Dreamteam

Att jag och kidsen blev ett team förra året när det krisade som värst, visar sig då och då när det hettar till. Ja. Som nu. När den här mamman bara är trött av vårens prövningar med bland annat gymnasieskolan. Rådig Största Syster tar då rodret en stund och har nu ringt Skolinspektionen angående Store Brors bemötande, eller icke bemötande, på gymnasieskolan.
"Heja dig" peppar jag från djupet av en solstol och känner att livsandarna visst finns där. Det är bara så fasligt, härligt, himla skönt att NÅGON ANNAN drar lasset en stund.
Tro inte att jag gett mig, eller är en slöhög till mamma men orken vad gäller skolstrid tog bara ...... slut.
Så kommer hon farandes, min äldsta dotter och vet minsann vad vi ska fråga efter, hur och vem vi ska prata med och så tar jag tillbaka rodret och orkar lite till.
Man laddar inför hösten, det gör man. Redan nu.
Har skickat lite mail till berörda personer och efterfrågat information, gamla handlingsplaner, åtgärdsprogram och lite annat smått och gott. Nu bidar jag bara tid.
Svar får man förresten nästan direkt.
Inte så där att man ska se till att skolgången fungerar till hösten, vad tråkigt att ni är oroliga, lugnande ord och så vidare.
O no.
Kort och koncis fråga:
"Vart skickar jag dokumentationen du vill ha"?
Ja. Få se nu???? Så det FINNS dokumentation helt plötsligt??? Jaha. Om du då skulle ta och skicka den till ..... Grönland? Dubai???
Förlåt. Jag är bara så infernaliskt trött på det här...........
Hem till mig. Radhusets brevlåda. Det blir bra. Verkar dessutom lämpligt eftersom det är där vi bor.
Under tiden är den unge mannen på osedvanligt gott humör. Fiskar, tränar handboll och dammsuger i radhuset så det står härliga till. Jo då. Han vet om att vi engagerar oss i skolgången. Fattas bara annat. Det är ju han som har sista ordet. Och har han sagt att han vill gå i skolan, så ska han få gå i skolan. Så det så!
Så. Nu får det vara nog till augusti.
Idag fyller Hjärtat år och det har redan uppvaktats med skrovelsång skönsång, kaffe och presenter. Att gå upp 05.40 en ledig dag, det liknar kärlek, banne mig!

Finmåndag!

Mycket ändrar sig här i livet. Till exempel har jag inte längre någon dagstidning. Det gällde att se över alla utgifter och då fick morgontidningen stryka på foten.
Men,
vanans makt är stor och i morse gick det av bara farten, blommiga morgonrocken på och ut till brevlådan. Tomt. Så klart. Det ska det ju vara.
Nu kunde jag ju inte vara ute i ogjort väder så jag fick ju låtsas att jag ändå hade ett ärende så jag kollade in växtligheten lite. Bra start på måndagen där faktiskt.
Syrenen doftade ljuvligt, rosorna var glada eftersom de igår kväll fick både ny jord och vatten och "någotvaddenuheter" blommade så fint, så fint. Litet men gulligt.
Banne mig om det inte är den bästa måndagsstarten på länge!

Liten och gullig.

För att se de här skönheterna fick det bli lite "knäna böj". Morgongympa helt enkelt!

Hej och hå!

I somras sa jag upp garaget. Tänkte att jag skulle spara lite pengar. Kändes plättlätt och som en himla bra idé. Då. Jag hade "glömt" att jag under vinterhalvåret måste gå upp en kvart tidigare för att hinna skrapa rutorna. Att jag måste fixa bra isskrapor för att körkortet, cd-fodral och naglarna inte funkar så bra. Att jag helst ska ha låssprayet i handväskan. För när låset är fruset och sprayen ligger i handsfacket händer det liksom inget mer. OM man inte har en tändare i fickan att värma nyckeln med. Har jag inte. Att lilla bilen inte skulle tycka att det är så himla kul att stå ute så den kanske inte alls har lust att starta? När jag vill?
Lyxproblem. I know! Det är himla skönt att kunna få ha lyxproblem ibland om nån frågar mig.
Sen. När Cina-bilen har fått nya vintersulor på för att vi ska kunna åka säkert unnar även jag mig nya sulor. Tillsammans fixar vi den annalkande vargavintern. Visst!!!?????



Mina nya darlings. Vinter, come on!



Morgonstund............

Att vakna 07.39 när man börjar jobba 08.00 är ingen hit. Nä. Rent av lite stressande om någon frågar mig. Speciellt om man 08.00 spik ska vara stationerad i telefonsupport. Bättre starter KAN man ha. Men det slår mig 08.03 när jag sitter i bilen att jag åtminstone har väldrillade barn. För Lilla Syster var ju uppe i god tid och såg tämligen förvånad ut vid frukostbordet när mamman virvlade nedför trappan väsandes "shitshitshitshitshit" och bam, in i duschen. När jag så kastade mig ute genom ytterdörren (ja, jag klädde på mig först) förärade hon mig med en kopp kaffe att ta med i bilen. Se där ja! När jag så stämplade in 08.19, drog en lättnadens suck, genast började längta efter morgonfikat med tillhörande macka, skänkte jag barnet en tacksam tanke. Hon vet vad som behövs: Kaffe. Vad mer do you know to know?! Egentligen?! I morgon är det fredag. Thank God.

Oktoberglad

Onsdag. Mitt i veckan. Migränen har släppt så pass att jag kan njuta av ledig dag. En sån där dag när handling, tvätt, dammsugning och allmän uppryckning står på schemat. Det skiter jag högaktningsfullt i. Man får det när man närmar sig medelåldern. Eller får och får. Det får man väl alltid men jag känner att jag KAN det nu. Måste beror på åldern. Den nya trotsåldern.
Vad ska jag då göra istället?!
Jomenvisstskajagpåmöte. Store Brors skola behöver en mamma idag som påminner om barnets rättigheter och faktiskt skolans skyldigheter och utlovade löften. Till stöd följer Bästa Resursläraren med så jag hyser inga betänkligheter kring det mötet. Det kommer bli som jag säger. (jajajaja, mitt middlenamn är "obotlig optimist" och tänker så förbli).
Men sen?????????
Hela långa eftermiddagen?
Ja. Om jag inte blåser bort tänker jag gå en promenad med min man (to be). Sen ska jag läsa i min nya bok, dricka lite kaffe och laga en god soppa till middag. Den ska avnjutas tillsammans med Stora Systers bästa vän E som kommer hit. Det är ju premiär för Grace Anatomy i kväll. Får INTE missas. Vi håller på traditioner här. Stora Syster får hänga med på middagen via Skype. Det är planen so far en sketen onsdag i oktober! Bästa månaden om någon frågar mig!

Det kan väl hända....

... att det då och då råder en viss oreda på hjärnkontoret. Man KAN inte ha koll på allt!
Därför tackade jag "JA" utan att blinka till väninnan som ringde och undrade om vi inte skulle ta en tur till finfina, skitstora växthuset i morgon. Superduperrea har annonserats!
Men så trevligt väl? Prat, skratt, kaffepaus plus grönt och skönt som är så bra för hälsan.
Jodå. Ändå tills jag la på luren och fick en känsla av att det bestämt var något annat i morgon........????
Just ja. Jobbet. Den lilla detaljen. Semestern börjar ju inte förrän nästa vecka........
Asch då!

Semesterplanering på hög nivå.

När alla är i väg på sitt och lugnet sprider sig i radhuset. Då. Bokar mamman övernattning i Kivik, Tylösand och Varberg. Hej hopp vad det är skönt att bestämma all alone. "Klickklick" så var det klart!
Kivik har jag besökt många, många gånger så det blir ett kärt återseende. De andra "pläjsen" är nya för oss så det är "okänd" mark. Man kan säga att det så småningom är en liten turné på gång. Med tonåringar.
Somligt ändrar sig kan jag säga. Om de förr frågade om det gick att handla glass, fanns vatten att bada i och tog för givet att de skulle hitta andra sommarkompisar, sträcker sig frågorna nu till:
"Hur länge ska vi vara borta"?
"Finns det internet"
"Får man bo i eget rum så man kan sova"?
Mamman svarar så käckt:
"Drygt 1 vecka och hjärnan mår bra av andra saker än internet och kära barn,  du ska DELA rum med din syster".
Ack ja. Visst skriver jag på listan, den officiella:
"Yatsy, plockepinn, badlakan, solkräm, ljudbok, regnjacka, konserver, makaroner.........." men jag tänker:
"valium, öronproppar, oändligt med tålamod, glasspengar in masso, pringleschips till mutor förströelse likaså vadihelavärldengerjagmiginpå?????
För tusan. En campingtripp ska man väl fixa? I augusti vet jag.

Semesterplaner

Två veckor kvar att jobba sen så! SEMESTER! Eftersom den här våren inte har liknat nån annan vår evver, är semesterplanerna något diffusa. Eller, de finns inte alls. Själva ramen börjar dock ta form med veckonumren. Sen ska kidsen forslas hit och dit mellan mamman och pappan som lyckats pricka in samma lediga veckor i almanackan. Inte behöver man hetsa upp sig för det heller. Det finns värre saker har jag fattat och vi kommer träffas nästan precis varje vecka i alla fall. Nya tider har randats!
Lösa semesterplaner är för mig en helt ny värld. Lite spännande faktiskt! Kanske blir det rent av Söderköping för "di stora" ändå nu när det finns ledig tid i almanackan? Strosa runt lite, cykla sig lite på utflykt, njuta av småstad och vad jag har hört, ett glasscafé utan dess like?!
Vad vill då tonåringarna göra? Jo men visst är det Grönan, Liseberg, fiske, bad och hela baletten på önskelistan? Förvisso. Kanske. Men minsann blev de inte gladast ändå när vi alldeles nu kunde köpa en ny Stor Bil, med AC, istället för den som brann upp? För då "kan vi ju åka precis var vi vill, när vi vill"! Ordningen är delvis återställd. Man tar helt enkelt ett steg i taget!

Jobb i sikte!

En dag som denna, Alla hjärtans dag, passar bra för att tänka på att andra tider stundar. Typ jobb-tider! För nu är det officiellt. Den här tanten ska börja jobba igen. På gamla jobbet. På gamla jobbet som är så gammalt att det nu är ett nytt jobb. Hejdå Blomaffären! Hej Datavärlden! Hej alla skor jag behöver damma av eller köpa nya!
2 mars är det magiska datumet. Efter fyra år och fem månaders sjukskrivning och en diagnos senare är det dags att inträda i arbetslivet igen. För man KAN jobba med Kroniskt Trötthetssyndrom, ME/CFS som det yttrar sig för mig, man behöver "bara" anpassning och insikt. Jaja. Det går sådär kan jag säga, vissa dagar. Medan andra dagar går som tåget, himla bra. (DET var ju korkat sagt en vinter som denna när nästan inga tåg gått. Alls).
"Du måste lära dig att känna din begränsning" säger min läkare.
"Darling", tänker jag då, "om du kände mig skulle du veta att begränsning är ett nytt ord för mig och jag behöver öva mig". Och det är ju det jag gör.
Jag övar på att vila en timme eller två varje dag de där dagarna när livet känns great och allt är som vanligt och jag har lust att köra på för fullt.
Jag övar på att vara uppe en timme eller två de dagar när tröttheten golvar, ledvärken slår till och livet INTE känns som vanligt utan mest som en pina.
Jag övar på att tycka att det är ok att inte känna mig utvilad fast jag sovit, att veta att det troligtvis alltid kommer att vara så. Att ständigt känna som jag håller på att bli sjuk i influensa, att ledvärk och huvudvärk är ständiga följeslagare. Att vara ljudkänslig. Stresskänslig.
Ja. Allt det övar jag på. Att vara jag helt enkelt. Och att hålla humöret uppe.
Att sen Haverikommissionen kommer att hålla sin hand över mig ännu ett slag känns ju skönt.
Mest övar jag nu på att vänja mig vid tanken på att komma tillbaka till jobbet. Vara tillbaka. Same, same but different!

Förberedelse är A och ..... spade

Igår trotsade Lilla Syster och jag vädergudarna och gav oss iväg på treårskalas! En prins skulle det sjungas för och det ska mer till än Kung Bore för att stoppa mig från det. Gammelmoster som jag är!
Så himla gammal är jag emellertid inte men moster till prinsens mamma och att pojken skulle kalla mig "tant Cina" var då rakt uteslutet så, gammelmoster fick det bli.
Efter två timmar på kalaset var det dags att åka hem igen. Det var då jag kom på att det vore ju bra att ha en borste och en spade i bilen. Lite sent kanske. Men, kreativ kvinna och Lilla Syster reder sig själva och vaddå? Det gick ju "lika bra" att sparka bort snön, den halvmeter som kommit under tiden, kasta handväskan med ett "shwung" över bilen fram och tillbaka och så var den snöbefriad. (Älsklingen kan andas ut, det var mjuka väskan, inga repa skedd). Sen skulle mamman vara host host harkel en snäll (curling)mamma och köra Lilla Syster ända till dörren hos sin pappa. Det snöade ju så! Så klart fastnade bilen. Det hade varit bra att ha en spade då också. Som vanligt befann sig min hejarklack, fast nu en annan, i fönstret. Inomhus. Mer snösparkar och lite krafs med bästa skinnvantarna på och så, vips, kom jag loss igen och kunde äntligen köra hemåt och ställa bilen i garaget. Där snöar det inte. Thank God!
Idag är det onsdag och jag har köpt just det: en borste och en spade att ha i bilen. Vem vill slita ut handväskan på snöskottning????

Bilpool sökes!

Måndag. Möte i Store Brors skola. Igen. Femtielfte gången.
"Jag tar cykeln till skolan" tänkte jag och kände mig lite duktig. Cykla är inte min huvudsakliga sysselsättning och kommer inte så vara i fortsättningen heller. För Stora Syster hann lagom iväg med bilen när jag gick ut till min cykel och hittade ..... en ICEBIKE! Att det var kallt, det kände jag ju, men att cykeln som ju alltid står ute skulle vara helt täckt med is, DET hade jag inte kunnat räkna ut. Solen sken ju!? Den tinar väl?
Kanske den gör. Till våren. Först var det himla svårt att få upp låset. Fick elda lite på nyckeln innan låset gick upp med ett "tjoff". Det enda som tinade sen var isen under rumpan. Växeln tinade inte. Därför cyklade jag 5 kilometer på tvåans växel. Himla lättrampat skulle man kunna säga fast det kändes ju inte som jag kom någonstans. Sen behövde jag undvika att cykla på ett bortsprunget dagisbarn och upptäckte att handbromsen inte tinat. Den heller. Med min enorma reaktionsförmåga styrde jag därför rakt ut i en liten träddunge, undvek ett träd precis och så försökte jag se ut som om det var meningen med den lilla extrasvängen.
Hemfärden gick väl ungefär likadant. Med undantag för extrasvängen. Nu sitter jag på en fårfäll och blir väl sittande resten av dagen. Somliga delar behöver tinas upp. Jag funderar på det där med att låna ut bilen. Är det en sån bra idé? Egentligen?

Dan före

Idag är det dagen före studentdagen. Lite sista momangenpyssel och sånt. Lite hjärtklappning. Lite regn. Eller. Mycket regn. Vafalls?! Nu!? Jag tycker det där lågtrycket ska skynda sig lite på och blåsa över fort. Jättefort. Det blir allt gummistövlar och regnrock på champagnefrukosten i morgon. Ja, jag ska ju inte ha någon då, jag får väl sitta i bilen med termos och tidning och vänta på den unga damen som sen ska hem, för att sen ska till skolan, för att sen .........
Vet inte vem som är mest nervös här, mamman eller studentskan. Ändå har vi tränat en gång ju, på Största Systern, och det gick hur bra som helst.
Vi hörs en annan dag! Hej!

Strutsmetod

Så blev det en annan dag till slut. Lite skönt tycker jag! Dessutom fredag, fast det regnar och är kallt så är det ju ändå helg snart. Härligt!
"Har vi några planer för helgen" undrade Älsklingen.
"Nä, tror inte det" svarade jag lite förstrött, tänkte att barnen är hos sin pappa.
"Åh, vad skönt" sa han och styrde kosan mot jobbet i Stora Staden.
Sen tittade jag i almanackan, den där jättestora som hänger på dörren till förrådet.
"Men vad tus....."
Ikväll är det årsstämma med middag i bostadsrättsföreningen, i morgon är det inspektionsrunda på gårdarna med alla gårdsråd (jag är en sån) och styrelsen, Stora Syster ska övningsköra (med mig), om två veckor är det student och just ja, jag skulle göra några pajer va? Present ska inhandlas, tvättstugan är bokad och så lite till. Vi hade visst lite planer ändå. Funderar att klistra upp stora almanackan på kylskåpet, glömmer visst så lätt. Det jag inte ser finns inte. Ungefär.
Trevlig helg på er!

Utflyktsvår

Att ta sig tillbaka efter en lång sjukskrivning tar sin tid. Jag försöker acceptera det. Det jag trodde skulle ta två veckor har nu tagit tre och ett halvt år och jag är inte i hamn än. Om jag någonsin kommer dit. I hamn alltså. Betraktar mina olika "stadier" som strandhugg, även om jag vid vissa hamnar har lust att omedelbums lägga loss igen och segla iväg åt ett annat håll.
Det här med Arbetsförmedlingen var ju en sån "hamn". Det som kallades Introduktionsprogrammet. Nu, idag, tre och en halv månad och lite mer grått hår senare, har jag äntligen fått ett brev där det står att jag är avskriven, utskriven och bortskriven från Arbetsförmedlingen. Jag är tillbakaförsäkrad hos Försäkringskassan med (tada!) en ny handläggare. Inskriven i ett rehabiliteringsprojekt och har ju nu då en arbetsträningsplats, en ny diagnos som först skrämde mig men jag kommer inte att dö av den. Livet tar lite andra vändningar än vad jag tänkt och planerat och visst, ibland förbannar jag den här värken, tröttheten och nedstämdheten men då o då glimrar det till och jag känner lusten till liv igen. Det kan gå! Det ska gå!

Som idag. Vi står och planterar petunior, yttepyttesticklingar och ingen människa kan ana vilken färg blommorna ska få. Utom ledtråden "limbo salomon". Men efter lite trixande, fnissande och fixande kommer jag fram till att det rör sig om en låg petunia, laxfärgad. Lite "melodikryssetfilurande" på blanka fredagsförmiddagen!

Andra tongångar blev det sen när tonåringarna frågade efter helgplaner, förutom fotbollen då´rå, och jag svarade "Koutsläpp på söndag. Uppställning i hallen kl 10.00 i oömma kläder samt medföljande av tonåringar packad fikakorg".
Hallå?!
Barnen?! Vart tog ni vägen?! Hallåååå?! Har ju planerat utflykt ju.....

Sköna Maj 2010

Jaha. Knappt hinner "packa-så-många-matsäckar-man-kan-hinna-med-månaden" börja förrän jag brister i planeringen. Hade visst glömt skriva in en liten handbollsavslutning. Kära nån! Vilken tur att ungen kom ihåg det själv då och nöjer sig med att gå med kompisarna och inte gråter krokodiltårar för att mamman bokat sig på annat ställe med annat barn. Himla tur!
Sköna maj är här och jag lovar, det är rally! Aktivitetsrally! Jag undrar vad man vinner, för visst är det en tävling? Att skylla på att mamman är trött håller inte. I maj är man inte trött. I juni däremot, stupar man med näsan i avslutningstårtan men det är ju en bit kvar dit. Tackolov!

Svar på ..... allt?

Den här veckan är en planerad vecka, det hänger till och med en matlista på kylskåpsdörren. Så, om det kommer förbi någon och känner sig hågad att laga mat så är det klappat och klart, handlat och förberett, bara att hugga tag i kastruller och pannor.
Antar att denna "någon" blir jag i vanlig ordning. Mitt andra namn är visst "någon" har jag märkt.
"Kan någon hämta mig efter träningen" är en vanlig fråga i det här hushållet och eftersom jag för det mesta är den ende med körkort hemma så ja, "någon" kan hämta.
"Har någon sett min mössa"?
"Någon tagit min mobil"!?
"Har någon sett lappen jag ska lämna i skolan i förrgår?
"Har någon sett locktången"?
"VAR är mina skridskor"?
"Näe, någon har tagit mina benskydd".
"Någon " har sett och noterat och kan därför svara. Vid närmare eftertanke har jag visst ett helt radhus i huvudet. Hur är det möjligt? Kan man gå på avvänjning? Så att jag åtminstone låter bli att svara och de får lära sig att leta själva?
Bara en fundering en sketen trist måndag i slutet på januari. Nästa måndag är det visst februari. Thank God!

Decemberpussel

Ja MEN! Nu regnar det här! Jag som skulle putsa fönster. Eller inte. Okej. Det blir till att lägga decemberpussel istället. Jag kommer inte undan längre.
December kan ju vara en hektiskt månad tycker många. Det är advent, julfester, glögg ska drickas, pepparkakor bakas, julklappar ska handlas och mitt i alltihop skrider Lucia in med ljus i hår..... Så, utöver detta kryddar vi månaden med födelsedagar. Årets födelsedagstätaste månad. 4 st! Come on! Så, fram med stora almanackan, stora pennan och pannan i djupa veck.
Vis av erfarenhet är det bra att planera den här månaden in i minsta detalj. Vi ska ta oss fram till den 22 december då ungarna åker till Andra Änden av landet för att fira jul med sin pappa och släkten där. Sen, någon gång i mellandagarna breder landet "ingenting-planerat-i-almanackan" ut sig. Fast nu är nu, det är fortfarande november och jag börjar med att strunta i att putsa fönstren. Det lär ju bli december ändå.