Gröna dagar

Idag är en dag i maj då det känns som mina ögon är alldeles för känsliga för grönt. Lite too much för att vara helt ärlig. Så då kan man ju vara glad över att i morgon är en helt annan dag och tja, tant får väl börja om på ny kula. Med en annan tideräkning. Mot 50 med fart. Mot LA med andan i halsen. Mot resten av livet. Helt enkelt. Och grönt. Ja. Det är det ju. Så jävla vackert. Så jävla ont. Bara.

Musik = glädje = sant

Omväxling skriver jag om ibland. Jojo. Igår kväll när jag lade mig var jag så ledsen, så ledsen att pappersnäsduksfabrikanterna om de vetat, hade gnuggat händerna.
Fick så en smärre chock när jag såg mig själv i spegeln i morse. Det hade också någon annan fått om det kikats in i radhuset fem minuter senare när jag försökte dämpa mina svullna pingpongögon liggandes raklång i soffan med skivad gurka och gårdagskvällens gamla tepåse över ögonen.
Hjälpte det då?
Nja. Inte särskilt.
Inte alls egentligen.
Förutom att jag kände mig som en komposthög.
Som tur var började jag tidigt i morse, så där tidigt så jag var nästan själv på avdelningen och kunde smita in på min plats utan att synas.
Sen så.
Rullade dagen på rätt så bra. Hej vad jag rattade system och svarade i telefon!
Sen vinkelivinkades det till kollegorna lite tidigare än vanligt på grund av den tidiga morgonen och så bar det av till väninna som bjöd på te, nybakade vaniljbullar och alldeles nya bilder på deras hus som håller på att byggas. Spännande ju!
Sen så.
Rattade jag Cinabilen hem till radhuset och kom på mig själv igen med att sjunga högt där i bilen till gladmusik.
Se där!
Oj, vad det svänger! Både här och där!

Musik ÄR glädje

Efter en himla lång dag, fast en bra-dag, kommer jag på mig själv med att sjunga högt i bilen på vägen hem efter jobb, handlat med tonåringar och en konsert med Lilla Systers musikklass.
Minsann inte vilken låt som helst utan

..............."musik ska byggas utav glädje"........
                                        ......."av glädje bygger man musik........"

Kära nån. Håller ju nästan på att köra av vägen ju!
Glädje!
Om så bara för en kort sekund, så! Kände jag det! Glädje igen!
Det finns där! Det finns där!
Lovely!
More music alltså!

Ett hjärta

Det får sägas.

Ja.

Hjärtesorg.

Gör ont.

Gråtont.

Varje stund ska levas,

varje dag varas,

fast annorlunda.

Snart är annorlunda det vanliga.

Det önskas att tid kan backas,

gjort göras ogjort.

Livet lyssnar inte på det,

livet är varje dag,

nu, nu och nu.

Insikt.

Utsikt.

Vad vet vi om i morgon?

Vad vet vi om sen?

Nu.

En famn är saknad,

en famn är tom.

Livet är varje dag,

nu, nu och nu.

Vill bara höra..........

Den här helgen blev det fler samtal än vanligt mellan mig och kidsen som är i Andra Änden av landet på semester. De lät lite blasé till slut men de förstod. Förstod att jag som mamma var tvungen att höra att de var ok. Bara höra deras röster. Händelserna i Norge har satt sina spår. För alla och för alltid.
På onsdag får jag träffa mina barn. Mitt hjärta gör ont när jag tänker på de föräldrar som aldrig får se sina igen.

Bakom rubrikerna

Näe. Jag vet inte vad jag ska skriva. Sitter och fnular och försöker men det vill sig inte riktigt. Somligt som händer i livet bedövar och man förstår bara inte. Efter en skakig och tung vår på många sätt blev det ju juni. Liksom av sig självt. Vackert och då tänds ju hoppet igen. Att man trots allt ska få ihop det här pusslet benämnt "life" och att allting nog ordnar sig till slut. Kidsen mår bra och Älsklingen hade ju kommit tillbaka. "Vi" är återfunnet.
Så ändras förutsättningarna och det som för andra blir rubriker i tidningarna och inslag på TV-nyheterna är verklighet för oss. I tisdags brann Älsklingens jobb ned till grunden och familjens livsverk gick upp i rök. So what to say? Att man tar en dag i taget? Att man är glad att ingen är fysiskt skadad? Att man är precis så stark som man behöver? Att allt har en mening? Att det nog tusan känns lite motigt trots allt. Ja. Precis så säger jag. Motigt är ordet.

Biokväll

Igår kväll håvade vi in våra julklappar som Stora Systern förärade den kvinnliga delen av la familia: Biljetter till Änglagård! Som vi väntat och längtat! Så bra den var! Stundom har jag hört lite dålig kritik men med såna öron lyssnar inte vi, o nej då. Andäktigt satt vi där och väntade på den där vägen, de där gesterna, de där replikerna. Vi tillhör den skara som är Änglagårdsfrälsta. Totally och för alltid.

Kanske beror det på att byn där det hela utspelar sig inte är helt olik de små samhällen där mina föräldrar och jag kommer ifrån. Det lilla. Det kända. Rollerna. Manskaintetroattmanärnågot. Längtansdrömmar. Typ. Eller så är det helt enkelt naturbilderna. Vi är som sagt födda mitt i spenaten och det ser ut så där. Sen fick vi asfalt under fötterna men det är en helt annan historia.
Min pappa, Morfar, älskade de två första filmerna. Han spelade dem för barnen så ofta han kom åt. Han instruerade dem om sången "Där rosor aldrig dör" som Rut sjunger i en sekvens, den skulle minsann spelas på hans begravning. Och det gjorde vi. Kantorn som sjöng, hon sjöng så illa att det onda lättade en stund för vi alla var så säkra på att Morfar skrattade i sin himmel åt "Rut-kopian". Sån var han.
Jag gillar att gå på bio. Jag gillar att gilla filmer, att ryckas med. Jag älskar Änglagård!

Hejdå!

 

Idag är det lugnt och stilla här på bloggen och i radhuset. För två veckor sedan miste en familj sin älskade 19-årige son, T. Idag går våra tankar till dem på nytt då det är dags att ta farväl. Så svårt att förstå, så svårt att se någon mening. Det skär i mitt hjärta vid tanken på vad familjen går igenom, hur livet ska fortsätta och det skär i mitt mammahjärta när jag ser många ungdomars sorg över en klasskamrat som bara rycks bort.  Idag tänder vi ett ljus för T! 

För morfar!

Idag är en annan dag! Lite bättre än igår, även om efterdyningar kan skönjas. Jag menar, don´t mess with en tonåring. In public.

Vi tänder ljus hemma idag, i fina glaskuporna i fönstret. För morfar!

Skavsår

Det är något som skaver. Den där stenen i skon är tillbaka. Nu är det visserligen tid för sandaler så det borde ju hjälpa att vifta på foten och stenen ramlar ur. Men det vill sig inte riktigt.
Det är förväntansstress, press, krav och minimalt med ork som talar. Och det skaver. Mitt i blomstertiden.
På annat håll är det tårtkalas idag. I himlen. Jag är med i tanken och minsann om jag ändå inte anar kaffekoppsskrammel, jordgubbsdoft och pappas knasiga skratt.
Fy fan vad det skaver ibland!

Juni

Juni är en speciell månad. Så vacker, så frodigt grönskande och väntansfylld. Hur ska sommaren bli? Vad ska vi göra? När ska vi hit? När ska vi dit? Med barn och utan barn? Mitt i all grönska och blomning går jag med sorg i hjärtat, längtan och saknad efter band som brustit med vetskap om att det är precis så livet är. Man möter och man mister. Man går vidare. Bara. Ett steg i taget. Och minns.

Eftertanke

När Store Bror var en Liten Bror, ungefär två år, försvann han och var borta i ungefär 1 timme. Jag och de fyra barnen var på en handbollsavslutning, Lilla Syster var bebis och var fastklistrad i min famn. När vi skulle gå hem var Brodern som uppslukad av jorden och fanns ingenstans. Ingen hade sett honom och vi började leta. Jag minns att jag tänkte efter stund att
"Nu, nu kopplar min hjärna ur, nu försvinner förnuftet......" och jag började irra runt och skrika efter honom.
Vi letade inomhus, på toaletterna, i skrymslen och vrår, utomhus, parkeringen. Jag sprang som en dåre längs ån på andra sidan vägen och bara ropade hans namn hysteriskt.
Till slut föll jag ned på knä och grät, övertygad om att han var borta för alltid. Den skräcken, känslan, hur fruktansvärt ont det gjorde kan jag känna än idag.
Då kom en av tränarna med Brodern på armen. Han var hittad till slut och krampen i mitt hjärta släppte. Jag kunde åka hem till pappan med alla våra barn.

I måndags förlorade en familj sin tonårspojke.
Skräcken, en förälders allra värsta mardröm att det händer ens barn något, blev sann. Jag känner dem inte, inte alls, vår enda gemensamma nämnare är att vi är föräldrar. Och på något sätt räcker det. Vad de känner idag kan jag inte ens föreställa mig. Jag fick tillbaka min pojke och är så oändligt tacksam för det. Deras pojke kommer inte hem och det gör ont i mitt hjärta av att veta det.
Jag tänker på dem idag.

Recept till en morfar!

Alla mina barn har sysslat med någon sport och har då och då funnits omnämnda i den lokala tidningen. En extra tidning har alltid inköpts och skickats till min pappa tillika barnens morfar som bott långt ifrån oss. Han klippte ur och sparade allt. 2007 dog han hastigt, i september, så den hösten var tung.
Igår var Största Systern i egenskap av kock omnämnd i lokala tidningen. I en julbilaga minsann, med stor bild och egna recept. "Största Systerns bästa julrecept"! Ojojoj. Stolt mamma. Såklart!
Jag fick syn på tidningen i kön på ICA och köpte den förstås. När jag kom hem och packade upp varorna såg jag att jag tagit två. Jag hade "glömt" att pappa inte längre finns och jag blev så .... tom! Jag ville ju att han skulle veta!
OM man kunde skicka en tidning till himlen, skulle den redan vara på väg. Jag hoppas och tror i alla fall att han ser att det går bra för Största Systern och hur fin hon är på bilden. För att inte tala om vilka goda recept hon bjuder på! Ett och annat känner jag minsann igen och det skulle morfarn också göra!
Så, till morfar där i himlen! Du fattas oss!

En stund av fasa

Igår kväll pratade jag med Stora Syster som var med vänner i Göteborg för att följa rafflande finaler i Gothia Cup. Minsann, vann inte Stora Systers lag tillika killarnas, ja, klasskompisar, polare och andra duktiga ungdomar. Vi vuxna gladdes också åt vinsterna, ungdomarnas glädje och att två lag från hemstaden tagit guld. En stund att fira.
Efter matcherna var det hemfärd. Stora Syster skulle åka med Pojkvännen och tre kompisar, en färd på ca fyra-fem timmar så vi visste ju att hemkomsten skulle ske mitt i natten. Ingen av Stora Systers föräldrar är ju hemma, jag är på Ön och pappan i Andra änden av landet. Men Stora Syster är ju 17 år, 18 i december, hon reder sig och fick order från mig att sända mig ett sms när hon kommit hem.
Igår kväll sa jag till Älskade Sambon att
"Jag kommer inte få lugn i mitt mamma-hjärta förrän jag VET att hon är hemma. Jag tycker INTE om när de är ute och åker utan mig"
Sen gick vi och la oss, sov så gott, vaknade tidigt och kokade kaffe.
Jag kollade min mobil direkt för att konstatera att Stora Syster INTE hade skickat ett sms. Ja, ja. Ungdomar är som de är. De glömmer. Jag tog kaffekoppen och slog på text-tv.n och följande minutrar hör till de värsta i mitt liv.
På text-tv stod att läsa om en trafikolycka. "..... på E20...... fem ungdomar.... ung kvinna dödad.... skadade .... förda .....samtliga till ... xxxsjukhuset.... i vår stad." "Vårt" sjukhus.
Min värld stannade här för ett ögonblick och en iskall hand kramade om mitt hjärta. Jag läste igen. Det var på den vägen där Stora Syster skulle åka. Det var så många de var i bilen. På natten. Vårt sjukhus. Hon hade inte skickat sms.... Jag försökte nå henne på mobilen utan att lyckas. En gång, två gånger, tre gånger. Så många tankar som hann tänkas, så stark skräck, så tyst det blev i övriga världen. På femte försöket svarade hon. Sömndrucket. Hon sov. Framförallt så levde hon. Hon och de andra. Jag försökte prata med henne men jag kunde inte få fram mer än att hela tiden fråga var hon var.
"Hemma, vad du tjatar" sa hon på tonårsvis, trött och argt till orolig mamma.
Under dagen idag har vi pratats vid flera gånger. När hon själv såg vad som hänt förstod hon mig fast så där på tonåringars vis.
"Du behöver ju inte vara orolig längre, jag är ju hemma".
Nej. Jag behöver ju inte det. Men jag är inte hemma, inte där hon är, jag skulle behövt krama om henne idag, klappa lite på henne.
Den där stunden har suttit fast i mig hela dagen idag. Jag är så oerhört tacksam för att mitt barn lever, att det inte var den bil hon färdades i som var med om en olycka. Samtidigt går mina tankar till den familj som i natt drabbades av det värsta som kan hända. Att förlora ett barn. En sån förfärlig tragedi. Till dem går mina tankar idag.

Hemma igen

Jag är tillbaka i Lilla Staden efter en resa till barndomstrakter, släktgården och begravning. Jag har åkt många, många mil ensam i bilen och haft tid att reflektera och fundera. Det är många tankar som tänks, många minnen som väcks och det är en märklig känsla att komma hem igen. Här är allt som vanligt. Men ändå inte.
Där, långt borta, är nu en älskad Farbror är begravd bredvid min pappa. "Bröderna Bus" är tillsammans igen och här, här på jorden sitter jag kvar och gråter. Gråter för att de är borta, för att det är så smärtsamt j-a vackert precis just nu och för att det känns precis som Ted Gärdestad sjunger: "....broar till tryggheten bränns"....
När jag skulle åka hem kramades Äldsta Farbrorn och jag. Jag ville inte släppa taget, det var som att krama Farbror och pappa igen. Men man måste ju!
Så idag är jag tillbaka här hemma igen. Där allt är som vanligt. Fast ändå inte.

Molnen speglade sig så här vackert i vår sjö.


Himlen sett från ängen.

Korna betar på som vanligt där bäcken slingrar sig genom ängen.

En resa i tiden

Idag har jag åkt bil. Långt. Jag är på en resa som jag egentligen inte vill vara på men ibland ter sig ju livet som sådant, att det inte frågar vad man vill eller inte. Det bara sker. Händer. Och det är bara att åka med. Jag är tillbaka i mina barndomstrakter för en begravning just när sommaren är som allra vackrast. Jag har gått på de vägar idag som jag gick på när jag var barn, besökt badplatsen där jag lärde mig att simma, hittat de hemliga ställen där smultronen, de allra rödaste, godaste smultronen växte. Klappat fåren igen, tjoat på kossorna, hoppat över lilla bäcken precis som jag gjorde när jag var barn. Och tänk, jag riktigt hörde hur farmor ropade, pappa tjoade, hur farbror kallade på fåren och hundarna som skällde på katterna som retsamt spatserade förbi hundgården. När jag satt på ängen vid sjön och blundade kunde jag höra och känna allt det här fast de inte finns längre. Jag är på en resa i tiden.