Moteld

Det är väl klart att jag har känt en viss oro sedan den 2/1 då jag blev utförsäkrad från FK. Allt är ju inte helt klart med ersättningsbiten, d v s hur stort mitt "aktivitetsstöd" ska bli. Eller om jag ens får något. Men att sväva i sådan ovisshet är visst smällar man får ta när man varit sjukskriven så länge som mig. Gilla läget liksom. Vad annat att göra?
Igår fick jag brev från Arbetsförmedlingen. Jag blev kallad till ett informationsmöte för Arbetsplatsintroduktion och jag ska nu "scannas" för att se vilket arbete som passar mig, lära mig att skriva ett CV och att söka jobb. Skulle inte tro det. Jag har ju redan ett jobb.
Så himla käck ringde jag upp handläggaren och förklarade läget. Att jag redan varit på ett överlämnandemöte på Arbetsförmedlingen, att jag deltar i en rehabgrupp sex timmar i veckan, att jag står på kö till ett arbetsträningsprojekt, att jag fått löfte om att delta där just för att jag redan har ett arbete i botten som jag nu tvingats ta tjänstledigt! ifrån och det ännu inte är klarlagt om jag kan återgå dit eller inte eftersom jag fortfarande inte är frisk.
Då, visar sig den berömda haken. Den där som jag väntat på men hoppats att jag skulle slippa. Den nya handläggaren har ingen som helst förståelse för tidigare överenskommelse med både FK och Arbetsförmedlingen där han faktiskt arbetar.
"Har man så mycket aktiviteter som du har, bedömer jag att du ska ingå i Introduktionsprogrammet och inget annat".
"Om du ska ingå i ett arbetsträningsprojekt eller inte bestämmer JAG"!
"Om du inte kommer när jag kallar dig, meddelar jag detta och aktivitetsstödet dras in med omedelbar verkan".
Så himla bra! Så himla pedagogiskt!
Den människan har aldrig träffat mig överhuvudtaget. Han ser vad en kollega har beslutat, river upp det och bestämmer sig på sittande häck att vad jag klarar eller inte klarar.
Nu jävlar är det krig! Så här FÅR det bara inte gå till!
Detta förfarande bidrar INTE till att mitt tillfrisknande går fortare. Klart jag blir rädd, ledsen, stressad och orolig. Precis det som jag ska undvika i möjligaste mån. Det finns ju en plan för hur jag ska komma tillbaka som är framtagen tillsammans med min "haverikommission" sedan tre år tillbaka. Det har konstaterats av vissa psykiska diagnoser har lång läkningsprocess. Jag är ju mitt i, förstör inte!
"De här nya reglerna är kanske bra i vissa lägen om det medför att folk faktiskt får hjälp", har jag tänkt i vissa stunder.
Men detta? Dessa nya regler gör tydligen att vissa handläggare blir alldeles yra i huvudet av makt och översitteri eller vad handlar det om?

Även Pia har skrivit om nya sjukförsäkringssystemet idag. Läs, begrunda, reagera!