onsdag, januari 20, 2010

Eftertanke

När Store Bror var en Liten Bror, ungefär två år, försvann han och var borta i ungefär 1 timme. Jag och de fyra barnen var på en handbollsavslutning, Lilla Syster var bebis och var fastklistrad i min famn. När vi skulle gå hem var Brodern som uppslukad av jorden och fanns ingenstans. Ingen hade sett honom och vi började leta. Jag minns att jag tänkte efter stund att
"Nu, nu kopplar min hjärna ur, nu försvinner förnuftet......" och jag började irra runt och skrika efter honom.
Vi letade inomhus, på toaletterna, i skrymslen och vrår, utomhus, parkeringen. Jag sprang som en dåre längs ån på andra sidan vägen och bara ropade hans namn hysteriskt.
Till slut föll jag ned på knä och grät, övertygad om att han var borta för alltid. Den skräcken, känslan, hur fruktansvärt ont det gjorde kan jag känna än idag.
Då kom en av tränarna med Brodern på armen. Han var hittad till slut och krampen i mitt hjärta släppte. Jag kunde åka hem till pappan med alla våra barn.

I måndags förlorade en familj sin tonårspojke.
Skräcken, en förälders allra värsta mardröm att det händer ens barn något, blev sann. Jag känner dem inte, inte alls, vår enda gemensamma nämnare är att vi är föräldrar. Och på något sätt räcker det. Vad de känner idag kan jag inte ens föreställa mig. Jag fick tillbaka min pojke och är så oändligt tacksam för det. Deras pojke kommer inte hem och det gör ont i mitt hjärta av att veta det.
Jag tänker på dem idag.



8 kommentarer:

  1. Totalt den värsta, värsta mardrömmen. Vi tänker tillsammans...

    SvaraRadera
  2. Usch stackars föräldrar och stackars tonåring !
    Skickar en tanke ...
    Kram

    SvaraRadera
  3. Att förlora ett barn är den värsta mardrömmen. En mardröm som tyvärr en del föräldrar får vara med om.

    SvaraRadera
  4. Här är det en till som är med och tänker. Min lilla kusin omkom på ungefär samma sätt när han var femton år. Det är varje förälders värsta mardröm.

    SvaraRadera
  5. Varma tankar till alla som förlorat någon!!

    SvaraRadera
  6. Jag läste ditt inlägg och fick ont i magen fram tills att jag läste att sonen hittades. Vilken panik du måste ha känt inombords!
    Det är helt ofattbart vad den familjen har gått igenom och det är helt fantastiskt vad mycket värme de har fått från människor från alla möjliga håll!

    SvaraRadera
  7. En förälders värsta mardröm.. Jag lider med de som förlorar sina barn! Det är omänskligt att behöva göra det!
    Kram!

    SvaraRadera