Hemma igen. Med en bra bok i bagaget och ett långt blogginlägg.

Nu är jag hemma igen efter en fantastisk litteraturkryssning med trevligt sällskap, god mat och många fina intryck av olika författare. Hela fredagen lyssnade vi på Barbro Lindgren, Lars Lerin, Kristina Sandberg, Ebba Bratt Wickström, Fredrik Lindström, Peter Kihlgård..........
Hur bra som helst!
Störst intryck gjorde ändå Jan-Olov Madeleine Ågren som läste ur boken "Inte en främling". Plötsligt satt hen bara på scenen och jag förstod direkt att den långa kvinna jag sett skymta bakifrån på fredagskvällen var just Jan-Olov Madeleine.
Orden som lästes gick rakt in i mig och det jag en tid tyckt varit jobbigt, att brottas med olika känslor inför olikheter av olika slag, hittade plötsligt sina platser igen och jag blev lugn. (därmed inte sagt att allting hädanefter kommer att vara enkelt igen....).

" .... Alla människor är främlingar för varandra från början. Det krävs ansträngning för att förvandla främlingen till en bekant, en vän, en älskad. Oavsett de inblandades likheter eller olikheter vad gäller kön, etnicitet, religion, utseende, intressen, hudfärg, ålder, sexualitet, funktionalitet etc. Att vara fientligt inställd till människor en inte känner bara därför verkar onekligen lite fånigt"

Vi diskuterar ofta hemma. I vår närhet frodas sympatier för SD, vi bor i ett stad och område med många invandrare och flyktingar, utanför vårt ICA sitter tiggare och bekanta fäller då och då nedlåtande kommenterar angående olikheter av olika slag vilket betyder att de pratar illa om våra vänner, någon släkting eller om någon av oss.
Så. Det diskuteras i radhuset och ibland är det högljudda diskussioner. Man får vända och vrida på alla sorters tankar, grunderna för tolerans och medmänsklighet finns så jag är inte orolig för ungdomarna i min närhet. Men de ska möta övriga världen. En alltmer intolerant, inskränkt och främlingsfientlig verklighet så jag gör vad jag kan för att rusta både dem och mig för detta. På den här kryssningen hittade jag ännu ett verktyg för detta. Boken "Inte en främling" sammanställd av stifelsen "Teskedsorden", där 41 kända och okända svenskar berättar om sina erfarenheter av utanförskap.
Jag köpte boken och Jan-Olov Madeleine Ågren tillägnade den till mina ungdomar. Jag blev glad när de blev glada över den. Precis just nu ligger den på soffbordet. Allt annat har de städat undan efter gårdagskvällens fredagsmys men boken ligger kvar.

Alla kan inte göra allt men alla kan göra någonting. Stort eller litet. Allt räknas.

Hen läste så tiden stod stilla!

Bättre sent än ...... aldrig!?

Idag har vi knycklat in Store Bror i en magnetkamera. Inte på eget bevåg, gubevars, utan med en REMISS till magnetröntgen i handen gjorde personalen på röntgen det.

Efter fem och halv månad med ont i sitt ben lyckades vi till slut pressa fram en MR-remiss ur vårt landsting. Det satt långt inne. Otaliga besök, otaliga samtal senare var det dags. 

Jag vet. Man får vänta. Det hör till. Det är själva f-n den om någon frågar mig och det retar mig till vansinne. Ungen har haft ont, ont och jätteont. 

Blodtrycket steg lite till när det meddelades att svaret skulle dröja fyra veckor för att läkarna var överhopade med arbete. Jag fattar det men sinnet rann och ja. Vi har en tid på ortopeden redan i morgon eftermiddag och får svaret då.

De som inte har någon som orkar slåss för dem då? Som inte vet vart man ska vända sig? Som tiger, lider och väntar. Väntar och väntar för att någon som jag gormar sig före i kön?

Jag tänker inte ha dåligt samvete. Fem och en halv månads smärta och inskränkning i rörlighet är nog för en 16-åring. Men något är fel, allvarligt fel när det går så lång tid utan att folk får hjälp. Så. Nu har tant gormat färdigt och stillar sig igen. 

En promenad på det?! Kommer sitta finfint. 

Traditionen bjuder!

Jag har fastnat för Hollywoodfruar. Japps. Något så banalt och ytligt ägnar jag mig åt. Lite skönt faktiskt. Tills Gunilla Persson klev in i handlingen. Nu har jag ju förstått att det är fler som reagerar på hennes framfart bl a med sin flicka och man kan ju undra om det är ett spel för gallerierna eller är hon sådär korkad????
Hon framstår inte som den bubbligaste drickan i backen och det BEHÖVER man ju inte vara men detta?????? Om det är på riktigt är det för j-t.
Finns det inga "prussiluskor" där i Americat? Ingen Kling och Klang???
Nej. Jag tänker inte sluta titta. Jag ska sitta där vareviga måndagskväll och ygla mig över G Persson och stackars dottern, njuta av Maria M och vara sådär ytlig. 1 timme i veckan. Sen lovar jag att äta min gröt, göra mina rundor i spåret, tanka grönt, återvinna mjölkkartongerna och bara köpa ekologiska ägg.
Först ska jag slutföra dagens mission: Äta upp alla pepparkakor i årets första inköpta pepparkaksburk! En kär tradition i månadsskiftet september/oktober.

Så var det måndag igen..........

Jag blir sur när folk i kundservice beter sig som att de ska uppfostra mig, mästra mig och rent av läxa upp mig. Då härsknar jag till.
Kunden har alltid rätt FAST de kanske har fel så har de rätt. Det är bara så.
Fast ibland är det rent av nyttigt att bli behandlad som pest när man ringer support, kundservice eller helpdeskar av olika slag för jag lär mig ju hur jag INTE ska agera på jobbet. Jag jobbar med support och tja, man lär så länge man lever! Och är jävligt trevlig under tiden!
Med det vill jag säga att Boxers kundservice behöver skicka åtminstone två av sina manliga anställda på hyfsochvettkurs.
Ringer dem när jag för andra månaden i rad får e-faktura med faktureringsavgift på 35 kr.
"Nämen, hoppsan hejsan så tokigt det blev. Igen."
E-faktura beställde jag ju för att SLIPPA faktureringsavgiften tack vare Boxers fina reklam på hemsidan: "Beställ e-faktura och spara 420 kr om året". Tackar, tackar! Lite svårt bara!
Ring, ring, kö, kö, ring, ring, knappa hit och knappa dit. 5 minuter senare får jag en kundserviceman i luren:
"Jo, det är så här att........." Problemet förklaras.
"I vårat system står det att du har pappersfaktura".
"Fast........... det har jag inte".
"Jag anmälde redan förr........"
"Du får anmäla via din internetbank att du vill ha e-faktura....... du loggar in och ...... och sen gör du......"
"Hörnuhär. Jag HAR e-faktura".
"Ja. NU ser jag det i systemet men JAG vet inte varför du debiteras faktureringsavgift. Prata med din bank".
"Men banken skriver ju inte på fakturan. Det gör ju ni"!
"Jag kompenserar dig med 35 kr på nästnästnästa faktura".
"NÄ. DU FIXAR I RÖDASTE RAPPET SÅ ATT FAKTURERINGSAVGIFTEN FÖRSVINNER FÖR ALLTID"!
Klick.
"Bortkopplad".
Ring igen. Kö. Knapptryckningar. Kö.
"HALLÅ".
"Jo, jag heter Cina och det är så här att.........."
Klick.
Vad tusan? Hann han märka mitt kundnummer med en röd flagga eller en döskalle??????
Då vaknar klimakteriekärringen i mig och tja. Boxer har ju också en chef.
Som vet att meddela efter diverse undersökningar att ett fel uppstått i systemet och att flera abonnenter hört av sig p g a felaktigt påförd fakturaavgift.
"NÄHÄ"?!
Varför kan de "aldrig" tro på vad man säger direkt? Varför ska det stötas och blötas i långbänk och tusen j-a knapptryckningar hit och dit när man från början förstår att något är fel och det inte beror på mig eller min bank?!
Behöver jag tillägga att det är måndag?

WAKE UP CALL!

Livet med tonåringarna rullar på som för de flesta med ups and downs.
Precis då.
Händer det sig att en av tonåringarna i familjen blir lurade av kompisar.
Hur många gånger har man sagt till dem att inte lämna ut koder till kort, facebook, mobiler och annat?
Tja. Ganska många gånger.
Hur många gånger har jag sagt att man ALDRIG ska lita på en kompis som frivilligt erbjuder sig att ladda ner extrapengar på mobilen om man lämnar ut en pinkod som kommer via sms?
Inga alls.
Det visar sig att en "kompis" spelar nätpoker. Fråga mig inte hur en 13-åring kan öppna ett konto, jag vet inte. Kompisen spelar bort flera tusen på sitt abonnemang och föräldrarna tar bort det och h*n får kontantkort. Det går inte att använda för att spela och föräldrarna känner sig säkra.
Kompisen kommer då på den geniala idéen att via Facebook fråga efter kompisars mobilnr i utbyte mot extra ringpotter. De ska "bara" leverera en pinkod som kommer till deras inkorg på mobilen. Lättlurade tonåringar uppger pinkoden men istället för utlovade ringpotter, ramlar det in meddelanden om köpta spelmarker á många pengar. Från Texas Holdem. Nätpoker.
Lilla Syster kunde plötsligt inte ringa eller messa och jag ringde operatören för att undra varför. Tack och lov har mina tonåringar saldotak. Det hade gått i taket kan jag säga. Med en skräll.
Det besked som jag då fick var starten på en härva som nu håller på att nystas upp.
Det är fler ungar inblandade och jag undrar i mitt stilla sinne hur i hela friden detta kan hända? Har vi så dålig koll på våra ungar? Uppenbarligen.
Jag kunde i mitt stilla sinne aldrig drömma om att någon av dem skulle gå på en sån här grej, men, det visade sig att jag hade fel. Lärpengar.
Tror att det blir svårt att ens få ur Lilla Syster personnumret hos tandläkaren hädanefter........
Vi kom undan med blotta förskräckelsen och har haft många, långa samtal med tonåringarna.
Även kompisens föräldrar är så klart informerade och vi har pratats vid. Det har blivit stort då det är fler ungar inblandade, säkerligen uppdagas fler då mobilräkningarna börjar komma i mitten på månaden. I mitt stilla sinne känner jag ändå för både kompisen och föräldrarna, de har ett tufft jobb framför sig. I värsta fall är h*n inte ensam, utan har äldre kompisar bakom sig. Jag hoppas också att kompisen, som ju visat sig driftig, använder sina talanger på ett mer rumsrent sätt och får hjälp med det.
Nätpoker. Via Facebook. Man tror att de sitter där så gulligt och skriver fina saker till varandra......... Nä. Det tror jag verkligen inte. Jag är inte tappad bakom en vagn. Men verkligheten kryper då och då lite närmare och uttrycket "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer" ringer lite i skallen idag.
Så har vi lärt oss lite till!

Filosofiskt babbel

Minsann skulle det inte målas stilleben på målarkursen igår kväll? Alltså. Man går ju på kurs för att lära sig. Då skulle man ju kunna tro att tips, tricks och idéer mottages tacksamt?
Men nej. Ibland blir det bara tvärstopp.
Jag är av den fasta övertygelsen att kan man följa sin egen rytm i livet så mår man ganska bra. Nu störs den egna rytmen ideligen av andras rytmer hit och dit, måsten och åtaganden. Det som skulle kunna vara följsamt och vackert blir då mest stret och spret. Lite som att jag dansar foxtrot fast det spelas jenka? Eller polka? Inte följsamt alls.
Men,
(eftersom jag nu är så väldigt filosofisk här på förmiddagskvisten)
jag tror OCKSÅ att man kan samsas och må bra om man bara hittar en gemensam grundtakt bara man håller reda på sig själv.

Då ska man INTE måla stilleben med mig.
Jag känner att jag ger blanka den i pärons och citroners förhållande till varandra och hur skuggorna faller hit och dit, horisontlinjer som lutar eller är raka. Vi lägger en handduk över hela klabbet så är skuggfrågan löst! Ju.
PRESTATIONEN slog till. Min citron såg ju inte ut som någon citron utan mer som en brungulfärgad squasch och så kunde man ju inte ha det? Och så var det helt plötsligt inte kul att måla längre.
Jag fullföljde ändå uppgiften och hör ju att alla säger att det är "så nyttigt att lära sig stilleben". Jag känner mig överkörd. I otakt helt enkelt. Men jag lärde mig något i alla fall: Man måste lyssna! Man måste lyssna på sig själv!
Nu har jag lyssnat ett slag till och min inre röst säger att det är dags för 11-kaffe innan jobbet i pralinaffären tar vid. Jag lyssnar, jag gör!
Önskar er alla en trevlig dag, i takt!

Växel hallå!

Nä. Doktorn ringde ju aldrig upp igår och att forcera en stängd telefontidsväxel är till synes lika omöjligt som att det finns isglass i helvetet. Man kan väl säga att den sjuksköterska som vidtalades igår morse och talade om att provsvaren fanns, men att hon inte fick/kunde säga resultatet utan hänvisade till den doktor som sedan inte ringde upp, ja hon orsakade en stor portion oro i radhuset. Så dagens mission är att jaga rätt på en läkare för att få ett besked innan helgen så jag vet vad jag ska göra med Älsklingen som blir allt blekare om nosen. 10 ggr har det ringts till växeln och samma telefonissa kopplar till den telefon som är inställd på "Vi har telefontid må-to 8.00 - 10.00". Tio ggr!
"Är du dum i hela huvudet" har jag ju lust att vråla.
Nu är jag ju synnerligen väluppfostrad så det gör jag ju inte. Jag åker helt enkelt dit! Vänta nu, det är visst något jag ska ha med mig...... Visst ja! Älsklingen! Baxa, baxa, stötta, stötta...... Fråga mig just nu och jag är FÖR privat sjukvård. Helt klart! Fly mig en doktor och jag släpper aldrig taget mer...............

Annars finns det ju TREVLIGHETER inom räckhåll. Det är ju fredag. Bara det är ju en trevlighet i sig. Men i morgon, om allt faller väl ut ska jag och två andra tanter göra storstan osäker. Eller säker. Beror på hur man ser det. Och nu ser vi till att tågen går i tid tycker jag! Och att kortläsarna är i slag för hej, vad här ska shoppas!

(det var ju ytligt tänkt när nu sjukvården inte fungerar och min kära man är sjuk..... Men det sista som överger mig är hoppet om att allt blir bra till slut).

... och så lämnar vi över till sporten!

Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet: "Gör Pia Sundhage till förbundskapten". Alltså, jag kan inte låta bli. Hon är modig, Åsa. Och kommentarerna är lika förutsägbara som att Svennis har kostym. Alltid.