Hemma igen. Med en bra bok i bagaget och ett långt blogginlägg.

Nu är jag hemma igen efter en fantastisk litteraturkryssning med trevligt sällskap, god mat och många fina intryck av olika författare. Hela fredagen lyssnade vi på Barbro Lindgren, Lars Lerin, Kristina Sandberg, Ebba Bratt Wickström, Fredrik Lindström, Peter Kihlgård..........
Hur bra som helst!
Störst intryck gjorde ändå Jan-Olov Madeleine Ågren som läste ur boken "Inte en främling". Plötsligt satt hen bara på scenen och jag förstod direkt att den långa kvinna jag sett skymta bakifrån på fredagskvällen var just Jan-Olov Madeleine.
Orden som lästes gick rakt in i mig och det jag en tid tyckt varit jobbigt, att brottas med olika känslor inför olikheter av olika slag, hittade plötsligt sina platser igen och jag blev lugn. (därmed inte sagt att allting hädanefter kommer att vara enkelt igen....).

" .... Alla människor är främlingar för varandra från början. Det krävs ansträngning för att förvandla främlingen till en bekant, en vän, en älskad. Oavsett de inblandades likheter eller olikheter vad gäller kön, etnicitet, religion, utseende, intressen, hudfärg, ålder, sexualitet, funktionalitet etc. Att vara fientligt inställd till människor en inte känner bara därför verkar onekligen lite fånigt"

Vi diskuterar ofta hemma. I vår närhet frodas sympatier för SD, vi bor i ett stad och område med många invandrare och flyktingar, utanför vårt ICA sitter tiggare och bekanta fäller då och då nedlåtande kommenterar angående olikheter av olika slag vilket betyder att de pratar illa om våra vänner, någon släkting eller om någon av oss.
Så. Det diskuteras i radhuset och ibland är det högljudda diskussioner. Man får vända och vrida på alla sorters tankar, grunderna för tolerans och medmänsklighet finns så jag är inte orolig för ungdomarna i min närhet. Men de ska möta övriga världen. En alltmer intolerant, inskränkt och främlingsfientlig verklighet så jag gör vad jag kan för att rusta både dem och mig för detta. På den här kryssningen hittade jag ännu ett verktyg för detta. Boken "Inte en främling" sammanställd av stifelsen "Teskedsorden", där 41 kända och okända svenskar berättar om sina erfarenheter av utanförskap.
Jag köpte boken och Jan-Olov Madeleine Ågren tillägnade den till mina ungdomar. Jag blev glad när de blev glada över den. Precis just nu ligger den på soffbordet. Allt annat har de städat undan efter gårdagskvällens fredagsmys men boken ligger kvar.

Alla kan inte göra allt men alla kan göra någonting. Stort eller litet. Allt räknas.

Hen läste så tiden stod stilla!

I can´t help falling in love with you!

Här är min finaste mugg! Finare än alla serviser och finkoppar som finns. En mugg som Lilla Syster har dekorerat med hjärtan, alla kidsens namn och "Mammas"!
Den har några år på nacken men är min favvomugg alla kategorier. Diskas för hand, only by me!
En kväll som den här, återigen en krypa-upp-i-soffhörnet-kväll är det en temugg. Med vaniljte. Av den bästa sort. Tid för njutning helt enkelt.

Snyggväntan

Praktikplatsen till Store Broren krånglar. Det är något pappersarbete som inte är klart i tid och starten är därför uppskjuten. Två veckor!
Två veckor är oceaner med tid och risken för att en upphittad entusiasm därför hinner svalna är uppenbar.
Jag tar mig för pannan som så många gånger förr, ja, jag är aningens plattpannad vid det härlaget, men inte förvånad. SÅ KLART det är något jäkla papperskrångel som ska sätta käppar i hjulet, why not???? När ungen äntligen är med på noterna så…….
Jag skulle antagligen fallit avsvimmad ned och slagit i huvudet om det funkat klockrent från början och det vill man ju helst undvika så vi tar det vanliga vägen. Mödosamt. Men ändå framåt, väl????
Jag tröstar mig bäst jag kan. (Jo. Jag tröstar och peppar Store Bror också, tro inget annat). Med ett par nya skor par example. Till mig alltså. Julklapp från Hjärtat. (förresten har ungen pinfärska Adidas på fötterna så det är nytt där med…….)
Oh dear.
Ytliga ting.
Jag vet.
Men inte helt oviktigt.
Om man nu ska gå runt och vänta på att den där förbenade praktiken ska komma i gång så kan man ju åtminstone vara snygg om fötterna!

Uti skogen ska vi .......

....... inte gå. Bara till bilen, köra 10 minuter och sen gå från parkeringen till jobbet. Denna procedur krävfa idag gummistövlar. Vilken tur att en av tjejorna har "glömt" sina nya stövlar här. Så kan jag låna dem. Eftersom MINA stövlar tydligen befinner sig på annan ort?!
Sa jag att det blir tomt efter kidsen??!! Kan tillägga att det blir tämligen tomt på skofronten också när vissa av dem går. Store Bror med sina 49.or är oskyldig. Kan man tänka sig. 
Vi behöver lite musik på det!

Mitt i bästa sommaren. Evver!

Äntligen är den här på riktigt. Bästa sommaren evver! Man kan säga att jag längtat, önskat och tänkt att någon gång kommer den. Och nu är den här!
Så där när det känns ett lugn inuti, ett lugn utanpå och man bara ...... är.
Kidsen mår bra, då mår mamman bra. Hjärtat finns på riktigt, då mår Cina bra! Man har då vett att njuta av stunderna........ det har man lärt sig. Apselut.
Största Systern har nu strösslat radhuset fullt med flyttaomkringivärldensaker och ska nu välja ut vad som ska med till Cypern. Inte det lättaste och inte gjort i en handvändning.
I samma veva har det också börjats packa inför Spanien-trippen på fredag så man kan säga att radhuset i detta nu mest liknar en omexpedieringslokal. Eller nåt. Och så planeras det ju för ett bröllop. Det glömmer man inte bort. Det fixas och trixas, tänks och ändras.
Visst sa jag att det är bästa sommaren evver???????

Någon att hålla i handen..............

Pioner hos Bästa Mamman! 

Hjärtan. Överallt är det hjärtan...............

Man sätter den ena foten före den andra........

Vissa saker vill man inte. Inte alls. Man vill till exempel inte att "det" ska slå klorna i sonen igen och dra bort honom till Ingenmansland där han inte går att nå. Jag har inte pass till det landet utan får stå på andra sidan gränsen och se som genom ett fönster och bara titta på. Klart jag gör vad jag kan för att han ska komma tillbaka. Viftar med armarna, tjoar, hoppar, dunkar på glaset och pekar mot utgången, vägen tillbaka till oss.
Jag avskyr "det". "Det" lägger en våt, tung filt över radhuset och orosnivån skruvas upp ett hack.
Men vi lever på. Gör det där som ska man ska ändå och tänker att vanliga livet till slut tränger igenom skalet och det blir vanligt på riktigt. Igen.
Ikväll står  en vårkonsert på agendan. Lilla Syster ska sjunga och det har tränats flitigt, det har det. Sockerkakorna fixade hon och pojkvännen alldeles själva och alldeles bra. Om en liten strax ska skönsång och kaffe imundigas. Kan krydda vilken torsdagskväll som helst!

År två

Det sägs att första året efter en separation är ett sorgeår. Att andra året går åt för att hitta sig själv igen. OK. 1 mars gick jag in på år två. Jag vet i alla fall hur jag inte vill vara eller ha det. Det är ju en bra-start inför hittamigsjälvåret då.
Så vet jag att jag absolut vill att kidsen ska må bra igen, att det står överst på önskelistan. Alltid. När de hör av sig om att komma till radhuset lite senare idag än planerat för att allting funkar och de har så roligt, värmer det ett mamma-hjärta. Och jag får lite bonustid och kan träffa mina två kyrktanter för att peppa fjärde kyrktanten som nu praktiserar som präst och alldeles strax är i en kyrka nära mig. Alldeles längst fram brukar vi sitta med handväskorna i knät. Pepp på hög nivå! Först kyrkkaffe. Fattas bara annat!

En dag i taget

Lilla Syster och jag åker i bilen och lyssnar på radio på väg till ett av femtioelva läkarbesök, nu börjar vi får rutin på det här. Tyvärr. Vissa rutiner vill man inte alls ha men så får man dom kastat i ansiktet och man får helt enkelt göra det bästa av det. Göra dem till sina, lite vanliga ändå så där.

På radion går en reklamjingel från Försäkringskassan om "vabruari", månaden då flest VAB-dagar tas ut.

"Mamma, nu är du med i den statistiken"!

Ja. Nu är jag med i den statistiken. VAB med dispens eftersom kidsen fyllt 12. Har dessutom lyckats fylla i lappen rätt och fick inte tillbaka den från F-kassan utan pengarna kom som de skulle. Hurra!

Sen kom det en lapp i lådan att Store Bror har fått tid för en magnetröntgen av sitt knä. Ni vet det där med att knyckla in ungen på obefintliga ortopedtider som verkligen har blivit min bästa gren och det blir "hurra" även för denna gång. Proceduren har dock krävt lite energi, tårar och svett. Igen. Knät smaschades i golvet 22 januari och ja, det har gått lite tid. Store Bror har inte gått alls. 

Habiliteringen har även hört av sig och meddelat att de hört mitt meddelande på telefonsvararen och en tid är reserverad på torsdag klockan 0900. 

Jag skulle tycka det var jäkligt konstigt om de sagt något annat, inte om tiden, men om de sagt att de inte hade hört vad jag skrikit sagt på svararen. Man kan tröttna, det kan man, efter att ha sökt kontakt med dem i fyra veckor och bara blir hänvisad och kopplad till personer som är på tjänsteresa, semester eller sammanträde. Jag undrade sen helt jäkla galen lugnt och stilla rakt in i telefonsvararen om det är inskrivet i journalen att jag ska kopplas ut i cyberrymden om jag ringer. Det är det inte har jag nu fått besked om och även en ursäkt är levererad. (inte av mig dock, jag är jäkligt trött på att skyfflas runt i sjukvårdssystem, skolstystem och alla andra system och tänker inte be om ursäkt för att jag tappar tålamodet).

Så man kan säga att dagarna går fort. Det rings, det åks mellan sjukhuset och radhuset, vissa skolbesök,  telefonsamtal, mailas, bokar tider för nya behandlingar, nya besök, matlagning m m. Det gäller även att hålla tungan rätt i munnen så jag inte blandar ihop kidsen utan tar med mig rätt unge till rätt ställe. Har gått bra so far. Och på det är det mars också! Hopp om ljusare tider helt enkelt! En dag i taget!

Mitt i levande livet

Levande livet. Viktigt. Kidsen. Den viktigaste ingrediensen i levande livet. När det så sviktar lite grand för några av dem, så där så att det för en mamma öppnar sig en avgrund djupare än djupast och äckelpäckelmörker försöker sig smyga in i radhuset. Då. Vaknar instinkter liksom av sig självt och allt annat än att kidsen ska må bra krymper till inget och oviktigt.
Så vi tar emot utsträckta händer  som vill, kan hjälpa och plantera tillit, tillförsikt, hopp och tro igen. De kommer från alla håll och vi gläds åt varje framsteg, åt varje tanke som andas framtid, annan utsikt och njuter av varje skratt. För trots en svår tid just nu ligger skrattet ändå nära och bubblande skratt är som det vackraste musikstycke. Ytterst njutbart och slår an en sträng i mitt hjärta.
Varje morgon går jag en tidig promenad, njuter av tystnad, fågelkvitter, hör knaster under mina skor, tankar energi och kraft inför dagen. Jag ser människor på väg till sina arbeten, det hastas, det skyndas. Jag står utanför precis nu och bara ser på. Där vi är kan man inte skynda, inte hasta. Tålamod och acceptans. Att lita på att levande livet är precis det: Levande livet och vara rädd om varandra för ronder ska vinnas och till slut har man vunnit hela matchen. En obändig tro på att allting går, det är bara olika svårt! Och snart, snart är det vår!

Lite shopping och en lussebulle, räddare i nöden

Det där "julsvajet" igår fick mig lite ur balans. Lite grinig, lite håglös, lite tappad sug. Inte bra alls. Men ytterst mänskligt. Så när julgransbelysningen, slingor x 2 trasslade in sig uttalade jag en radda fula ord. Högt. Katten gick ut. Store Bror dammsög hela vardagsrummet utan prut, Lilla Syster plockade ur diskmaskinen. Allt under tystnad. Som om mina svärord och frustration lade en tung filt över radhuset. Så kan vi ju inte ha det! Kidsen har också svårt ibland, en bonuspappa försvann. En vuxen som litats på. Nej. Jag glömmer inte bort dem. Så klart inte. Ibland blir det för ... mycket. Med allt. Bara.
Man skulle kunna tro att jag är med i Sjöräddningen eller nåt för är det något jag är bra på så är det att rädda svåra situationer när det blåser som värst. Med lite trix och fix försvann sviterna efter mammans psykbryt med lite allvarsprat, trams och flams. Radhuset kändes som vanligt igen. Som grädde på det moset letades det fram en stor påse lussebullar i frysen, den sista. En burk pepparkakor hittade vi också. Detta serverades med mormors goda vinbärssaft och kaffe till mamman. Man fick äta så många lussebullar man ville och det gjorde vi. Sen konstaterade vi att det var årets första lussebullar och att jag i så fall gjort något i god tid. Väldigt god tid. Vilket kidsen tyckte var lite roligt, vana som de är vid sin tidsoptimist till mamma som alltid gör allt i sista momangen. Efter det gick de till sitt och jag åkte och tokshoppade lite nya växter, en matta och en ny lampa. Beacuse I´m worth it!
Nu har jag tagit fram mina nya skidor, klätt på mig ordentligt och det är äntligen dags: Skidorna ska invigas. Solen skiner. Snön gnistrar. Vad kan gå fel? (host, host, harkel.... kanske konditionen....?). Vi ses! Tour de skie nästa. I alla fall nästan.

Nu är glada julen slut.......

Finally! Sovmorgon! Helg! Ja. Det har längtats.
Idag ska julen städas ut. Nu får det vara färdigjulat och kidsen är på G. Vilken timme som helst. Kanske blir det granutkastning vid midnatt närmare bestämt om man nu ska följa tonårsdygn???? De jobbar visst bäst i mörker.......
Det gör inte jag så på mormors gamla skåp står nu allt julpynt och väntar på att någon ska hämta julkartongerna i förrådet och slänga ned klabbet packa ned alltihop till nästa jul.
Jag svajade till ett tag när jag mindes förra julnedpackningen, då tanken ändå fanns att den här julen inte skulle bli som vanligt. Det blev den inte heller men det jag då var så rädd för känns idag inte skrämmande och främmande utan det blev ..... vanligt. Det med. Man vänjer sig helt enkelt.
Nu är tid att njuta ledig dag! Ha en bra lördag!

Lördagsfrukost framför tv.n. Efterlängtat.

Ja. Julpynt på vänt. En mellanlandning...........

Mutor är gott!

Trött, trött och jättetrött. Det var inte det jag räknat med efter att ha varit ledig en vecka men jag vet ju aldrig när det här förbenade tröttheten slår till. Kommer nevver, evver, aldrig vänja mig vid att jag blir så här däckad ibland. För jag vill inte.
Igår knaprades det vitlök i ett vilt försök att hålla åtminstone förkylning stången. Efter det lilla tilltaget kommer radhuset garanterat vara vampyrfritt i evigheters tider för det var värst var stark den var, vitlöken jag fick tag i.........
Alldeles nyss kom så kidsen tillbaka till den ömma modern och det vankas potatis- och purjolökssoppa. En favvis i det här hushållet. Och så ska det smöras lite för Lilla Syster, man kan väl säga efter en liten meningsskiljaktighet.......... vi får se om den småländska ostkakan med sylt och grädde kan gjuta olja på vågorna.........

Summa summarum

Nyårsafton. Snart slut på ett minst sagt omvälvande, omväxlande år och jag ser fram emot ett nytt. 

2012 började inte så bra. Som att glida fram i väl preparerade skidspår, solen skiner, -5 grader och så bakom nästa krön har någon hällt ut grus i spåret, solen går i moln och iskyla inträder. 

Älsklingen flyttade ut ur radhuset och inget var sig likt. Nu vet jag också att man inte dör av brustet hjärta, det bara känns så. Det finns klister och bit för bit limmas hjärtat ihop. 

Hur gör man då?

Man lever på. Sätter den ena foten framför den andra, snubblar sig fram i början men tar sig likväl framåt. Det finns inget annat. En dag i taget och vips, har det gått massor med dagar och man inser att man står upp och vad som är viktigt in life.

Man har klister: kidsen, vännerna, familjen, bloggen,  bilturer med hög musik, jobbet. Livet självt. 

Man bestämmer sig för att det ska gå och att jag ska bli jag igen. 

Jag och kidsen begav oss på vår livs resa till Kalifornien i tre veckor. I juni var det dags och där och då vände 2012. Resan sitter fortfarande som bomull kring hjärtat och vi prata ofta om den här hemma. Tittar på bilder och minns. 

Resten av året då????

Tant har fyllt "tant", paddlat kajak för första gången, träffat vänner, nya och gamla, varit på Wallmans, på balett, träffat bloggvänner IRL, börjat jobba heltid, fått nya uppdrag på jobbet, fått medicin som äntligen funkar, gått på överlevnadskurs, tagit strid för Store Bror i skolan, igen, fixat i radhuset, sett Tommy Körberg och mycket mer.

Så. Jag kan konstatera att ett år som började som det värsta år evver, ändå blev ett år med utmaningar, möten och upplevelser som berikat mig till själ och hjärta och det som inte dödar en stärker en heter det ju. Jag är i så fall starkare än vid förra årsskiftet och det bådar gott inför det nya. Mot nya äventyr och utmaningar! Från mig till er:

Gott Nytt År!

Tant på cykel-vift i Venice. En känsla av lycka, frihet och sorglöshet infann sig och jag skrattade högt hela vägen till Stora Systers lägenhet i Marina del Ray! Ett underbart minne!

Delfiner, delfiner, delfiner. Dessa märkliga, härliga djur! De här showade i Sea World! Makalöst!

Det sjungs för en blivande 50-åring på Cheese Cake Factory! Jag blev glad. Och rörd!

Kidsen känner på Stilla Havet vid Santa Monica. Ett mamma-hjärta svämmar över.......

Utmaningarnas år innehöll också mitt livs första kajaktur. Och ett kajakvält. Och upp igen!
Allting går, det är bara olika svårt!

Juletid 2012. Här är vi nu. I slutet av året och i förväntan inför det nya. 

Julkänning

I tisdags hade jag skrikopanikkänning för jag hade inte köpt en endaste julklapp och hade inte en aaaaaaaning om vad jag skulle hitta på. När jag frågade kidsen vad de önskade sig var de rörande eniga om att de inte heller visste för de tyckte att de hade allt de behövde.
Finemang, tänkte jag och lutade mig tillbaka i soffhörnet.
Men si, då smusslades det fram små önskelistor. Med betoning på små. Korta. Det ÄR nya tider!
Idag är allt fixat, klappat och klart. Jag är ett under av uppfinningsrikedom....... Om jag får säga det själv!
Granen är på ingång. Eller ja. Store Bror och jag ska snart bära hem dem. Kånka och svära över kåda, stickiga grenar och tyngd as every year. Sågas sedan till i lagom längd och kläs av eniga tonåringar......... alltmedan den ömma moderna glaserar revbensspjällen och rullar köttbu..... nä. Alltmedan den ömma modern smuttar på lite glögg, njuter av många en chokladpralin och njuter av att ha stora barn. Rullar köttbullar gör Bästa Mamman på sitt håll för leverans till radhuset på julafton.
Gårdagen då? Gick bilen igenom besiktningen? Försvann migränen?
Jajamänsan! Migränen motades bort. Inte en prick fick Cina-bilen och glada rullade vi iväg till nämnda julklappsinköp som avrundades med en middag på restaurang med delar av barnaskaran, fina D och E. Sen åkte vi vidare till jetlaggade Stora Syster och hade kramkalas i soffan. Så laddar man för julen!
Mina fina, fina kids! Som tröstar sin mamma när sorg och ledsenhet tränger sig på och blandar sig med glöggen och russinen. Precis när det känns som det ihopklistrade brustna hjärtat ska brista igen, finns de bara där, med kramar, pappersnäsdukar, pizzabitar, skumtomtar, chokladpraliner och .... bara är! Nära! Liksom Bästa Väninnan som aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. Så skrev vi en lista över vad vi vill äta på julbordet och så var mamman på banan igen. Julladdning på hög nivå!

Hej mitt Vinterland......!!!!!

Ja. Snö? Kan hända i december. Har hänt. Lyckades knipa åt mig en plats i parkeringshuset på jobbet i morse. 06.40. Var i sista momangen. Sen blev det fullt. Fort.
Visst har jag sett genom fönstret hur det blåst, yrt och hållit på. Fast egentligen inte. Min arbetsplats befinner sig på nionde våningen så man ser mest .......... grått sådana här dagar. Koncentrationen har dessutom varit hög då vi rattar nya system så jag blev lite förvånad när Lilla Syster ringde fram på dagen.
"Kan jag få åka med dig hem"???
"Bussarna är inställda".
Jahaja.
Då sansade jag mig och tittade ut på riktigt.
Snö. Massor med snö. På marken, i luften, på tvären och bredden. Snö.
Klart lilla hjärtat fick åka med hem. Sitta bredvid på jobbet ett slag först, köpa Cola i läskautomaten, äta medhavd smörgås och slänga papper som mamman missade papperskorgen med. Vad har man sina barn till om inte som assistenter om de råkar befinna sig på arbetsplatsen?
Sen åkte kröp vi hem i snigelfart och jag såg för mig hur jag skulle få skotta fram radhuset i timmar........
Men det slapp jag!
KIDSEN! De hemmavarande, hade tagit hand om den saken. Sånt gör en mamma glad en kall, blåsig, snöig decemberkväll!

Skottat och klart! Man blir glad!

Fick tid att njuta av adventsstjärnan.....

.... och tid att pyssla till det i köksfönstret. Allt medan snön yr utanför. Lovely!

Dis och dimma

Det var lite lättare att gilla dis och dimma i San Fransisco i somras. Intet likt novemberdimma hemma i Svedala. Alls. Så det är bara att drömma sig tillbaka. Golden Gate. Eller Dimmornas Bro????

Under en kvällspromenad skymtade vi den: Golden Gate!

Så klart bron skulle inspekteras. Vi hade tänkt oss njuta av San Franciscos fina skyline men det skulle vi inte.
Men bron är fin. Väldigt fin och mäktig. Precis lika fin som 1986 när kidsens pappa och jag var här.
Fast då var det sol. Lite märklig känsla att stå där 26 år senare med tre av våra "telningar". 

Röd. Vacker. Stor.

Kidsen fick hålla i sig för att mamman skulle vara lugn. Bron bara "försvann" ju........

Inte perfekt, men till glädje.... eller nåt

Lördag. Migränen försvann, thank god! Så också semesterdagen. Så fort så jag har ansökt om en till. På måndag. Då ska, förhoppningsvis, en och annan tråd som drogs i igår kunna sys ihop. Möten på skolan har bokats in och jag mäktar inte med att flänga från jobbet, till möte, tillbaka till jobbet o s v. Lite vuxenpoäng på det kanske? Att äntligen förstå och ta på allvar att man måste vara rädd om sig.
Idag ska jag till exempel ta hand om en ömmande "fläskfilé". Min egen. Har börjat på bindvävsmassage och ländryggen. Pah! Jag vet att jag har en kan jag meddela. Stel, stel och jättestel har den varit väldigt länge men nu ska det bli ändring på det. Plågsamt är det men tydligen effektivt.
Vi får väl se!
"När vi fått igång dina ben igen, ska du få träffa en träningsinstruktör" säger min massör.
"Fått igång mina ben" undrar jag.
"Ja. De är väldigt avstängda".
Inte undra på att jag har så svårt att ta mig hit och dit. Med "avstängda" ben förstår ju vem som helst att det tjorvar ihop sig.
Nu har jag inte upplevt själv att de varit särskilt avstängda, utan mer tunga och det har jag trott på helt andra saker. Några kilo extra till exempel. Men massören påstår att det absolut inte är orsaken utan att slaggprodukter samlat ihop sig i "fläskfilén" och stoppar ett normalt flöde till benen. Då blir man stel, stum i benen och trött överallt. Får värk. Det svider i skinnet och man kan få andra olika symtom. Migrän till exempel.
Jaha ja.
Så nu rullas det till exempel tennisbollar mot ländryggen. Man lägger ett gäng bollar på golvet och tja, "flyter" ovanpå dem. Man blir i alla fall på glatt humör för bollarna ligger inte där jag ligger särskilt länge och eftersom jag är lite barnslig tycker jag sånt är kul. Och skrattar högt. För mig själv.
Ända tills jag ser två tonåringar i ögonvrån som ser ut som de än en gång ska döden skämsdö över sin knasiga mamma och resolut fäller ned persiennerna.
Se där ja.
Så får jag rulla tennisbollar i mörkret. All alone. Lite skönt det också!

Tio i topp?

Man har en intressant diskussion med Lilla Syster. Om inredning i det nya rummet. I synnerhet inredning i de ommålade gamla garderoberna. Det önskas lådor, stänger, skohyllor, små fack, smyckeslådor, strumplådor och lite till. Man räknar ihop med IKEAs mycket smarta "designadinegengarderob"-uträknare och får ut en lista på hela klabbet. Och priset.

Öm moder konstaterar att just detta inredningskalas kan bli en dyr historia. Råkar kanske säga något i stil med:

"Är det verkligen nödvändigt med all den här inredningen"????

"Kläderna lägger du ju i alla fall alltid på golvet"?

Behöver jag säga att diskussionen tog slut precis då och där med en skräll?

Förvånad moder undrar var den lilla rara ärtan tog vägen?

Jag bara undrade ju.........

Hej måndag!!!!!

En ny jobbvecka står i startgroparna och jag är...... fortfarande förkyld. Fast bättre. Så jag tar mig till jobbet alldeles om en strax. Orkar inte vara hemma längre, mellan fyra väggar grubblas det alltför mycket så jag behöver vidga mina vyer. Känna att jag finns på riktigt. Ja. Det gör jag ju hela tiden, förvisso, men de här orospökena. Njae. Jag gillar dem inte. De ligger på lur, de rackarna och passar på när jag inte är på topp och orkar schasa på dem.

Jag gör ändå mitt bästa för att mota dem. Igår lyfte jag mig i håret och tapetserade för första gången i mitt liv. Två garderobsdörrar. Blev riktigt bra om jag får säga det själv. Stilpolisen nr II i familjen, Lilla Syster, stod bredvid och kanske, kanske var det nära att det hettade till lite grand när den unga damen hade synpunkter. 

Hoppla hej, det är lätt att ha det va? Synpunkter. När man står bredvid och inte haver deltagit i hela projektet. Det ska planeras, inhandlas grejer, tas fram andra grejer, blandas tapetklister, mätas, rollas...... Ja. Lite fix är det. Och så blir de ju hungriga, de små liven....

Men jag fick godkänt! Och hur stort är inte det? Av en snart femtonåring! Hamnade visst lite överst på en lista. Ytterst tillfälligt skulle jag tro men det gäller att passa på och njuta av framgången............

Nu kaffe. Ständigt detta kaffe och sen väntar jobbet. Ha en bra måndag!

Detaljbild av garderobstapeten.......

Dumpad

I arla morgonstund, för det tycker jag 06.30 är, lämnade jag i morse av Store Bror på en parkeringsplats för vidare avfärd mot Norge. (hav tröst, han blev upplockad som uppgjort av annan förälder.......). Det vankas handbollscup. I Norge. Vinkelivink och lycka till!

Det betyder att det är tjejhelg i radhuset. Lilla Syster och mamman. Ända tills jag får höra att Lilla Syster har helt andra planer än att umgås med sin ömma moder. Det var visst något om kompisar, nån kille i klassen och nåt café på Ungdomens Hus.

Hmpffff.

Vad är väl en kompiskväll mot en kväll i soffan med mamman????

Förmodligen rena himmelriket när man är 15 år.

Hej Skavlan!

Ska vi umgås i kväll??????