Alltså. Vissa dagar får man ju skärpa sig, kamma sig, byta kanal eller vadtusansomhelst. Vissa dagar känns bara lite tyngre än andra och då KAAAAAAN det hända att jag tappar humöret. Trist. Men sant. Jag jobbar på det. Just nu jobbar jag på humöret i nya soffan. Det känns lite bättre där. Alla andra har flytt fältet.
Älskade Sambon åkte i morse till sitt jobb i Stora Staden och återkommer som vanligt om fredagen. Har jag tur och han ork, står han i dörren en vardagskväll och då är det ingen vardagskväll i vanlig mening utan ren och skär lyx! Till och med falukorv med mos blir lyxmat då!
För det mesta är det alltså mina barn och jag. Och diskmaskin som ska tömmas och plockas i, mat ska planeras och handlas, lagas, ätas och plockas undan, utvecklingssamtal och föräldramöten, träningar och aktiviteter som det ska skjutsas och hämtas till, läxor, sopor, tvätt, städ och ja. Allt som hör livet till helt enkelt. Varken mer eller mindre än för någon annan.
Men ändå!
Ibland slår min barometer över på oväder snabbt som bara den och ni vet ju hur det är med orkan och tyfoner?! De slår ju bara till. Överraskande.
Nu har jag ju mitt mående överlag, den häringa depressionen som ska övervinnas så jag har inte lika lång stubin som förr, inte lika mycket reserver att ta till, batteriet tar slut fortare än kvickt. Visst hjälper de till här hemma! De små liven.
Men ibland kan en inte kastad soppåse som läckt i hallen, en outplockad diskmaskin, frukost-kvar-på-bordet-klockan-17.00, oupplockade, stinkande träningsväskor, en sovande tonåring i soffan och hungriga-ungar-som-vill-ha-mat-nu-precis-nu vara som tändvätska är för en majbrasa. Explosivt.
Så väldigt fort blev jag väldigt ensam här på nedervåningen när jag kom hem efter arbetsträningen idag.
Aj då!
Då kommer Store Bror smygande och försiktigt från hallen hörs:
"Mamma. Ta lite choklad."
Som om DET skulle hjälpa????
Men han tar skylten på kylskåpet bokstavligt.
Jag provar. Jag tar mig lite choklad.

Vilken dag som helst är mamman på bättre humör igen!