Hej kaffeburksmåndag!

Vaknar med huvudet som i en kaffeburk. Förkyld. Ledont och en kropp som inte lyder. Kurerade mig hela dagen igår i ljufvligt solsken men nä. Hjälpte inte. Det är till att stanna hemma idag. Ligger i sängen, hostar, snörvlar, väntar på att "kolsyrebenen" ska bära igen. Tänker att gårdagens morgon var klart bättre, en promenad mitt i stan i väntan på att en handbollsmatch skulle börja, sen en fika och lite babbel med Största Systern. Men var dag har sin charm. Idag har jag till exempel läst tidningen i sängen vilket jag ju aldrig hinner med annars. Man får hitta ljuspunkter där det går ............ måndag it is!
Bästa Mamman hävdar att jag blev förkyld för att jag åkte motorcykel i lördags. Troligtvis säsongens sista hojfärd.
"Det var säkert för kallt"!
"Fast jag frös int....och kände inna.."
"Motorcykel i oktober"?????????
Eller så orkade jag inte längre stå emot alla höstbaciller som folk snörvlat ur sig i min närhet i veckovis. Så kan det också vara. Högst troligt. Inte så ovanligt. Ja. Jag är 51 bast och min mamma vet bäst........

Si så där ja!

Två veckor kvar till Största Systerns bröllop och inte en silversko i sikte på mils avstånd. Hur ska det gå????
Nu har jag ju sällan eller aldrig kommit barfota till kalas eller fest så det ordnar sig nog. Men lite rådvill är jag allt. Att komma på att man vill ha silverpjuck när affärerna är strösslade med höstboots och vinterskor i .......... svart ....... är kanske inte det brightaste infallet jag fått. Fast gett upp, oh no!
Sen har drömhuset kommit ut på Hemnet igen. JAMEN!!!! AAAAAAAHHHHHHH!!!!!! Fortfarande helt fel fast drömhuset. D.R.Ö.M.H.U.S.E.T.T! Om jag skulle flytta ensam och bara tänka på mig själv. Fast det ska jag ju inte. Än.
Ack ja. In my dreams. Man ska prövas. Tro mig!

Tio i topp

Mitt i natten kom ett sms. Största Systern var framme i Los Angeles och mamman kunde somna om lugn i själen. Ungen var på plats.
Annars blir det lite oro just i själen så här av att bara vara hemma. Det blir så mycket tid till att fundera och grubbla även om jag försöker låta bli. Nu är jag ju sjuk, förkyld, så jag kunde ju fundera på att lösa virusgåtan i världen, bli rik som ett troll och ........ Men tankarna far åt annat håll. Dumt. Men mänskligt.
Nä. Jag koncentrerar mig på trevligheter istället. Som att om några dagar kommer det en ny säng. Till bara mig. Härligt! Hejdå gummimadrass! Att jag har en träff inbokad med Spader i oktober, en målarkurs väntar i samma månad och att jag äntligen, äntligen kunnat koncentrerar mig och läst ut en bok. DET var länge sedan jag klarade det! Läst ut en bok = check. Jag har många bra-saker på min lista, jag! Because I´m worth it!

Bära hit och bära dit..........

Så haver ett av kidsen flugit ur boet. Igen. Stora Syster har tagit sitt pick och pack och idag proppat Cina-bilen full och så for vi till storstan och lämnade av henne. Och grejerna.
Om man tänker sig Stockholm tänker man sig kanske mycket trafik. Lite trångt så där. Ont om parkeringsplatser. Så när vi rattar in på rätt gata mitt i smeten och kan parkera precis utanför porten där vi ska kånka in allt, ja. Då tror jag nästan att det är något lurt. Är man luttrad eller är man luttrad? Här hade jag sett för mig hur vi skulle bära byrå i tre kvarter.....
Nu är hon på plats i det nya, det lilla livet och Största Systern huserar precis bredvid. Känns tryggt och bra. Långt borta men samlade. Praktiskt!
Och i radhuset?
Tja.
Det ekar lite tomt, det gör det!

Flygfärdig!

Föränderligt är livet. Jojo. Jag vet.
Just i detta nu packar Stora Syster stora resväskan för färd ut i vida världen. USA är målet och studier står på agendan. I ett år.
"Jamenvanähämenvadkul" tror jag att jag sa när planerna kom på tal.
Kanske tänkte jag "gudihimlenvadlångtbortaochettheltårjagkommerlängtaihjälmig" eller nåt. Men, liten blir stor och flyger från mor................
Avfärden är på tisdag. Vi ska öva oss lite och därför åker hon på festival ett par dagar. Med färdigpackad väska i rummet. Och jag HAR suttit på händerna. INTE lagt mig i hjälpt till utan hon har fixat och donat all by her self.
Nu har jag ju redan övat på det här med kids som flyttar hemifrån så jag VET hur det blir. Vansinnigt tyst, tomt, skönt, konstigt, häftigt, oroligt om vartannat.
Men just nu är det nåt som gnager i mammahjärtat, kanske vissheten om att från och med tisdag blir det inte som det alltid varit. Hon flyger verkligen ur boet och jag har "bara" två tonåringar hemma. Man behöver lite tid att vänja sig helt enkelt.

En lördag att njuta av

Lördag morgon, nåja, förmiddag och inte en unge i sikte. Lite ovant faktiskt. Lite tyst. Lite skönt rentav efter en busy vecka och en bergodalbana rent känslomässigt. Man behöver ju ta nya tag för att orka vidare.
Sen njuter jag av mitt nya staffli. Italienarna vet vad dom gör. Så snyggt. Så stabilt. Älsklingen ser lite frågande ut när jag suttit och tittat på det en kvart eller så, men måste njuta ju. Få lite inspiration att göra nya tavlor.
Tavlor av ett helt annat slag gör jag mest hela tiden men om man inte säger vilka så är det ju inte säkert att någon annan märker det
Ikväll står det "party" i almanackan. En 50-åring ska firas med stor fest.
Klänning struken = check
Skorna putsade = check
Väskan packad = check
Och vi ska inte åka förrän i eftermiddag. Oceaner av tid att göra just ingenting. Så himla härligt! Vad gör ni idag?

Tokshopping gör susen = sant

Två dagar på gamla nya jobbet har gått finfint! Trevligt och roligt att vara tillbaka. Lite nybörjarpirr men det hör till. Kafferast minsann. Och arbetsuppgifter. Sitter som en smäck.
SAMTIDIGT pågår en kamp för Store Brors skolgång. Hela tiden minsann men just nu väldigt intensivt. Man önskar sig nästan en Stavros att hala fram ur bakfickan.....
Och så livet med tonåringarna som ju är ett liv jag älskar så klart men det tar kraft ur en. När jag så känner mig lite ensam med ansvaret, så där så att det stockar sig i bröstet, känslan "hurskadetgåmedallting" blir jättestor och det börjar luta åt "dethärklararjagaldrig"-hållet.
DÅ!
Ringer Bästa Väninnan från Stockholm och är alldeles nära. Så nära att hon sen sitter i mitt kök, vi äter fruktsallad, värmer bullar och dricker kaffe. Så busar och gullar vi med barnbarnet som ju med sin pappa skjutsat farmorn till mig. Att hon sen åker vidare till Nya Pojkvännen gör ingenting för vi kunde träffas idag också. Massor med tid fick vi plötsligt. Och när man har någon att bolla sina trassligheter för, delge roliga saker, fnissa och "NÄE" och "VA"????? samtidigt som man äter lunch, fikar och shoppar tills vi droppar, ja. Det är då det löser upp sig där i bröstet och jag ser att det går att ta en sak i taget. Att jag måste vara en egen Stavros, att jag aldrig i livet tänker ge mig utan ungen ska ha det bra i skolan. Att ungarna reder sig bra och att jag gör så gott jag kan. Och det duger. Duger himla bra faktiskt.
Sånt kan jag komma fram till med Bästa Väninnan. När vi sedan skiljs och ska reda ut miljoners kassar, påsar och allt vi samlat på oss under dagen känns det bra. Tänk va? Vad lite shopping ändå kan göra? Och en vän. Fantastiskt!

Är för tillfället......

..... lite "dålig" på att läsa andra bloggar. Har inte glömt er, är bara så upptagen med att få till det i det egna.

Älsklingen kom hem igår kväll, helt oförhappandes, en torsdag! Det var väldigt skönt att kramas just igår, det behövdes. Stora Syster som befinner sig i Egypten hörde också av sig och så var vi liksom lite samlade ändå.

Det här ommöblerandet som pågår, för jag har ju äntligen fattat att det kommer pågå en längre tid, går nu in i en ny fas och det letas övernattningslägenhet i Stockholm. Den gamla har tagit slut. Hur lätt det är på en skala, att hitta en ny, ja, det vet väl alla? OM man nu inte badar i pengar och kan betala 12000kr/mån för ett yttepytterum. Kanske finns det fönster. Kanske inte. Många människor träffar man på också. Olika. "Bäst" hittills var hyresvärdinnan med ett rum i bottenvåningen på en villa som spände ögonen i Älsklingen och frågade om han skulle ha "damer på rummet". Eftersom han i alla fall tänkt ha en dam på rummet då och då, mig förhoppningsvis, svarade han ju ja, ärliga människa. Då fnös tanten, tände en cigg för att lugna nerverna och Älsklingen sa "nej tack" till inneboende á la 50-talet pilsnerfilm.
Så OM! OM någon som hänger här vet om ett ställe där man kan sova en natt eller två i veckan, där man törs sova med båda ögonen stängda samtidigt kan ni väl ge en liten vink?
Kanske finns det någon med en gammal moster som skramlar runt i jättestora villan och rent av skulle tycka att det var lite trevligt med ngn inneboende? Eller nån har en liten tom lägenhet? Desperat? Jag? Vi? Ja.

Kluring

Ibland får man så svåra frågor. Jag föredrar kanske de där lite enklare som
"Vad blir det för kvällsmat"?
"Kan vi åka och bowla på lördag"?
"Var är mina fotbollsskor"?
"Kan vi åka till landet på lördag"?
En svår fråga jag fick idag var
"Lever du det liv du vill"?
Frågan ställdes av en person som SKA ställa svåra frågor och förväntar sig inget svar direkt men det sätter ju igång tankeverksamheten. Vilket så klart var meningen.
Ja. Gör man det då?
Lever det liv man vill?
Drömmer man om andra saker?
De andra sakerna, är det drömmar eller mål som man behöver uppfylla för att bli "jag"?
Delvis, kan man leva delvis ett liv man vill?
Vad är då andra delen?
Bara måsten och tvång?
Gammal vana och hävd?
Sen fick jag en fråga till av annat slag:
"Vill du arbetsträna i en blomster/ost/chokladbutik"?
Och då var svaret givet:
"JA, DET VILL JAG"!
Men den svåra frågan,
den klurar jag allt vidare på!

Vardagstråk hitåt!

Den här helgen har varit lite av en diskussionshelg. Älsklingen och jag har diskuterat hur allting är, hur det ska vara, hur det ska bli och vad skulle Ernst ha gjort????
För det mesta har diskussionerna förts i ryggläge. Inget spännande alls, egentligen, men liggandes på en gräsmatta under ett träd får tillvaron ett annat perspektiv. Givetvis behöver man vara barfota.
Vad kom vi fram till då? Jo, att det helt enkelt är som det är. Här bor jag med barnen, de låter sig inte flyttas på, framför allt inte Store Bror och där är Älsklingen med ett företag som ska drivas. Och aldrig mötas de två! Jorrå´! Älsklingen pendlar ju. Har gjort i åtta år. Lång tid. Många däck har bytts på den bilen!
Ibland blir längtan efter "fiskpinneverkstaden" tillsammans så fasligt stor! Somna till Rapport! Klippa gräsmattan en ljummen sommarkväll och den andre krattar efter, spontanfika hos kompisar, slippa bära tvättkorgar ensam, helt enkelt bara ha vardag tillsammans.
"Pah" säger kompisen,
"Vardagstråk är överskattat"!
Kan hon säga! Som HAR vardagstråk. Jag som inte har det, längtar ihjäl mig ibland. Tänk att ha någon att ropa på när det är stopp i avloppet, propparna går, fönsterhakarna går av, fågelholken ramlar ner, två barn ska skjutsas samtidigt åt två olika håll, middagen ska bestämmas, handlas och ätas?! Va?! Va?! Jag vill ha vardagstråkigt tillsammans. Det vill jag! Tack o lov är det semester snart! Nio arbetsdagar kvar! Sen så! Under fyra veckor hinner vi kanske ha lite tråkigt också?????

Att bry sig

När Största Systern var tonåring, en vilsen fjortistjej och stundtals en pain in the ass, framförallt för sig själv, höll hon på att hamna i dåligt sällskap. Hon gled lyckligtvis undan det där dåliga sällskapet men kompisen ramlade dit. Det var äldre killar, droger, partyn och det hände att polisen var inblandad. Ibland var kompisen försvunnen. Det var en jobbig tid. Största Systern hade förlorat en vän och var orolig och ledsen så klart.
En dag kom Största Systern hem och var förtvivlad. Nu visste hon precis var kompisen var, vad hon höll på med och med vilka hon var. Hon kände sig som en skvallerbytta men berättade allt för mig. Jag ringde upp mamman för att berätta vad jag visste och tänkte att så skulle jag vilja att någon gjorde för mig.
Det där är nu sju, åtta år sedan och jag har inte pratat eller sett henne sedan dess. Förrän idag. Jag skulle betala i luckan på en mottagning och plötsligt sträcker sig kvinnan mot mig och säger:
"Tack för att du ringde den där gången"!
Då kände jag igen henne. Det var ju kompisens mamma.
"Åh" svarade jag.
"Det var var väl så lite...."
"Verkligen inte! Du räddade oss båda två"!
Och så fick jag höra att samtalet från mig gjorde att hon orkade ta tag i situationen och de fick hjälp. Nu går det bra för tjejen igen, jobbar utomlands minsann. Drogerna och det dåliga sällskapet är borta ur hennes liv. En riktig solskenshistoria även om det naturligtvis har varit jobbigt för dem under tiden. Idag är jag väldigt glad över att jag vågade lägga mig i! Och glad över att vi möttes igen, kompisens mamma och jag.

Batteriladdning

Grått, regn och blåst. Typiskt novemberväder. Men vad gör väl det?
Älsklingen och jag har rymt hemifrån. I fredags packade vi ihop oss och styrde kosan mot ön och här har vi eldat i spisen, ätit och druckit gott, hunnit med att läsa tidningen och gått långa promenader och bara vara.
Idag stundar hemresan, det är väldigt vad en helg går fort!

Haverikommission i arbete

Haverikommissionen kring mig har bråda tider. Ja, jag också då såklart. Igår kom nämligen BREVET. Det där BREVET som jag och kanske 49 999 andra långtidssjukskrivna tycker att kan gå direkt till pappersåtervinningen. Kuvertet ska så klart till brännbara sopor. (puh! Ingen miljöaktivist behöver hugga mig i nacken för det!).
I BREVET står vad som ska hända 1/1 2010 när sjukdagarna är slut. Punkt liksom. Jag ska till Arbetsförmedlingen. Vilket jag tycker låter jättekonstigt, eftersom jag HAR ett arbete. Egentligen. Jag ska medverka i något slags arbetsåterföringsprojekt och få ersättning från a-kassan. Vad a-kassan säger om det, kan jag väl bara drömma om...... Det får jag säkert veta i ett annat brev!
Visst pirrar det lite i magen! Inte av kärlek, inte av rolighetsförväntan utan av .... ovisshet och en jäkla undran om hur det ska gå?! Såklart!
Men, jag har nu bestämt att allt ordnar sig till slut och under tiden tragglar jag på som vanligt. En stilla undran har jag dock, att långtidssjukskrivna ofta framställs som lite korkade, som drönar fram genom dagarna och inte gör någonting?!
Det skrivs sällan eller aldrig om hur svårt det är att faktiskt träffa rätt läkare, hur svårdiagnostiserad man kan vara om man nu faller inom psykvården, hur sjuk man faktiskt kan bli av fel mediciner, hur lång tid det tar att repa sig från biverkningar. Eller, hur lång väntetid det är på diverse utredningar? Hur stressade läkare och sjuksköterskor kan vara när man äntliiiiiiiiiiiiiiigen får tag på dem? Det finns en hel del som jag tycker att det skrivs och fokuseras på alldeles för lite vad det gäller långtidssjukskrivningar. T ex tycker jag det är konstigt att det tar tre år för min läkare att komma på att arbetsterapeuten som har kontor vägg i vägg med honom, HENNE är det kanske bra att jag får utredas hos???? Jaja. Vad vet jag?? Jag är ju inte bara mamma. Jag är patient också!
Förresten,
min alldeles nyupptäckta arbetsterapeut, jättegullig tjej, har beställt en sak åt mig. Hon är sådär härligt entusiastisk och ska verkligen hjälpa mig, en urvriden, något till åren komna kvinna. Hon har beställt en "shake´n´wake" klocka. En digital klocka med en sladd. I änden sitter en platta som jag ska lägga under kudden och som vibrerar när det är dags att gå upp. Jag ska vakna liksom. Eeeeeehhhh???????
Tror jag lägger den där plattan någonannanstans än under kudden och ligger kvar. Vi hörs!

Fritt fall

Att leva med depression är att åka berg-och dalbana har jag tänkt. Som att leva överhuvudtaget. Ibland är det uppförsbacke, ibland nedförsbacke och minsann, ibland killar det lite i magen och ibland sitter hjärtat i halsgropen. Life, liksom.
Men jag hatar min sjukdom! När den slår till blir det mer Fritt Fall än Bergodalbana. Och sen sitter jag här. Med tappade tag. Och ska ta nya tag. För så måste det ju bli. Nya tag och framåt igen. Igen.

Under arbete

Mycket tid att fundera på förestående renovering har det funnits den här veckan. Jag menar, man får ju helt olika perspektiv på saker och ting i rummet beroende på åt vilket håll man ligger i soffan. Till exempel. Idag har febern äntligen släppt taget så de mer realistiska idéerna kan sållas fram. Tapeterna är ju valda så jag är redan framme vid val av gardiner, kuddar, ljushållare och såna där roliga saker. Älskade Sambon suckar, himlar med ögonen och påstår att jag har hoppat över viktiga steg. IGEN. Som underarbetet.
"Vvvvaaa?" undrar jag lite yrvaket.
"Underarbetet?"
Alltså. Att fundera ut hur vardagsrummet ska se ut de närmsta åren, vilken soffa vi ska ha "the rest of our lifes", färger och dylikt, det tycker jag är ett UNDER av arbete. När man fått ihop det. Fast det var nu inte det han menade. Utan det där som jag tycker är lite tråkigt. Det där som ska ske innan själva finishen. Pah. Täcka golv. Täcka fönster. Plasta in möbler som ska stå i en hög på golvet när vi håller på. Måla taket. Spackla och slipa. SEN tapetserar man och fixar fina lister och.....
Allt detta brukar jag glömma. Eller förtränga. Jag skulle kunna börja med att hänga upp nya ljuslyktor i taket. Vilket ju förstås är helt fel ände. I know. I know.
Vi är olika. Helt enkelt. Väldigt olika. Men vi dansar bra tillsammans! Till och med riktigt bra. Och då hoppar jag ALDRIG över några steg!

Mamman har lagt till. Båten sitter fast och hon har hastat vidare......

Älskade Sambon har lagt till. Båten sitter fast och när
han fixar med tamparna hinner han fundera på vart han ska....

Däckad

Efter en underbar, härlig och trevlig båtresa är vi hemma igen. Idag vaknade jag med världens förkylning. Jag ligger nedbäddad och tycker att jag hade väl en himla tur som hann åka med Älskade Sambon på den här resan och som vi har dansat! Det ska jag tänka på nu när jag ligger här och känner mig ynklig. Jag vilar och det får nog bloggen också göra ett tag. På återseende!

Helgpaus

I helgen skall det åkas båt. Stoooooor båt. Älskade Sambon skall jobba, ha konferens och mässa och representera företaget. På båten. Jag får följa med. Så representativ känner jag mig inte efter en veckas tjafs med FK och sjuka barn men jag HAR dammat av den "lilla" svarta och putsat dansskorna. Om ifall att. Jag har packat ned en bra bok, praliner kan jag ju köpa ombord. SPA-behandling är bokad. Kort sagt, jag är ganska längtansfull inför en helg hemifrån.
Ikväll sänds visst Dirty Dancing på tv. Som jag älskar den filmen! Får väl köra lite egen då.... Älskade Sambon? Hallå?? Äls.....
Trevlig helg!

Gränsaktivitet

Ikväll har jag varit på kurs. En funktionärskurs för handboll. Tanken var att jag ska kunna sköta sekretariatet under en handbollmatch. Ja. F-kassan är informerad. Fattas bara. Här gäller det att få egna initiativ sanktionerade annars ryker ersättningen som löv i höststorm.
Så mycket eget initiativ var inte den här kursen egentligen. Jag föll för påtryckningar att gå den då klubben tycker att det är bra att en i varje familj går kursen. Sen skall det göras ett rullande schema för killarnas matcher där vi ska utöva våra förvärvade kunskaper. Inte mycket att yvas över egentligen men jag gillar inte att bli kommenderad under täckmantel "frivilligt". Definitivt inte av idrottsfanatiker som ser det som "en skam för idrotten" om man inte engagerar sig.
Jag engagerar mig visst! Ser till att barnet ifråga kommer i rätt tid till rätt ställe. Rätt utrustad. Jag köper alla lotter som barnet förväntas sälja i omgivningen eftersom lotter är svårsålda nu för tiden. ALLA säljer ju! Och hallå!!??? Det FINNS en gräns för hur många pepparsalami, havrebollar, strumpor och småkakor som släkten mäktar med!
Jag bakar. Jag säljer fika vid matcherna. Jag brer mackor. Jag skjutsar på helger genom tomma gator till hålor som inte ens ger utslag på GPS.en och hejar mig blå.
Men, det räcker inte. Här ska vändas siffror, skrivas namn, hållas reda på domslut och mycket mer. Not! För stressigt för mig! Efter en halvtimma på kursen kände jag tydligt att min stresslevel kommer att vara på en mycket ohälsosam nivå om jag försöker mig på detta. Nu har jag gått kursen. Jag inser mina begränsningar. Vi passar för olika saker även om våra barn idrottar. Det är bara så.
Om jag är idrottshatare??? Nej. Inte alls. Jag gillar idrott. När jag själv får välja aktivitet.

Mitt i en dröm

När jag var yngre drömde jag om ett eget Bed & Breakfast. Jag hade även planer på att köra taxi, vara Au Pair i något främmande land, bli kock och varför inte servera på Wallmans?
Men? Jag HAR ju ett eget Bed & Breakfast, fem bäddar i lilla radhuset och frukost står minsann på bordet varje dag.... Taxi? Tja, jag kör barnen hit och dit. Lilla Bilen går varm vissa dagar. Men Au Pair? Host, host, harkel. Fyra barn har jag fostrat och drömmen om att bli kock uppfyller jag varje middag. Och SOM jag lagar mat. Det var ju möjligtvis det här med Wallmans. Å andra sidan händer det att jag sjunger en truddelutt när jag vispar runt bland kastruller och pannor och jag KAN ta ett och annat salsa-steg när andan faller på.
Nej, men, alltså. Jag är ganska nöjd. Om än lite trött då och då. Därför ska jag på SPA nästa helg fick jag reda på idag. Gissa om jag längtar!

Skratta är skönt!

I fredags träffade jag en gammal kompis. Vi fikade och hade en jättemysig stund. Vi är båda mammor till barn med Aspbergers Syndrom och det är skönt att träffa någon som är i samma situation. Vi har även humor gemensamt och vi sa efter en stund, att det är väl bra att ingen annan hör oss som vi går på om våra ungar och skrattar så vi nästan svimmar. Såklart skrattar vi inte åt våra barn. Vi är inte galna på det viset. Men för oss är skrattet en säkerhetsventil, ett sätt att få pysa lite av den frustration, hjälplöshet och maktlöshet som vi båda känner då och då. Jadå. Det händer att vi gråter tillsammans också.
Vi har båda bestämt oss för att fokusera på styrkorna våra barn har. Vad de faktiskt kan och klarar av. Vilket är ganska mycket. Med rätt hjälp och stöd så kan de mer ändå. Precis som för vilka barn som helst.
Så därför skrattar vi vidare och dricker så mycket kaffe vi orkar. För vi ska orka mycket. Så är det bara!