Var är tvålen?

Jag har ett helt radhus i huvudet. Är det inte fantastiskt? Och jag vet så många, många kvinnor som har det precis likadant. Ja, då inte mitt radhus förstås, men egna lägenheter, hus, villor, husvagnar, radhus, vad ni vill.
Jag känner inte till lika många män som har hela hus i skallen. Det gör jag faktiskt inte. Jag lägger ingen som helst värdering i det, men undrar ibland över hur det kommer sig att kvinnor lägger märke till så mycket. Och kommer ihåg det. Och svarar, ibland omedvetet när någon annan i hushållet stilla undrar för sig själv:
"Undrar var jag la den där svarta ficklam.....".
"Ligger på andra hyllan i hallgarderoben", ett typiskt blixtsnabbt kvinnosvar.
"Mina glasögon, var sjutto....."
"På glashyllan i badrummet". Jaha. Intresseklubben har noterat.
Det kan räcka att jag hör att någon letar efter något. Själva sökljuden måste irritera mig eller nåt.
"Vad letar du efter"? kan jag ropa till någon på övervåningen.
"Inget. Bara den där....."
Och så vet jag var "den där" finns. HUR kan det komma sig? Jag går inte och scannar radhuset medvetet. Det liksom bara fastnar.
Mitt favoritsvar när någon letar efter något är ju såklart:
"Där du la den sist".
Naturligtvis enbart i pedagogiskt syfte, för att de ska lära sig att leta själva utan att fråga om allt H.E.L.A T.I.D.E.N.
Å andra sidan är det inte så kul att falla på eget grepp, som när jag letade som en galning efter mobilen i eftermiddags. Store Bror var blixtsnabb:
"Mamma, den är nog där du la den sist".
Så klart att den var!

Annonsläge

Jag tog Store Bror och Lilla Syster med mig till ett shoppingcenter. Nya kläder var målet. Vi fikade förstås och då ringde min mobil. Högt. Den är ny och jag har inte lyckats fixa till allt som jag vill ha det. Vilket inkluderar en mer diskret ringsignal. Och vilken av knapparna är nu lurknappen? Så att man kan svara? Snabbt? Föresten, vad tunn den är!? Nästan svår att hålla i ju.....
Jag fumlade med telefonen och lyckas svara till slut. Glad över att jag hörde vad Älskade Sambon sa i andra änden. Med gamla telefonen var det lite si och så med det. Så jag vrålade på som vanligt. Inne.På.Ett.Fik.Med.En.Tonåring.Och.En.Blivande.Mitt.Emot.Mig.
Nöjd och glad liksom. Lite stolt också. Ny mobil. Vad tusan?! Den gamla hade sex år på nacken och det har hänt att barnen bett mig att INTE svara när vi varit ute för de har tyckt det varit skämmigt med morsans gamla mobil. Den var stor. MEN praktiskt. Förutom att man inte hörde vad folk sa till slut.
Jag avslutade samtalet och vände mig mot barnen. Eller där de suttit. För de var inte kvar. Där gick gränsen. En mamma med världens högsta ringsignal och som "glömde" att prata tyst och stilla inne på ett fik. Say no more! De väntade utanför. Och talade om att de tänkte sälja mig på annons om jag inte slutade vara så pinsam!
Blocket! Kategori "pinsamma föräldrar". Alltid fullt där minsann!

Lilla Syster har nu visat mig hur man byter ringsignal, ställer in en behaglig nivå på densamma och var ljudlös-knappen sitter. För jag gillar inte heller folk som pratar högt, vitt och brett i offentliga sammanhang. Mycket kan vänta. Egentligen!