Dag 13: Svinalängorna

Igår tog jag mod till mig och såg Svinalängorna på bio. Tillsammans med Stora Syster och fina tjejen E var jag i tryggt sällskap.
Filmen träffade som ett slag i magen och jag tappade andan. Fullständigt. Vilken film! Så välgjord, så stark, så sorglig. Skådespelarna är helt makalösa. Jag är golvad helt enkelt. Golvad och tagen en filmupplevelse utöver det vanliga. Har ni inte sett den så se den! Den är viktig!

Biokväll

Igår kväll håvade vi in våra julklappar som Stora Systern förärade den kvinnliga delen av la familia: Biljetter till Änglagård! Som vi väntat och längtat! Så bra den var! Stundom har jag hört lite dålig kritik men med såna öron lyssnar inte vi, o nej då. Andäktigt satt vi där och väntade på den där vägen, de där gesterna, de där replikerna. Vi tillhör den skara som är Änglagårdsfrälsta. Totally och för alltid.

Kanske beror det på att byn där det hela utspelar sig inte är helt olik de små samhällen där mina föräldrar och jag kommer ifrån. Det lilla. Det kända. Rollerna. Manskaintetroattmanärnågot. Längtansdrömmar. Typ. Eller så är det helt enkelt naturbilderna. Vi är som sagt födda mitt i spenaten och det ser ut så där. Sen fick vi asfalt under fötterna men det är en helt annan historia.
Min pappa, Morfar, älskade de två första filmerna. Han spelade dem för barnen så ofta han kom åt. Han instruerade dem om sången "Där rosor aldrig dör" som Rut sjunger i en sekvens, den skulle minsann spelas på hans begravning. Och det gjorde vi. Kantorn som sjöng, hon sjöng så illa att det onda lättade en stund för vi alla var så säkra på att Morfar skrattade i sin himmel åt "Rut-kopian". Sån var han.
Jag gillar att gå på bio. Jag gillar att gilla filmer, att ryckas med. Jag älskar Änglagård!

Mamma Censur

Som sagt. Att vara förälder är att befinna sig i livets roller coaster. Ibland vågar man livet, ibland bidar man sin tid i bakgrunden och ser de små liven utvecklas framför ögonen på en. Fort går det. Jag blir påmind om det när gårdens småttingar leker här ute, nyss tyckte jag att det var mina som for i gungorna, sandlådan m m. Men som de tonåringar de är plus en to bee, är det ju nu andra sysselsättningar som upptar deras tid.
Som att gå på bio t ex. Det är trevligt. En och annan biocheck har de förärats vid jul eller födelsedagar, så just biobesök känns de rätt självförsörjande på. Men mamman har trots allt synpunkter på vad de tittar på för film. Ja, inte Största och Stora Systern då, inträdd myndighetsålder medför ju vissa fördelar trots allt, men de två yngsta. Igår var en sådan dag när "mamma censur" slog till spakarna och inte släppte iväg Lilla Syster med kompisar för att se "Sex in the City 2". Vild diskussion här hemma kan man lugnt säga men jag var stenhård. Ingen film för en 12 och ett halvt åring. Absolutely not. Möjligtvis hemma i soffan, när den kommer på dvd. Möjligtvis. Kanske.
"Men den är barntillåten ju"!
"Snäääääääääääääälllllllla mamma"????
Att jag tänker att hon hinner, hon kommer hinna med allt "det där", se vilka filmer hon vill, frossa i kläder och mode, fnissa åt sex, att allt barntillåtet faktiskt ändå inte passar alla barn, det hjälpte ju inte. I hennes ögon var jag den mest mossiga mamma man kan tänka sig. Men jag fick ändå en godnattkram. Och en försäkran om att dagen blivit bra ändå. Ganska bra i alla fall. "Ganska bra" är ibland gott nog när man har med blivande tonåringar att göra, det är då ett som är säkert!

Sett på bio

Kanske är armarna lite lättare idag? Tårarna behöver inte mätas med litermått och tja, att jag numera stoltserar med Plupp-frisyr har jag börjat acceptera. Like it or not. I alla fall är frisyren färgad. Blåsvart. Som Plupp. Inom snar framtid hoppas jag orka med ett frisörbesök, en av veckans planer som ingår i Stora Må-bra-planen.
Filmen vi såg igår, "It´s complicated", satt som en smäck. Rolig, underfundig, lite sorglig (tyckte jag) och ja, en må bra-film helt enkelt. Och vilka skådisar! Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin. En film jag kan rekommendera.