Verklighetsanknyten

Man är väl inte sämre än att man hänger sig kvar i verkligheten efter att ha tvångsmatat katten med maskmedicin, ringt ytterligare en del skolsamtal, skjutsat Lilla Syster dit där hon ska vara för den här dagen, vält sängen väckt Store Bror och ringt ett helt annat samtal apropå vanmakten. Alltihop före klockan åtta. Tycker jag är bra jobbat av en morgontrött människa.
Nu ska jag bara sätta på mig facet, gäller att välja rätt........ man vill ju inte komma till jobbet som Cruella del Vil till exempel och så jobba lite grand.

På G

Man kanske tror att den här bloggen är avsomnad? Nopes. Inte ägarinnan heller, inte en chans.

Efter sex år, två veckor och tre dagars sjukskrivning har jag börjat jobba heltid. Gick in på andra veckan idag. Lite körigt tycker jag och min kropp. Tar väl helt enkelt lite tid att vänja sig. De lediga onsdagarna är ett minne blott och de är saknade. Å andra sidan får jag ju umgås mycket mer med mina trevliga kollegor och missar inte onsdagsfrallorna på jobbet. 

Heltid. Är en hel massa tid. Om någon frågar mig. 

Fast jag är glad också såklart. Glad att jag återhämtat mig. Det fanns en tid på världen, ja, för sex år sedan, när jag bara låg i sängen och tanken på att gå upp, om så bara för ett toa-besök, kändes övermäktig. Mina vyer vidgades så småningom till mer och mer vakentid och jag har banne mig kämpat till mig varje timme. Att man kan bli så slut!? 

Nu vet ju jag att "mitt batteri" är skadat, det kan aldrig bli sådär fulladdat som det var en gång och jag måste vara försiktig och tänka mig för. Ransonera bland aktiviteter och åtaganden och planera in vila där jag kan. Jag har tagit upp yogan igen, går på sjukgymnastik á la Basal Kroppskännedom och med lite andra verktyg att ta till så ska det gå att leva ett normalt liv. Inte i hundrafemtio knyck. Lite mer i snigelfart verkar passa mig bättre. Då får det vara så. 

Gott nytt år!

Eftersom det här då och då blir en renoveringsblogg kan jag meddela att nästa projekt är under anfall. Samlar bara lite kraft. Rent av MYCKET kraft.
Nu är det klädkammaren som står på tur. Inbillar mig att får jag bara lite snurr, ordning och reda och världsafint där inne så kommer resten av övervåningen att gå som en dans.
Sen var det där med "före-bilder".
Frestande. Skulle ha gjort. Nu "glömde" jag det. Eller så tänkte jag bespara resten av världen mitt totala klädkammarhaveri. Räcker om jag vet om det själv så att säga.
Nu har jag hunnit halvvägs. Kartongerna är bortsläpade, de fjorton gamla täckena redan slängda och så tog sopsäckarna slut. Om bara en liten, liten stund kanske det har kommit nya säckar hem och jag får äntligen, äntligen plats att komma in och kravla mig upp på vinden för att bli av med altandynorna?!
I rena yran kanske jag slänger sommarkläderna anno beach 2005 ............ som dessvärre aldrig har passat sedan dess. Där tänker jag inte ens leva på hoppet. Nya storlekar stunder har randats och lär så förbli....... Nä. Bort med det gamla och in med det nya. Lite Gott Nytt år på mig i förskott liksom!

Finally, del II

Det GÅR att få rätt mot Försäkringskassan och det ska jag också njuta av den här helgen!
Min överklagan gick igenom och jag kan nu fortsätta min rehabilitering som det var tänkt från början. Hurra för det!
Nästa delmål är att jobba 50% fr o m 1 november och jag ska nu arbetsträna från 25% arbete upp till det. Lägga på timmar lite i taget. Dumdidam..... trala....la......*vissel, vissel* ...... trala la....
Nu var det planen alldeles från början men det påstods plötsligt att det var emot FK.s regler. Det var det alltså inte, det har jag papper på, så nu kör jag!
I morgon är det fem år sedan jag blev sjuk, ingen särskilt rolig årsdag att minnas men jag är glad att jag kommit så här långt. TID. Jag behöver tid. Det jag trodde skulle ta en vecka har tagit....... betydligt längre tid.
Idag är det lördag och när jag skulle hämta tidningen i morse slogs jag av tanken att jag gick lite sakta och faktiskt såg mig omkring. Andades in och kände efter hur det kändes. Sånt gjorde jag aldrig innan jag blev sjuk. Så var jag så frisk då? Egentligen?
Nu är det inte flera kilometer till min brevlåda. Närmare bestämt ca 10 meter och det var det här jag såg:

Vinkelivink!

Igår kväll var det dags. Dags att vinka "hejdå" till Stora Systern som nu sitter på planet till Los Angeles och studier där. Så där ja! Off they go! En efter en flyger de ur boet. Största Systern var först och nu Stora Syster. Två kvar. Varav den ena kom på att det nu bara är fyra personer att duka middag till så rimligtvis går det lite fortare och kanske märks det på soporna också? Det kanske inte blir lika mycket?! Man ser om sitt hus helt enkelt och sysslorna i huset behöver nu omfördelas. Det har de inte kommit på än. Att det tre gjorde förut nu ska delas på två. För mammans kvot är liksom redan fylld........
Sen ringde Bästa Mamman och hon ser alltid nyktert på saker och ting.
"Klart ungen ska åka". (ja, lilla mamma, det har hon gjort precis..........)
"Det kommer bli det bästa hon har gjort och när ska vi åka och hälsa på henne"?????
Ja. När ska vi åka over there egentligen?
Planer smids.
Ungen har inte landat än. Håhåjaja.
Först ska vardagen träda in. Som att det är sista semesterdagen idag. Som att jobbet börjar i morgon. Som att skolorna drar igång på måndag. Som att skolmötena redan börjar stå som spö i backen. Som att jag behöver en kopp kaffe och lära mig att skypa. Omedelbums.

Argtant

Folk som känner mig brukar säga att jag är en lugn och sansad person. Jag håller med. För det mesta. Absolut för det mesta. Det brukar mest vara oreda och olugnt inuti och det syns ju inte utåt på samma sätt om man är bra på att hålla masken. Vilket jag också är. För det mesta. På både gott och ont. Kanske skulle jag blivit skådis ändå och haft det som jobb att förställa mig och hålla masker både högt och lågt?!
Så blev det inte. Näe. Istället har jag gått i "tuffskola" på äldre dar. Lärt mig att säga ifrån och säga nej och säga ja också. När det känns rätt. Bra va? OCH att hantera min ilska. Främst att det inte är farligt att bli arg. Man får det. Men om jag nu inte är så himla van att pysa argt i små portioner utan mest bara hållt "arget" inom mig Ja. Då blir det fel ibland. Att "arget" blir så himla argt utan att jag liksom är med och så är jag bara blixtinidödenskitförbannad på två röda sekunder. Lite "nybörjarkörning" kan man säga. Men. Jag är inte den som är den. Jag ber om ursäkt också. För mitt korta, hetsiga humör när jag ställer till det om jag nu gör det. Man behöver helt enkelt öva sig även på att kunna vara arg.
FÖRUTOM
till den utomordentligt puckade och oförskämde kundtjänstkillen på ett betalningsföretag som jag var tvungen att ha att göra med idag. Fast sen ringde han tillbaka och bad om ursäkt för sitt uppträdande och då kan man väl säga att det "lönade" sig att bli arg? Att det rent av var skönt att bli blixtförbannad och att killen nog fick för en hel del andra saker också, det sa jag inte. Nån måtta får det väl ändå vara?!

Dag 31: På banan igen

Jomen visst. Så småningom lättar ju huvudvärken from hell och jag kan börja fungera någorlunda igen. Det brukar vanligtvis inträffa på måndagar. När helgen redan gått och alla är tillbaka på arbeten och i skolan och det egentligen skulle vara så mycket lättare att ha ont i skallen eftersom det då ÄR tyst och lugnt i huset liksom av sig självt. Men närrå. Så ska vi inte ha det.
Den här helgen har det för övrigt varit väldigt lugnt eftersom barnen varit i Skåne och firat sin Farmor. Dessutom hann de minsann med att se handboll. Live på plats i Malmö. Spanade förgäves efter dem på tv.n i går, både under bronsmatchen och finalen men nej. Jag missade dem. Övriga släkten såg dem ju såklart, men så hade de väl kissat innan matcherna och var inte lika orutinerade som mig som behövde gå ifrån för att göra det och hämta mer kaffe sen. Så klart ungarna skulle synas i bild då. Och de hade vinkat! Attans!
Lite tjo och tjim under väääääääääääääääldigt spännande matcher var det allt i radhuset också. Inte klokt egentligen vad vi kan heja på, Älsklingen och jag.........Katten gick ut till exempel.
Sen, att jag tycker att handbollskillarna gjorde en fantastisk insats som kom fyra, räknas inte alls förstod jag  när jag pratat med mina kids som har tävlingsskallar så det räcker till ganska många.......
"Morsan, du fattar ju ingenting"!!!!!!
Har jag hört det förut????????????????????

När man kör.....

... så det ryker, ja, överallt utom på bloggen då, kan man uträtta ett och annat. Byta lite felhandlade ting, hänga upp en upphittad adventstjärna, planera inför den här JULEN som ju kommer oavsett, eller varför inte oroa sig för hajattackerna där i Röda Havet eftersom Stora Systern ska ut och åka igen. Aldrig är väl ett mamma-hjärta lugnt?! Förmaningar, förmaningar och åter förmaningar och ett och annat "ha nu så himla roligt"-prat kryddar middagspratet i radhuset.
Klart ungen ska åka! Ändå! Det finns pool på området så där tycker mamman att hon ska vara.
Sen konstaterar vi att det INTE har snöat idag, att termometern på altanen visar +1 grad och att det är alldeles fel. Eller fel och fel. På altangolvet, under 50 cm snö, DÄR är det +1 grad. Om nu någon behöver veta det. Vilken dag som helst ska jag gräva fram den och vi ska ha samma köldchock som alla andra!

Saltad brud

Nu hampade det sig så att jag hade ett presentkort på spa-behandling som låg och drällde i en låda, vilket passade sig väldigt bra efter "trädgårdsförstörarhelgen".
Jag bokade en tid och försvann in i sköndimmor ett par timmar. Kroppspeeling, kurbad, ansiktsbehandling och en helkroppsmassage satt som en smäck.
Ett litet tips bara: Raka INTE benen 1 timme innan peeling med havssalt. Ni vet det där om att strö salt i sår? Så, en stunds njutning blev en stunds självbehärskning och förbannelse om fåfänga, men man lär så länge man lever!

Fy katten!

En onsdag i mitten av mars. Det snöade i morse. Fast den här gången inga enorma mängder utan lite mer som puder. Så där lagom tunt så att isfläckarna döljs. Känner redan hur ont det kommer göra i lårbenen om jag ramlar på väg till garaget. Näe. Broddar på!

För övrigt har jag flera morgnar ångrat att vi skaffade katt. Den lilla fröken Martini är jättesöt, charmig och busig och bra för barnen. Och väldigt morgonpigg. Hon väcker mig så käckt 04.35 med ett fasligt jamande och skrapande med tassarna på mina ben. Sen springer hon före mig nerför trappan och vill ut.
Varför gick jag med på detta? Varför lär man sig aldrig att det till slut i alla fall är MAMMAN som fixar och trixar med djuren?
Vi har tränat förr om jag säger så.
Fiskar, hamster, kanin och vandrande pinnar. Vad gäller vandrande pinnen höll jag på att bli anmäld till djurskyddsföreningen. Pinnen behövde en pinne att klättra på.
"Plättlätt" tänkte jag och tog en pinne ur högen som Store Bror släpat hem. Som råkade vara en tallpinne med kåda på. Och den levande pinnen bar sig inte bättre åt än att h*n ju klibbade fast i kådadroppen och ja, dog en plågsam död för vi hade åkt på semester ett par dagar.
Och så fick mamman ljuga inför sina små barn och säga att pinnen hade flyttat till himlen och hade det bättre och det var begravning och ..... ja. Att man aldrig lär sig.
"Hörru morsan" tröstade barnen i morse.
"Martini är ju så ung. Hon håller nog bara på kanske två år till. Sen blir hon gammal och trött."
"DÅ får ni sova. Båda två"!
Så nu vet jag det! Sovmorgon. Om två år! Jippi!

Övning ger färdighet

Under hösten har jag haft kraft, mod och anledning att fundera över hur jag bäst försvarar mig/undviker energitjyvar. De finns av alla de slag och påverkar mig på olika sätt. En av de mest drastiska åtgärderna jag tog till var att anlita en jurist. Nu gjorde jag ju inte det för att grannen snor tvättiden, att andra grannen alltid kastar soporna i fel tunna o s v. Nej, det var lite mer komplicerat än så och hade inte med någon granne alls att göra. En närstående, skulle man kunna säga. Som inte heller förstår hyfs, sans och vett. Men som ändrade sig ganska snabbt på hyfs-punkten så att det nu är lugn och ro på den fronten. Peace, liksom. Tack, juristen!
Jag har också övat på att säga "nej", "jag återkommer när jag tänkt på saken" och "jag hör vad du säger men håller inte med dig."
"Va?" ropar nu någon,
"Sånt är ju plättlätt ju!"
Grattis i sådana fall. För mesproppar som mig är det stora kliv att ta. Att våga ta plats. Att våga lita på magkänslan. Att våga tro att jag är någon.
Därför, kära vänner, är jag stolt över mig själv i detta nu när jag kan berätta att jag har pratat med en "A-kassechef" med anledning av samtalet med Den Otrevliga Handläggaren. Och fått rätt. Att jag inte alls är ute i ogjort väder. Att jag gjort precis som jag ska och dessutom fått en ursäkt. Och en ny handläggare. Ögonaböj. Som hjälpte mig bumsbas så att jag redan har alla blanketter jag behöver ha i min mail-låda. Utan sura kommentarer.
"Sug på den" har jag lust att säga till D.O.H. Men jag är ju inte långsint. Inte långsint alls. Saken är härmed utagerad.
Dagen skall ägnas åt att fylla i blanketter. Och se till att andra fyller i det dom ska för min räkning.
Sedan ska jag undvika att läsa i media om de nya sjukförsäkringsreglerna, för tusan, blir ju orolig ju. Vilket inte är bra. Inte bra alls. Men, allt ordnar sig säkert så småningom. Så måste det bli!

Oväder

Alltså. Vissa dagar får man ju skärpa sig, kamma sig, byta kanal eller vadtusansomhelst. Vissa dagar känns bara lite tyngre än andra och då KAAAAAAN det hända att jag tappar humöret. Trist. Men sant. Jag jobbar på det. Just nu jobbar jag på humöret i nya soffan. Det känns lite bättre där. Alla andra har flytt fältet.
Älskade Sambon åkte i morse till sitt jobb i Stora Staden och återkommer som vanligt om fredagen. Har jag tur och han ork, står han i dörren en vardagskväll och då är det ingen vardagskväll i vanlig mening utan ren och skär lyx! Till och med falukorv med mos blir lyxmat då!
För det mesta är det alltså mina barn och jag. Och diskmaskin som ska tömmas och plockas i, mat ska planeras och handlas, lagas, ätas och plockas undan, utvecklingssamtal och föräldramöten, träningar och aktiviteter som det ska skjutsas och hämtas till, läxor, sopor, tvätt, städ och ja. Allt som hör livet till helt enkelt. Varken mer eller mindre än för någon annan.
Men ändå!
Ibland slår min barometer över på oväder snabbt som bara den och ni vet ju hur det är med orkan och tyfoner?! De slår ju bara till. Överraskande.
Nu har jag ju mitt mående överlag, den häringa depressionen som ska övervinnas så jag har inte lika lång stubin som förr, inte lika mycket reserver att ta till, batteriet tar slut fortare än kvickt. Visst hjälper de till här hemma! De små liven.
Men ibland kan en inte kastad soppåse som läckt i hallen, en outplockad diskmaskin, frukost-kvar-på-bordet-klockan-17.00, oupplockade, stinkande träningsväskor, en sovande tonåring i soffan och hungriga-ungar-som-vill-ha-mat-nu-precis-nu vara som tändvätska är för en majbrasa. Explosivt.
Så väldigt fort blev jag väldigt ensam här på nedervåningen när jag kom hem efter arbetsträningen idag.
Aj då!
Då kommer Store Bror smygande och försiktigt från hallen hörs:
"Mamma. Ta lite choklad."
Som om DET skulle hjälpa????
Men han tar skylten på kylskåpet bokstavligt.
Jag provar. Jag tar mig lite choklad.

Vilken dag som helst är mamman på bättre humör igen!

Svar på tal

Idag när jag läste DN (Dagens Nyheter) och kom till "Insidan" satte jag nästan kaffet i halsen. I svallvågorna efter energitjuven från i fredags, kom den här artikeln som ett brev på posten. Den handlar om att kunna stå upp för sig själv, signaturen "Anonym" vill "kunna ge svar på tal" och inte stå stum som en fisk, bara smälta samman, bli blank i hjärnan m m när någon sårar henne eller hon känner sig "överkörd".
Det är INTE jag som skrivit artikeln, men på sätt och vis skulle det kunna vara jag. För jag kan förstå preciiiiiiiiiis hur hon känner och reagerar. Det här jobbar jag med, är medveten om det och jag vill verkligen förstå mekanismerna bakom, kunna förändra mig och stå upp för mig själv. Inte så att jag kommer att slå andra människor på käften, det är inte meningen, (ha, även om lusten finns ibland och det kanske t o m skulle vara berättigat.... men nej) utan meningen är just SJÄLVKÄNSLAN, att den blir mer stabil eller helt enkelt bara finns där. Som grund. För att inte bli helt sänkt, rubbad ur livsrytmen så att det stör allt och .... ja, ni vet! Man vill ju helt enkelt kunna ge svar på tal. Om det står det bra i DN idag!