Tio i topp

Mitt i natten kom ett sms. Största Systern var framme i Los Angeles och mamman kunde somna om lugn i själen. Ungen var på plats.
Annars blir det lite oro just i själen så här av att bara vara hemma. Det blir så mycket tid till att fundera och grubbla även om jag försöker låta bli. Nu är jag ju sjuk, förkyld, så jag kunde ju fundera på att lösa virusgåtan i världen, bli rik som ett troll och ........ Men tankarna far åt annat håll. Dumt. Men mänskligt.
Nä. Jag koncentrerar mig på trevligheter istället. Som att om några dagar kommer det en ny säng. Till bara mig. Härligt! Hejdå gummimadrass! Att jag har en träff inbokad med Spader i oktober, en målarkurs väntar i samma månad och att jag äntligen, äntligen kunnat koncentrerar mig och läst ut en bok. DET var länge sedan jag klarade det! Läst ut en bok = check. Jag har många bra-saker på min lista, jag! Because I´m worth it!

Stick i armen och gummiknän

Igår tog vi sprutan, Stora Syster och jag. Vi begav oss till kommunens upprättade vaccinationscentral och det gick bra ända tills någon före oss i kön svimmade och stöp rätt ner i golvet med en duns. När detta inträffade bleknade Stora Syster rejält och mamman fick hålla handen en stund innan hennes blodomlopp hittade tillbaka till huvudet.
"Är det verkligen inte farligt?" frågade hon flera gånger och mamman höll handen, klappade kinden och försäkrade att det verkligen inte är farligt.
Nej, jag tror verkligen inte att det är farligt, bara en väldigt, väldigt ovanlig och märklig situation. Många människor på samma plats i ett kö-system, securitasvakter, röda-korspersonal, sjuksköterskor klädda i gröna kläder, många "stick-stationer" och över allt svävade en doft av desinfektionssprit. Det är verkligen inte konstigt att en del människor svimmar. Jag som själv varit sjukvårdspersonal kände att i knäna var det lite mer gummi än vanligt men sen gick ju allt så bra, så bra.
I natt vaknade jag av att det gjorde ont i armen. När vi sammanstrålade till frukosten i morse, klagade Stora Syster på samma symtom. Just nu ligger vi i var sin ände av soffan, hon har yrsel, huvudvärk och jätteont i armen. Jag är mest lazy och låg. Novemberlåg. Mitt emellan ligger Store Bror och ojar sig för på torsdag är det hans tur att få sprutan av skolsyster. Han är mest oroad över hur det ska bli med "handbollsarmen". Det är ju match på lördag igen. Dessa ord glädjer mamman för då vet jag att han är på bättringsvägen. Äntligen!

Höga berg och djupa dalar

Veckan börjar inte bra. Store Bror är sämre igen och ligger blek och tyst i soffan. Inte likt honom, inte likt alls. Vart ska det här ta vägen nu då? Även mammans humör har dalat kolossalt, helt otippat efter en ok helg. Men, det är bara så det är. Life, liksom.

Nöjd med det lilla

Det är en sån där tung och trist vecka som rullar över en ibland. Dessutom regnar det. Hela tiden. Stora Syster är sjuk med feber, halsont, hosta och värk och det är klart jag undrar om det-är-ni-vet-vad.
Älskade Sambon har ringt från Stora Staden och meddelat att han behöver komma hem. Han tillhör en riskgrupp och borde vara kallad till vaccinering för flera veckor sedan. Men han är borttappad. Nu är han ombedd att åka till Lilla Stadens vaccinationscentral och köa med en riskgrupplapp bland de 1000-tals mammor med barn mellan 3 och 6 år som får ta sprutan den här veckan.
"Lycka till" tänker jag och ser inför min blick tumultartade scener när han, 49, tar plats i kön mellan Ture 3 år och Tage 5 och ett halvt med vidhållande mammor. Kan bli intressant....
Jag själv är redan nervös för mötet på torsdag som ska handla om ev omplacering och det tar på mitt humör, tyvärr. I morse ramlade så skåpdörren bort till sopskåpet och det är ju bara droppen en sketen novembertisdag.
Men si!
Då hittar jag en bit äppelkaka i skåpet och kaffepannan åker fram.
Här ska festas en stund.
En sketen novembertisdag får så en guldkant ändå!