Ett nytt kapitel

Onsdag. Har åkt fram och tillbaka i jobbet till Nyköping tre dagar i rad. Inget särskilt med det. Förutom vädret och inte det mest optimala väglaget. Men det har äntligen slutat att snöa!
Om en timma har sonen handbollsmatch, funderar mest på hur jag ska hålla mig vaken för att orka åka och titta……….  men det gör jag ju.
Sen hem och förbereda för Store Brors inskrivning på Arbetsförmedlingen i morgon och konstaterar att idag, 4/2, har han skrivits ut ur skolan. Den är över på riktigt, kampen för en bra skolgång och vi konstaterar att de tre första åren var fantastiskt bra, mellanstadiet blähä, en enda lång helvetisk kamp förutom läsåret på på Resursskolan som var räddningen från total härdsmälta, högstadiet var bra men orken slut till slut och att åren på gymnasiet hade han kunnat vara utan.
Vi/han gör som kungen och vänder blad.
Det är nya tider nu!

Lugna gatan

VAB och behandlingsdag. Snöstorm och isvindar. Kom hem tidigare än planerat från sjukhuset och tänker lägga mig på sängen och vila ihop med Lilla Syster. Mitt på blanka dagen. Rent tekniskt skulle jag hunnit tillbaka till jobbet oförhappandes och jobbat ett par timmar, men jag ids inte. Lyssnar på kroppen och knoppen och tar det lilla lugna resten av dagen. Man ska orka hela vägen!

En bruten förbannelse........

Konstaterar att det är tisdag idag. Konstaterar även att det har varit en helt ok dag. Precis som förra tisdagen var en helt ok dag. Av det drar jag slutsatsen att förbannelsen över mina tisdagar därmed är bruten och det ger mig ännu mer hopp, styrka och mod. Tillförsikt. Det är grejer det!

Det är något med musiken, det måste det vara! Av Cicki fick jag igår låten "Idag är jag stark" av Kenta och den hjälpte till minsann! Himla bra låt dessutom när man då och då tvivlar så där i största allmänhet. Så vi lyssnar väl????

Fixarsöndag

Idag är det tvättsöndag och dags för en tur till ICA Maxi. Kidsen stormar in i morgon och ja, de är ju hungriga de små liven. HELA TIDEN. Precis i detta nu skramlar kylskåpet oroväckande tomt för storätande tonåringar. Man tackar ICA-Stig för erbjudandet om vattenmelon för fem kr kilot, 15 kg vattenmelon på en vecka är väl inget? Blir billigt och bra. Nu får de ju lite annat att äta också, bäst att tillägga......
Om energin sen räcker, är tanken att göra ett fult fönster till ett fint fönster igen. Måleri, målera. Det är roligt! När man har kommit förbi grundarbetet. Som inte är lika kul men viktigast av hela grejen.
Jag tar det lite easy, stärkt av era fina kommentarer, det får bli en efter-bild sen. Vilket år som helst......
Klockan 1600 avstannar dock allt i radhuset. OS-final i handboll. DET är stort! Gula tröjan på! Heja Sverige!

Gula tröjorna åker alltid fram när det gäller!
Här är mitt härliga gäng i Santa Monica när Sverige spelade mot England. Fotboll. Gick inte så bra.
I eftermiddag är vi inte samlade men tröjorna, de är på!!!
Heja Sverige!

Fotboll it is!

Igår gjorde jag allsvensk debut. Ja. På läktaren. Säkrast så. Migränhelvetet höll sig i bakgrunden till slut och med solbrillor på gick det att vistas utomhus en härlig sommardag.
Så.
Stora Syster och jag tog Cina-bilen till Södertälje för att heja på Gefle som mötte Syrianska.
Om de vann? Gefle.
Njaenej.
Synd.
Denna utmaningars sommar kan jag nu även i ruta för:
"sett allsvensk fotboll"? kryssa CHECK!
OCH fått krama om en alldeles svettig, rödblommig fotbollspelare.
Det är inte klokt vad jag får vara med om!
Blir nästan yr ju!
Idag är det lugna gatan igen.
Har dragit lite gräs med tårna.
Ätit några smultron.
Suttit med ryggen mot skitstora trädet och njutit av en kopp kaffe.
Solbrillorna är på.
Migränen lurar i vassen.
Laddar för en ny jobbvecka.
En trevlighet är inbokad.
Försöker driva orospöken på vift.
Oron om hur det ska bli med allt och ingenting.
Man tar helt enkelt en dag i taget och konstaterar att so far. So god.
För varje dag blir jag starkare.
För varje dag blir jag jag igen.
Not bad at all!

Sommarlördag

Idag sov jag länge. Har inte riktigt hittat rytmen efter USA-resan, kom lite ur slag med nattsömnen. Därför passade jag på idag när jag inte hade något alls att passa att sova som kroppen ville. Det var skönt.
Håller även tummarna att jag kommer orka klippa gräset idag. Det är då sannerligen behövligt.
Mitt trötthetssyndrom har spökat lite igen, till exempel när jag nu kommit igång med träning så reagerar kroppen med sjukdomskänsla och det är så trist.
Jag vet ju att jag inte alls är sjuk men jag får ont i halsen, ledvärk och feberkänsla. Då är det dags att backa lite men inte för den sakens skull lägga sig på soffan. Behöver ändå vara igång.
Det är ett tag sedan jag kände av symtom, har lyckats hålla det skapligt i schack men rätt som det är kommer det smygande och påminner om att det finns där i bakgrunden.
Det går inte att sova bort, det är en annan trötthet, mer som "nu är det verkligen slut på energi" och så går batteriet ned på noll. På några sekunder.
Men idag skiner solen och det går att ladda med solkraft i trädgårdssoffan. Kanske till och med slår till med ett dopp! Det ÄR ju sommar!

Direktrapport

Springa och springa. Apropå inlägget igår. Nej. Jag kanske inte löper som en hind där i joggingspåret. Jag kanske inte ens är i joggingspåret hela tiden utan hittar lite andra vägar att trassla mig fram på. En vana jag har. Upplöjt spår verkar tråkigt, vad händer vid sidan av här nu då???
Minsann, blåbären verkar mogna, längre in i snåret finns det en aning om hallon to bee, vad fint bonden har gjort i det här diket då, ska korna få gå över spången där som de brukar????
Just ja.
Joggingen.
Så tillbaka i spåret igen och de nya dojjorna är verkligen lätta. Det är inte jag. Inte tillstymmelse till lätt på foten här inte. Klamp, stamp och stön.
Jobbigt. Svettigt. Rent av vanvettigt kändes det som.
Men jag ska!
Jag ska springa/gå/lunka/hasa mig glad i mina nya skor, det ska jag!
Lite svårt med målbilder bara när syresättningen känns på noll och hjärtat bankar så jag nästan blir yr i huvudet, svalde en liten fluga men med lite envishet så går det framåt ändå! Möjligtvis något sakta.....
Vad ska jag ha för målbild då?
Ser för mig en slowmotionbild när jag kommer först i mål, lite dimmigt bild, målsnöret går av så där snyggt och fladdrar iväg på sidorna. Typ.
Kommer inte att hända (jo, slowmotion.....) men jag tänker OCKSÅ att jag ska orka gå uppför trapporna till mitt jobb på sjätte våningen utan att flåsa lungorna ur mig. Det tänker jag. Bland annat.
Ja.
Och att jag minsann får frisk luft, fin färg i ansiktet och ja, kommer lite i form igen kanske? Kommer hitta bättre i omgivningarna? Rent av känna igen mig och inte gå vilse ideligen.
Så skänker jag ju en tanke till skoförsäljaren, den där unga, snygga amerikanske ynglingen som ju utan att blinka satte tants hjärta i brand genom att strössla komplimanger över mig när jag provade skor. Han hade verkligen inte en aning om vad han satte igång. Det kanske inte jag heller har?!
Ikväll väntar nästa utmaning.
Backträning.
Är inte det lite tidigt???????
Över alltihop skiner solen!

Häxan Surtant i kvadrat

Det finns en risk att bli jävligt lite bitter när man blir sårad har jag märkt.
Lite som att fastna med dojjan i ett segt tuggummi och så står man där och drar sig fördärvad och skyller på allt möjligt utan att dojjan kommer loss innan man kommer på att det är ju bara att ta av sig skon och klippa loss tuggummit så är den saken ur världen.
"Sån ska jag aaaaaaaaaaldrig bli" VET jag att jag tänkt. Innan.
Så en vacker dag, eller vilken himla dag som helst, upptäckte jag ju att "sån höll jag verkligen på att bli".
NÄE.
Tänkte jag då.
Så kan man ju inte ha det bara.
Jag ska ju fortsätta vara den här (om jag får säga det själv alltså) trevliga, glada, kreativa, kloka, optimistiska, vimsiga, argibland, spralliga, något oroligt lagd-tjejen som alltid, väl?! Just nu något vingklippt men vad tusan????
Har hört något om att köpa "vingar för pengarna" (hit med pengarna bara) och så är ju den saken biff?
Hur upptäckte jag det då?
Jomen jag domderade ju med folk. Pekade med hela handen och tyckte att jag har rätt att bestämma hitan och ditan om allt möjligt och strösslade syrliga kommentarer runt mig. Urskiljningslöst. SNÖRPTE med munnen om det jag hörde inte passade mig. För saker som inte ens var "deras fel" eller som de inte ens rådde på. Liksom bara för säkerhets skull.
Och blev stensur när jag fick svar på tal.
Jag. En surkärring?!
Vafalls????
NÄE.
Så kan vi jag inte ha det.
Ut med surtanten bara.
Så jag hade begravning av henne igår.
Lite stillsamt, lite lugnt.
Det tog ett litet slag men jag tror hon nu vilar i frid.
Hon är förlåten.
Idag skiner solen igen och värmen är tillbaka. Skönt tycker jag!

Så det kan bli

Somligt skaver som tusan, somligt för en framåt. Sen kommer det skitdagar. Som denna. Bara att uthärda. Landet Depression har en tendens att vilja ha tillbaka sina besökare men jag är inte särskilt intresserad. Spjärnar emot liksom. Stora verktygslådan åker fram. Den här med acceptans, tålamod, förståelse och insikt. Och så lite djupandning på det. Känna kroppen liksom, "jag börjar och jag slutar".
Det är inte lätt att hitta där i Verktygslådan. Lite oordning råder kan jag säga. Hugger tag i nåt och det har funkat så pass fram till klockan fyra i alla fall. Bara resten kvar. I morgon är en annan dag.

Vintersaga /Ted Ström

"En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.


I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger "Den sista färden"
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind".

Det svänger ju! Kanske.

Funderar på att testa om lederna är redo för ZUMBA. Skaka loss lite. Vilket i och för sig inte kommer att vara något som helst problem eftersom det mesta redan sitter ganska löst. Men det vore ju trevligt att få svänga lite i takt och inte bara hur som helst.
Fast det är ju det här med armarna. Men om jag bara låter dem hänga rakt ned och inte lyfter dem så borde det inte vara något problem. Kanske kommer de mest att vara i vägen men stundtals är hela jag i vägen så det ska säkert gå bra ändå.
Zumba och vattengympa kommer att vara tants vårmelodi. Det är så fiffigt att jag fått vattengympa på recept. Tänk va! Ny doktor = nya grepp = bassängträning.
Det var ju bara det här med införskaffandet av badkläder. Inget lockande alls. Badklädsinköp i januari. Jamen ni hör ju själva. Det är DÅ jag bannar mig för chokladaskarna. De tomma!
Sen.
Att jag har andra himla viktiga beslut att fatta och tänker egentligen hela tiden så det knakar. Det får vara lite som bakgrundsmusik till den här ledigheten. Damidimdum.....tiddelipom........ Under tiden kastar jag ut granen. Ut med det gamla och in med lite nytt! Ungefär.

Dag 2

Nu har det gått två dagar på nya året och alldeles nyss blev jag påmind om att jag fyller 50 i år. PRÄCIS som man behöver påminnas om det va, va????? Men det gör å andra sidan alldeles ingenting för åldersnoja har jag inte. Tycker rent av att det är skönt att bli lite äldre, man får som göra lite som man vill och jag gillar att göra som jag vill. Mycket.
Till exempel i detta nu står middagsdisken fortfarande kvar på bordet i köket och jag sitter och bloggar, fnular med datorn i sängen. Sitter jag här tillräckligt länge så tror jag att disken är borta när jag kommer ner. Hoppet är ju för övrigt det sista som överger människan.
Jorråsåatte..... det pratas bantning på jobbet. Vafalls? Är det så lämpligt när man knappt hunnit få fingrarna ur chokladasken? Man får väl tåla sig lite.
"Beach 2012, häng med".
Näe. Jag jobbar fortfarande med Beach 2006 och gillar att ta det lite easy.
"Men man måste ju röra på sig".
Jo. Jag rörde mig jättemycket idag när jag missbedömde underlaget på väg till jobbet. Det var INTE höga klackar-underlag och jag är nu påmind om hur smärtsamt det är att gå ner i spagat mot sin vilja.
Å ANDRA SIDAN gladde jag ett gäng servicekillar så där på måndagsmorgonen genom min "bambi på hal is-uppvisning". Det är ju alltid kul att man kan vara till glädje för andra. Det får vara dagens motto helt enkelt. Gör någon glad!
Med en tulpan till exempel. Love them!

Lycka är........

 ......... när en "borttappad" syster blir en återfunnen syster och frågetecken blir till utropstecken. Det toppar man med en eftermiddag drickandes kaffe, kaffe och lite mer kaffe. Mycket har vi att ta igen. Mycket ska vi ta igen. Kvar på bordet står nu en alldeles underbar blombukett från bästa blomaffären. Somliga dagar är helt enkelt toppendagar!

Hemmafix och mammaövning

Det står rumsbyte och renovering på schemat. Kollar igen. Japps. Rumsbyte och renovering. Hoppla hej vad det inte rycker i fixa-måla-dona-möblaom-nerven. Lite ovanligt för att vara mig kan jag säga. Jag brukar nämligen kasta mig hejdlöst ut i diverse göra-om-projekt. Om jag sen slutför dem är en annan femma, nä, jag står för idéerna och jag behöver en "doer" vid min sida.....
"Hallå Älsklingen..... jag börjar här nu..... nä, HÄR börjar jag nu......också"
Just det här projektet har jag ändå sett fram emot för Store Brors skull men det är något som tar emot......... idag visste jag vad det var!
Det är ju Stora Systers rum som ska göras om. Ska ju liksom flytta ut henne och göra om hela klabbet.
"Men hon har ju redan flyttat"?! minner sig säkert en och annan.
"Hon är ju på andra sidan jorden, typ"!
Kan väl hända.
Vinkelivinket, "hejdå-vi-ses-om-jättelänge" gick jättebra.
Skype, sms och mail funkar finfint.
Men att packa ihop hennes saker? Få användning för alla kartonger hon tagit hem? Ta ner fotografier, bilder och annat? Packa ner kläder.
DET var det ingen som sa något om.......
Där tog det emot lite kan jag säga.
Nu ska jag ju inte packa ihop det och kasta det på tippen direkt. Näe. Hennes och Store Brors saker ska egentligen bara byta plats. EGENTLIGEN. Hem kommer hon ju. Sen.
Men ändå!
Jag behöver då sannerligen öva mig på att ha stora flytta-hemifrån-barn..........

När jag skulle plocka ned den här raringen tog det tvärstopp i renoveringsnerven.
Nu har Stora Syster inte använt den på 20 år men den brukar hänga där. Avnavling pågår...........

Flygfärdig!

Föränderligt är livet. Jojo. Jag vet.
Just i detta nu packar Stora Syster stora resväskan för färd ut i vida världen. USA är målet och studier står på agendan. I ett år.
"Jamenvanähämenvadkul" tror jag att jag sa när planerna kom på tal.
Kanske tänkte jag "gudihimlenvadlångtbortaochettheltårjagkommerlängtaihjälmig" eller nåt. Men, liten blir stor och flyger från mor................
Avfärden är på tisdag. Vi ska öva oss lite och därför åker hon på festival ett par dagar. Med färdigpackad väska i rummet. Och jag HAR suttit på händerna. INTE lagt mig i hjälpt till utan hon har fixat och donat all by her self.
Nu har jag ju redan övat på det här med kids som flyttar hemifrån så jag VET hur det blir. Vansinnigt tyst, tomt, skönt, konstigt, häftigt, oroligt om vartannat.
Men just nu är det nåt som gnager i mammahjärtat, kanske vissheten om att från och med tisdag blir det inte som det alltid varit. Hon flyger verkligen ur boet och jag har "bara" två tonåringar hemma. Man behöver lite tid att vänja sig helt enkelt.

Hoppsa, trallala.......

Inga hoppsasteg i radhuset idag. Mer smygsteg. Känns mest lämpligt....... Men snart så! Seg tant ger inte upp så lätt!
Seg tant vältrar sig i altanmöblemanget och njuter av solen. Det känns ju lite skönt att äntligen, äntligen ha dynor att sitta på. Ny tradition: Juni snart slut = dynor fram.
Å andra sidan är det dynorna som föranlett det ryggonda. Det var nämligen den lilla aktiviteten, att dra ned dem från vinden, ståendes på tå på en stege och vrida sig lite åt sidan som framkallade "skottet". Himla dumt!
Det kunde jag ju tänka på idag när jag fastnade låg en stund i sköna fåtöljen på baksidan. Jag låg ju i alla fall mjukt.

Sommarlov

Hopp hej, idag blir det sommarlov på riktigt. Store Bror är klar med Sommarskolan och har "håvat in" ännu ett betyg. Eller ja. Sommarskolan fick bli i Radhuset eftersom det var lite oklart ända in i det sista vilka/vilken lärare som in de facto skulle vara Sommarskolelärare och exakt VAR på skolan skulle de vara?????
Att gå någonstans och inte veta vem man ska möta eller var, nä, det gör inte Store Bror och så bums, bas blev mamman lärare i Kristendom hastigt och lustigt. Nu är improvisation en av mina bästa grenar, mamma som jag är, så vad göra? Jo. Man läser på om Luther, ortodoxa patriarker, påvar, sakrament, trosbekännelser och lite annat fort som attan och sen får man 20 frågor från en lika luttrad speciallärare fort som 17 och därefter får barnet jobba sig lite blå. Förhöras och skriva svar på datorn som mailas till nämnda speciallärare för bedömning. Sen fikas det lite med den unge mannen och vi konstaterar båda att vi nog allt är lite skoltrötta för tillfället. Sommarlovet sitter därför som en smäck!
Mamman tackar för övrigt sin lyckliga stjärna att det var religion och inte kemi som barnet behövde undervisning i...........
Nu ÄR det sommarlov. På riktigt!

Bakom rubrikerna

Näe. Jag vet inte vad jag ska skriva. Sitter och fnular och försöker men det vill sig inte riktigt. Somligt som händer i livet bedövar och man förstår bara inte. Efter en skakig och tung vår på många sätt blev det ju juni. Liksom av sig självt. Vackert och då tänds ju hoppet igen. Att man trots allt ska få ihop det här pusslet benämnt "life" och att allting nog ordnar sig till slut. Kidsen mår bra och Älsklingen hade ju kommit tillbaka. "Vi" är återfunnet.
Så ändras förutsättningarna och det som för andra blir rubriker i tidningarna och inslag på TV-nyheterna är verklighet för oss. I tisdags brann Älsklingens jobb ned till grunden och familjens livsverk gick upp i rök. So what to say? Att man tar en dag i taget? Att man är glad att ingen är fysiskt skadad? Att man är precis så stark som man behöver? Att allt har en mening? Att det nog tusan känns lite motigt trots allt. Ja. Precis så säger jag. Motigt är ordet.

Moments

Det finns stunder i livet när allting står stilla, när närhet och andlös är ord som förstås precis. Just då vet jag precis hur allting hänger ihop och varför. Som en såpbubbla är stunderna, skimrande, sköra, vackra och så omöjliga att fånga och hålla kvar. De ska upplevas. Här och nu. Stunder att minnas.

 

Säga JA

Det vankas bröllop. Inte mitt utan en systerdotter, min guddotter ska gifta sig. På lördag. Och läget är under kontroll. För mig alltså. När jag frågar bruden får hon något jagat i blicken men det hör väl till.
Något annat som inte är under kontroll men utanför mitt "påverkansinflytande", är att Största Systern kommit på att hon inte alls kommer hem från Los Angeles på fredag utan på lördag. Förmiddag. Vigseln är 14.30 så rimligen, kanske, högst troligt, förhoppningsvis, kommer hon att hinna i tid. Får byta om i bilen helt enkelt.
Nä. Det är inte jag som ska hämta henne. Gudskelov. Tänk att stå på Arlanda och vänta och så blir planet försenat, eller så landar de i tid men väskorna kommer inte eller så...... Ser för min inre blick hur vi bromsar in framför kyrkan så gruset sprutar ner alla gästerna, fastnar med klänningen i bildörren, får sen ännu mer parkeringsböter och missar när de säger JA till varandra.
Nä. Så kan vi inte ha det. Annan chaufför är inkallad, alla tummar hålls för att planet är i tid! Och att solen skiner. Vi vill ha sol på lördag. Helt enkelt!

Var är sol och värme?

"Sköna maj" känns hittills som ett hån. Inte skönt alls att cykla till jobbet i iskall motvind och hagel. Nä. Jag vill ha sol, fågelsång och grusfria cykelbanor. Det vill jag. Och så vill jag att Lilla Systers dansuppvisning ikväll ska vara inomhus. Men nehedå. Utomhusteatern slår upp portarna och jag har härmed laddat med sittunderlag, fleece-pläd och överdragsbyxor i ryggsäcken. Tänker INTE frysa. Även vinterjacka, mössa och handskar känns som ett måste.
"Sitt långt bak" har kidsen föreslagit och jag förstår att de inte tänker kännas vid sin kära mor påpälsad och väderförberedd.
Jojo. Vi får väl se vem som klarar sig längst!