Batteriladdning

Grått, regn och blåst. Typiskt novemberväder. Men vad gör väl det?
Älsklingen och jag har rymt hemifrån. I fredags packade vi ihop oss och styrde kosan mot ön och här har vi eldat i spisen, ätit och druckit gott, hunnit med att läsa tidningen och gått långa promenader och bara vara.
Idag stundar hemresan, det är väldigt vad en helg går fort!

Egen coach!

Torsdagar flyter på skapligt. Absolut. Onsdagarnas målarkurs brukar ha den inverkan. Det är bra. Jag hickar nästan inte ens till när ett brev från Försäkringskassan dimper ned. De skriver så mycket....

......1 januari ..... bla.....bla bla...... till Arbetsförmedlingen. ......bla .... bla bla......bla bla bla..... Introduktionsprogram .... blabla..... obligatoriskt ....... blablablabla ....... A-kassan ....bla... tjänstledigt.... sjukskriv........... blablablabla.....ännu inte i skick för .....blabla..... ingen ersättning ....blablablabla.........
Jorå. Saker löser sig med tiden.
Lite nervös blev jag egentligen bara när jag kom till stycket om vad som händer när jag skrivs in på Arbetsförmedlingen. Jag kommer att tilldelas en .... coach!
Vill jag verkligen ha det?
Om någon där på Arbetsförmedlingen bara lovar och svär att jag inte hamnar i klorna på coacherna Svindlar-Sture eller Kvacksalve-Berit som figurerat i tidningarna den senaste tiden så.... ok då.
THANK GOD att det är fredag i morgon! Då får jag pussa på älsklingen igen. Om HAN kör med handpåläggning tänker jag inte protestera. DET är då ett som är säkert!

Onsdag

Det vankas målarkurs ikväll. En höjdpunkt i veckan. MIN kväll. Inga föräldramöten, skjutsningar, träningar, matsäcksförberedelser i världen kan få mig att ändra på det. Nope. Onsdagskvällar är huggna i sten.
M.Å.L.A.R.K.U.R.S!
Ungarna har lärt sig. Det händer att frågan liksom blir hängande i luften:
"Mamma, på ons..... javisstja!"
"Ja. Vad är det på onsdag?"
"Det var inget. Jag fixar själv."
Så där ja. Lång och trogen envishet och så blev onsdagskvällarna mina! Lovely! Och så är det bara två dagar kvar till fredag. Bra dagar, de här onsdagarna!

Oväder

Alltså. Vissa dagar får man ju skärpa sig, kamma sig, byta kanal eller vadtusansomhelst. Vissa dagar känns bara lite tyngre än andra och då KAAAAAAN det hända att jag tappar humöret. Trist. Men sant. Jag jobbar på det. Just nu jobbar jag på humöret i nya soffan. Det känns lite bättre där. Alla andra har flytt fältet.
Älskade Sambon åkte i morse till sitt jobb i Stora Staden och återkommer som vanligt om fredagen. Har jag tur och han ork, står han i dörren en vardagskväll och då är det ingen vardagskväll i vanlig mening utan ren och skär lyx! Till och med falukorv med mos blir lyxmat då!
För det mesta är det alltså mina barn och jag. Och diskmaskin som ska tömmas och plockas i, mat ska planeras och handlas, lagas, ätas och plockas undan, utvecklingssamtal och föräldramöten, träningar och aktiviteter som det ska skjutsas och hämtas till, läxor, sopor, tvätt, städ och ja. Allt som hör livet till helt enkelt. Varken mer eller mindre än för någon annan.
Men ändå!
Ibland slår min barometer över på oväder snabbt som bara den och ni vet ju hur det är med orkan och tyfoner?! De slår ju bara till. Överraskande.
Nu har jag ju mitt mående överlag, den häringa depressionen som ska övervinnas så jag har inte lika lång stubin som förr, inte lika mycket reserver att ta till, batteriet tar slut fortare än kvickt. Visst hjälper de till här hemma! De små liven.
Men ibland kan en inte kastad soppåse som läckt i hallen, en outplockad diskmaskin, frukost-kvar-på-bordet-klockan-17.00, oupplockade, stinkande träningsväskor, en sovande tonåring i soffan och hungriga-ungar-som-vill-ha-mat-nu-precis-nu vara som tändvätska är för en majbrasa. Explosivt.
Så väldigt fort blev jag väldigt ensam här på nedervåningen när jag kom hem efter arbetsträningen idag.
Aj då!
Då kommer Store Bror smygande och försiktigt från hallen hörs:
"Mamma. Ta lite choklad."
Som om DET skulle hjälpa????
Men han tar skylten på kylskåpet bokstavligt.
Jag provar. Jag tar mig lite choklad.

Vilken dag som helst är mamman på bättre humör igen!

Premiär!

Tidelidam! Tidelapom! Tideladejamdej.... !
SOM jag/vi har längtat! SOM jag/vi har slipat, spacklat, limmat, tapetserat, målat, fejat, grejat och längtat. Och igår! Tadam! Kom soffan! Nu är det nästan klart. Förutom tak- och golvlister och dörrfoder som vilket år som helst är på plats. Och så lite fix och trix med tavlor och böcker, sånt där roligt! Nu kan vi vara i vardagsrummet igen och det är SÅ skönt! Igår kväll invigdes soffan och det var Älskade Sambon, jag, Stora Syster och Pojkvännen, Lilla Syster och Store Bror samt en katt som slog oss ner och njöt av att få plats. Filmen glömde vi nästan bort, det var så roligt att sitta där i allt det nya och bara njuta och prata.
Idag har vi varit i Norrköping och hejat på Store Brors handbollslag. Alla hejarop, klappade händer och peppningar gav resultat. De vann! Med sju bollar. I pausen pussades Älskade Sambon och jag på läktaren lite så där i smyg. Man får ju passa på! En ny jobbvecka väntar och då är det telefonkontakt igen som gäller.
Nu är vi hemma igen och jag sitter uppkrupen med datorn i soffan. Jag har konstaterat att min röda tråd här hemma är grå, att svart visst är en färg, skönaste fåtöljen hittade jag på en begagnat-affär och att det är mycket jobb med att renovera. Jobbigt men kul. Idag gillar jag läget!

Här började vi! Bullrigt, bökigt, stökigt, mysigt och trångt.

Så här blev det!


Från soffan såg rummet ut så här......

....och idag från soffan ser jag det här.


Som vid de flesta invigningar och premiärer
vankades det skumpa framåt kvällen,
och ja, så förhoppningsfullt hade det inhandlats
fyra triss som inte gav något.
Men det gör inget, vi har vunnit ändå. Vårt fina rum!

Ansiktslyftning

Det har väl hänt att jag funderat på det. Ansiktslyftning. Till exempel en dag som denna som är dagen efter ett migränanfall och det känns som skinnet sitter väldigt löst på ansiktsbenen. Allt har liksom flyttat ned ett par våningar. Trist. Å andra sidan brukar det rätta till sig när jag vilat lite mer, tagit en promenad och tänkt minst 100 glada tankar igen. Så, det där med ansiktslyftning är mest en tanke.
Jag fixar dörrar istället. Billigare och smärtfritt.
Vardagsrummets renovering går in i sista fasen och det börjar bli dags för lite finlir. Det där som jag tycker är så kul.
I veckan var det som sagt dörrens tur.

Dörren till badrummet såg från början ut så här. 80-tals brun och trist.

Så jag målade den grå och trist i stället.

Sedan använde jag wall-stickers och dörren blev alldeles speciell och fin.
Nu fattas bara dörrfoder. De kommer dit vilket år som helst! Ska bara måla dem först.......

Oplanerad planering

Planering och system. Allt kan ju såklart skötas med hjälp av detta. Jag är lite av den oplanerade sorten men försöker hela tiden lära mig att planera och hålla koll. Det är inte så lyckat, alltid. Men jag försöker!
Alldeles nyss till exempel, så kom det ett mail med en påminnelse om att Store Bror ska spela handboll i Norrköping på söndag eftermiddag.
"Vvvvvvaaaaaaaa?"
"Jamen, det var ju inte förrän i typ, mitten av november eller så?"
Ja. Ungefär nu. Denna helg. Helgen EFTER denna, när det verkligen är mitt i november, då ska andra matcher spelas.
Jaha.
Nollkollhandboll har jag och funderar nu på hur jag ska locka med Älskade Sambon till Norrköping på söndag. Det är trist att köra så långt själv och Store Bror vill så klart att da familia är med och hejar. Jag är ju också lite rädd om tiden med älsklingen eftersom vi mest ses på helgerna. Men, Norrköping it is.
IKEA ligger väl på vägen? Romantiskt? Knappast!
Drömmen om en låååååång, skön söndag i nya soffan som ska hämtas på lördag får planeras om till en annan lämplig söndag.

En "planeringstavla", inte helt lyckat.
Någonstans här sitter handbollslappen......inte...



.....eller här kanske? Ingen uppskriven match i almanackan i alla fall....
När jag lagt till fotot såg jag ju att jag glömt byta till november.
Det har jag gjort nu!

En karamell

Vissa karameller ska avnjutas länge! Nu har jag hållt på en ett tag. Jag har fått en Award. Christina har sänt en till mig med dessa ord:

""Hej Cina, jag sä'nder dig en Award för jag
tycker du är en fantastisk kvinna.
Och du har en sådan humor! Kram christina""

Olika Awards vandrar runt i bloggvärlden och jag blev glad när en av dem "ramlade" in hos mig. TACK Christina! Till denna hör att berätta sju saker om sig själv och sen att lämna den vidare till sju andra bloggare.
Christinas Ahls blogg hittade jag till i våras. Hon, liksom jag, är sjukskriven och försöker hitta en väg tillbaka från utbrändhet och depression. Jag vill också nämna att hon tar väldigt fina bilder!
10 olika saker om mig själv har jag redan berättat/avslöjat. Ok. Här kommer sju till, jag väljer att ha lite julanknytning:

1. Jag gillar att få paket. Jag röstade således "NEJ" när förslaget att endast köpa julklappar till barnen blev aktuellt för en sisådär 20 år sedan. Jag blev väldigt nedröstad kan jag säga. Sedan ett par år tillbaka är dock ordningen återställd.

2. Sedan 24 december 2008 är jag rökfri.

3. Min passion i livet är pepparkakor och jag kan inte låta bli att göra ett pepparkakshus med ungarna till varje jul. Har försökt att låta bli men det går inte.

4. När barnen är med mig på julafton går vi till kyrkan vid lunchtid för att se på när julkrubban plockas fram och vi sjunger julsånger. Lite tråkigt och lite mysigt tycker ungarna men minns förra julafton då vi ringde polisen på vägen och tipsade om en rattfyllerist som for fram som en galning genom stan. Minnesvärt, hela utflykten.

5. Jag hänger alltid upp en mistel till jul. Det är trevligt och i villervallan med alla barn, paket, katter och allmän röra kan jag alltid hitta Älskade Sambon ståendes under den, redo för att pussas när jag går förbi. Vi gillar nämligen att pussa på varandra fast det gått sju år sedan vi träffades.

6. I mitt "förra", mycket kontrollerande och kravfyllda liv, var julförberedelserna nästan klara så här i början av november. Trodde jag. Sedan byggde jag på hela tiden med nya krav och smällde nästan av när "juldagsmorgonen glimmade" och jag glömt att lägga på julduken. Vilket nästan aldrig inträffade, att jag glömde alltså, men det hände väl att någon av ungarna spillde något eller kräktes julgröt på nya duken och då kunde jag börja gråta. Eller när Store Bror smällde huvudet i ett skåp på julaftonsmorgonen så blodet sprutade och min första tanke var "jag kommer aaaaaaldrig att hinna få julmaten klar innan Kalle Anka" så jag helt sonika tejpade ihop ungen med klippta plåsterbitar. Ja, ja. Det funkade ju men, kära vänner, är tecken på total stress och att haveriet är nära. Där har jag lovat mig själv att aldrig hamna igen! (var vänlig påminn mig om några veckor när jag skriver desperat om silveränglar, julgirlanger och broderade ostgördlar.....).

7. Mitt sjunde avslöjande med jultema är att jag faktiskt gillar och längtar till julen trots alla "krav" och "måsten" som redan nu slungas emot mig bara jag sticker näbben utanför dörren. Det gäller att stå emot och plocka just DE russinen ur lussebullen som man gillar allra bäst. Att dricka glögg till exempel! Att inse att köpta pepparkakor duger! Med mögelost på är det bästa lyxfikat!

Så, mina kära vänner förvaltade jag denna Award. Jag kan inte välja ut sju av er, det bara går inte. Av sånt får jag ont i magen. Men om jag gör om det lite, till en utmaning? Julanknytningsavslöjandeutmaning? Jag skakar om lite, lyfter mina händer och sviiiiisch..... ut i cyperspace ......

Ratta rätt

Handledarutbildningen igår gick bra. Jag fick ett intyg på att jag får vara handledare åt Stora Syster så nu är det "bara" att skicka in alla papper till Länstyrelsen, betala, vänta och se glad ut. Ni ska inte tro att gamla gröna "ÖVNINGSKÖRNING"-skylten duger längre. Ånej. Förvisso är skylten fortfarande grön men nu ska det stå "ÖVNINGSKÖR". Något annat duger inte. Suck och stön. Nu blir det väl inte ekonomisk kris och katastrof just för ny-skylt-utlägget men jag fattar inte skillnaden. Någon språkpolis som varit i farten?
Det var väldigt lite handledarmammor där på kursen och en handledarpappa fnös åt mina frågor. Då tittade Stora Syster på mig med svarta ögon och jag fattade precis. Hon menade:
"HAKA INTE UPP DIG PÅ DEN DÄR GUBBEN!"
Så då gjorde jag inte det.
Men jag lovar att djupt i mitt kvinnohjärta väcktes en lust att sparka den oförskämde på smalbenet. Sedan berättade den oförskämde att han haft körkort i 41 år och då fattade jag precis. Han tyckte säkert att med de åren hade han monopol på att vara bra på att köra bil och att "kärringar verkligen kör som kärringar".
Jag hann i alla fall före honom ut från parkeringen!
När jag kom hem läste jag lite i den handledarbok vi fick. På första sidan stod som en liten påminnelse:
"Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör!
Om Stora Syster lagt märke till min privata lilla tävling där på parkeringsplatsen?
Hon har inte sagt något. Ännu. Jag tror jag låter saken bero......

Körkort i sikte!

En ny vecka skall planeras. Stora Syster och mamman ska gå på handledarutbildning så att Stora Syster ska kunna övningsköra. MED sin mamma. Jag har mina aningar att mitt mamma-tålamo(r)d kommer att prövas till det yttersta. Återigen. En mammas lott liksom. Att prövas. Om man håller och står kvar. Och det gör man ju.
Igår, vid middagen, diskuterade vi detta. Körskolan, teori, övningstillfällen, dragläge, hur-var-det-när-Största-Systern-tog-körkortet, intensivutbildning eller inte och en hel del andra saker kring detta ämne.
"Hur svårt kan det va´?" tyckte Lilla Syster till slut.
Precis. Hur svårt kan det vara? Vi får se. Första steget tas ikväll.