Kyrktanter är guld värda!

Vad vore jag utan mina "kyrktanter"? Bra mycket fattigare på vänskap är då ett som är säkert. Tre av fyra kunde samlas häromkvällen, bra utfall i den här hektiska vardagskarusellen. Te, mackor, frukt, ost och kex. Uppdatering. Av life.
Det är nog tur att ingen utomstående hör oss när vi avhandlar  det ena ämnet efter det andra. Kan hända att vi gråter en skvätt, av medkänsla, trötthet och pur utmattning tillsammans för vi är med om ungefär samma saker. Kan hända att vi skrattar huvudet ur led över dråpliga situationer, knasigheter och annat som kantar vår färd genom diagnosland och allfarsland. Skrattet blir bron och livlinan till det vanliga, att ändå orka bortom allt som skruttar sig.
Mitt i allt snurrar Allvaret. Svårigheter att få till en fungerande vardag på grund av diagnoser, oron för syskon, undran över hur i hela friden gör man????? Egentligen? Vi har väl egentligen inte en aning förutom att vi lever på.
Det är skönt att träffa andra i samma situation. Man behöver inte förklara så mycket. Det är vänskap på hög nivå. Kan inte köpas för pengar!

Snubbel och bubbel

Snubbeltråd. Vem i hela friden lägger ut snubbeltråd hela tiden????? Det borde vara i lag förbjudet. Man kommer i 100 knyck i godan ro mitt i vardagen och tycker man har koll på läget.
Icke sa den förbannade Nicke och dänger till en i skallen. Så ligger man där. Tillplattad. Squeesad.
Migrän. Stressreaktion. Ett hjärta som slår i 200 knyck och en doktor som lugnt och fint förklarar att det är inget farligt men väldigt obehagligt.  Japps. Himla obehagligt. Inte farligt heller att benen försvinner och liksom lever ett eget liv, jag ser dem, de känns som kolsyrebubbel men de bär mig inte. Dumt. De är saknade.
"Har du stressat" frågar vänlige doktoren och riktar en tänd undersökningslampa rakt i nyllet på mig. Får lite känsla av förhör och spionfilm och fnittret ligger på lur. Men jag hejdar mig. Det verkar säkert helt oseriöst och ligga på en brits och fnittra. Så gör man säkert inte så jag låter bli.
Om jag svarar "nej" på stressfrågan ljuger jag och ljuga ligger inte för mig. Men jag rör mig ju lugnt och sakta hela tiden men den inre stressen. Pah. Ja. Den finns där. Av förklarliga skäl.
"Jag är pressad av en hel hög med olika saker. Mycket går inte att göra något åt, bara att förhålla sig till".
"Men jag går sakta".
"Försenad stressreaktion" säger Doktorn när han hör om år 2012 fram tills nu.
"Du borde vara sjukskriven och ta det lugnt ett tag".
När jag då berättar att det kan jag inte för att jag är utförsäkrad och inte ingår i sjukförsäkringssystemet på ett tag blir HAN lite stressad.
Se där!
Det är banne mig inte så lätt att inte stressa.
Fast jag går sakta. Det gör jag. Idag går jag inte alls. Jag får helt enkelt ligga på min kammare och vänta på att benen bubblat färdigt och bär mig igen.
Jag kommer igen! Vilken dag som helst!
Under tiden ser jag på ........ Hem till gården!

Slippa, slapp, sluppit?

När jag gnällde och våndades som värst igår över tvätt och städning, var det något som blandade sig i och dagen tog en tvärvändning.
Det hampade sig så att båda locken till våra toaletter gick sönder. Och det måste ju åtgärdas omedelbums. Vem vill sätta sig på toa och riskera att ramla av? Eller bli som liten "nypen" i häcken av trasig ring? Ingen. Så Älsklingen, "hej och välkommen hem efter din jobbvecka, kan du by the way fixa två toalock"? fick ett viktigt uppdrag.
Sen, fick han ett till.
För när tonåringarna efter mycket om och men äntligen ätit klart skulle ju diskmaskinen köras. Eller inte. För vattenpumpen gav upp med en suck och deklarerade väldigt tydligt: "My job is over done"!
Så där ja! Sa jag inte att det var en SÅN DÄR lördag?
Lite annat än städpyssel blev det kan jag säga. Vid tre-tiden brann det i huvudet på mig av trasslet det blev så vi struntade i alltihop och åkte och tittade på damfotboll istället, Stora Systers lag. När hon så gjorde ett mål, mamman fick en kopp kaffe och en kram av Älsklingen, solen bröt igenom och tjejerna till slut vann matchen, ja då var hjärnan i form igen och vi kunde åka hem. Jag slapp i alla fall städa!

Värld i vintervitt

Idag har det gåtts långpromenad genom Lilla Staden. Vi trotsade snöyran och gråvädret, drog på oss varma kläder och gick länge, länge, bara tittade och tog in det vi såg. Tusentals kajor drog fram över våra huvuden, ankorna kvackade förhoppningsfullt när vi närmade oss ån och snön låg vit. Så himla vackert. Så himla lugnt. Det känns nästan förbjudet att fira jul i sån stillhet men hösten har inte varit helt snäll mot oss och vi behöver tid att andas ut, att hitta varandra och vandra ut i det nya året, lugna och fina igen.
Framåt kvällningen kom Store Bror hem med sin pappa, i morgon far de till Göteborg för stor handbollscup, och det var skönt att krama Store Bror God Jul på riktigt innan han gick igen. Flickorna har ringt och de är kvar hos Farmor, vår julhelg rullar på som vi tänkt. Och snön ligger verkligen vit.

Helgpaus

I helgen skall det åkas båt. Stoooooor båt. Älskade Sambon skall jobba, ha konferens och mässa och representera företaget. På båten. Jag får följa med. Så representativ känner jag mig inte efter en veckas tjafs med FK och sjuka barn men jag HAR dammat av den "lilla" svarta och putsat dansskorna. Om ifall att. Jag har packat ned en bra bok, praliner kan jag ju köpa ombord. SPA-behandling är bokad. Kort sagt, jag är ganska längtansfull inför en helg hemifrån.
Ikväll sänds visst Dirty Dancing på tv. Som jag älskar den filmen! Får väl köra lite egen då.... Älskade Sambon? Hallå?? Äls.....
Trevlig helg!