu skulle tänka sig en omfördelning av just de posterna, att han bakar och säljer och jag tränar och coachar grabbarna???? Jag avstår. Sockerkaka är min grej. Just i det här sammanhanget.

En arg tant har väl ingen dött av?

Det händer väl att jag gråter en skvätt av trötthet. Så där som mammor plägar göra då och då när saker och ting i livet känns övermäktigt. Det händer väl att jag gråter av ilska också. För ilsken är jag rätt så ofta. Faktiskt. Inte för att jag vill det utan för att det helt enkelt behövs. Det är ta mig tusan bättre att bli arg än att bli ledsen. Man får liksom mer gjort. Kanske inte ALLTID helt genomtänkt men en arg tant märks åtminstone.
Vad ska man då behöva bli så arg på?
Tja Det gäller att sålla. Att bli arg på att hallgolvet är belamrat med 113 par skor och skohyllan alldeles tom är totalt slöseri med tid. Att bli arg på att toalocket inte stängs efter toabesök likaså. Obäddade sängar. Liksom att kanelbullarna gick åt på två röda, att gräset på yttepyttetomten med all säkerhet kommer gå till vintervila alldeles oklippt och att altanmöblerna nog kommer att stå där de står och stått de senaste två åren även denna vinter. "Så behöver vi inte släpa fram dem nästa år" kan man ju tänka och skänka våren en tanke. Jag kommer vara garanterat först med utemöblerna i alla fall.
Nä. Sådana bagateller hakar jag inte upp mig på.
Orättvisor. Det blir jag förbannad på. Och att en del människor är så förbannat inskränkta, ljuger och roffar åt sig och sen sätter upp förvånade nunor och ingen har en jävla aning om nånting. Häpp. Då blir tant arg.
Och så blir jag så förbannat arg att det ska vara så svårt att få till det här med skolan. Jag dissar inte skolan vi tillhör, absolut inte, de gör så gott de kan med de yttepytte resurser de har. De trollar ta mig tusan med knäna men ledningen! Och våra politiker. Som snackar så vitt och brett om hur bra skolan SKA BLI! Men ursäkta mig! Vi som har barn i skolan NU DÅ?!
Ska vi bara dra en påse över huvudet och titta ut om ett par år när allt är rosenrött???? Skulle inte tro det. Nä. Där kommer ilskan in. För det GÅR ju att förändra. Om man är envis som en röd gris, står ut med att kallas besvärlig, få lagen läst för sig och läsa lagen tillbaka, hävda sin barnets rätt och hota säga att man tänker kedja fast sig i kommunalhuset och ringa lokala blaskan. Då i min lilla låda kan det hända att borttappade resurstimmar blir hittade igen och så är allt frid och fröjd. För nu.
Mamman går dock hem och gråter en skvätt för det tar på krafterna att bli så förbannad ett par gånger i veckan. Dricker en kopp kaffe, slår på radion och får hör "Sånt är livet" med Anita Lindblom. Vilket sammanträffande! Tänker att det vore trevligt att spana in nya IKEA som en vanlig människa och drar iväg med Älsklingen, Vi äter köttbullar för 19 kr, fyller på värmeljus- och servettförrådet, längtar efter alla barnen och vet att i morgon kommer en ny dag. Sånt är livet!

Finally!

Säger som Gert Fylking! Äntligen! Äntligen är Store Brors rum klart och det återstår bara lite piff och fix. Det där roliga. Det där som gör att man faktiskt orkar med hela långa vevan med det erbarmligt tråkiga u.n.d.e.r.a.r.b.e.t.e.t.
Helgen ska jag ägna åt att vårda ömma muskler, sköta om en trött rygg och njuta av att det är klart. Kanske sköta om bloggen lite, läsa hos er, läsa den där boken som ligger på nattduksbordet som jag inte orkat titta i eftersom jag somnat nästan innan jag landat på kudden. Så får det bli!

Här startade vi. I ett "jag-flyttar-till-andra-sidan-jorden-rörigt rum.

Riva, riva, slita, slita............................ (favorit i repris)

Nästan färdigt. Klart att assistenten ska vara med på bild.
Och ja. Golvlisten sitter numer bakom rören. Snyggast så!
Visserligen höll jag på att orsaka totalt haveri i fjärrvärmen men det är smällar man får ta.
Även en elementpackning går att flirta med så att den till slut, snällatackolov sluter tätt igen................

Idag. Återstår lite piff och fix vilket Store Bror tycker är HELT onödigt.
Han har sin dator. Piffat och klart helt enkelt!

Hemmafix och mammaövning

Det står rumsbyte och renovering på schemat. Kollar igen. Japps. Rumsbyte och renovering. Hoppla hej vad det inte rycker i fixa-måla-dona-möblaom-nerven. Lite ovanligt för att vara mig kan jag säga. Jag brukar nämligen kasta mig hejdlöst ut i diverse göra-om-projekt. Om jag sen slutför dem är en annan femma, nä, jag står för idéerna och jag behöver en "doer" vid min sida.....
"Hallå Älsklingen..... jag börjar här nu..... nä, HÄR börjar jag nu......också"
Just det här projektet har jag ändå sett fram emot för Store Brors skull men det är något som tar emot......... idag visste jag vad det var!
Det är ju Stora Systers rum som ska göras om. Ska ju liksom flytta ut henne och göra om hela klabbet.
"Men hon har ju redan flyttat"?! minner sig säkert en och annan.
"Hon är ju på andra sidan jorden, typ"!
Kan väl hända.
Vinkelivinket, "hejdå-vi-ses-om-jättelänge" gick jättebra.
Skype, sms och mail funkar finfint.
Men att packa ihop hennes saker? Få användning för alla kartonger hon tagit hem? Ta ner fotografier, bilder och annat? Packa ner kläder.
DET var det ingen som sa något om.......
Där tog det emot lite kan jag säga.
Nu ska jag ju inte packa ihop det och kasta det på tippen direkt. Näe. Hennes och Store Brors saker ska egentligen bara byta plats. EGENTLIGEN. Hem kommer hon ju. Sen.
Men ändå!
Jag behöver då sannerligen öva mig på att ha stora flytta-hemifrån-barn..........

När jag skulle plocka ned den här raringen tog det tvärstopp i renoveringsnerven.
Nu har Stora Syster inte använt den på 20 år men den brukar hänga där. Avnavling pågår...........

Tjo, tjim och lite annat

Det där partyt med mina ungdomskompisar var väldigt lyckat!
Vädrets makter gjorde sitt bästa för att sätta oss på prov, hällregn, stormbyar och grågrå himmel men: Gummistövelgenerationen ger inte upp så lätt. Fram emot tidiga kvällen fick vi så vår belöning, en stund med sol och värme. Nu fattades det inte värme på något sätt eftersom det var ett tappert gäng som när det begav sig höll ihop i vått och torrt. Takterna sitter i kan jag säga!
Det var länge sedan jag skrattade som jag gjorde i lördags kväll och minnesbankarna jobbade för högtryck. Vi hade fotoalbum med oss och ja, så tjusiga vi var! Och vilka hyss vi gjort! Några av oss sov över och det var lite kollo-känsla över det hela. Vansinnigt roligt!
Igår gjorde så vardagen entré på riktigt! Skolan startade och insikten om att "bara" ha två hemmavarande barn blev tydlig när det av bara farten dukades till Stora Syster också. Tallriken fick vara kvar under middagen och så var hon med oss ändå!

"Så ska en slipsten dras"!

Jag gillar glada överraskningar. De andra överraskningarna, de där som man får hjärtknip, ont i magen och oro av, kan dra dit pepparn växer. Dem gillar jag inte! Har haft lite mycket av dem det här året, det så kallade "räkmackeåret" att det räcker och blir över.
Så. När jag häromdagen fick ett mail från Store Brors skola med uppmaning att komma till skolan idag, 19/8, istället för som planerat nästa vecka, anade jag ugglor i mossen och målade allt i svart. Hade ju hört och läst om ännu mer neddragningar, besparingar.............. Jag tog till och med ledigt från jobbet för att jag visste jag skulle bli ledsen och nere.........
"Det kommer bara att bli skit och pannkaka av alltihop",
"Nu börjar det om igen, jag orkar inte bråka och slåss längre"..........
Tji fick jag när detta presenterades för mig:

• De aviserade neddragningarna av resurstimmar hade någon rådig lärare satt P för. Med bestämdhet.
• Schemat var satt med hänsyn till de speciella behov som föreligger.
• Mentortid var schemalagd varje vecka.
• Anpassad studiegång var förberedd och diskuterad med berörda lärare så att förslag fanns att ta ställning till.
• Samarbete och handledning med resursskolan inlett.
• Nygammal rektor. En som jag vet jobbar med varje unges bästa framför ögonen och inte tycker att något är omöjligt utan möjligt och som inte backar och håller klaffen inför besparingar och neddragningar. Har varit på annat ställe ett tag men någon har kommit på att dylika rektorer behövs så: Very welcome back!
• Ny SO-lärare! Också en "gammal" som får komma tillbaka. Som sänd från himlen!
• Bästaste specialpedagogen har fått fast tjänst på heltid och fått tilldelade timmar för Store Bror!

Alltså ni anar inte! Det kan bli hur bra som helst!

Jaha? Undrar kanske ni nu. Skulle det där vara något konstigt? Skolan är ju till för alla och varje barn har ju rätt til..............och enligt skolla........ Eeeeeeeeehh. Ja. Med insikt om hur inihelsikes svårt det kan vara, och har varit, att få till en vettig skolgång för ett barn med särskilda behov så, ja. Det kändes konstigt. Fast skönt. Skönt därför att det är så vansinnigt jobbigt att alltid behövt strida, jobba och kämpa, påminna om rätten till hjälp och stundtals inte bli tagen på allvar. Bli "skakadpåhuvudet" åt när man brister och bara skriker eller gråter i skolan för att ungen mår dåligt och man inte tycker att någon gör något. Eller får frustrationsprickar över hela kroppen när någon okunnig i skolan som efter all information borde varit kunnig ändå säger att:
"Jo men alltså, jag tror att om han bara skärper sig och fokuserar så.........." bara för att man har en osynlig funktionsnedsättning.
Jomenvisst! Säg det till en som sitter i rullstol och inte kommer uppför trappan.......... Säg det!

Med allt detta och lite till i bagaget gick jag alltså till mötet. Sen gick jag hem. Fullständigt förundrad över hur saker och ting kan falla på plats när rätt människor är på rätt plats och vetskap om att det nu finns en möjlighet till fortsatt positiv utveckling och skolgång. Va? Hur glad blir man inte då? Fast sänker garden, det gör jag inte! Här ska kämpas till sista skoldagen! Så är det bara!
Till min hjälp på mötet hade jag världens bästa Resurslärare som stöttat och varit en klippa ända sen vi fick kontakt 2008. Vad vore vi utan henne? Mer manglade tror jag.
Men idag gläds vi åt att skolstarten ser ut att starta med bra förutsättningar. Det är banne mig en himla bra start och borde vara förbehållet varje unge!

Vinkelivink!

Igår kväll var det dags. Dags att vinka "hejdå" till Stora Systern som nu sitter på planet till Los Angeles och studier där. Så där ja! Off they go! En efter en flyger de ur boet. Största Systern var först och nu Stora Syster. Två kvar. Varav den ena kom på att det nu bara är fyra personer att duka middag till så rimligtvis går det lite fortare och kanske märks det på soporna också? Det kanske inte blir lika mycket?! Man ser om sitt hus helt enkelt och sysslorna i huset behöver nu omfördelas. Det har de inte kommit på än. Att det tre gjorde förut nu ska delas på två. För mammans kvot är liksom redan fylld........
Sen ringde Bästa Mamman och hon ser alltid nyktert på saker och ting.
"Klart ungen ska åka". (ja, lilla mamma, det har hon gjort precis..........)
"Det kommer bli det bästa hon har gjort och när ska vi åka och hälsa på henne"?????
Ja. När ska vi åka over there egentligen?
Planer smids.
Ungen har inte landat än. Håhåjaja.
Först ska vardagen träda in. Som att det är sista semesterdagen idag. Som att jobbet börjar i morgon. Som att skolorna drar igång på måndag. Som att skolmötena redan börjar stå som spö i backen. Som att jag behöver en kopp kaffe och lära mig att skypa. Omedelbums.

Flygfärdig!

Föränderligt är livet. Jojo. Jag vet.
Just i detta nu packar Stora Syster stora resväskan för färd ut i vida världen. USA är målet och studier står på agendan. I ett år.
"Jamenvanähämenvadkul" tror jag att jag sa när planerna kom på tal.
Kanske tänkte jag "gudihimlenvadlångtbortaochettheltårjagkommerlängtaihjälmig" eller nåt. Men, liten blir stor och flyger från mor................
Avfärden är på tisdag. Vi ska öva oss lite och därför åker hon på festival ett par dagar. Med färdigpackad väska i rummet. Och jag HAR suttit på händerna. INTE lagt mig i hjälpt till utan hon har fixat och donat all by her self.
Nu har jag ju redan övat på det här med kids som flyttar hemifrån så jag VET hur det blir. Vansinnigt tyst, tomt, skönt, konstigt, häftigt, oroligt om vartannat.
Men just nu är det nåt som gnager i mammahjärtat, kanske vissheten om att från och med tisdag blir det inte som det alltid varit. Hon flyger verkligen ur boet och jag har "bara" två tonåringar hemma. Man behöver lite tid att vänja sig helt enkelt.

En kär gammal vän

Åh! Grabbarna spelade för kung och fosterland och slutade cupen med en bronspeng! Nu är ju jag en luttrad idrottsmamma och vet att tredjepris inte smäller så högt precis just nu men om ett tag kommer det att kännas bra. Jag vet också att det är därför jag inte får något svar på varken ringsignaler eller sms. Allt måste smältas i sin takt. Men JAG tycker som vanligt att de är bäst, sötast, snabbast och tja, bäst helt enkelt! Guld från mig alltså!
Annars flyter lördagen på. Huvudvärken from hell, rester av migränen dröjer sig envist kvar och gör att farten är mer åt snigelhållet. Gör inget å andra sidan. Jag tänker tillbringa eftermiddagen i den nymålade trädgårdssoffan, den gamla trotjänaren som äntligen, äntligen har fått dynor också. Är det juli så är det. Då ska man sitta mjukt!

Som gjord att tillbringa denna lördagseftermiddag med en bra bok och en kopp kaffe. Solhatt på. Sen så!