"Det" har äntligen släppt taget om mig. Skrattet och orden kommer tillbaka. Det är lite som Lilla Syster sa i förmiddags när vi skulle åka båt och allt var fixat inför avfärden, "nu är det bara att köra". Så då gör jag det!
Varje morgon går jag en promenad i skogen. Varje morgon har solen strålat från klarblå himmel och det har varit varmt. När jag går in i skogen har jag känt, dock inte sett, spindelvävstrådarna mot min bara hud på armarna, de bygger så flitigt bland trädstammarna och jag riktigt hör hur spindlarna suckar:
"Å nej, nu kommer hon IGEN! Hon sabbar....." och sen hur de suckar och samlar trupperna för att:
"JAja. Kom igen grabbar..... Vi börjar om"!
Längs stigen växer blåbär och SOM det växer! Stora, mörkblå bär frestar, pockar på uppmärksamhet. Det händer, så klart, att jag stannar och plockar en näve, vem kan motstå? Och minsann, Herr Kantarell har haft hatten på och lockat mig än mer. Nävar med kantareller, det är ju som att komma hem med guld. Tycker Store Bror. Stigen är bekant nu och det känns som träden hälsar där jag går. Ibland försiktigt men ändå manande med sus i kronorna. De leder mig vidare, mot hästhagen där solen flödar friskt och smultronen ännu mognar, förbi ängen och så småningom hem till stugan igen.
Ibland friskar det i och fast jag går i lä hörs vinden högt, högt i trädens kronor. Vi är bekanta helt enkelt, skogen och jag.
En morgon tog jag Mp3-spelaren med och med lurarna för öronen trädde jag in på stigen. Här skulle lyssnas på musik.
"Det går nog lättare med musik i öronen" tänkte jag.
Vad tänkte skogen då?
Att jag behövde lära mig ett och annat och skickade fram ett rådjur mitt framför fötterna på mig.
Om jag blev rädd?????
"Eeeeh. .....Är himlen blå"?
MMMMMMmmmm. Jag blev rädd. Och fattade galoppen liksom. Det här med skog, natur och livet är inget man bara hastar förbi. Att gå på en skogsstig med vinden som följeslagare, att se, höra och känna där, det är lärdom. Det är att vara här och nu.
"Jaja" sa jag till skogen,
"Jag fattar".
"Bra" sa skogen till mig och ledde mig till bästa blåbärsstället i hela skärgården.
Så där håller vi på. Skogen och jag.
Oj!
SvaraRaderaSitter häpen och bara "tar in" dina vackra ord om skogen och blåbär och rådjuret och allt....
Och visst är det så. Man ska nog ta in naturen med alla sina sinnen som man har i behåll....(:
Förstår att du nog hoppade till en aning när Skogen skickade fram rådjuret som för att "väcka" dej!
Ganska grymt sätt....Huh!
Jag bor ju själv invid havet och skogen, men har tyvärr tagit dåligt vara på allt det goda detta har att bjuda på, denna sommar.
Jag nästan skäms...men jag har bara inte orkat i sommar.
Snart kommer hösten och den ger mej ofta mer ork och glädje i naturen faktiskt. Klara kalla mornar, och inte en massa folk som är ute och flåsar och stånkar i skog och mark.
Sommargästerna har åkt hem till sina hus i stan och jag är oftast själv i skogen och på klipporna själv....DET gillar jag.
Ensamvargen....Haha!
Tack för dina vackra ord här i alla fall...Mycket tänkvärt!
Kram, Jenny
Japp - kan bara hålla med. I mina öron får det inte finnas nåt som "stör" naturens ljud när jag är ute och promenerar.
SvaraRaderaStändigt tränar jag min medvetna närvaro (mindfulnes) för att kunna befinna mig i Nuet och inte i det som var eller det som kanske komma skall.
Tankarna flyger iväg så som de alltid vill göra, men fåglars sång eller trädens sus för mig tillbaka till det enda som Verkligen finns egentligen - detta nu.
Fint skrivet av dig Cina! Ha det gott!
Att gå i skogen är min meditation.. att höra skogens alla ljud, gå in på olika stigar, se räven gena tvärs över vägen, fåglarnas kvittrande, trädkronornas sus.. det skulle aldrig falla mig in att ha musik i öronen när jag går i skogen!
SvaraRaderaDäremot tycker jag att du, i din skog, verkar ha ett gäng spindlar med väldigt kort minne!! Kan de inte väva sitt nät någon annanstans när de vet att du kommer i morgon för att sabba det??!! ;o)
Skönt att du känner dig bättre!! Kram!
Så skönt att höra att du är uppe ur ditt "träsk" igen!!! Krammmmmmmmm
SvaraRaderaSå skönt att läsa att du mår bättre! Mindfulness är riktigt bra övningar och skogen är ett perfekt ställe att göra detta.
SvaraRaderaStor kram till dig!
Vad härligt att du är på väg tillbaka. Skogen, speciellt på hösten, är en underbar rekreationskälla. Kramar om igen för jag tror inte att man kan få för många kramar.
SvaraRaderaJenny: Tack för fina ord! Inte ska du skämmas! Hösten är ju underbar och var stund har sin tid!
SvaraRaderaS o F: Här och nu, det kan man aldrig träna för mycket på! Och det behövs träning! Alltid! Kram!
Pia: Kommer aaaaaldrig mer att ha musik i öronen på en skogspromenad! Promise! ;)
Laila: Tack! Kram "tebaka"!
Anbam: Övning ger färdighet! Kram till dig!
Cicki: Näe, kramar kan man ALDRIG få för mycket av! Tack snälla du!
Alltså -att du är här igen är skitbra ju! Skogen -bah! Spader är en asfaltsblomma! PUSS!
SvaraRaderaJag läser och njuter och har egentligen bara fem små ord att säga: Åh, så underbart vackert skrivet!
SvaraRadera