tisdag, augusti 04, 2009

En liten resa

Jag har inte slutat att blogga. Det är bara lite grus i maskineriet. Trodde att jag var på säker mark. "Jag-mår-visst-bra-nu-mark" kändes det som. Men det är visst som så, att har man trampat i depressionsträsket, utmattningsmyren och vad-det-nu-kan-kallas-för så är man inte säker och det är lätt att förivra sig. Man vill ju så gärna vara frisk liksom. Liiiite oklart vad som hände men jag förivrade mig väl. Tog i. Var som förr. Det höll inte. Sedan i fredags har jag brottats med migränattacker, panikångest och ett bara "det-var-väl-själva-den"-tillstånd. Har förflyttats från Lilla Staden till Ön. Igen. Med assistans av Älskade Sambon och barnen. De vill sin blivande fru/mamma väl. Såklart. Så efter ett otal skogspromenader, båtfärder, kaffepauser på bryggan, blåbärsplockning och "sitt-bara-här-vi-tycker-om-dig-ändå-hela-dagar" börjar jag ana kanten på den där gropen jag trampade ned i. Jag ger mig inte! Så, rätt som det är har jag hittat orden igen. Jag fick ju ur mig de här!

14 kommentarer:

  1. Bra att du kan hämta dig själv;)
    Jag med gör så mellan varven.
    Så skönt efteråt ..Man står står stadigare...Men jag bävar för vad som liksom händer som gör att man kommer dit??? Usch så jobbigt det är ibland .
    Men skam den som ger sig.Fighta på!
    Kram Jenny som också lider av depprission i perioder.

    SvaraRadera
  2. Jag föll också ner i en grop, kan det ha varit samma? ;)

    Anledningen till att jag trillade ner är många. Veckorna med Bus omedicinerad tog hårt, en massa renovering här hemma likaså. Allra hårdast tog beskedet att min bästa kompis bara har månader kvar att leva. Det fick mig att trilla ner i gropen ordentligt.

    Nu ska jag hitta orken att kravla mig upp igen. På något sätt.

    Kramar till dig Cina!

    SvaraRadera
  3. Ja det är väl själva ... att denna sjukdom är så lömsk.
    Så lite lite som behövs för att man åter igen har gått över tröskeln i sitt energiuttag.
    Och att den där tröskeln är så löjligt låg, efter att man en gång mött Väggen (eller vad man nu vill kalla det).

    Ofattbart för friska människor och många gånger för de drabbade också. Hur kan man ha en sådan låg förmåga till aktivitet? Skrämmande...men Verkligheten...

    Du har all min sympati!

    SvaraRadera
  4. Precis så är det ju, och jag tror att bloggen hjälper till på må-bra resan. Det som förut var stora gropar att trilla ned i liknar oftare och oftare en stilla "bump in the road". Så bra att du har alla nära som tar hand om dig, konstigt hur ungarna kan anpassa sig till hur man mår så snabbt egentligen.

    Skickar dig massor av kramar raring!

    SvaraRadera
  5. Jag finns här och lyssnar, alltid. En kram är sänd, likaså många öron som i vinden lyssnar på din oro. Du vet att du har mått bättre, du vet att andra kan komma ur hålet, du behöver bara tro på att du också kommer att kravla upp till ytan igen. Du kommer att må bättre!

    SvaraRadera
  6. Ville bara sända dej en "sajber-kram" och en önskan om att du snart ska må bättre...

    //Jenny

    SvaraRadera
  7. Man ska inte förta sig
    Har saknat dina inlägg här, nu förstår jag varför du vart borta ett tag.

    Vad bra att du åkte ut till ön, det måste ju vara som en rekreationsresa.
    Hoppas du snart tar upp dig ur den där gropen.

    Kram
    /A

    SvaraRadera
  8. Skönt att du har såna kloka människor runtomkring dig.. Hoppas du kan se min hjälpande hand som sträcks ned i gropen!! :o)
    Kram!

    SvaraRadera
  9. Jag önskar dig en fin helg.
    Tröstekram

    SvaraRadera
  10. Ja precis sådär kan det vara, jag vet. Så fint att dina kära finns runt dig och har förståelse när du kanske inte riktigt orkar.
    Jättekram till dig!

    SvaraRadera
  11. Hej!
    Hoppas allt är så ok som det kan va, när det är som det är?

    Själv är jag också i en rejäl svacka för tillfället, och måste bara skriva till dej att min blogg just nu bara är öppen för inbjudna läsare...
    För många nyfikna grannar och sk "vänner" är inne och kollar och skriver aldrig en kommentar ens.
    Bara ren nyfikenhet, och dessutom så känner jag ju dom.
    Känns så trist när dom vill veta allt, men aldrig göra sej hörda liksom...

    Men du är jättevälkommen om du vill (förstås..), och då kan du mejla mej, så skickar jag din inbjudan.

    Som sagt...Hoppas allting känns lite lättare, och att du mår bättre...

    Varma kramar...//Jenny

    Min mejladress:
    lindirosenschold@live.com

    SvaraRadera
  12. JennyRingblomman: Ibland ÄR det jobbigt! Tack för peppande ord!
    Cicki: Tack för kramen! Känner....
    Anbam: Ja, man kravlar ju bara på liksom... uppåt ska vi!
    S o F: Lömsk är den! Så sant!
    Spader Madame: Bloggen är till STOR hjälp, mer än vad jag kunde ana! Tack för dina kramar!
    Lilja: Känns skönt!
    J: Tack snälla du!
    Ännelaij: Tack för din omtanke! Kram till DIG!
    Bloggullet: Hoppas din helg också är fin! Kram!
    Pia: Tack för utsträckt hand! Betyder SÅ mycket! Kram!
    Wingar: Visst är det så! De som är nära får erfarenhet som förhoppningsvis leder dem vidare! Tack för din kram!
    Jenny: Vissa saker i livet är verkligen trista. Mailadressen är noterad! Vi hörs! Kram!

    SvaraRadera
  13. Men ojdå..ja man ska aldrig få känna sig säker...otäcka sjukdom..jag föll oxå igenom igår..ett riktigt magplask som börjar lätta nu..Vad glad jag blir över att läsa om den monumentala förståelse som omgärdar dig..varm kram från engelsson

    SvaraRadera