Highheels på en böna???

Stora Syster har flyttat hem från Stora Staden. Nu blir det en ytterst tillfälligt flyttahemigen-aktivitet, för om en liten vecka flyttar det lilla livet till Cypern och ska arbeta där i sex månader.
Så där ja! Liten blir stor, flyttar runt i världen och bor...........
Nu har vi ju en trevlig tradition i det här hushållet, nämligen att vi hälsar på den som flyttar. Vart den familjemedlemmen än tar vägen har det ju visat sig. So far. Så. Cypern! Kan ju bli en trevlig bekantskap.
Annars har tant tillbringat mycket midsommartid på bönpallen. Fördetärjusåhimlaroligt. Hjärtat har varit ledig, finfint hojåkarväder. Sitta-still-värsta-länge-musklerna är nu tränade, hojkläderna inåkta, vinterkängorna likaså. Fick dissa de högklackade. Hjärtat tyckte inte att det passade sig. Pah! Wait and see.........

Himmel och helvete på en och samma dag

Så haver bohag burits ut från radhuset och tänk va?! Himmel och helvete blandas i en röra som är alldeles min egen röra.
Man dör inte av ett brustet hjärta även om det känns så.
Det gör ont för att livet tog en oväntat vändning.
Men sådant händer. Man överlever.
Sen.
Har vi himmelsröran som väger upp det andra och bär. Hela vägen.
Med mig och kidsen kvar i radhuset, tittandes på bilder från vår alldeles fantastiska resa, katten som lägger sig mitt i fiskpinnefatet, tedrickande ungdomar i soffan halva nätterna igenom, mitt jobb som väntar alldeles strax, min diagnos som jag trots allt, lyckas hålla i schack och mina vänner som peppar, hejar och drar mig åt rätt håll, smultronen som mognar under stora trädet, trädgården som växer så det knakar utom rim och fason och tja. Allt som är kvar helt enkelt.
Och mig själv.
Inte att förglömma.
Att skiljas innebär ett sorgearbete. Orsaker lämnar vi därhän.
Inget man bara dammar av sig.
Närå.
Hela balunsen gås igenom.
Chock, förnekelse, ledsenhet, ilska, något som visst kallas accepterande (kommer, kommer) och så småningom lugnet igen. Hela proceduren tar ett tag.
Jag vet att det är så.
Mitt i denna röra tog jag alltså alla kidsen och stack till USA tre veckor.
Det bästa jag gjort.
Där, i ytlighetens land var jag bara jag, sedd, bekräftad och vem som helst hela dagarna. Man tilltalas till exempel  trevligt i affärer  som
"how are you today" och
"you looking good today, ma´m",
"guys, where are you from"?,
"have a nice day" och ingen jäkel visste väl att jag stundtals livrädd för att jag var ute på mitt största äventyr evver efter barnafödandet. Utan solhatt dessutom vilket jag rättade till fortare än kvickt i en hattaffär i Santa Monica. Man klargör sina problem och åtgärdar dem helt enkelt och slipper till exempel solsting.
Sådant får man råg i ryggen av.
Rädslor krymper när man känner att man tar sig framåt och och till exempel har rattat en hyrbil på vägar mellan Los Angeles och San Francisco. Kört vilse på en annan utflykt och hamnat i LA downtown där enkelriktat är synnerligen vanligt förekommande men man kom rätt ändå. Till slut. Eller har bokat hotell i San Francisco lite hipp som happ på nätet och det blev hur bra som helst. För att inte tala om när man har ätit små friterade bläckfiskar och benen är 10 till antalet spretandes åt alla håll. Ja, jag bara blundade och stoppade i munnen. Munsbit blev verklighet och det var ju faktiskt gott. När sen mina underbara ungar slog till och överraskade mamman med en förtida födelsedagsuppvaktning, fyller man 50 i höst ska man fira det länge och absolut uppmärksamma det på restaurang i Marina del Rey tyckte de, ja. Då är allt i hamn.
Råg i ryggen. Det får man.
Det känner jag alldeles bestämt när jag sitter här i soffan dagarna efter det här utflyttandet som nu är så definitivt och jag står på egna ben.
Säger rent av till mig själv:
"Hallo ma´m"!
"How are you today"?
och jag svarar:
"Fine, thank you".
Det skrivs nya kapitel i Cinas Låda.

Problemlösning

December. Ingen snö. Mer åt regnstormvarningshållet. Och tunga armar. Kan man få det av snöfattig vinter? För lite glögg? Eller för att en väninna som står mig nära ska flytta? Ja, inte så långt bort men tillräckligt för att "lånasockerochsamtidigtdrickakaffe"-träffarna blir färre.
"Vi äter lunch" säger väninnan och försöker muntra upp mig.
"Orkar inte" säger jag.
"Mina armar är för tunga".
"Äsch, vi beställer en soppa och ber om ett sugrör" säger hon.
Hon har då lösningar till allt!

Nya tider stundar

Hoppla hej vad dagarna går fort! Det blir så när man har roligt eller hur vad det nu Bästa mamman sa? En mamma som för övrigt undrade om jag skulle ha "främmande" eftersom det låg två STORA kycklingar i ugnsfasta formen och 1 kg potatis i skivor strött runtikring. Kycklingen alltså.
"Främmande"? undrade jag förvånat och tittade mig omkring.
"Näe".
"Det blir bara jag och kidsen".
Då höll hon på att svimma för hon tänkte ju på matkontot såklart om det varje dag går åt sådär mycket och det var ju vänligt.  Men inte så mycket att göra åt. Tonåringar. De växer. De är hungriga.
Ett konto som i alla fall till hösten kommer att bli lite mindre eftersom det nu är klart att ännu en unge ska flyga ur boet. En märklig känsla det där när de deklarerar att nu, nu är det dags! Ändå så vet man ju liksom det från början om allt går som det ska. Man får vänja sig!

Anledning att fira!

Idag är det 30 år sedan jag flyttade hemifrån och tänker fira det med en semla. Kände mig faktiskt lite viktig då, just för att jag flyttade på Internationella Kvinnodagen, uppfostrad som jag är av en kvinnosakskämpe. Min mamma. Hon i sin tur har fått sin kämpaglöd från sin mamma, min mormor, som var född 1911 i mitten av en barnaskara av 18 barn och som i hela sitt liv (97 år) hade synpunkter och åsikter om jämställdhet.
Klart man blir präglad av det. Det blir en del av ens liv liksom. Något som ständigt pågår för så är det ju. Ett jämställt samhälle kräver sitt jobb. Forever.
Såg nyheterna på tv igår kväll. Om föräldrastressen/tävlan att hämta tidigt på dagis. Snacka om kvinnofälla! Jomen. Har varit där och nosat på de förväntningarna men jag fick lägga ner. Jobbet krävde heltid och jag älskade mitt jobb. Så. Mina ungar kom först och hämtades sist. De såg inslaget med mig igår och de sa samstämmigt:
"Det var ju mysigt att vara kvar själv".
Jo. Jag minns allt hur de hade personalens ohejdade uppmärksamhet, sagoläsning, kojbygge, glassätande (innan sockervarningarna tog död på det) och ingen visar tecken på någon större skada av sena hämtningar. Eller är det kompensationshämtningarna då och då av mormor som räddade dem?! Hur som helst har de klarat sig bra och verkar inte lida av några "senahämtningartrauman". Man gör så gott man kan helt enkelt med de förutsättningar man har. Och nu: En semla till kaffet. Kan väl lindra förkylningen lite om inte annat?!

Dag 10: IVAR är killen hela dagen

Den som spar hon har ...... en IVAR i bakfickan. Trogna, fina, pålitliga IVAR som hängt med mig sedan 1986 fick komma fram ur magasinslådan i helgen och tjäna på nytt, nu i Älsklingens nya övernattningslya. Aldrig överger jag min IVAR. Man kan väl säga att jag lånat ut honom nu. Tillfälligtvis.
När så bärandet och skruvandet var klart var det ju dags för det verkligt roliga: Piffet! Kuddar hit, värmelyktor dit, krukor och lite fix till väggarna. Känns nästan som jag vi flyttat hemifrån!
Jorå, vi vilade oss också. Då passade vi på att åka äääääääääääääääända ut till Tyresö. Där hejade vi på Store Bror och handbollslaget som spelade som skållade troll och med det eminenta spelet gick vidare till steg fyra i Ungdoms-SM. Gissa om mamma-hjärtat slog stolt och tja, en aningens fort då´rå, då sista matchen var en rysare av sällan skådat slag.
Med dylika övningar försvinner en helg fort som bara den men nöjd och glad är jag!

Äntligen!

Tamdidam, trallelilall.... Älsklingens nya apartment ska inredas vilket gör att undertecknad gnuggar händerna. För jag får ju så klart hjälpa till. Och börjar med det roligaste: att hänga upp gardinerna. Sen ska det mätas, tänkas ut hur möblemanget ska stå, VILKET möblemang som ska användas, vad behöver inhandlas, vad kan vi gräva fram ur gömmorna hemma? Allt blir så mycket enklare bara för att gardinerna redan är på plats. Lugnt i hjärtat liksom. Eller är det rentav tanken på att han har en egen dörr att stänga om sig som gör att hjärtat hamnat på rätt plats igen?
Allt är tajmat och klart inför nedräkningen till Räkmackeåret 2011.

Bananskal vs Räkmacka

PLÖTSLIGT HÄNDER DET!
För det mesta, nu låter jag luttrad, vilket jag också är, tycker jag att mycket av det som plötsligt händer är det man INTE VILL ska hända. Detta kan man tolka att det går käpprätt åt..... då och då och att jag stundligen inte är nöjd med tillvarons utveckling. Japps. Rätt tolkat!

Därför går inte år 2010 till historien som "Räkmackans år". Om någon frågar mig. Näe. Lite mer bananskalsåkning, "vad-i-hela-friden-är-det-som-händer" och "var-är-stoppknappen"-varning har det varit. Fram tills nu.
Det är väl några stjärnor och planeter som stått kors och tvärs i någon bana rakt över radhuset och tja, styrt och ställt. Ställt till det för det mesta.
Men som den sega (arga????) kärring jag då blivit genom årens lopp så har jag trots allt hållit näsan ovanför vattenytan. Det hade inte blivit så om jag inte blivit det minstaste arg. Det är säkert! Bombsäkert! Så ilska kan vara något bra, kreativt och rent av energigivande.Det konstaterade vi ju igår flera stycken!
Just ja. Vad är det då som hänt? KAN det hända något bra nån endaste gång?  Återgå till ordningen, please.

Trumvirvel och:

TADAAAAA!!!!!
Älsklingen har hittat ett boende. Eller, hans mycket eminente bostadssökarassistent har hittat ett boende. Åt honom. Assistenten fick en hyresvärdinna på kroken och tja, sen var det ju bara att "håva in" ett kontrakt......... (alla nu som vet hur det ser ut på bostadsmarknaden i huvfudstaden anar min ironi....... man håvar så jävla lagom när man letar som en röd iller och det är BRÅTTOM. Det är ju kallt. Nä. Man letar, bönar, ber, letar, bönar, ber, letar, bönar, ber..........) Och så får man napp. Och håller på att svimma på kuppen. Kan det vara med sanningen överenstämmande? Finns huset på riktigt? Är det en vettig människa man ska ha att göra med? Kommer detta att funka?
KLART DET KOMMER ATT FUNKA!
Bananskalsåret 2010 är straxt till ända och Älsklingen och jag kliver in i Räkmackeåret 2011. Det bara MÅSTE vara så! Skriv upp det, Tomten! Omedelbums så inga missförstånd uppstår!!!

(Nä. Han ska inte flytta ifrån mig. Han behöver bara någonstans att bo i huvfudstaden eftersom hans jobb finns där och det blir alldeles, alldeles, alldeles för jobbigt att pendla varje dag).

Flytta hemifrån

Den gamle trotjänaren IVAR ska flytta hemifrån. Vid pass 23 år fyllda kan ju det vara på tiden! Ivar har stått ut med det mesta och aldrig, aldrig klagat. Jo, bara en gång, när han av pur utmattning och tjurighet släppte ifrån sig ett par mojänger som höll ihop hela honom. Då rasade halva Ivar i golvet. Inte skadade han sig, ånej då, men lämnade märken i DEN parketten så att ingen, ingen någonsin skulle glömma att han blivit felbelastad. Sedan dess har vi tagit det vackert med honom. Lite målarfärg då och då. Olika så klart. Han har ju följt med oss till, få se, (räkna, räkna, tänk....) till fyra lägenheter, 1 hus och sedemera 1 radhus. Alltid har vi sett till att han passat in. Han har haft det himla bra. Inte ens när ungarna använde honom som ribbstol klagade han. Nej, han stod pall. Visserligen fastskruvad i väggen för säkerhets skull men han kunde ju ha släppt ifrån sig ett hyllplan eller två. Men inte min Ivar.

Ska han verkligen flytta? Kommer vi inte att sakna honom?

Jo. Antagligen.

Men nu HAR vi bestämt oss för att ha lite nya, valda-tillsammans-möbler, Älskade Sambon och jag. Vi har levt i ett hop-plock från mitt gamla liv, hans gamla liv och nu tyckte vi att

"Näe. Nu gör vi något alldeles, alldeles eget".

Jag tycker mig ha hört att Ivar och Mormors gamla skåp har diskuterat på nätterna varför just Mormors gamla skåp ska få vara kvar men inte Ivar. Skåpet har tröstat honom med att tala om att han inte förpassas till evigheten, utan ska få vila ett slag i ett förråd. Som tack för lång och trogen tjänst liksom. Med det har Ivar låtit sig nöjas.

Hejdå Ivar!

Ivar i sin glans dagar.

Till och med katten Martini har gillat Ivar!

En historielektion till kaffet

Idag packade jag in Lilla Syster och Store Bror i bilen och åkte för att hälsa på min mamma. Vi har ätit lunch, plockat svamp och badat i poolen. En höjdarstund för barnen blev vid kaffet när mamma berättade om hur det var när vi kom till Lilla Staden från Småland, en svinkall dag i mars 1964 då jag bara var 1 1/2 år. Mamma och pappa hade fått jobb, postverket och metallindustrin lockade med plats och så åkte vi då från landet till stan som så många andra. De hade lyckats skrapa ihop till en lägenhet i en av stadens miljonprogram och vi blev en av de första familjerna att flytta in. Nog har jag undrat i mina dar vad de tänkte, de unga vuxna med ett litet barn i famnen ihopträngda i Jocke Jönssons flyttbil, med allt de ägde och hade på flaket. Idag berättade hon lite om det och förresten, det var inte BARA barnen som gjorde stora öron när hon berättade, även jag satt och sög in varje ord. Fast jag är vuxen får jag inte nog, jag vill alltid veta mer, mer och mer.
Ja, ett och annat bus JAG gjort berättade mamma också om. Till mina barns förtjusning! Gissa om jag kommer att få höra det då och då.
Jag är övertygad om att barnen kommer att komma ihåg den här stunden från idag. De verkligen älskar att höra hur det var, som Store Bror säger, förr i tiden.
"De rotar sig" säger mamma.
Ja, det är väl det de gör. Och behöver. Jag behöver det och det är skönt att göra det tillsammans.