Himmel och helvete på en och samma dag

Så haver bohag burits ut från radhuset och tänk va?! Himmel och helvete blandas i en röra som är alldeles min egen röra.
Man dör inte av ett brustet hjärta även om det känns så.
Det gör ont för att livet tog en oväntat vändning.
Men sådant händer. Man överlever.
Sen.
Har vi himmelsröran som väger upp det andra och bär. Hela vägen.
Med mig och kidsen kvar i radhuset, tittandes på bilder från vår alldeles fantastiska resa, katten som lägger sig mitt i fiskpinnefatet, tedrickande ungdomar i soffan halva nätterna igenom, mitt jobb som väntar alldeles strax, min diagnos som jag trots allt, lyckas hålla i schack och mina vänner som peppar, hejar och drar mig åt rätt håll, smultronen som mognar under stora trädet, trädgården som växer så det knakar utom rim och fason och tja. Allt som är kvar helt enkelt.
Och mig själv.
Inte att förglömma.
Att skiljas innebär ett sorgearbete. Orsaker lämnar vi därhän.
Inget man bara dammar av sig.
Närå.
Hela balunsen gås igenom.
Chock, förnekelse, ledsenhet, ilska, något som visst kallas accepterande (kommer, kommer) och så småningom lugnet igen. Hela proceduren tar ett tag.
Jag vet att det är så.
Mitt i denna röra tog jag alltså alla kidsen och stack till USA tre veckor.
Det bästa jag gjort.
Där, i ytlighetens land var jag bara jag, sedd, bekräftad och vem som helst hela dagarna. Man tilltalas till exempel  trevligt i affärer  som
"how are you today" och
"you looking good today, ma´m",
"guys, where are you from"?,
"have a nice day" och ingen jäkel visste väl att jag stundtals livrädd för att jag var ute på mitt största äventyr evver efter barnafödandet. Utan solhatt dessutom vilket jag rättade till fortare än kvickt i en hattaffär i Santa Monica. Man klargör sina problem och åtgärdar dem helt enkelt och slipper till exempel solsting.
Sådant får man råg i ryggen av.
Rädslor krymper när man känner att man tar sig framåt och och till exempel har rattat en hyrbil på vägar mellan Los Angeles och San Francisco. Kört vilse på en annan utflykt och hamnat i LA downtown där enkelriktat är synnerligen vanligt förekommande men man kom rätt ändå. Till slut. Eller har bokat hotell i San Francisco lite hipp som happ på nätet och det blev hur bra som helst. För att inte tala om när man har ätit små friterade bläckfiskar och benen är 10 till antalet spretandes åt alla håll. Ja, jag bara blundade och stoppade i munnen. Munsbit blev verklighet och det var ju faktiskt gott. När sen mina underbara ungar slog till och överraskade mamman med en förtida födelsedagsuppvaktning, fyller man 50 i höst ska man fira det länge och absolut uppmärksamma det på restaurang i Marina del Rey tyckte de, ja. Då är allt i hamn.
Råg i ryggen. Det får man.
Det känner jag alldeles bestämt när jag sitter här i soffan dagarna efter det här utflyttandet som nu är så definitivt och jag står på egna ben.
Säger rent av till mig själv:
"Hallo ma´m"!
"How are you today"?
och jag svarar:
"Fine, thank you".
Det skrivs nya kapitel i Cinas Låda.