Ett nytt kapitel

Onsdag. Har åkt fram och tillbaka i jobbet till Nyköping tre dagar i rad. Inget särskilt med det. Förutom vädret och inte det mest optimala väglaget. Men det har äntligen slutat att snöa!
Om en timma har sonen handbollsmatch, funderar mest på hur jag ska hålla mig vaken för att orka åka och titta……….  men det gör jag ju.
Sen hem och förbereda för Store Brors inskrivning på Arbetsförmedlingen i morgon och konstaterar att idag, 4/2, har han skrivits ut ur skolan. Den är över på riktigt, kampen för en bra skolgång och vi konstaterar att de tre första åren var fantastiskt bra, mellanstadiet blähä, en enda lång helvetisk kamp förutom läsåret på på Resursskolan som var räddningen från total härdsmälta, högstadiet var bra men orken slut till slut och att åren på gymnasiet hade han kunnat vara utan.
Vi/han gör som kungen och vänder blad.
Det är nya tider nu!

Uti skogen ska vi .......

....... inte gå. Bara till bilen, köra 10 minuter och sen gå från parkeringen till jobbet. Denna procedur krävfa idag gummistövlar. Vilken tur att en av tjejorna har "glömt" sina nya stövlar här. Så kan jag låna dem. Eftersom MINA stövlar tydligen befinner sig på annan ort?!
Sa jag att det blir tomt efter kidsen??!! Kan tillägga att det blir tämligen tomt på skofronten också när vissa av dem går. Store Bror med sina 49.or är oskyldig. Kan man tänka sig. 
Vi behöver lite musik på det!

Jul i sikte!

Man stillar sig. Spelar Carolas jul och hänger upp julstjärnor i fönstren. Kör ungar hit och en unge kör själv dit. Skumtomtar. Julmust. Tänker att det är mycket som är lika fast egentligen är det ju totalt olikt sig. Annorlunda. Fast det kommer ju så småningom bli sig helt likt igen. Första året är värst va? När man ska göra allt för första gången. Själv. Ja, förutom de älskade kidsen då.
Snön är som vanligt vit, kallt är som vanligt skitkallt och Carolas julskiva är....... helt enkelt Carolas julskiva.
Snöskovel. Check. Dörrkrans. Check. Skumtomtar. Check. Det lackar banne mig mot jul......... Det ligger snö på backen. Gillar´t!

Kräftor kräfva........

rätt sällskap eller hur det var???? I kylskåpet står ett paket kräftor och tinar. Har blivit inbjuden att äta kräftor i kväll med Stora Syster och Vännen E. Två ungdomar och en tant, kräftor m tilltugg och en sommarkväll. Jag längtar!
Men. Näe. Spöket försvinner inte. Inte helt. Har hållit mig vaken i natt och det gillas inte. Schas!
Tar det därför lite easy och unnar mig en liten sovmorgon. Jobbet finns kvar ändå. Lite morgonsol på altanen. En kopp kaffe. Bara fötter i regnvått gräs.
En brastart gör en bradag! Basta!

Grannsämja

Jag jobbar inte alla dagar i veckan. Till exempel inte den här! Ledig onsdag. Långfrukost, bläddra i tidningen (bra att vara husvakt åt grannen, tidning ingår....).
Miljoners projekt pockar på men jag vet inte vilket jag ska välja. Om det nu ska hoppas på något överhuvudtaget idag? Vad är det för fel att ligga i soffan och läsa bok? Även träningsledig idag. Nämligen.
I går kväll, när jag stapplade in på gården efter träningen träffade jag på en granne och hans fru och det var värst vad de hunnit med mycket när jag varit på resande fot. Byggt badrum, altantak, meckat bil, lagat garaget och tusen andra saker! Man känner ju nästan inte igen sig.
Nu behöver inte jag drälla varken i deras badrum eller på deras altan men man får ju höra det. Då skänker jag en tanke åt min egen altan och yttepyttetomt. Tack och lov att den vetter mot en vändplan så ingen ser. Det växer bra när det regnar och är varmt. Utom altantak. Växer det inte. Tyvärr. Otakat är det fortfarande.
Men.
Det är bara att slå dövörat till.
Jag tänker inte smittas av sommarfixar-hets.
Not.
Har upptäckt tjusningen av att njuta av sol, vind, hav och sommarlivet och den känslan försöker jag behålla. (även om havet är väldigt långt borta från radhuset men jag har 2324 semesterbilder att titta på).
Sen.
Kunde inte grannen hålla sig längre utan undrade sprickfärdig vad i all världens dagar jag skulle med gårdens stege till, där i lördags?
Han hade nämligen sett att jag hämtat den i förrådet och tråcklat in den i radhuset.
Ja. Det är en lång stege.
Lite trixigt var det!
Så jag berättade ju om dynorna, att de äntligen kommit ned från vinden till mig här på marken och det tyckte grannen var lite lustigt.
"Sånt gör man ju på försommaren"!
Jaha?!
Den lagboken har inte jag läst?
Men grannen är snäll och trevlig så det gör ingenting. Man gör olika. Helt enkelt.
Jag är glad att jag har dem, grannarna, allihop!

Traditionen bjuder!

Jag har fastnat för Hollywoodfruar. Japps. Något så banalt och ytligt ägnar jag mig åt. Lite skönt faktiskt. Tills Gunilla Persson klev in i handlingen. Nu har jag ju förstått att det är fler som reagerar på hennes framfart bl a med sin flicka och man kan ju undra om det är ett spel för gallerierna eller är hon sådär korkad????
Hon framstår inte som den bubbligaste drickan i backen och det BEHÖVER man ju inte vara men detta?????? Om det är på riktigt är det för j-t.
Finns det inga "prussiluskor" där i Americat? Ingen Kling och Klang???
Nej. Jag tänker inte sluta titta. Jag ska sitta där vareviga måndagskväll och ygla mig över G Persson och stackars dottern, njuta av Maria M och vara sådär ytlig. 1 timme i veckan. Sen lovar jag att äta min gröt, göra mina rundor i spåret, tanka grönt, återvinna mjölkkartongerna och bara köpa ekologiska ägg.
Först ska jag slutföra dagens mission: Äta upp alla pepparkakor i årets första inköpta pepparkaksburk! En kär tradition i månadsskiftet september/oktober.

Vill bara höra..........

Den här helgen blev det fler samtal än vanligt mellan mig och kidsen som är i Andra Änden av landet på semester. De lät lite blasé till slut men de förstod. Förstod att jag som mamma var tvungen att höra att de var ok. Bara höra deras röster. Händelserna i Norge har satt sina spår. För alla och för alltid.
På onsdag får jag träffa mina barn. Mitt hjärta gör ont när jag tänker på de föräldrar som aldrig får se sina igen.

Bakom rubrikerna

Näe. Jag vet inte vad jag ska skriva. Sitter och fnular och försöker men det vill sig inte riktigt. Somligt som händer i livet bedövar och man förstår bara inte. Efter en skakig och tung vår på många sätt blev det ju juni. Liksom av sig självt. Vackert och då tänds ju hoppet igen. Att man trots allt ska få ihop det här pusslet benämnt "life" och att allting nog ordnar sig till slut. Kidsen mår bra och Älsklingen hade ju kommit tillbaka. "Vi" är återfunnet.
Så ändras förutsättningarna och det som för andra blir rubriker i tidningarna och inslag på TV-nyheterna är verklighet för oss. I tisdags brann Älsklingens jobb ned till grunden och familjens livsverk gick upp i rök. So what to say? Att man tar en dag i taget? Att man är glad att ingen är fysiskt skadad? Att man är precis så stark som man behöver? Att allt har en mening? Att det nog tusan känns lite motigt trots allt. Ja. Precis så säger jag. Motigt är ordet.

Hemkunskap?

I morse laddade jag tvättmaskinen med tvätt men startade den INTE av hänsyn till de som hade sovmorgon. Lämnade luckan öppen för att "någon" (hoppsanhejsansdetärjujag).... skulle kunna ösa i lite tvättmedel och köra den UTAN risk för sovmorgonstörning. Vad har man för det? Va?
När jag sitter på jobbet får jag ett mess:
"Är tvätten körd eller ska jag köra igång den"?
Jag säger bara detta som ett inlägg i "vadjagärtröttpåatttänkaåtallaandra"-debatten:
Torr, skitig tvätt i maskinen= TVÄTTA för sjutton gubbar!
Blöt tvätt, doftar gott i tvättmaskinen = troligtvis tvättad tvätt.
Om jag nu kommer hem och det hänger torr, skitig tvätt på torkställningen får jag ett psykbryt. Av sällan skådat slag! Ajjö!

WAKE UP CALL!

Livet med tonåringarna rullar på som för de flesta med ups and downs.
Precis då.
Händer det sig att en av tonåringarna i familjen blir lurade av kompisar.
Hur många gånger har man sagt till dem att inte lämna ut koder till kort, facebook, mobiler och annat?
Tja. Ganska många gånger.
Hur många gånger har jag sagt att man ALDRIG ska lita på en kompis som frivilligt erbjuder sig att ladda ner extrapengar på mobilen om man lämnar ut en pinkod som kommer via sms?
Inga alls.
Det visar sig att en "kompis" spelar nätpoker. Fråga mig inte hur en 13-åring kan öppna ett konto, jag vet inte. Kompisen spelar bort flera tusen på sitt abonnemang och föräldrarna tar bort det och h*n får kontantkort. Det går inte att använda för att spela och föräldrarna känner sig säkra.
Kompisen kommer då på den geniala idéen att via Facebook fråga efter kompisars mobilnr i utbyte mot extra ringpotter. De ska "bara" leverera en pinkod som kommer till deras inkorg på mobilen. Lättlurade tonåringar uppger pinkoden men istället för utlovade ringpotter, ramlar det in meddelanden om köpta spelmarker á många pengar. Från Texas Holdem. Nätpoker.
Lilla Syster kunde plötsligt inte ringa eller messa och jag ringde operatören för att undra varför. Tack och lov har mina tonåringar saldotak. Det hade gått i taket kan jag säga. Med en skräll.
Det besked som jag då fick var starten på en härva som nu håller på att nystas upp.
Det är fler ungar inblandade och jag undrar i mitt stilla sinne hur i hela friden detta kan hända? Har vi så dålig koll på våra ungar? Uppenbarligen.
Jag kunde i mitt stilla sinne aldrig drömma om att någon av dem skulle gå på en sån här grej, men, det visade sig att jag hade fel. Lärpengar.
Tror att det blir svårt att ens få ur Lilla Syster personnumret hos tandläkaren hädanefter........
Vi kom undan med blotta förskräckelsen och har haft många, långa samtal med tonåringarna.
Även kompisens föräldrar är så klart informerade och vi har pratats vid. Det har blivit stort då det är fler ungar inblandade, säkerligen uppdagas fler då mobilräkningarna börjar komma i mitten på månaden. I mitt stilla sinne känner jag ändå för både kompisen och föräldrarna, de har ett tufft jobb framför sig. I värsta fall är h*n inte ensam, utan har äldre kompisar bakom sig. Jag hoppas också att kompisen, som ju visat sig driftig, använder sina talanger på ett mer rumsrent sätt och får hjälp med det.
Nätpoker. Via Facebook. Man tror att de sitter där så gulligt och skriver fina saker till varandra......... Nä. Det tror jag verkligen inte. Jag är inte tappad bakom en vagn. Men verkligheten kryper då och då lite närmare och uttrycket "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer" ringer lite i skallen idag.
Så har vi lärt oss lite till!

Mitt i teknikveckan

Hej vad det går! Onsdag redan. Mitt i "teknikveckan". Tänkte att jag betar av allt tekniskt strul den här veckan så får jag lugn och ro sen. I wish. Därför blev jag inte det minsta sur när det inte gick att ringa till Världens Bästa Farmor för att gratulera bara för att vårt internet plötsligt slutade fungera. Bara lite röd om örsnibbarna. Man har väl mobil för sjutton???!!!!! Fast, lite irriterad blev jag allt lite senare när parkeringsautomaten vägrade lämna ifrån sig mitt bankkort och avgiften drogs dubbelt. Men, med mobilen ånyo i högsta hugg och 38 knapptryckningar senare var ju det löst med ett "enkelt" mobilsamtal. Ja. Och så var det ju då kö till Tele 2.
"För att undvika telefonkö, var god gå in på vår hemsida och gör din felanmälan för enkel hantering".
Ja men det är väl ett käckt litet meddelande när internet ligger nere?!
Till slut så fungerar det ju igen och jag blir ju nöjd. Allt ordnar sig...... så småningom.
Sen läser jag kommentarer från er, mina fina bloggläsare och då blir jag glad igen och förstår ju att det här med teknik, kablar, trådlöst och sånt, det är ingen lek.
Fina Maj Korner till exempel, hon vill hjälpa till och undrar:
"Hur många meter kabel vill du ha? Duger det med Cat 5? Ska den vara skärmad? Ska det vara RJ45"?
Jaha. Cat? Skärmad? Eeeeeeehhhhh. Finns den i rött????????

Dag fyra: Skitskatt!

Läser i tidningen att nån politiker av nåt slag tycker att man ska införa en skatt för överviktiga. Jamen, nya idéer och infallsvinklar är väl alltid välkomna?!?! De kanske inte just i dagsljus framstår som så särskilt genomtänkta men ..... om man .... nä. Idag ORKAR jag inte med sånt.
Från min lilla infallsvinkel i världen, precis just idag, mitt i steget mellan sängen och badrummet med magen så att säga i olag, rasar jag ändå tämligen snabbt genom skattetabellerna om förslaget skulle vara verklighet och kan konstatera att min skatt inte skulle bli lika hög i dag som igår om det hängde på vikten...... För tusan, jag skulle tjäna på den här lilla sjukan. Det enda positiva jag kan komma på idag.

Inte utan anledning

Det händer att det brinner i skallen på den här tanten också. Det beror INTE på att jag färgat håret rött eller så, nejdå, jag blir bara så förfärligt arg emellanåt. Nu påstås det, i vissa kretsar, att det kan vara en föraning om klimakteriet. Jaha. Så OM en nästan medelålders kärring blir på fasligt dåligt humör måste det bero på hormonerna och inte på att något/någon är/gör något så ilska framkallas? Och betänk att det rent av stundligen kan vara bra att medelålderskärringar blir lite bitska och arga emellanåt? Så att saker och ting blir synliggjorda?! För att inte tala om gjorda.
Så när man för femtifjortonde gången påpekar att att DET ÄR FÖR KALLT I RADHUSET och verkligen är apförbannad för det, beror DET på att jag är på väg rakt in i klimakteriet och inte på att vissa reparatörer INTE gjort sitt jobb rätt?
Eller när ungjävlar skär sönder sätena på bussen och man blir lite upprörd över det och säger till, så beror DET OCKSÅ på klimakteriet och inte på att nämnda ungslynglar gör fel och rackartyg???
Hur ska man ha det liksom? Har rätten att bli ilsk, förbannad, rent av skitarg att göra med kön och ålder??? Man kan ju bli ännu argare om man blir kallad  "klimakteriekossa". Känner jag. För det låter då rakt inte som en komplimang.
Men ynglingen som yttrade dessa ord i bussen backade och sa att han inte menade något illa. Nähä. Så när jag föreslog honom ett par varv i Svenska Akademins ordlista för att höja sin språknivå så höll han ju  med, lommade av bussen, vände sig om och skrek "JÄVLA KÄRRING". Jojo. Same, same but different. Där finns det mycket att jobba med. Pojkvasker. Sen åkte den arga kärringen hem och lugnade ner sig. Det lackar ju trots allt mot jul!

Över hela världen!

Ibland är det kul att kolla besöksstatistiken. Var finns läsarna? Och varför i alla tider jag har en läsare från Egypten? Fast sen kommer jag ju på att det är där Stora Syster befinner sig med Pojkvännen och hon vill väl kolla att jag sköter mig här på bloggen. Att jag skulle sköta mig i allra levandes livet har hon gett upp. Allt jag säger och gör i offentliga sammanhang är pinsamt. Men, som den luttrade mamma jag är, vet jag att det bara är ett spel. Hon är HELT tillfreds med att jag gör stora vågen på fotbollsmatcher, säger till om kaffet är kallt, välter saker i trånga affärer, har baskern på inomhus, glömmer vart jag ska, när och hur, frågar om saker och ting med hög och tydlig röst, frågar överhuvudtaget väldigt mycket och så vidare.
Värst pinsamt är det väl att jag undrat på Facebook om internet räcker ända till Egypten? Nu vet jag att det gör det! Simma lugnt, unge! I poolen!

Det sägs.....

...att det ska komma snö idag, att vintern är på väg. Här blåser det som bara den är och är alldeles grått på himlen så det stämmer säkert. Idag är det inget av barnen som behöver cykla, alla busskort är upphittade, halsdukar och vantar likaså. En  bra start på dagen alltså!
Kan det bero på att jag INTE är någon curlingmamma? Vilket för övrigt fick en helt annan innebörd för mig  och ungarna igår kväll. Ja. Vi såg PROGRAMMET! Tillsammans. Lilla Syster som brukar prata det mesta av sin vakna tid, var tyst i 17 minuter, eller, förstummad! Ja. Det är väl det man blir: förstummad!

Nä. Idag skiter vi i bortskämda ungar och korkade föräldrar. Vi ska på treårskalas och gratta en liten prins som sprider solsken och glädje genom att bara finnas till. Hurra, Hurra för prins L idag!
Trevlig tisdag!

Men vad tusan???!!!

Mittiveckan på höstlovet, i det här tysta, tomma radhuset, kommer huvudvärken from hell tillbaka. Nu tog den led-, muskelvärk och feberkänsla med sig också. Fast det hade jag kunnat räkna ut på förhand eftersom jag fick ett ryck och tvättade fönstren i vardagsrummet igår och bytte gardiner, lampor, kuddar och sånt där lite småplock som passar så bra när tonåringarna är ur sikte. Förbaskat! Ja, inte att jag fixade till vardagsrummet utan att jag blir dålig av sånt. Det är trist. Urjävlaskittrist om nån frågar mig.
Tror ju att det ska gå över nån gång, det här "trötta syndromet" jag har, men så är visst inte fallet. Och infoga mig är det värsta jag vet (fast nödvändigt vad det verkar ändå), Kanske är jag född när stjärnorna stod i kors på något vis, vad vet jag. Mamma vet inte heller. Hon påstår att den enda stjärna hon såg när jag föddes var mig! Och säger mamma det, så är det ju sant!

Annars är det ICA-Stigs lyckodag idag! I morgon kommer tonåringarna hem och kylskåpet behöver fyllas på. Sen, sen ska det snusas in underbar doft av goa praliner, mogna ostar och banne mig om jag inte ska köra ned nosen i en ros också, bara för att jag kan!

Just den här rosen doftar inte mer, men där i Blomsterpralinen,
där finns det rosor att dofta i!

Gamla vanliga sättet duger så bra!

Höstlov. Bortresta barn. Älskling borta på jobb. Tyst och tomt radhus. Lite egentid för mamman. Inlämnade bärbara datorer för service gör att tid framför datorn får bli på den stationära. Kan man ju stå ut med.

Men, det låter som det ringer? I datorn???!!!! Helt plötsligt börjar den att prata. Eller, jag hör ju att det är Store Brors kompisar som pratar och det de säger inte är för mammaöron. Inte otrevligt eller dumt på något sätt. Men kanske lite hemlisar.
Hur stänger man av Skype????? Hur kom Skype på?????
Jag klickar och trycker men inget händer, under tiden hör jag ju att kompisarna tycker det är lite konstigt att inte Store Bror säger något. Inte hör de mig heller där jag sitter och gastar ut i tomma intet att "det är bara Store Brors mamma som råkat trycka på nåt".
"Råkat trycka på nåt"! Eller så har någon ställt in Skype på automatisk inloggning. Vilket "väcka-mamma-framför-datorn-trick"!
Lite panikartad situation en stund tills jag hittar jag en ruta att klicka i. Loggar ur och datorn blir tyst. Kära nån! Det tar flera minuter innan pulsen blir normal igen. Skype. Vilken teknik! Som jag inte behärskar! Älskling, vi rings som vanligt va?!

Ur led är tiden!

Traditioner är min grej. Jag tycker det är lite skönt att ha något att luta sig mot som att veta att det är köttbullar till påsk, midsommar och jul, julmust på julafton, röda hjärtan i februari, kräftor i augusti, kanelbullar i oktober och så vidare. Sånt gör mig lugn och trygg. Nymodigheter kan störa mig. Tills de blir gammalmodigheter och således tradition. Och så ser jag detta:

Nämen?! Semlor i november?! Ur led är tiden! Jättegott!

Nödvändigt vetande

Man kunde ju tro att en sketen tisdagskväll skulle kunna förflyta i lugn och ro i lilla radhuset. Det var väl ganska lugnt tills Lilla Syster tog fram matteboken och behövde hjälp.
"Don´t worry" sa jag och passade till Älsklingen som för en gångs skull var hemma.
Eftersom han fortfarande inte mår så bra efter borreliainfektionen var han tvungen att skyndsamt lägga sig platt raklång och var inte så behjälplig med nåt endaste något. Himla synd för matteläxan handlade om primtal.
"VA"?
Primtal var faktiskt inte uppfunnet när jag gick i skolan! Eller så missade jag dem helt. Men, man gör så gott man kan och visst skulle Lilla Syster ha hjälp med läxan. Det var faktorer hit och dit, sammansatta tal och nåt om tvillingar. Vi gjorde något slags såll där man kryssade siffror eller ringade in och så skulle man till slut veta vilka tal som är primtal. För de var de inringade.
Så,
nu vet jag det. Vad gör jag med dom?
Vad jag gör ikväll vet jag bestämt. Det är onsdag. Det är målarkurs igen. Äntligen!

Värmebölja i sikte?

I somras byttes fjärrvärmeväxlaren till vår radhuslänga. Jag undrar åt vilket håll de växlade själva apparaten för vi fryser så väldigt! Som lite bonus fick vi dock pausmusik. Va? Pausmusik? Ja. När man spolar varmvatten och väntar på att fylla diskhon, badkaret eller bara tvaga sig med varmt vatten, låter det som vi har en Petterson-båt i väggen. Det dunkar. Det dunkar fasligt mycket. Så där mycket så när Herr och Fru L, som går upp kl 04.15 varje morgon och bor tre dörrar bort, spolar i kranarna för att tvätta sömnen ur fejjan, ja, då vaknar vi andra av rördunk. Inte trevligt alls. Synnerligen störande.
Jag har luftat elementen, kylan kunde bero på att det var luft i rören. Men när jag tömt alla element utan ett enda "ptjorrrfrässprutt"-tecken på luft, konstaterade jag att DET inte är problemet. För säkerhets skull tömde jag ut hur mycket vatten som helst, det kunde ju dölja sig en luftbubbla längst bort. Eller nåt.
Klart vi har påtalat problemet. Jag och Älsklingen har blivit något av "språkrör" i frågan, då fler av våra grannar har svårt med svenska språket och upplever att de inte blir lyssnade på. Vi har gnällt vänt oss till bostadsrättsföreningsstyrelsen flera gånger för att få reda på vad/hur vi ska göra men de har inte tagit det på allvar. Förrän idag. Se, det blev som lite kallt i deras länga också till slut. Rören räckte inte dit heller. Då blev det liv i rören luckan. Nu ska det utredas och åtgärdas i flygande fläng.  Tjo flöjt vad det går undan när  problems drabbar även "finare" folk. Vi vanliga innehavare av radhus vi kan frysa men när styrelseledamöterna får det kallt om tassarna blir det fart. Vad jag ogillar sånt! Man ska bli trodd och lyssnad på från början!
Nu kryper jag i yllesockorna och tjocktröjan igen, tänkte mig en skön lässtund i bästa fåtöljen. Och nej, jag är inte röd om näsan för att jag spetsat kaffet med whiskey. Jag fryser! Håll nu tummarna för att det fixar sig innan vargavintern kommer!