Att bry sig

När Största Systern var tonåring, en vilsen fjortistjej och stundtals en pain in the ass, framförallt för sig själv, höll hon på att hamna i dåligt sällskap. Hon gled lyckligtvis undan det där dåliga sällskapet men kompisen ramlade dit. Det var äldre killar, droger, partyn och det hände att polisen var inblandad. Ibland var kompisen försvunnen. Det var en jobbig tid. Största Systern hade förlorat en vän och var orolig och ledsen så klart.
En dag kom Största Systern hem och var förtvivlad. Nu visste hon precis var kompisen var, vad hon höll på med och med vilka hon var. Hon kände sig som en skvallerbytta men berättade allt för mig. Jag ringde upp mamman för att berätta vad jag visste och tänkte att så skulle jag vilja att någon gjorde för mig.
Det där är nu sju, åtta år sedan och jag har inte pratat eller sett henne sedan dess. Förrän idag. Jag skulle betala i luckan på en mottagning och plötsligt sträcker sig kvinnan mot mig och säger:
"Tack för att du ringde den där gången"!
Då kände jag igen henne. Det var ju kompisens mamma.
"Åh" svarade jag.
"Det var var väl så lite...."
"Verkligen inte! Du räddade oss båda två"!
Och så fick jag höra att samtalet från mig gjorde att hon orkade ta tag i situationen och de fick hjälp. Nu går det bra för tjejen igen, jobbar utomlands minsann. Drogerna och det dåliga sällskapet är borta ur hennes liv. En riktig solskenshistoria även om det naturligtvis har varit jobbigt för dem under tiden. Idag är jag väldigt glad över att jag vågade lägga mig i! Och glad över att vi möttes igen, kompisens mamma och jag.