Också sagt och menat.

Idag säger jag en helt annan sak: Skam den som ger sig.
Praktikplats inom räckhåll för en yngling och ett bra besked från sjukhuset rörande Lilla Syster. Det är ju finfina nyheter till ungdomarna och mig. Beacause we are så jäkla worth it!

Summa summarum

Nyårsafton. Snart slut på ett minst sagt omvälvande, omväxlande år och jag ser fram emot ett nytt. 

2012 började inte så bra. Som att glida fram i väl preparerade skidspår, solen skiner, -5 grader och så bakom nästa krön har någon hällt ut grus i spåret, solen går i moln och iskyla inträder. 

Älsklingen flyttade ut ur radhuset och inget var sig likt. Nu vet jag också att man inte dör av brustet hjärta, det bara känns så. Det finns klister och bit för bit limmas hjärtat ihop. 

Hur gör man då?

Man lever på. Sätter den ena foten framför den andra, snubblar sig fram i början men tar sig likväl framåt. Det finns inget annat. En dag i taget och vips, har det gått massor med dagar och man inser att man står upp och vad som är viktigt in life.

Man har klister: kidsen, vännerna, familjen, bloggen,  bilturer med hög musik, jobbet. Livet självt. 

Man bestämmer sig för att det ska gå och att jag ska bli jag igen. 

Jag och kidsen begav oss på vår livs resa till Kalifornien i tre veckor. I juni var det dags och där och då vände 2012. Resan sitter fortfarande som bomull kring hjärtat och vi prata ofta om den här hemma. Tittar på bilder och minns. 

Resten av året då????

Tant har fyllt "tant", paddlat kajak för första gången, träffat vänner, nya och gamla, varit på Wallmans, på balett, träffat bloggvänner IRL, börjat jobba heltid, fått nya uppdrag på jobbet, fått medicin som äntligen funkar, gått på överlevnadskurs, tagit strid för Store Bror i skolan, igen, fixat i radhuset, sett Tommy Körberg och mycket mer.

Så. Jag kan konstatera att ett år som började som det värsta år evver, ändå blev ett år med utmaningar, möten och upplevelser som berikat mig till själ och hjärta och det som inte dödar en stärker en heter det ju. Jag är i så fall starkare än vid förra årsskiftet och det bådar gott inför det nya. Mot nya äventyr och utmaningar! Från mig till er:

Gott Nytt År!

Tant på cykel-vift i Venice. En känsla av lycka, frihet och sorglöshet infann sig och jag skrattade högt hela vägen till Stora Systers lägenhet i Marina del Ray! Ett underbart minne!

Delfiner, delfiner, delfiner. Dessa märkliga, härliga djur! De här showade i Sea World! Makalöst!

Det sjungs för en blivande 50-åring på Cheese Cake Factory! Jag blev glad. Och rörd!

Kidsen känner på Stilla Havet vid Santa Monica. Ett mamma-hjärta svämmar över.......

Utmaningarnas år innehöll också mitt livs första kajaktur. Och ett kajakvält. Och upp igen!
Allting går, det är bara olika svårt!

Juletid 2012. Här är vi nu. I slutet av året och i förväntan inför det nya. 

Hej radhuset!

Hemma i radhuset igen. Pustar ut efter en lååååååååång hemresa som egentligen var lika lång som utresan men som kändes längre eftersom det inte gick lika klockrent hem som dit. Men å andra sidan, efter tre veckor på andra sidan jorden känner jag mig lite mer luttrad än innan så strulet med sittplatser som inte fanns på långflyget, löste sig ju till slut. Sällan eller aldrig hör man ju talas om stå-plats mellan San Francisco och London och så klart fick vi ju sitta. Inte bredvid varandra, ånä, mamman placerades till slut framför sin "telningar" och så klart klarade de jag det! Stora Syster flög med annat bolag så först hade vi "hejdåkramkalas" i San Francisco och efter 17 timmar hade vi "hejvadkulattsesigenkramkalas" på Arlanda där även Bästa Mamman med man stod och tog emot hela gänget. Sen susade vi hem i svenska sommarnatten och attans vad fint det är här hemma! Ljust länge ju! Tjusigt!
Mälaren låg spegelblank, månen lyste klar och tja, vackert helt enkelt. Så där så mamman måste gråta en skvätt igen. Fast det var nog trött-tårar också. Och "jävlaranamma"-tårar. Att jag gjorde det! Att jag trots den jävligaste vintern/våren i mitt liv stod på mig och genomförde DEN DÄR resan. Och att allt gått så bra. Av alla intryck. Av att jag fått ha mina barn så nära. Att vi har den här resan, minnena gemensamt. Ja. Man kan gråta för mindre helt enkelt. Men, tårar gråts, torkas och så lever man bara på igen. Som det är.
Sen.
Idag. Ja. Jetleg har fått ett ansikte. Närmare bestämt fyra stycken. Hålögda, trötta. Men lyckliga. Ja. Så är det! Och över alltihop skiner solen!

Mitt i teknikveckan

Hej vad det går! Onsdag redan. Mitt i "teknikveckan". Tänkte att jag betar av allt tekniskt strul den här veckan så får jag lugn och ro sen. I wish. Därför blev jag inte det minsta sur när det inte gick att ringa till Världens Bästa Farmor för att gratulera bara för att vårt internet plötsligt slutade fungera. Bara lite röd om örsnibbarna. Man har väl mobil för sjutton???!!!!! Fast, lite irriterad blev jag allt lite senare när parkeringsautomaten vägrade lämna ifrån sig mitt bankkort och avgiften drogs dubbelt. Men, med mobilen ånyo i högsta hugg och 38 knapptryckningar senare var ju det löst med ett "enkelt" mobilsamtal. Ja. Och så var det ju då kö till Tele 2.
"För att undvika telefonkö, var god gå in på vår hemsida och gör din felanmälan för enkel hantering".
Ja men det är väl ett käckt litet meddelande när internet ligger nere?!
Till slut så fungerar det ju igen och jag blir ju nöjd. Allt ordnar sig...... så småningom.
Sen läser jag kommentarer från er, mina fina bloggläsare och då blir jag glad igen och förstår ju att det här med teknik, kablar, trådlöst och sånt, det är ingen lek.
Fina Maj Korner till exempel, hon vill hjälpa till och undrar:
"Hur många meter kabel vill du ha? Duger det med Cat 5? Ska den vara skärmad? Ska det vara RJ45"?
Jaha. Cat? Skärmad? Eeeeeeehhhhh. Finns den i rött????????

Trolleri, trollera och så kom solen fram!

När arbetsminnet sviktar i datorn är det ju plättlätt att uppgradera det. Ett starkare minneskort, tjoff i apparaten, och så orkar datorn mer.
När arbetsminnet sviktar på en människa blir det genast lite knivigare. Inga minneskort finns att köpa direkt. Men det finns olika former av uppgradering ändå. Man kan nämligen träna upp sitt arbetsminne. Är inte det häftigt?!
Det finns ett speciellt arbetsminnesträningsprogram (bara att komma ihåg det är träning......) som heter RoboMemo som visat goda resultat på barn med koncentrationssvårigheter, minnestörningar, dementa, hjärnskadade m fl. Jag tror på det.
Här är Store Bror lite betjänt av en "uppgradering" (och hans mamma stundtals) men vi har stött på kalla händer i sex år. Skolan har inte haft råd, jag har inte haft råd, hjälp har inte gått att få genom vare sig landstinget (fast det är de som rekommenderat det) eller kommunen. Nä. Hopplöst har det känts mellan varven. Så, vad gör man då? Jo, man köper Memory av olika slag och tvingar ungen att spela det i tid och otid. Det har resulterat i att både han och jag ÄGER på Memory men säg den tonåring som spelar sånt med sin mamma? Nä. Tänkte väl det. Och i garderoben ligger ca 27 olika memory-spel. En guldgruva att slänga ut på Blocket?
Det hampade sig så, att jag igår var på Store Brors skola och hade (som vanligt) laddad med argumentkanonen och åsiktsbazookan för att han ska få fortsätta inskolningen i vanlig skola med de resurser till förfogande som utlovades i våras. Laddad mamma med andra ord!
Nu behövde jag aldrig använda artelleriet, de har redan fattat galoppen och har en plan. Fantastiskt. När vi pratade om hur lätt det är att glömma bort saker och ting, läxor, uppgifter, datum, vart man är och vart man ska m m tittade specialläraren på mig, frågande och bläddrade i sina papper.
"Men vi har ett program på skolan som heter RoboMemo som tränar minnet, kanske ska han få prova det"?
Ibland är det tur öronen sitter i vägen, annars snodde munnen sig runt hela huvudet i ett leende! Han kanske ska det va!!!! Prova!!!! Ibland måste man bara nå PUNKTEN innan saker och ting funkar. This was meant to be! Han börjar i morgon! Och jag nyper mig i armen hela tiden, men det är alldeles, alldeles sant! De KAN trolla på Store Brors skola! Det FINNS solskenshistorier!

Att värma ett mammahjärta

Det blev inget av det beryktade " koutsläppet " i söndags. Tonåringarna tvärvägrade. Eller vägrade och vägrade. Sov.
Jag då? Nej, min kropp strejkade, värk och stelhet gjorde att jag låg som en planka långt in på blanka förmiddagen. Förbenat.
Men korna hade sällskap ändå. Närmare bestämt en sisådär 3-4000 tusen personer. Japps. Ni läser rätt. 3-4000 tusen!
Nu kan man ju undra vad det är som lockar så många människor att ge sig ut i spenaten en arla morgon och se på när kossorna krumbuktar sig, stångas och bara blir så där jättelyckliga över att få gå ut. Längtan tillbaka till naturen? Ett exotiskt utflyktsmål? Eller helt enkelt bara för att det är så roligt att titta på?
När jag var liten och var hos Farmor var det ju hur kul som helst när fåren släpptes ut på våren. De små lammungarna for som små gummibollar, överlyckliga, och jag kommer ihåg hur vi skrattade åt dem.
Jag kommer även ihåg hur kul barnen tyckte det var när det var vår med galonisar på, ny hink och spade i högsta hugg och med siktet inställt på stora vattenpölar. Det har ändrat sig kan jag säga. Tonårsålder betyder ju noll galonisar, tygskor i smällkalla vintern, mer has än krumsprång men jag tror de är glada ändå. Liiiiite svårtolkade stundtals men när jag kommer hem och hittar det här meddelandet på köksbordet, ja, då blir jag glad!

En stund av fasa

Igår kväll pratade jag med Stora Syster som var med vänner i Göteborg för att följa rafflande finaler i Gothia Cup. Minsann, vann inte Stora Systers lag tillika killarnas, ja, klasskompisar, polare och andra duktiga ungdomar. Vi vuxna gladdes också åt vinsterna, ungdomarnas glädje och att två lag från hemstaden tagit guld. En stund att fira.
Efter matcherna var det hemfärd. Stora Syster skulle åka med Pojkvännen och tre kompisar, en färd på ca fyra-fem timmar så vi visste ju att hemkomsten skulle ske mitt i natten. Ingen av Stora Systers föräldrar är ju hemma, jag är på Ön och pappan i Andra änden av landet. Men Stora Syster är ju 17 år, 18 i december, hon reder sig och fick order från mig att sända mig ett sms när hon kommit hem.
Igår kväll sa jag till Älskade Sambon att
"Jag kommer inte få lugn i mitt mamma-hjärta förrän jag VET att hon är hemma. Jag tycker INTE om när de är ute och åker utan mig"
Sen gick vi och la oss, sov så gott, vaknade tidigt och kokade kaffe.
Jag kollade min mobil direkt för att konstatera att Stora Syster INTE hade skickat ett sms. Ja, ja. Ungdomar är som de är. De glömmer. Jag tog kaffekoppen och slog på text-tv.n och följande minutrar hör till de värsta i mitt liv.
På text-tv stod att läsa om en trafikolycka. "..... på E20...... fem ungdomar.... ung kvinna dödad.... skadade .... förda .....samtliga till ... xxxsjukhuset.... i vår stad." "Vårt" sjukhus.
Min värld stannade här för ett ögonblick och en iskall hand kramade om mitt hjärta. Jag läste igen. Det var på den vägen där Stora Syster skulle åka. Det var så många de var i bilen. På natten. Vårt sjukhus. Hon hade inte skickat sms.... Jag försökte nå henne på mobilen utan att lyckas. En gång, två gånger, tre gånger. Så många tankar som hann tänkas, så stark skräck, så tyst det blev i övriga världen. På femte försöket svarade hon. Sömndrucket. Hon sov. Framförallt så levde hon. Hon och de andra. Jag försökte prata med henne men jag kunde inte få fram mer än att hela tiden fråga var hon var.
"Hemma, vad du tjatar" sa hon på tonårsvis, trött och argt till orolig mamma.
Under dagen idag har vi pratats vid flera gånger. När hon själv såg vad som hänt förstod hon mig fast så där på tonåringars vis.
"Du behöver ju inte vara orolig längre, jag är ju hemma".
Nej. Jag behöver ju inte det. Men jag är inte hemma, inte där hon är, jag skulle behövt krama om henne idag, klappa lite på henne.
Den där stunden har suttit fast i mig hela dagen idag. Jag är så oerhört tacksam för att mitt barn lever, att det inte var den bil hon färdades i som var med om en olycka. Samtidigt går mina tankar till den familj som i natt drabbades av det värsta som kan hända. Att förlora ett barn. En sån förfärlig tragedi. Till dem går mina tankar idag.