Tippetitippetitapp. Stampelistampelistampelistamp. Klappeliklappeliklappeliklapp! Det är inte utan att ordet "fotarbete" fått en helt annan innebörd för mig efter fredagens Riverdanceföreställning. Liksom att "vara lätt på foten". Hur kan de bara låta som 100 kanoner med fötterna men se ut som älvor? Samtidigt?
SOM de dansade, SOM det spelades musik, SOM det sjöngs! Wow! Varenda känsloknut löstes liksom upp de där timmarna föreställningen varade, och ja. Jag grät såklart. Musik har ofta den inverkan på mig. Och musik tillsammans med vackra synintryck river ner den där "hålla-masken-ridån". Det var bara att ge sig hän!
Men, go´vänner!
Det finns oftast ett "men"!
Jag ska inte hemfalla så länge åt det, bara förtydliga en undran.
Bäst vi sitter där, Älskade Sambon och jag, på väldigt bra platser och njuter av en flamenco, det blir tyst och stilla, bara svagt, svagt hörs hennes fötter, scenen flödar i varmt orangerödgula färger, nästan inget hörs. Magisk stund.
DÅ.........
......bestämmer sig bänkgrannen bakom oss att det är hög tid att äta popcorn. Så det gör han. Högt, ljudligt, smackande och bjuder vilt omkring sig.
Sedan fortsätter de, bjuder öl- och vinglas till de närmaste vännerna och jorå, M-kulor hann de med också.
Och jag bara undrar. Måste det ätas jämnt? Måste det drickas jämnt? Är vi så kickskadade, att vi inte KAN göra en sak i taget? Efter föreställningen såg Annexet ut som en krigshärjad biosalong. Jag har missat något. När blev det så att shower ska upplevas som en biofilm med popcorn, chipspåsar (aaaaaah, vad de prasslar) M-kulor, öl, vin, läsk, kaffe???
Ånej! Jag låter som en gnälltant. Det är jag inte. Jag är bara för att saker och ting ska avnjutas i sina rätta sammanhang lugnt och stilla. Jag tror att man som människa behöver det. Ta in det man ser och njuta. Det var bara det. Nu har jag inte tid att skriva mer. Här ska tränas lite ..... dans ..... tror jag!
Tippetitippetitapp. Stampelistam .............................
