Timeout!

En lördag mitt i bästa sommaren. Migränen försvann, till nästa gång (man hoppas ju trots allt att den gången inte kommer...) ska jag enligt Markattans tips införskaffa Inderal. Alla tips mottages tacksamt och prövas förhoppningsfullt. Tja, kanske provar jag inte allt...........
Just idag försöker jag driva ledont from hell på flykten med grapefruktjuice enligt någon huskur som letats fram ur minnesbanken. Göres bäst liggandes i sängen. Jäkla skit om någon frågar mig. Kolsyrebenen är tillbaka, jag ser dem men känner dem inte. Armarna är tunga och man hyllar uppfinningen sugrör för morgonkaffet vill man ju inte missa. Jag hasade mig ner och ut på altanen för att inmundiga frukosten där. Solen värmde, humlorna surrade. Jag måste höra och känna det, det riktiga livet när jag hamnar i den här bubblan.
Just idag känns också till exempel de där motorcykelturerna, badutflykterna, cykla till jobbet-turerna som om de fanns i ett annat liv. Det där friska livet där jag ju vill vara hela tiden.
Ja. Jag försöker acceptera och inrätta mig. Det är svårt, det är det. Huvudet är med men inte kroppen. Är i alla fall glad för att det går längre och längre mellan gångerna jag däckar. Alltid något!

Plötsligt händer det, del MVXLL.

Migrän. Händer plötsligt. Länge sedan nu men jag vet ju hur det är. Skitmigränen finns alltid med vart jag än mig i världen vänder. Och då följer allt annat med, urbota tröttheten, ledvärken och jag bara måste lägga mig ned, bums bas.
Kanhända ser Hjärtat lite förvånad ut då hans darling helt plötsligt skiftar skepnad och på ett par timmar blir en trasa som får gå hem från jobbet, ligga i sängen och sova, inte orkar äta, knappt prata utan mest bara finns till.
Han kommer att få vänja sig. Tyvärr.
Precis som jag som fortfarande håller på att vänja mig vid de här "anfallen". Det är nu bara en gång sån jag är. Har ändå lyckats bra hela det här året med att hålla "syndromet" i schack men var jag klev över gränsen till min förmåga den här gången, har jag ingen aning om.
Kanske har varningssignalerna funnits där men försvunnit i förälskelsemolnet, längtan efter kidsen som är på semester, glädjen över alla fina dagar och utflykter?
Hur som haver.
Här ligger jag nu. Ligger trots allt ganska bra. Kids på ingång. Ett Hjärtat som bryr sig om. En katt som kommit hem efter att ha varit på vift ett par dygn och genom fönstret hör jag småkidsen leka på gården. Fina sommargardinerna svajar i sommarvind. Jag bidar helt enkelt min tid och kommer i alla fall orka hålla tummarna för Svenska damlandslaget i semifinalen mot Tyskland ikväll. Heja Sverige!

När det är bara bra!!!!!!

17 kilometers vandring igår gör att den här donnan känner sig lite stel idag. Men ändå förvånansvärt pigg. Tänker att för några år sedan hade en sån här vandring varit helt otänkbar, när kroppen strejkade och tanken då på att mina ben skulle bära mig längre än till brevlådan inte fanns. Så jag firade lite igår! 

Det var perfekt vandrarväder, bästa sällskapet och vansinnigt vackert! Genom hagar och skogar, över ängar och åkrar, i dikeskanter, under vägar, över vägar, nära vatten, i skogen, ut ur skogen....... som jag njöt! När man går så där hinner man prata en hel del. Ventilera, vrida och vända och verkligen prata. Likväl som det är oerhört skönt att bara gå tyst en stund och njuta av dofter, fågelsång och allt det fina. En del knutar jag hade med mig hjälpte Bästa Resursläraren mig att knyta upp och se andra utvägar så jag känner mig starkt laddad att ta itu med skolan för Store Bror på måndag. Igen. Den eviga följetongen.............. 

Efter vandringen stannade jag kvar hos Bästa Resursläraren och åt bakad potatis med skagenröra, hembakta chiabatta. Till efterrätt varma äppelklyftor med kanel och vaniljglass. En perfekt avslutning på en toppendag! 

När jag kom hem fanns Största Systern i soffan. Hemma från Amerikat! Hon förärade sin mamma med hudlotions från Victoria Secret, lemon och cocounut! Älskade doften! 

Sen kollade vi schlagern, åt godis, babblade och jag somnade i soffan. Vaknade och fick reda på att Danmark vann! Grattis!

Idag väntar avloppsrensning, trädgårdsfix och kaffebesök......... någon ska inspekteras av tonåringar och det passar väl bra över ett fat med bullar????? Bullar, baka er.........!

Mutor är gott!

Trött, trött och jättetrött. Det var inte det jag räknat med efter att ha varit ledig en vecka men jag vet ju aldrig när det här förbenade tröttheten slår till. Kommer nevver, evver, aldrig vänja mig vid att jag blir så här däckad ibland. För jag vill inte.
Igår knaprades det vitlök i ett vilt försök att hålla åtminstone förkylning stången. Efter det lilla tilltaget kommer radhuset garanterat vara vampyrfritt i evigheters tider för det var värst var stark den var, vitlöken jag fick tag i.........
Alldeles nyss kom så kidsen tillbaka till den ömma modern och det vankas potatis- och purjolökssoppa. En favvis i det här hushållet. Och så ska det smöras lite för Lilla Syster, man kan väl säga efter en liten meningsskiljaktighet.......... vi får se om den småländska ostkakan med sylt och grädde kan gjuta olja på vågorna.........

Ljus, och det blir ljusare

Benen bär så sakta igen. Konstaterar tillsammans med ännu en doktor som kollar hjärtat en gång till att det nog är så här att leva med Kroniskt Trötthetssyndrom. Att helt komma på hur länge batteriet räcker går nog inte, det blir helt enkelt urladdat med jämna mellanrum och så får man jag ta en paus. Ok. Då kör vi så! Nu vet jag att jag ändå är "frisk" så då försvinner ett orospöke. Seså! Schas och bort....... Man får ta hjälp av omvärlden och inse att man jag inte kan fixa allting själv. Även om jag tror det.
Har därför ordnat hjälp med att få upp lite julbelysning. Min egna belysningsgeneral försvann ju, då får man kalla in en ersättare. Grannen. Bra med goda grannar hörrni! En bjöd på kaffe igår, en ska fixa trasiga kontakter inomhus och en fixar lampor utomhus. Känner att det nog är bra om jag håller mig ifrån det elektriska. Man har ju planer på att bli äldre. Väldigt mycket äldre så vissa saker överlåter jag åt expertisen. Det blir bäst så.
Sen konstaterar jag att det yr snö i luften. En vinter på ingång! Hurra för det tycker jag! Snö! Och det blir ljusare. Ljusare behöver vi!

Snubbel och bubbel

Snubbeltråd. Vem i hela friden lägger ut snubbeltråd hela tiden????? Det borde vara i lag förbjudet. Man kommer i 100 knyck i godan ro mitt i vardagen och tycker man har koll på läget.
Icke sa den förbannade Nicke och dänger till en i skallen. Så ligger man där. Tillplattad. Squeesad.
Migrän. Stressreaktion. Ett hjärta som slår i 200 knyck och en doktor som lugnt och fint förklarar att det är inget farligt men väldigt obehagligt.  Japps. Himla obehagligt. Inte farligt heller att benen försvinner och liksom lever ett eget liv, jag ser dem, de känns som kolsyrebubbel men de bär mig inte. Dumt. De är saknade.
"Har du stressat" frågar vänlige doktoren och riktar en tänd undersökningslampa rakt i nyllet på mig. Får lite känsla av förhör och spionfilm och fnittret ligger på lur. Men jag hejdar mig. Det verkar säkert helt oseriöst och ligga på en brits och fnittra. Så gör man säkert inte så jag låter bli.
Om jag svarar "nej" på stressfrågan ljuger jag och ljuga ligger inte för mig. Men jag rör mig ju lugnt och sakta hela tiden men den inre stressen. Pah. Ja. Den finns där. Av förklarliga skäl.
"Jag är pressad av en hel hög med olika saker. Mycket går inte att göra något åt, bara att förhålla sig till".
"Men jag går sakta".
"Försenad stressreaktion" säger Doktorn när han hör om år 2012 fram tills nu.
"Du borde vara sjukskriven och ta det lugnt ett tag".
När jag då berättar att det kan jag inte för att jag är utförsäkrad och inte ingår i sjukförsäkringssystemet på ett tag blir HAN lite stressad.
Se där!
Det är banne mig inte så lätt att inte stressa.
Fast jag går sakta. Det gör jag. Idag går jag inte alls. Jag får helt enkelt ligga på min kammare och vänta på att benen bubblat färdigt och bär mig igen.
Jag kommer igen! Vilken dag som helst!
Under tiden ser jag på ........ Hem till gården!

Come on katten, det svänger ju!

Att det svänger i tants liv är inget nytt. Det är bara att hänga med! Jag gör det. Så gott jag kan. Idag har nya medicinen utvärderats till exempel. Levaxinet. Om det har hjälpt.
Hur ska man veta det? Egentligen?
Eftersom jag inte hade dåliga värden utan jag fick det utskrivet för att "det KAN hjälpa personer med din diagnos" är det lite svårt att svara på. Om man kan ta blodprov och få ett värde är det ju mätbart. Upp eller ner. Bra eller dåligt. Nu är det mer en känsla. Ett tyckande.
Fast jag tycker att jag har lite mer fart ändå. Att motorn går en anings, aning lite mer på varv. Nu ska här inte göras några burnout eller så, lugnt och stilla får nog vara tants melodi i alla fall. Att hinna lukta på blommor, se maskar på regnvåt asfalt och kolla in en snöstjärnas fina mönster, tja, jag gillar det och är bara sån. Det kan man inte medicinera bort. Men om det hjälper så att jag slipper somna i mjölkdisken på ICA, slipper känna som att jag går i tuggummi, inte ha sådan förfärlig värk i leder, "svid i skinnet" och orkar vara social då och då är jag jättenöjd och glad.
"OM det hjälper har det ännu inte gett full effekt" sa nya farbror Doktorn.
Se där ja!
Innan jag vet ordet av kanske det kommer ett och annat hoppsasteg minsann. Vilken dag som helst!

På G

Man kanske tror att den här bloggen är avsomnad? Nopes. Inte ägarinnan heller, inte en chans.

Efter sex år, två veckor och tre dagars sjukskrivning har jag börjat jobba heltid. Gick in på andra veckan idag. Lite körigt tycker jag och min kropp. Tar väl helt enkelt lite tid att vänja sig. De lediga onsdagarna är ett minne blott och de är saknade. Å andra sidan får jag ju umgås mycket mer med mina trevliga kollegor och missar inte onsdagsfrallorna på jobbet. 

Heltid. Är en hel massa tid. Om någon frågar mig. 

Fast jag är glad också såklart. Glad att jag återhämtat mig. Det fanns en tid på världen, ja, för sex år sedan, när jag bara låg i sängen och tanken på att gå upp, om så bara för ett toa-besök, kändes övermäktig. Mina vyer vidgades så småningom till mer och mer vakentid och jag har banne mig kämpat till mig varje timme. Att man kan bli så slut!? 

Nu vet ju jag att "mitt batteri" är skadat, det kan aldrig bli sådär fulladdat som det var en gång och jag måste vara försiktig och tänka mig för. Ransonera bland aktiviteter och åtaganden och planera in vila där jag kan. Jag har tagit upp yogan igen, går på sjukgymnastik á la Basal Kroppskännedom och med lite andra verktyg att ta till så ska det gå att leva ett normalt liv. Inte i hundrafemtio knyck. Lite mer i snigelfart verkar passa mig bättre. Då får det vara så. 

Mitt hjärta det bankar............

Har träffat en ny doktor (femtiotolfte i ordningen) som hade lite teorier kring det här med Trötthetssyndrom. För det första var han väl inläst på min journal, inte så vanligt men väldigt trevligt och förtroendeingivande.
Det betydde att jag inte behövde dra hela historien från början till slut för en främling ännu en gång utan vi kunde koncentrera oss på väsentligheter.
Som att jag är så förförligt trött. Alltid. Somnar trött. Vaknar trött. Är trött dessemellan men håller ändå igång det jag orkar. Jobbar. Ju. 75%. Förlustar mig. Absolut nödvändigt. Känns som jag för det mesta går i tuggummi. Segt men det går ju att ta sig framåt. Är i stort behov av återhämtning mellan aktiviteter. Tjohopp vad min soffa är skön............
Doktorn hummade och mumlade för sig själv och ja, då började jag allt att undra om det var så bra egentligen.
Men han funderade högt upplyste han mig om och efter ett tag delgav han mig sina olika förslag till att få lite mer fart på mitt batteri. OM det går. Det kanske är så här det är. Fulladdat. Bara jag som drömmer om "extra allt"????
I alla fall. Levaxin. Var förslaget. Levaxin får man när man har sköldkörtelproblem och gör att det blir mer ordning och reda på hormonbalansen. GROVT beskrivet.
Att min trötthet skulle bero på sköldkörtelproblem är såklart utrett och undanröjt som orsak, MEN, jag har läst att man kan ha symtom ändå. Och på en del människor hjälper i så fall Levaxin.
Ok.
Jag bestämde mig för att prova. Efter sju timmar fick jag hjärtklappning som inte var av denna världen.
"Går över" sa doktorn när jag ringde och var lite bekymrad.
Ok. Jag avvaktar. Under tiden vet jag att jag har ett hjärta. Bra att veta också eftersom jag i ett helt annat sammanhang nyligen kallades "hjärtlös" av någon som inte alls känner mig utan bara råkade höra ett par lösryckta ord ur en mening. Så. Hjärtlös är jag alltså inte. Det bankar på.
Sen.
Är det dags för min "fläskfilébehandling". En bindvävsmassagekur står för dörren och tja. Precis nu är det en ledsen "fläskfilé" där bak i ryggen. Ont som satan men tror även att det ska gå över med tiden.
Så länge ska jag ligga lågt med segelflygning, bungyjump, formel1rally, enduro och andra kraftsporter. Näe. Stilla promenader var rådet så hjärtat och "fläskfilén" får sitt. Bra! Vill ju inte att nya skorna ska alldeles stå och torka in på skohyllan. Stilla paddling var också helt ok!
Så här är det. Tre steg fram och två bak. Hela tiden. Men det fina i kråksången om jag har räknat rätt så kommer jag framåt ändå! Fiffigt!

Så det kan bli

Somligt skaver som tusan, somligt för en framåt. Sen kommer det skitdagar. Som denna. Bara att uthärda. Landet Depression har en tendens att vilja ha tillbaka sina besökare men jag är inte särskilt intresserad. Spjärnar emot liksom. Stora verktygslådan åker fram. Den här med acceptans, tålamod, förståelse och insikt. Och så lite djupandning på det. Känna kroppen liksom, "jag börjar och jag slutar".
Det är inte lätt att hitta där i Verktygslådan. Lite oordning råder kan jag säga. Hugger tag i nåt och det har funkat så pass fram till klockan fyra i alla fall. Bara resten kvar. I morgon är en annan dag.

Vintersaga /Ted Ström

"En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.


I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger "Den sista färden"
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind".

Målarjävel utslängd! Hurra för mig!

Man tackar för alla uppmuntrande kommentarer här på bloggen ang "målarjäveln"! Det värmer otroligt för det är ganska tungt och trist. Nu ska man ju inte älta runt och det kommer jag inte göra heller. Har på sätt och vis satt punkt eftersom alla hans grejer nu står utanför dörren.
Det som retar mig mest av allt är att jag blir så dålig av sånt här. Jag orkar inte den stress och press det ändå blir, det var precis därför vi anlitade en hantverkare............ I onsdags gick min lediga dag åt till återhämtning, lyckades inte riktigt och dagen idag har varit ännu en sängdag med migrän och ledvärk.
FÖRHOPPNNGSVIS kommer det att lätta nu när jag fattat ett beslut och gissa om jag kommer noga hädanefter vid anlitande av hantverkare!
Nu har jag ändå repat mig så pass så alldeles om en strax ska jag bege mig till en luciakonsert. Lilla Syster ska gå i luciatåg och mamman ska riva biljetter till evenemanget. En stund med ljus och skönsång gör nog susen för en trött mamma. Och ja. Näsduken är nedpackad. Tant har ju blivit så lättrörd med åren...............

Prisvärt

Allt har sitt pris. Så också trevliga helger. Två dagar i soffan/sängen/soffan/sängen till exempel. Trevliga helger har sällan prislappen på från början utan man får reda på det EFTERÅT. Man får rätta in sig. Och fullkomligt skita i "allt som behöver göras". Tänker att precis det som behöver göras är att ligga här, låta kroppen vila fast huvudet vill annat, kolla repriser på tv.n, till exempel Körslaget och konstatera att jag ser lite större ut i TV än i verkligheten så vilken tur att jag lever i verkligheten och inte i TV.n........... Sen kan man vara nöjd med att dagens promenad blir till brevlådan och tillbaka. Det går ju att sitta en stund på verandan och höra fåglarna, titta på soptraktorn som äntligen sopar gångvägar och gården fria från grus, oja sig över döda musen kattkräket har släpat upp på altanen, bli glad i hjärtat för det skymtar krokus i rabatten. Allt det hade jag minsann inte hunnit med att se och höra om jag farit runt som ett skållat troll!
Mellan sovpauserna tar jag tag i datorn och mailar bilder på brudbuketter till en blivande brud! Sånt blir man glad av!