Dreamteam

Att jag och kidsen blev ett team förra året när det krisade som värst, visar sig då och då när det hettar till. Ja. Som nu. När den här mamman bara är trött av vårens prövningar med bland annat gymnasieskolan. Rådig Största Syster tar då rodret en stund och har nu ringt Skolinspektionen angående Store Brors bemötande, eller icke bemötande, på gymnasieskolan.
"Heja dig" peppar jag från djupet av en solstol och känner att livsandarna visst finns där. Det är bara så fasligt, härligt, himla skönt att NÅGON ANNAN drar lasset en stund.
Tro inte att jag gett mig, eller är en slöhög till mamma men orken vad gäller skolstrid tog bara ...... slut.
Så kommer hon farandes, min äldsta dotter och vet minsann vad vi ska fråga efter, hur och vem vi ska prata med och så tar jag tillbaka rodret och orkar lite till.
Man laddar inför hösten, det gör man. Redan nu.
Har skickat lite mail till berörda personer och efterfrågat information, gamla handlingsplaner, åtgärdsprogram och lite annat smått och gott. Nu bidar jag bara tid.
Svar får man förresten nästan direkt.
Inte så där att man ska se till att skolgången fungerar till hösten, vad tråkigt att ni är oroliga, lugnande ord och så vidare.
O no.
Kort och koncis fråga:
"Vart skickar jag dokumentationen du vill ha"?
Ja. Få se nu???? Så det FINNS dokumentation helt plötsligt??? Jaha. Om du då skulle ta och skicka den till ..... Grönland? Dubai???
Förlåt. Jag är bara så infernaliskt trött på det här...........
Hem till mig. Radhusets brevlåda. Det blir bra. Verkar dessutom lämpligt eftersom det är där vi bor.
Under tiden är den unge mannen på osedvanligt gott humör. Fiskar, tränar handboll och dammsuger i radhuset så det står härliga till. Jo då. Han vet om att vi engagerar oss i skolgången. Fattas bara annat. Det är ju han som har sista ordet. Och har han sagt att han vill gå i skolan, så ska han få gå i skolan. Så det så!
Så. Nu får det vara nog till augusti.
Idag fyller Hjärtat år och det har redan uppvaktats med skrovelsång skönsång, kaffe och presenter. Att gå upp 05.40 en ledig dag, det liknar kärlek, banne mig!

Rivstart. Måndag. Jo, jag tackar!

Jaja. Det märks att tant har för mycket när Häxan Surtant börjar vakna till liv. Fick be en kollega om ursäkt idag sen gick jag ut på balkongen och andades och grät en skvätt. Lättade på trycket. Kollegan är av en mycket förstående sort så ingen ko på isen, det var lugnt sen. Men det är den där rektorn........ och skolan ........ och mitt i alltihop glömde jag bort Lilla Systers avslutningsmiddag och hur i hela fridens dagar ska hon ta sig dit? Och avslutningen? Va? Ska jag vara med? Som inte fått sätta min fot i sko....... När jag sen upptäckte att cykeljäveln min fina cykel som Store Bror lånar, inte går in i bilen ..... jag ska skjutsa på morgonen till praktik, han ska cykla hem själv. Ja. Då. Är det ju bara för mycket.
Logistikchef?! Hur blev jag det?! Egentligen!?
Två veckor till semestern. Någon längtar! Till exempel jag!

Sagt och menat

Idag säger jag bara en sak: Jävla skit. Attans.

Sol, hav och ..... ris i hår

Regel: Man SKA INTE byta frisör så där hipp som happ. Om Bästa Frissan är sjuk, står man ut tills hon tillfrisknat och man går inte in på första bästa salong på DropIn. Särskilt inte om det inte är kö och tomt i lokalen.......
Kan hända att man blir missnöjd. Väldigt missnöjd. Bad hairday nyklippt. Inte kul alls.
Sen det här med reklam. Kan hända att jag undrar hur lättlurad jag är (eller hur duktig försäljare frisören är...) när jag köpte en flaska "Ocean Mist" att spruta i håret.
"En känsla av havsvatten".
"Sol och salt".
Ok.
Exakt NÄR var jag snygg i håret efter att ha badat i havet???
Nä just det. Att ha havet i koncentrerad form i flaska och spraya i håret gör ingen skillnad. Lika risigt och frissigt för det. Suck. Att jag aldrig lär mig!
På lördag är jobbar MIN frissa igen. Gissa vem som är första kunden??????

Det är bara regn hos mig........

Man stretar på. Jobbar. Går på möten i Store Brors skola. Är väl lite av en skolmötesveteran vid det här laget. Idag gick det ...... sådär. Gick därifrån med gråten i halsen men ändå en känsla av att inte ge upp, inte alls men man kan ju bli lite trött i huvudet av att behöva kämpa som en iller hela tiden för att det ska bli bra och omvärlden begriplig för Store Bror. Kanske hade det känts lite bättre om solen strålat från en klarblå himmel men det gjorde den INTE. Näe. Dimma och dis hela dagen och till slut spöregn. Som bara för att understryka hur jäkla tungt det kan vara en sketen måndag i november.
I morgon är en annan dag och det tycker jag är skönt!
Men. Till dess lite musik. Som vanligt spelas den lämpligen högt som tusan och avnjutes i takt.
Ha en trevlig måndagskväll!

Slit och släp...........

Fredag. Veckans jobbvecka är slut och jag med. Det har regnat idag och jag hade glömt att ta in altandynorna. VAD JAG LÄNGTAR EFTER ETT ALTANTAK! Kan man få det i julklapp????
I ösregn kom jag hem från jobbet och släpade regndrypande, tunga altandynor från altanen till duschen, kanske muttrade jag lite då. Sen halkade jag på badrumsgolvet eftersom jag var barfota och kände att lagen om alltings jävlighet verkar råda precis jämt fast inte riktigt. Dynorna är så genomblöta att man hör hur det porlar regnvatten ner i brunnen och nu skiner solen! I duschen kan de ligga! Jag lägger mig på soffan och funderar på hur i hela fridens namn jag ska få dynorna torra igen. Det är väl ett lagom värdsligt problem så här en fredagskväll?!
Det ÄR verkligen fredag. Lite musik på det!

Listetta eftersökes!

När det tjorvar till sig, tjorvar det till sig.
Därför har jag nyss hasat mig upp, solbrillor på, efter en djävulsk migränattack. Min lördag börjar nu, vid pass halv två. Det kommer att gå sakta idag, med ett huvud som känns som ett äggskal.
Den som kommer på medicin på migrän, så att man slipper attacker, kommer jag ha överst på min tio-i-topp-lista forevver! Det lovar jag!

Intrasslad

Radhuset har ett par persienner som behöver fixas till. Har googlat persiennfixaraffärer men har fått rådet
"det DÄR fixar du själv".
"Plättlätt ju, köp färdiga reparationskit på Claes Ohlson så är saken biff".
Biff så jäkla lagom kan jag meddela och befinner mig intrasslad i persiennsnören, stoppknappar och några andra mojänger som trillade loss.
Inte min grej, persienner.
Tacka vet jag taklister, golvlister och andra rejäla åtgärder.
Fast.
Just nu önskar jag mig en hyreslägenhet.
1 rum och kök.
Med rullgardin.
Over and out.

Gott nytt år!

Eftersom det här då och då blir en renoveringsblogg kan jag meddela att nästa projekt är under anfall. Samlar bara lite kraft. Rent av MYCKET kraft.
Nu är det klädkammaren som står på tur. Inbillar mig att får jag bara lite snurr, ordning och reda och världsafint där inne så kommer resten av övervåningen att gå som en dans.
Sen var det där med "före-bilder".
Frestande. Skulle ha gjort. Nu "glömde" jag det. Eller så tänkte jag bespara resten av världen mitt totala klädkammarhaveri. Räcker om jag vet om det själv så att säga.
Nu har jag hunnit halvvägs. Kartongerna är bortsläpade, de fjorton gamla täckena redan slängda och så tog sopsäckarna slut. Om bara en liten, liten stund kanske det har kommit nya säckar hem och jag får äntligen, äntligen plats att komma in och kravla mig upp på vinden för att bli av med altandynorna?!
I rena yran kanske jag slänger sommarkläderna anno beach 2005 ............ som dessvärre aldrig har passat sedan dess. Där tänker jag inte ens leva på hoppet. Nya storlekar stunder har randats och lär så förbli....... Nä. Bort med det gamla och in med det nya. Lite Gott Nytt år på mig i förskott liksom!

Mobilfri zon önskas

I Övernattningslyan i Bromma råder radioskugga. Det är stört omöjligt att ansluta till internet och att använda mobilen. Man kan tro att det är lite uträknat för en fyrabarnsmorsa och en trebarnspappa på vift. "Vara ifred" får en mening när man inte kan nås. Lite ovant men nyttigt. Rent av skönt.
Därför blir det så tydligt sen, på tåget hem, hur det rings, internettas, pratas och hojtas helt öppet. Så mycket information man får som man inte behöver.
Att Bettan är sur på Katta som har strulat med Jocke och då blev Hampe förbannad och då ba.....
Att affärsmannen bredvid mig har trasslat till det för sig på jobbet och pratar himla högt om det i mobilen i 35 minuter....
Att Vänliga Sara säkerligen har en trulig tonårsunge i luren och försöker få hjälp med att förbereda maten eftersom tåget är försenat....... att ungen slänger på luren hela tiden och hon bara fortsätter ringa upp och låter så övertrevlig hela tiden (ungjävel, ska du ha något att äta så skalar du potatisen mamma ber dig om har jag lust att hojta i bakgrunden men det gör jag ju naturligtvis inte....)
Att killen bakom spelar musik så det ekar. Jo, han har hörlurar men de räcker liksom inte till. Musiken läcker ut.
Där rök den timman. Att få sitta i lugn och ro, sippandes på knallhett Pressbyråkaffe och läsa en bok. Forget it! Man åker kana rakt in i folks liv och jag vill inte. Vill inte höra, vill inte veta.
Undrar om man kan boka mobilfri kupé?! För det skulle då sannerligen behövas.
Så,
nu har tant gnällt färdigt!
Måndag. Undrar vad det blir till middag?

Tjolahopp, tjolahej, något biter på mig!

Jojo. Trådlöst är grejen. Inga sladdar alls. Inget att snubbla på, trassla in sig i eller koppla fel. Nä. Trådlöst ska det vara. Idiotiskt om nån frågar mig. Jag BEHÖVER saker med sladd. Thats it. Jag behöver hitta telefonen till exempel. En lur med en sladd som sitter fast är bästa grejen. Inget hysteriskt letande när det ringer, nä, man bara går till den plats där man la luren sist och häpp: Där är den kvar! Utomordentlig uppfinning.
Skrivaren också. Fly mig en med sladd så man fattar vad det är för fel. Lite glapp och kontaktfel kan jag fixa. Men en trådlös skrivare? Hur fixar man den? Det finns ju liksom inget att TA på. Rycka i. När skrivaren är ansluten till nätverket, nätverksnyckel programmerad och skrivaren så snällt visar sitt IP-nummer så tänker jag:
"Perfekt, bara att installera skrivaren".
"BARA" existerar inte när det gäller teknik. Datorn "säger" att den inte känner igen IP-numret. Att det är fel. Hur överbevisar jag den???? Det hjälper inte att skrika åt den...
En bärbar dator står bredvid en skrivare. Anslutna till samma nätverk. Men datorn hittar inte skrivaren. Hur svårt kan det vara? Jag har provat att ställa datorn PÅ skrivaren men den hittar inte skrivaren i alla fall. FAST jag talar om att de står bredvid/nära varandra. Puckodator! Och puckomig som går på försäljarsnacket. Jag vill ha en skrivare med sladd. NU!
"Paniken" sprider sig i radhuset. Om några dagar är det meningen att en router, fyra datorer, en skrivare/scanner/kopiator och en telefon ska sitta sammankopplade på något mysko vis via nya LAN-uttaget. I hallen. På bottenvåningen. Datorerna och skrivaren finns på övervåningen. Trådlöst är grejen då. Vem vill ha datakablar runt om hela lägenheten. Jojo. Man småler. Och småler så jävla lagom när kundtjänst inte är lika entusiastiska som försäljaren som fick mig att köpa skiten. Nä. Nån som vet meterpriset på datakabel? Det lär gå åt en del.....

Inte utan anledning

Det händer att det brinner i skallen på den här tanten också. Det beror INTE på att jag färgat håret rött eller så, nejdå, jag blir bara så förfärligt arg emellanåt. Nu påstås det, i vissa kretsar, att det kan vara en föraning om klimakteriet. Jaha. Så OM en nästan medelålders kärring blir på fasligt dåligt humör måste det bero på hormonerna och inte på att något/någon är/gör något så ilska framkallas? Och betänk att det rent av stundligen kan vara bra att medelålderskärringar blir lite bitska och arga emellanåt? Så att saker och ting blir synliggjorda?! För att inte tala om gjorda.
Så när man för femtifjortonde gången påpekar att att DET ÄR FÖR KALLT I RADHUSET och verkligen är apförbannad för det, beror DET på att jag är på väg rakt in i klimakteriet och inte på att vissa reparatörer INTE gjort sitt jobb rätt?
Eller när ungjävlar skär sönder sätena på bussen och man blir lite upprörd över det och säger till, så beror DET OCKSÅ på klimakteriet och inte på att nämnda ungslynglar gör fel och rackartyg???
Hur ska man ha det liksom? Har rätten att bli ilsk, förbannad, rent av skitarg att göra med kön och ålder??? Man kan ju bli ännu argare om man blir kallad  "klimakteriekossa". Känner jag. För det låter då rakt inte som en komplimang.
Men ynglingen som yttrade dessa ord i bussen backade och sa att han inte menade något illa. Nähä. Så när jag föreslog honom ett par varv i Svenska Akademins ordlista för att höja sin språknivå så höll han ju  med, lommade av bussen, vände sig om och skrek "JÄVLA KÄRRING". Jojo. Same, same but different. Där finns det mycket att jobba med. Pojkvasker. Sen åkte den arga kärringen hem och lugnade ner sig. Det lackar ju trots allt mot jul!

Gamla vanliga sättet duger så bra!

Höstlov. Bortresta barn. Älskling borta på jobb. Tyst och tomt radhus. Lite egentid för mamman. Inlämnade bärbara datorer för service gör att tid framför datorn får bli på den stationära. Kan man ju stå ut med.

Men, det låter som det ringer? I datorn???!!!! Helt plötsligt börjar den att prata. Eller, jag hör ju att det är Store Brors kompisar som pratar och det de säger inte är för mammaöron. Inte otrevligt eller dumt på något sätt. Men kanske lite hemlisar.
Hur stänger man av Skype????? Hur kom Skype på?????
Jag klickar och trycker men inget händer, under tiden hör jag ju att kompisarna tycker det är lite konstigt att inte Store Bror säger något. Inte hör de mig heller där jag sitter och gastar ut i tomma intet att "det är bara Store Brors mamma som råkat trycka på nåt".
"Råkat trycka på nåt"! Eller så har någon ställt in Skype på automatisk inloggning. Vilket "väcka-mamma-framför-datorn-trick"!
Lite panikartad situation en stund tills jag hittar jag en ruta att klicka i. Loggar ur och datorn blir tyst. Kära nån! Det tar flera minuter innan pulsen blir normal igen. Skype. Vilken teknik! Som jag inte behärskar! Älskling, vi rings som vanligt va?!

Växel hallå!

Nä. Doktorn ringde ju aldrig upp igår och att forcera en stängd telefontidsväxel är till synes lika omöjligt som att det finns isglass i helvetet. Man kan väl säga att den sjuksköterska som vidtalades igår morse och talade om att provsvaren fanns, men att hon inte fick/kunde säga resultatet utan hänvisade till den doktor som sedan inte ringde upp, ja hon orsakade en stor portion oro i radhuset. Så dagens mission är att jaga rätt på en läkare för att få ett besked innan helgen så jag vet vad jag ska göra med Älsklingen som blir allt blekare om nosen. 10 ggr har det ringts till växeln och samma telefonissa kopplar till den telefon som är inställd på "Vi har telefontid må-to 8.00 - 10.00". Tio ggr!
"Är du dum i hela huvudet" har jag ju lust att vråla.
Nu är jag ju synnerligen väluppfostrad så det gör jag ju inte. Jag åker helt enkelt dit! Vänta nu, det är visst något jag ska ha med mig...... Visst ja! Älsklingen! Baxa, baxa, stötta, stötta...... Fråga mig just nu och jag är FÖR privat sjukvård. Helt klart! Fly mig en doktor och jag släpper aldrig taget mer...............

Annars finns det ju TREVLIGHETER inom räckhåll. Det är ju fredag. Bara det är ju en trevlighet i sig. Men i morgon, om allt faller väl ut ska jag och två andra tanter göra storstan osäker. Eller säker. Beror på hur man ser det. Och nu ser vi till att tågen går i tid tycker jag! Och att kortläsarna är i slag för hej, vad här ska shoppas!

(det var ju ytligt tänkt när nu sjukvården inte fungerar och min kära man är sjuk..... Men det sista som överger mig är hoppet om att allt blir bra till slut).

I väntans tider

Lilla Syster tittade på mig med arg blick i morse.
"Jag har inga strumpor och du har inga heller"! visste det lilla livet.
(Jojo, jag hade nog hört att det inventerades i min strumplåda i arla morgonstund. Nu går jag helst barfota ända till frosttider så där gick hon bet).
"Nähä" sa jag och sneglade på tvätthögen á la fem meter hög och tänkte att där, där i ligger det strumpor till ett helt kompani. När jag föreslog att hon skulle rycka ett par ur den där högen höll hon på att svimma av förskräckelse.
"När ska du tvätta egentligen"?
Tja. När ska jag tvätta egentligen?
Hon kommer bli jättelycklig när hon kommer hem om en liten stund. För jag HAR nämligen tvättat idag. Och det, liksom städningen är jag så urbota trött på för tillfället. En formsvacka helt enkelt. Sen är jag lite trött på sjukvården. Ja, nu drar jag alltihop över en kam.
Idag skulle Älsklingens läkare ringa upp och meddela provsvaren. ATT de är klara, fick vi klart för oss i morse då en sjuksköterska ringde och meddelade just det. Att svaren är klara och att en läkare skulle ringa upp mellan 14.30 - 16.30. I och för sig sa hon inte i vilken tidszon de befann sig i och det kan ju vara en förmildrande omständighet för nu är klockan 17.30 och ingen doktor har ringt upp. Trist, tycker vi. Särskilt den sjuke som mår allt annat än bra och mest bara ligger där han ligger. Säger som Sverker från Plus. Igen.
"Ska det va på det här viset"?

Tryckhöjning

Lågt blodtryck sägs vara vanligare bland unga, långa och smala personer. Jaha. Det hade jag ingen aning om och det är väl därför jag har det då. För att jag inte hade en aning. För personbeskrivningen stämmer då inte på mig. Förutom "ung" då. Men det finns väl en gräns för "ung"? När når man den?
I alla fall, blodtrycket ÄR lågt. Så där så det snurrar när jag reser mig hastigt, det har hänt att jag svimmat och rätt som det är blir jag kallsvettig och yr i skallen om jag står stilla länge t ex i en kö. Men man lär sig leva med det. No big deal.
Var på lite återkommande läkarbesök idag och ja, fortfarande lågt säger nye doktorn. (forever tänker jag, som hört siffrorna i 48 år och inte ser trycket som mitt största bekymmer).
Vad kan man då göra åt det? Tja. Regelbunden motion. (Och jag TROR att det menas mer regelbundet än att gå runt sjön varje juldag).
Eller så kan man gå på studiebesök i en skola. Träffa ledningen, höra om resursneddragningar och inse att osynliga funktionshinder inte tas på allvar av desamma. Ingen skulle väl nånsin få för sig att säga åt en rullstolsbunden elev att "skärp ihop dig nu, res dig upp och spring som de andra"????? Men det är vad man säger åt de barn med osynliga funktionshinder eller andra svårigheter när man drar in på resurser, specialpedagoger och tid för dem! Precis det säger man! Och det, mina vänner, är bland annat blodtryckshöjande!

Var är tvålen?

Jag har ett helt radhus i huvudet. Är det inte fantastiskt? Och jag vet så många, många kvinnor som har det precis likadant. Ja, då inte mitt radhus förstås, men egna lägenheter, hus, villor, husvagnar, radhus, vad ni vill.
Jag känner inte till lika många män som har hela hus i skallen. Det gör jag faktiskt inte. Jag lägger ingen som helst värdering i det, men undrar ibland över hur det kommer sig att kvinnor lägger märke till så mycket. Och kommer ihåg det. Och svarar, ibland omedvetet när någon annan i hushållet stilla undrar för sig själv:
"Undrar var jag la den där svarta ficklam.....".
"Ligger på andra hyllan i hallgarderoben", ett typiskt blixtsnabbt kvinnosvar.
"Mina glasögon, var sjutto....."
"På glashyllan i badrummet". Jaha. Intresseklubben har noterat.
Det kan räcka att jag hör att någon letar efter något. Själva sökljuden måste irritera mig eller nåt.
"Vad letar du efter"? kan jag ropa till någon på övervåningen.
"Inget. Bara den där....."
Och så vet jag var "den där" finns. HUR kan det komma sig? Jag går inte och scannar radhuset medvetet. Det liksom bara fastnar.
Mitt favoritsvar när någon letar efter något är ju såklart:
"Där du la den sist".
Naturligtvis enbart i pedagogiskt syfte, för att de ska lära sig att leta själva utan att fråga om allt H.E.L.A T.I.D.E.N.
Å andra sidan är det inte så kul att falla på eget grepp, som när jag letade som en galning efter mobilen i eftermiddags. Store Bror var blixtsnabb:
"Mamma, den är nog där du la den sist".
Så klart att den var!

Jättelångt. Fast sant.

Förra våren inledde vi trädgårdssäsongen med att byta vattenutkastare. En kranmojäng som sitter fast i väggen på utsidan av huset, förankrad i en vattenledning inne i huset. Om man inte vet hur man stänger av vattnet vid dylika byten, tillkallar man sakkunnig. Det gjorde vi, rådet var att vrida på en kran i ett "servicerum", nåt rum med värme, vatten och sånt. Det gick nämligen inte att stänga av vattnet bara i vår lägenhet.
"Konstigt" tyckte Darling men gjorde som han blev tillsagd, ströp vattentillförseln och tog sedan bort den gamla vattenutkastaren. Fick han dit den nya sen då? Så där lätt, enkelt och ledigt som han sa, den där kranförsäljaren? Nähähedå.
Bara efter en liten, yttepyttestund, började det röra på sig i området där vi bor.
"Vi har inget vatten"!
"Har ni"?
"Nä, inte vi heller"!
Så himla enkelt fixade man "trevlig" stämning i ett radhusområde klockan 14 en söndag, strax middagstid. Eller de var svettiga och dana efter ett pass i trädgården och tänkte duscha?!
Nopes. They did not!
Sakkunnig tillkallades igen. Det fanns en annan kran att vrida på. Men DÅ blev det ju bra! Nu fanns det vatten i övriga området, bara vår länga var utan. Och här är det ju bara fem lägenheter, så det var väl ingen big deal????
Allting ordnade sig till slut. Sakkunnig avskedades, en jourrörmokare tillkallades och saken var biff.
Tills i fredags.
Vattenslangen kopplas in. Vrida, vrida på fina, nya kranen och va? Inget vatten?
Grannarna har ju vatten!
Men inte vi.
Rörmokare tillkallas. Han kom idag och vrider på kranen. Inget händer. Han går in, kollar under diskbänken, drar av en "hatt" på en ledning och visar "här stänger du av vattnet men vi ser ju att det är på"!
"Vaddå stänger av? Det gick ju inte"?
Rörmannen går ut igen och vrider på kranen. Nada. Vrider igen. DÅ! Då kommer det vatten! Mycket. Precis som det ska.
Men vad ända in i ...... ????
"Tja, det kan bli så där"! säger rörmannen, mumlar nåt om nån "kula" i vägen tackar för sig och åker.
Kvar står jag och undrar om det är nu man ställer sig i kö på lägenhet? En hyresrätt kanske? Med portvakt, fastighetsskötare och trädgårdspysslare. Rubbet!

Lördag blir lärdag

Lördagar är ju normalt trevliga dagar. Man kan se fram emot ledigt, kanske fint väder och annat skojsigt. Nån sån lördag är det inte idag. Det är städlördag, eller snarare saneringslördag. Den här mamman mäktar inte med städning och sånt all alone, och ingen hjälp har varit tillgänglig på flera veckor. Det sätter spår. Store Bror höll på att få dåndimpen när han "tvingades" skura toaletterna och ropade ideligen på mig för att påtala hur smutsigt han tyckte att det var. Som om jag inte visste det???? Som om jag inte tänkt länge att någon i hushållet kanske skulle reagera? Pah! Tonårsögon ser då rakt inte samma sak som mammaögon! Tonårsögon är mer åt dimsynhållet!
Men efter ett litet utbrott, som enligt Lilla Syster var MYCKET större än det där på Island, blev det fart på de små liven. Som grädde på moset kommenterade grannarna att barnen var så duktiga att hjälpa till, när de såg dem springa till soprummet, förrådet och garaget, kånkandes på saker och ting. Pah! Igen!
Städa är trist men ack så nödvändigt ibland. Ju.
I morgon står hallgarderoben på programmet och Älskade Sambon har redan nu påtalat en strategi om hur den ska tömmas på 114 vinterjackor, 211 skor, hockeyhjälmar, cykelhjälmar, flipflop, flytvästar, gummistövlar, väskor, braatthagrejor och diverse krokiga paraplyer. Kartonger står på lut i hallen. Minsann menar han allvar? Kanske avslutas söndagsmiddagen med en rundtur i ett nystädat radhus tillika en inbjudande hallgarderob? Det vore i så fall trevligt. Nu ska jag själv damma av mig efter saneringen med ett välbehövligt bad. Vi ses!

Svar på ..... allt?

Den här veckan är en planerad vecka, det hänger till och med en matlista på kylskåpsdörren. Så, om det kommer förbi någon och känner sig hågad att laga mat så är det klappat och klart, handlat och förberett, bara att hugga tag i kastruller och pannor.
Antar att denna "någon" blir jag i vanlig ordning. Mitt andra namn är visst "någon" har jag märkt.
"Kan någon hämta mig efter träningen" är en vanlig fråga i det här hushållet och eftersom jag för det mesta är den ende med körkort hemma så ja, "någon" kan hämta.
"Har någon sett min mössa"?
"Någon tagit min mobil"!?
"Har någon sett lappen jag ska lämna i skolan i förrgår?
"Har någon sett locktången"?
"VAR är mina skridskor"?
"Näe, någon har tagit mina benskydd".
"Någon " har sett och noterat och kan därför svara. Vid närmare eftertanke har jag visst ett helt radhus i huvudet. Hur är det möjligt? Kan man gå på avvänjning? Så att jag åtminstone låter bli att svara och de får lära sig att leta själva?
Bara en fundering en sketen trist måndag i slutet på januari. Nästa måndag är det visst februari. Thank God!