Mot stan igen

Den närmar sig. Hemfärden. Helgen är här då Lilla Huset på Ön ska städas och förberedas på att klara sig själv ett slag. Ett par helger eller så. Rent av till höstlovet. Fast sånt säger vi inte högt, man vill ju inte oroa huset i onödan. Eftersom kylskåpet nu har funkat ända sen i påskas likaså vattnet håller vi lite klaffen så att inte huset får för sig något så här i sista momangen.
Baddagarna, grillkvällarna och båtturerna har inte blivit lika många som andra somrar för vädrets skull. Å andra sidan har vi målat mer, Lilla Syster och jag. Lite mer blåbärsplockning. Utlästa böcker kan lämnas tillbaka till bibblan och en hel del kortspel har det ju blivit. Kollat film. Promenerat på klipporna. Och lärt oss lite den hårda vägen.
"Gå inte för långt ut på klipporna"!
"Ska bara....."
"Men akta er för det svarta"...........
"Vilket svarta"?
PLUMS och PLASK!
Jo, där vågorna hela tiden slår över stenarna, där det är lite svart och joxigt. Där är det halt. Jättehalt. Det vet somliga nu!

Att kasta i rätt tunna

Hade en intressant diskussion med Store Bror och Lilla Syster häromdagen. Om hur jag är som mamma. Och de som tonåringar. Intressant kan jag säga. Några sanningar fick jag mig till livs. Som att jag skäller varje dag.
"VAAAAAAAAAAAAAA"?
"Det gör jag väl inte alls"! framhärdade jag bestämt och resolut.
"Johodå"! svarade Store Bror.
"Du säger att jag ska gå ut med soporna och ba´efter fem minuter skriker du högt när jag inte gjort det"!
"Eeeehhhh, det kan väl hända, men det är väl inte att skälla"?.......
...."förresten skriker jag väl inte alls"?!
"Och det är ju trevligt när och OM ni sköter era sysslor och så där som vi kommit överens om".....
"Men du skäller"!
"Näe ...... det är mer ....... lite guidning och vägledning ...... tycker jag"!
En fjorton och ett halvtåring höjde på ögonbrynen och blicken sa mig att "guidning och vägledning" inte är vad han tycker gäller för "sopskriket".
Egentligen skriker jag inte alls. Bara suckar lite. Fast högt. En sån där "att-du-aldrig-kan-göra-som-jag-säger-i-rödaste-rappet-suck". Som mammor får. Och ungar avskyr.
Idag har Store Bror åkt hem för att träffa kompisar och träna handboll. Kvar i stugan är Lilla Syster och jag.
Och jorrå! Store Bror tog med sig soppåsen när han gick ned till bryggan. Han log lite, ungen. Och jag varken skrek eller suckade. Så det så!

En egen Spindelman

"Usch, vad det kliar på benet" sa Älsklingen härförleden.
"Du har väl fått en fästing, ett myggbett, bromsbett eller getingstick" tyckte jag med tanke på att insektsbeståndet vid Lilla Huset på Ön är stort och så var det inte mer med det.
Men så blev Älsklingen blek om nosen, frös och blev så trött, så trött. Inte likt honom alls. På något vis. När så musklerna började värka och göra ont, bettet blev rött, blått och fult var det dags att agera.
"Borrelia" sa sjukvårdsupplysningen tvärsäkert.
"Kontakta din husläkare"!
Husläkare??? Jo, tjena! Husläkaren befinner sig i Lilla Staden, Älsklingen på en ö i skärgården. Nya samtal och en tid på en skärgårdsklinik. Äntligen!
Efter lite provtagning, påtittande och klurande av flera doktorer kom så diagnosen:
"Spindelbett"!
"Va"?!
Darling har blivit biten av en spindel, vilken sort har vi ingen aning om. Antibiotika, vila och vänta i 7 dagar. Idag är dag sex av kuren. Ännu har han inte börjat äta flugor, spinna nät eller klättra på väggarna så jag förmodar att kuren hjälper. Jag har i alla fall en egen "spindelman".

Miljöbyte

Har tillfälligt lämnat Lilla Huset på Ön och är hemma i radhuset i en hast för att hämta barn. Eller barn och barn. En tonåring och en to be. Saker och ting ändrar sig kan man säga. "Förr" om åren har mamman packat. Ordentligt. Foträta skor och kläder som tål det mesta. Praktiskt. Nu packar de själva. Och eftersom nu packningen ter sig något ynklig och inte alls tar stor plats vare sig i hallen eller stora bilen, undrar jag ju om de verkligen, VERKLIGEN har fått med sig allt de behöver. Jorrå! Tycker dom! Mobila bredbandet, bärbara dvd.n, filmer, ljudböcker och dataspel. Check. Allt är med!
"Jamen, jamen......" försöker jag. Men ger upp lika snabbt.
"Gummistövlarna då" ropar jag förgäves.......
Fast å andra sidan är det rätt skönt att gå på egna regnpromenader. Har man tur, 1 på billionen, har ju nån av dem kokat kaffe när man kommer hem. Eller nåt. Lagt sig i vägen är mest troligt.
Nu återstår att sova i egna sängen, handla lite (mycket) mer mat och så ställer vi kosan mot ön igen. Härligt!

April, april......

Då hemfärden från Lilla huset på ön igår stundtals kändes som en klättring i Högsta Bergen i Världen, är det inte utan att det känns lite skönt att ha fast radhus under fötterna idag. Här skiner dessutom solen och nästan inte en enda snögnutta kvar. Fast nu ljuger jag ju! Snöhögarna står som spön i backen, täckta av äckligt svart grus och lär väl ligga kvar till midsommar. Fast jag tittar åt ett annat håll, åt det snöfria hållet. Det finns ju fläckar här och där............

Men titta så fint! Våren står som spö i backen
och vi njuter så av påskdagens härliga väder!

Annandag påsk, åka-hem-till-stan-dagen vaknar vi till "Hej, mitt vinterland".........

.... så vi svävar hemåt i trevligt aprilväder...........

Skitstora bilen och skitlilla spaden. Men vad gör bilen i diket????

Nu ska man, jag, inte klaga. Inte alls. Men ibland känns det som varken vädergudar eller några andra gudar heller är med en. Eller nåt. För när vi svävat där på isen och vattnet i 20 minuter och når fastlandet, upptäcker svärfar att han glömt bilnycklarna kvar i Stora Huset på ön.
"Shit happens" hade tonåringarna sagt och blivit jättearga och jättefrusna i tygskor, skinnjackor, chinos och ingen mössa alls.
Nu var det ju inga "teens" med, tackolov, utan fem vuxna ordentligt påpälsade med devisen "man vet aldrig vad som kan hända på vägen" inbankade i skallen.
Nä. Man vet ju inte det.
Så, vi parkerar Mormor, 90 år, i väntsalen på busshållsplatsen, pulsar fram till bilarna, vi har ju två så glömd nyckel är inget problem.
Ända tills den enda fungerande bilen hamnar i diket för att det är så ebarmligt svårt att se vart vägen tar vägen.
Sen vidtar aktivitet "gräva-fram-skitstor-bil-med-skitliten-spade" ett antal minutrar tills herrarna i sällskapet inser det omöjliga i just det och ringer bärgningsbilen. Som visar sig vara en bekant. Som tycker att det är lite putslustigt att det är just vi som ringer. Ingen av oss kan se det lustiga i det, efter ett par timmar i skitväder fryser man trots långkalsonger. Så är det bara.
Nåväl, bilen kommer ur diket och vi äntligen iväg. Närmsta bensinmack fick ett angeläget besök, toalån och "så-varmt-det-bara-går-kaffeinköp".
"Välkomna hem" ropar Lilla Syster när vi äntligen, äntligen når radhuset.
"Var det en mysig resa"?
I alla fall händelserik!

Påskpussel

Det närmar sig påsk. Över mamman ligger ett svart täcke igen och dämpar omvärlden, inte omsluten helt, inte alls som förra gången, mer som ett skydd nu tror jag.
Ett skydd för att den här hårddisken som kan kallas "jag" är full. Det finns inte plats för mer helt enkelt och det visar sig med en enorm trötthet. Tänk att man kan bli så trött att man inte ens orkar vara trött?! Fixa håret ter sig som sagt lite knepigt, långt till huvudet med trötta armar är det så jag har bokat tid hos frisör. Ny frisyr och lite ny färg kanske gör susen?
Förresten kryssade jag "NEJ" på lappen från Lilla Systers klass. Skönt faktiskt!
Likväl smider vi planer för påsken.
"Kaaaaaaan vi inte åka ut till ön" frågar jag.
"Ja, det vore kanske skönt" svarar älsklingen, tar ny luft och säger:
"eller så blir vi kvar i stan, kanske hinner eller orkar vi rensa förrådet"?
Förrådsrensning går fetbort i rödaste rappet.
14.15 på fredag går Waxholmsbåten. Lilla huset på ön väntar!

Batteriladdning

Grått, regn och blåst. Typiskt novemberväder. Men vad gör väl det?
Älsklingen och jag har rymt hemifrån. I fredags packade vi ihop oss och styrde kosan mot ön och här har vi eldat i spisen, ätit och druckit gott, hunnit med att läsa tidningen och gått långa promenader och bara vara.
Idag stundar hemresan, det är väldigt vad en helg går fort!

Skogen och jag

"Det" har äntligen släppt taget om mig. Skrattet och orden kommer tillbaka. Det är lite som Lilla Syster sa i förmiddags när vi skulle åka båt och allt var fixat inför avfärden, "nu är det bara att köra". Så då gör jag det!

Varje morgon går jag en promenad i skogen. Varje morgon har solen strålat från klarblå himmel och det har varit varmt. När jag går in i skogen har jag känt, dock inte sett, spindelvävstrådarna mot min bara hud på armarna, de bygger så flitigt bland trädstammarna och jag riktigt hör hur spindlarna suckar:
"Å nej, nu kommer hon IGEN! Hon sabbar....." och sen hur de suckar och samlar trupperna för att:
"JAja. Kom igen grabbar..... Vi börjar om"!
Längs stigen växer blåbär och SOM det växer! Stora, mörkblå bär frestar, pockar på uppmärksamhet. Det händer, så klart, att jag stannar och plockar en näve, vem kan motstå? Och minsann, Herr Kantarell har haft hatten på och lockat mig än mer. Nävar med kantareller, det är ju som att komma hem med guld. Tycker Store Bror. Stigen är bekant nu och det känns som träden hälsar där jag går. Ibland försiktigt men ändå manande med sus i kronorna. De leder mig vidare, mot hästhagen där solen flödar friskt och smultronen ännu mognar, förbi ängen och så småningom hem till stugan igen.
Ibland friskar det i och fast jag går i lä hörs vinden högt, högt i trädens kronor. Vi är bekanta helt enkelt, skogen och jag.
En morgon tog jag Mp3-spelaren med och med lurarna för öronen trädde jag in på stigen. Här skulle lyssnas på musik.
"Det går nog lättare med musik i öronen" tänkte jag.
Vad tänkte skogen då?
Att jag behövde lära mig ett och annat och skickade fram ett rådjur mitt framför fötterna på mig.
Om jag blev rädd?????
"Eeeeh. .....Är himlen blå"?
MMMMMMmmmm. Jag blev rädd. Och fattade galoppen liksom. Det här med skog, natur och livet är inget man bara hastar förbi. Att gå på en skogsstig med vinden som följeslagare, att se, höra och känna där, det är lärdom. Det är att vara här och nu.
"Jaja" sa jag till skogen,
"Jag fattar".
"Bra" sa skogen till mig och ledde mig till bästa blåbärsstället i hela skärgården.
Så där håller vi på. Skogen och jag.

Så kan det gå!

På vår ö i Skärgården finns en liten butik. Nedergården, som säljer SÅ fina saker! Textil, porslin, utemöbler, leksaker i trä, pryttlar man inte trodde man behövde m m.
Butiken besöks av mamman, d vs mig, väldigt ofta. Den ligger liksom så bra till mitt i motionspromenaden och det är alltid så trevligt att gå in och heja på Barbro ett slag. Ibland blir det en kopp kaffe mitt i motionen, men trevligt socialt umgänge har ju ingen dött av och vätskekontroller är ju viktiga.
Nåväl,
utanför butiken står utemöbler uppställda så fint sommartid med tillhörande parasoller. Och ja, jag förälskade mig i ett. Färgen är illgrön, på toppen tronar en guldfärgad fågel och själva tyget är genombrutet i ett mönster av löv. Ja, ni hör ju nu själva. Det låter som något från en kinesisk bordell. Men nu hampade det sig så, att jag som sagt blev förälskad i detta parasoll och sagt och gjort, under en motionsrunda i våras gick jag helt sonika in och köpte det. Vi lyckades transportera härligheten till Lilla Staden och det var här som det började tjorva ihop sig. Den gamla parasollfoten passade inte alls men vi lyckades knöka till det så att det i alla fall stod upp. Vi upptäckte att fästet var av plast som gick sönder när man drog åt skruven och att själva höjden av parasollet inte gick att justera. Man kan väl säga att jag gjort ett impulsköp? Och konstaterade att det som såg så läckert och häftigt ut i vilda skärgården med öppna ytor och spejs kanske inte upplevdes lika här hemma i lilla radhusträdgården. Men skulle jag erkänna det? Aldrig i liiiiiiiiivet!
Nåväl. Parasollet glömdes bort uppfällt en kväll och när vi vaknade nästa morgon hade det blåst omkull. Guldfågeln hade klarat sig men några bågar var väldigt böjda så ja, det är nu ett stukat parasoll. Utan passande fot och utan skruv.
Jag är således på fot- och skruvjakt och har fått för mig att jag ska kunna fixa till de böjda bågarna. Kanske skulle Älskade Sambon bli glatt överraskad när han kommer hem ikväll och ser att det är fixat? För det var väl inte en suck av lättnad jag hörde då när jag fällde ihop hela härligheten och ställde det i förrådet innan midsommar?

Sommarpärla

Dagarna går fort. De passerar och blir till den här sommarens pärlhalsband. När hösten kommer ska vi hänga upp det på en vacker krok, se på det hela vintern och minnas vårt motto:
"Det här ska bli den bästa sommaren ever"!
Vi är på god väg! Vi kämpar! Var och en på sitt vis, men vi är eniga,"bästa sommaren ever"!
Så,

• Piratflaggan hissas när vi åker på utflykt med vår lilla båt,
• Vi äter kräm med mjölk och äggmackor på en kobbe mitt i havet,
• Vi går på äventyrsfärd i vassen och minsann, vi hittar en fisk vi aldrig sett förut! Tada! (Tångspigg, det var en tångspigg, tack för Google.... och mobilt bredband).....!!!!!
• Vi hoppar i havet från klippor, kippar efter andan.....
• Vi äter pizza vid Pizzabussen på Möja.....
• Vi förundras med barnen över de svarta löpsedlarna när Michael Jacksons död förkunnas,
• Vi vuxna förundras över andra vuxnas uttalanden vid en sjökrog.... "det är så härligt att hitta detta primitiva ställe, där man t o m säljer fisk och vem som helst kan dyka upp"...... (idioter, det är vårt smultronställe ni dissar mellan Champagne-klunkarna.....)
• Vi bara njuter, tvålar in oss, hoppar i sjön, lägger nät, grillar och låtsas som vi är själva på den här ön!

Vi tar för oss! Bästa sommaren ever är vår!

Midsommar

Några bilder från midsommarfirandet:

En typisk "Swedish Midsummer".

Lite verktyg, snöre, jordgubbsskumpa, "riktig" champagne,
jordgubbstårta....Och en dyna att sitta på. Det KAN vara kallt! Eller regnigt... typ!

Väääääldigt regnigt.... som övergår till ......

...... uppehåll. Så att vi får upp midsommarstången!
Den fina, fina, som vi fixar varje sommar och reser
vid bryggan till sång och champagneskål!
En trevlig tradition!

Det blir uppehåll på midsommardagen, minsann! Då kör Lilla Syster oss till midsommardans!

Här firar vi midsommar! Med sol, musik, sol och havet som närmsta granne.

På väg till midsommardansen.
Matsäck, picknick-korg, unga och gamla. Typiskt! Mysigt!

Jag är nöjd. Jag är glad. Jag har upplevt mycket den här helgen. Det är mitt i sommaren. Vad som helst kan hända! Jag finns, jag är! Igen!

Tillsammans

Stora Syster ska sommarjobba hela midsommarhelgen. "Heders" tycker mamman som gläds med barnet åt sommarjobb för andra året i rad. Lilla Syster med kompis, Store Bror, Största Systern med pojkvän vill fira midsommar med Mamman. "Trevligt" säger Älskade Sambon och kommer farandes med Stor Bil och packar in rubb och stubb. Och katten! Mycket packning blir det!
På vägen till Ön skall det handlas. I affären där ALLA som ska tillbringa helgen i Skärgården handlar. Mycket folk är det.
Meeeeeeeen! Vi glider igenom så galant. Barnen är informerade om vilka varor de ska hämta, de ansvarar för ett par stycken var, Store Bror kör vagnen och kämpar mot vuxna som sträcker sig, tränger sig och är allmänt ohyfsade men Store Bror är nu en hågad ung man och ler vänligt mot alla fast mamman SER att det ryker ur öronen.....
Vi klarar av att handla på en timme = rekord! Nästa stopp blir Bageriet där oemotståndliga goda mackor inhandlas som intages i bilen. Sen! Sen hägrar delmålet där Svärfar väntar med båten och tar oss, packningen och katten till vår älskade ö!
Att det just nu regnar spelar ingen roll. Vi sitter runt stora bordet och har trevligt. Umgås och har tid att lyssna på varandra. Det är längesedan vi var samlade så här och rätt som det är ringer Stora Syster.
"Det är ensamt"!
"Jamen, liiiiite mysigt är det väl att vara ensam i radhuset" försöker jag. Jag hör att hon känner sig ensam.
"Ja, men... Vad gör ni"?!
Och det är väl nu en gång så, är man van att vara många blir man galen för det ibland, men när största delen av flocken "försvinner", ja, jag vet. Det blir VÄLDIGT tyst! Jag har högtalartelefonen på en stund, alla kommer till tals och till slut låter hon glad igen. Vi säger hejdå och jag blir alldeles varm i hjärtat och känner att jag har det så bra! Just nu, just här, här är jag!

Att sluta!

Vissa saker är svåra att sluta med. Till exempel att längta efter detta:

Ångbåtsbryggan vid Södra Stavsudda.

Det finns heller ingen anledning att sluta längta hit heller! Det är inte skadligt på något vis och det händer att själen får lite lugn och ro när jag har tillfälle att njuta här.

Idag är det ändå en speciell dag som handlar om att sluta längta. Det är min rökstoppardag! Idag för fem månader sedan, ja, på självaste julafton, fimpade jag!
För er som inte röker och inte heller har rökt, kan det ju verka lite knasigt att längta efter cigaretter, men som rökare är var det själva längtan som gjorde att det var så svårt att sluta. Men jag gjorde det! Idag är jag stolt över mig själv! Fem månader! En dag i taget blev många! Och jag hänger i! Jag har verkligen slutat att röka!

Vår-utflykt!

Det slutade regna fram på eftermiddagen och solen vågade sig fram. Då tog Lilla Syster, Bästa Kompisen och jag en promenad till "metropolen" på ön. Det här är vår färd:

Vi njuter, njuter av blommande buskar och en
underbar, härlig stig i solsken!

På vägen: sol, vattenansamlingar, gamla löv, geggamoja.......
vi vet vart vi vill!


...... över stock och sten........


....en spegelbild på vägen......

...framme vid Nedergården (hemsidan är SNART färdig, länk kommer)
hittade tjejerna dessa små, sköna, mysiga kompisar som så klart fick följa med hem....

...jag hittade dessa fina fåglar som kommer att passa på
vår svarta tv-bänk hemma i radhuset i stan......


....and still I dream of den här härliga
solstolen med tillhörande bord från SKAGEN.......

Frid och fröjd!

Efter en ganska jobbig vecka, fast den var kort, njuter jag nu av helg. Tjafset med försäkringskassan har jag lagt åt sidan, det kommer att lösa sig inom sinom tid. Älskade Sambon och jag packade bilen full med barn, kompisbarn, katten och fiskespön och styrde kosan mot vår älskade, älskade ö!
Här är gott att vara FAST det regnat hela dagen.

Vi går på skogspromenad, Store Bror, Bästa Kompisen,
Lilla Syster och jag. Vi ser hackspett, letar grodyngel i vattensamlingar,
blir glada över gullvivor, vitsippor och violer på ängen.


Sen är det roligt att gå i vassen......

......och leta strandfynd!

Ö-råd

Efter ett par underbara dagar på vår älskade ö, är vi nu tillbaka i Lilla Staden igen. I morgon ska Vardagen träda in igen och tja, det är bara att gilla läget! I morgon är Stora Deklarationsdagen och det lilla "bekymret" har vi nu undanröjt ikväll. Med e-legimitation och allt gick ju det som en dans.
Kvar från helgen sitter en behaglig känsla, en känsla som infinner sig hos mig just när jag är på vår ö, en känsla av att allt är möjligt! Och det är väl så, att allt är egentligen möjligt, det är bara olika svårt!
I torsdags hade jag ett telefonsamtal med min läkare, efter 15 minuter talade han om att
"ja, NU vet jag vem du är" och sen:
"ursäkta, min mobil ringer, jag är jour".....
Ja, vad ska man säga???? Jag tar en dag i taget, sätter ena foten framför den andra och hoppas, hoppas att det leder till att jag en dag kan känna mig frisk och stark igen! Jag bara ska det! Bli frisk! Och om jag någon gång hamnar i ett ö-råd där jag får rösta ut någon, vet jag vem som ryker först om jag får bestämma!

Utsikt

Igår skrev jag om en Insikt. Idag vaknade jag till detta:




Allstå. En helt makalös utsikt. Älskade Sambon och jag är på Tjägö över helgen. Det ska bli skönt att få vila ett par dagar och bara ta det lugnt. Att bara vara. Jag har förmånen att få uppleva det då och då.
I morse gick jag en tidig promenad, lite i skogen, lite på klipporna. Det är så härligt. När jag var liten sa mormor Astrid till mig ibland: "om man tar fram trollen i solen spricker de". Det tänkte jag på där jag gick. Det är så många tankar som far i huvudet hela tiden och när jag får tid att reflektera, att verkligen tänka efter, så är det en del som känns väldigt otrevligt och jobbigt som faktiskt under promenaden får annat liv. Eller som mormor sa, "de spricker".
Det sägs ju att man ska blicka framåt, inte bry sig om det som varit. Gjort är gjort, tänkt är tänkt och de val man gjorde, ja, de är ju redan valda. Alltså inget att göra någonting åt eller, för den delen, gräma sig över. Jag tror ändå, att det är bra att ibland faktiskt vända sig om för att se varifrån man kommer. Att reflektera. För att kunna gå vidare. Framåt. Igen.

Lyssna!

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av!
Jag lyssnar mycket gärna på vågskvalp, vinden, tystnaden, barnskratt och kloka ord.
Den här helgen har varit perfekt för det. I stort sett det enda som hörts. Ja, en och annan mås förstås, båtmotorljud och skratt.
En helg att ladda inför nästkommande vecka med. Jag ÄR laddad!

Påskprövning!

Vi firar påsk i skärgården. Vi väcker vårt älskade hus från vintersömnen, ropar ivrigt "hallå, hallå" till alla slumrande, vintervilande flugor och tja, till huset.
Huset skakar till, gnyr lite och gäspar, sträcker liksom på sig och det känns som det säger:
"Vart har ni varit så här länge"?
Och ja, lilla huset. Vi har jobbat, jobbat, stretat på med vardagslivet där borta i staden och visst, vi har längtat och tänkt, men tiden. Alltid den där tiden som inte räcker till allt man vill.
"Ok", säger huset och släpper in oss.
Sen är det stopp. Eller ska vi säga att huset trotsar??? Tjurar lite?
Allt verkar ju fungera som det gjorde när vi åkte härifrån i höstas. Värmen är på, toan surrar som den ska, lamporna lyser....
Men vänta nu!
Kylskåpet! Ovanligt tyst!
Mmmm. Ja.
Kylskåpet är tyst. Och ÄTER proppar. OK. Vi drar ut kylskåpet och upptäcker att någon elektrisk mojäng på baksidan helt enkelt brunnit upp. Oooops.
Vi löser det. Packar ned maten i kylboxar och tigger kylklampar från svärmor i huset bredvid. Boxarna ställer vi under huset, där är svalt och skyddat.
Check. Klart!
Nu är det påskaftons kväll och vi har precis upptäckt en vattenläcka. En slang har gett upp i vinterkylan och vatten strömmar ut i källaren. Vi löser det också. Så småningom.
Lite pyssel blev det allt den här påskhelgen. Men vi håller humöret uppe och tänker att det är saker som går att lösa. Vi trivs här. Huset ska bara kinka lite för det är så länge sedan vi var här. Så kan det gå!