Framåt går det!

Ett roligt moment i mitt jobb är att jag då och då får utbilda användare i ett patientjournalsystem.
Sant. Det är himla skoj. Tänk att då och då få leva ut sin gamla lärardröm och sen gå tillbaka till telefonsupporten. Gott och Blandat liksom.
Mindre roligt moment är när man missuppfattat "chiefen" och tror att man ska vara hjälplärare och bisittare när det handlar om lite trixiga mojänger i systemet och det visar sig att jag i själva verket ÄR huvudläraren och det är sisådär sex- sju år sedan just DE systemspakarna rattades.
"Jag går hem" tänkte jag först.
Men så satt ju de trevliga eleverna där och riskerade att bli utbildningslösa och så kunde vi ju inte ha det. Bara att kavla upp ärmarna, rassla omkring i minnesbanken och klara strupen. Mycket är vunnet om man bara behåller styrkan och är stadig på rösten, (en helt egen ihoptrimmad teori) så att inte deltagarna så mycket som anar att läraren just blev huvudstupa inkastad från vänster i något som känns som djupt vatten.
Hur det gick?
Det är fantastiskt hur mycket man har glömt att man har glömt som går att skaka fram så där hastigt om man bara tar det lugnt och metodiskt.
Just lugnt och metodiskt är väl kanske inte precis min bästa gren, men det gick.
Och det jag inte kunde svara på, skrev jag upp och tog reda på under lunchen. (lite kort lunch idag kanske......). Sen. När lektionerna var slut, eleverna hade gått och tant satte sig i soffan i personalrummet. Då.Gick.Luften.Ur.Men.Nöjd.Och.Glad.Var.Jag.
I morgon tar jag ytterligare ett kliv på komma-tillbaka-till-livet-vägen då jag börjar jobba 75%. Lite pirrigt faktiskt. Men ni har väl inte glömt att jag fick igenom min överklagan till Försäkringskassan? Jag får behålla mina lediga onsdagar. Lite andningspaus så där mitt i veckan.Sitter finfint!

I städtagen. Fast medtagen.

Fy satan vilken vecka! Bra och mindre bra händelser i en salig röra. Och så har jag varit hos "tuttografen". Mammografi minsann.
Man blir ju rent av lite orolig när man ser sina "brön" plattas ut så till den milda grad mellan två plastskivor. Hur är det möjligt????? Sen tackar man högre makter för att de återgår till sin ursprungliga form immediately och hastar vidare i världen. 
Just idag är jag lite loj och befinner mig i nån sorts "har-sagt-ifrån-till-energitjuvar-chock". Jo men det går ju. Att rensa i sin bekantskapskrets är lika viktigt som att städa i underklädeslådan. Om man frågar mig. Man gör det sällan men upptäcker ju då att somligt har man växt ur, växt ifrån och visst passar inte alls. Hur tänkte man liksom??? Då får man lov att rensa. Det man har i underklädeslådan och i sin bekantskapskrets ska sitta som en smäck. Annars får det vara.
Enkelt?
Ja. Om man väl känner att det bara skaver, sitter illa och gör ont. Då är det enkelt. För att inte tala om befriande!
Jag är, jag vill, jag kan!

Sportlov it is.

Idag är det "brytalårbenetväder". Dagar av snöblandat regn och på det kallgrader har gjort världen glashal. Förra veckan närdes en tanke och förhoppning om sportlov med snö, sol och finfina skidspår. Eller en kaffestund på altanen i nämnda solsken. Pulkarace?? Vi hade några sådana dagar då. När det var så där vackert och vinterlikt.
Men nej. Så skulle vi inte ha det.
Vi skulle ha det grått, trist och förbannat halt.
Och så sportlov på det. Lediga tonåringar. S.A.Y.N.O.M.O.R.E.
Kan hända de kan blidka modershjärtat genom att baka en sockerkaka?
Fixa middag efter veckans matsedel?
Eller helt enkelt går upp innan det blir mörkt??????
Varför är det inte lika roligt att besöka biblioteket, museet, teatern eller skridskobanan tillsammans när man är 14 och 16 som när de var 7 och 9?
Varför dissas alla mammans förslag till aktiviteter det här sportlovet?
"För att du alltid ska vara så kulturell"!!!! blev svaret.
"Kulturell"?
"Är det så hemskt att få uppleva lite motvikt till alla dokusåpor, dataspel, reklamjinglar, shoppingturer och gu´vet vad"????
"JA". (unisont. NU är de sams minsann....)
"Jättehemskt". (himlars vad överens de är är...nu då.....)
Jaha.
Men när jag sen får en av dom att läsa lite i boken om Selma Lagerlöf inför ett stundande prov, en annan att vara medhjälpare i en handbollsturnering och belöningen blir att vi bakar selmlor, och jag tvingade uppmuntrade de små liven att googla om varför vi äter semlor, ja, då blev det lite kulturgärning av bara farten. So to speak.
När så Lilla Syster tar bussen till stan för att fixa nya akrylnaglar får jag ju nöja mig med att omväxling förnöjer. Baka och läsa har sin tid. Fejknaglar och dataspel sin.

Tisdag

Jobbar som en liten gnu. Lär mig massor av nya saker varje dag. Så där mycket så det inte riktigt får plats i skallen. Får fråga om. Om och om igen. Beundrar mina arbetskamrater, främst rumskamraterna, som med OÄNDLIGT mycket tålamod förklarar och visar. Förklarar och visar igen.
Om jag inte skriver anteckningar? Noteringar? Har instruktionsbok????
Så klart jag har. Men en "teflonhjärna" tar inte hänsyn till dylika redskap. De glöms bort i hast.
Sen.
Har jag förklarat läget för dem. Ja. För allihop. Att systemet då och nu går ned på sparlåga, skärmsläckaren går på och då måste jag pausa. För det finns ingen "turboknapp" längre. Den är bortkopplad. Att själva arbetsminnet på tant har nedgraderats och att det nog inte går att göra så mycket åt. Bara att gilla läget och acceptera situationen.
Nu jobbar jag med tekniker och systemförvaltare så de förstår mina liknelser precis. Passar finfint! "Error" är ett annat känt begrepp så, förståelse finns. Det är en av stöttepelarna på väg tillbaka till arbetslivet, förståelse och att bli accepterad precis som man är. Som det skulle vara för alla överallt men tyvärr ser det ju inte ut så.
Ibland blir jag dock lite uppgiven när jag kommer hem. När jag blir så där trött så jag kan somna ståendes. Eller bara måste lägga mig ned. NU. Bums bas liksom. Då är det lite skönt att vara hemma när de anfallen kommer. Liiiiite jobbigt på ICA, att behöva lägga sig ned mellan ägg- och mjölkdisken. Men måste man så måste man. Nöden har ingen lag. Och alltid (o)roar man nån.

Måndag

Stora Syster ringde och väckte sin mamma i morse. Sen kväll där = morgon här. Mamman, som är lite labil i humöret för tillfället var ju yrvaken och det tog bara en yttepyttestund innan krokodiltårarna började trilla. Igen.
Så fick Stora Syster trösta sin mamma på nytt vilket hon förvisso är himla bra på, man kanske kan säga att hon lärt sig. Av sin mamma? Men man vill ju inte vara så där ledsen inför sina barn. Helst. Men nu är jag det då och då av olika skäl och anledningar och det är bara att handla mer näsdukar, utöka skypetiden och sova med Amerikabiljetten under kudden. Under kudden får också beslutet från FK hänga med. Det där som säger att jag får jobba 75% fördelat som jag önskat, med en ledig dag mitt i veckan för att orka från måndag äääääääääääääääääääääääända till fredag. Bra överklagat av mig. Ja. Se där!
En hel drös med braiga saker. På en måndag. Bra start här!

Söndagsfunderingar

Dagarna rullar på. Här har man bland annat hunnit sjunga och hurra för Store Bror som fyllt 16 år. Kära nån. Vad tiden går fort!
Från en liten pluttpojke till en låååååååång ung man. Hur gick det till?!
Ja. Sen det vanliga liksom. Fast inget är som vanligt i radhuset ändå. Inte varje år man bokar resa så där långt. Suger på den karamellen vareviga stund och mailen går varma till Stora Syster där borta.
"Vart ska vi bo"?
"Hur ska vi komma från A till B och sen tillbaka till A"????
Ja. Lite världsliga ting som vi har tid att lösa. Kan tänka mig att sova ståendes på Venice Beach om det krävs. På ett ben. Fast det tänker inte tonåringarna göra. Har jag hört. 
Kanske är det den bokningen som gör att jag går och trallar och nynnar när jag söndagspysslar i radhuset?! Men vänta nu. Vad är det för låt jag har i huvudet då?
Den här minsann:



Antingen gillar man Ranelid eller så avskyr man honom. Alltså. Jag är lite blandad. Tror jag beskriver det mest med "skräckblandad förtjusning". Ja. Så är det.
Fast nog kunde han varit lite mer engagerad i Sara Li? Fast där gick väl gränsen för Herr Ranelid. Görandet för sin egen skull kom visst först. Just ja. Det är ju därför jag var så tveksam. Men låten sitter där den sitter. Suck.

Att vidga sina vyer

Idag har jag bokat en resa. Inte vilken resa som helst utan DEN DÄR resan. Är rent av lite skakis av bara vetskapen om vad som komma skall. Att jag gjort det. Bestämt mig. Och bokat. Hit:

Santa Monica i Kalifornien. Har lånat bilden av Stora Syster.

Och hit:

Golden Gate-bron i San Fransisco.

I sommar är det mamman som tar Lilla Syster och Store Bror i handen och sätter sig på ett plan för att flyga till Los Angeles och San Fransisco. Där sammanstrålar vi med Stora och Största Systern och roar oss. Antagligen får barnen hålla reda på sin mamma som blir alldeles yr av bara tanken att resa så långt och vars lokalsinne aldrig har utvecklats så särskilt väl men det ska nog gå finfint.
En 25-årsdag, en 15-årsdag och ja, en femtioårsdag ska firas. Morfar i himlen skulle fyllt 75 och han får vara med han med i våra hjärtan. Tror att jag hittat bästa stället för det!

Fredagsmys

Efter att ha ägnat en hel fredag åt utbildning, har varit elev minsann, så känns det ganska skönt att åka bilen från jobbet med hög musik och trallallala högt som tusan lite granna. Behövde rensa systemet en smula.

Ett nytt operationsplaneringssystem ska förvaltas så småningom och eftersom den här tanten jobbar i en Helpdesk så är det ju bäst att lära sig hur grejer ska rattas och skötas. Är tämligen glad över att jag endast är med och håller systemet igång, knappa in fakta och dessutom söva och operera patienter får andra sköta. Tror det är bäst för alla.......

Man ska ju göra det man är bra på. Enkel filosofi.

Om jag är bra på att överklaga försäkringsbolagsbeslut återstår att se. Ni kanske minns att en mobiltelefon blev stulen? Ur ett låst omklädningsrum? För att komma in till omklädningsrummet behöver man en kod till själva byggnaden. Nåväl. För sagda telefon finns en jävligt svindyr försäkring tecknad. Man kan väl säga att tant blev lite övertalad av en försäljare för ett år sedan och ja, försäkring it is.

Polisanmälan och anmälan till försäkringsbolaget. Som säger "Nej". "Enkel stöld" omfattas inte av försäkringen. Se där ja! Hur man får det att ryka ur öronen på en luttrad mamma. 

Man har varit med om det förr. Försäkring hit och garantier dit. När det gäller är det ett jäkla tramsande och jobb att få ut något. 

Men nu ska man ju inte haka upp sig på saker och ting.......... spark, spark, utan tar helt enkelt ett djupt andetag, tänker att överklagan får vänta tills i morgon. Nu är det fredagsmys............................

Snö, snö, snö och så lite mera ..........snö.

Så kom då vintern tillslut. I mitten på februari. Kunde vi varit utan. Snö, snö och ännu mera snö. Nu fick jag så jag teg, jag som tjatat så. Sen. När så plogbilen plogat in lilla Cinabilen så till den milda grad och jag inte hittar snöspaden. Nä. Då är det inte kul. Får väl köpa mig en större bil. En röd. Så den syns eller nåt. Eller så håller vi tummarna nu att det töar bort och blir vår snart. Jättefort. Tack!

Ommöblering pågår

Jamen alltså. Ibland tröttnar man ju. Jag får ommöbleringsryck i radhuset med jämna mellanrum. Eller jämna och jämna. Spontanryck är nog det rätta namnet. Helt plötsligt står fåtöljen fel, sängen i fel väderstreck och bokhyllorna MÅSTE byta plats. Det är bara som det är. Familjen har vant sig. Rätt som det krockar de med någon möbel som plötsligt fått ny plats.
"Varför står den här" kan de häpet fråga.
"För att jag tyckte att den passade där" säger jag då och känner mig verkligen som överste hövding i radhuset.
Nu har det här rycket även spridit sig till bloggen. Jag har möblat om. Kanske är det vårrycket som närmar sig? Ut med det gamla? Eller var det till nyår???
Nåväl. Omväxling förnöjer. Hoppas ni har en finfin tisdag!