När det går vägen

Onsdag, torsdag och fredag den här veckan har varit ovanligt jobbiga för Store Bror. När det är jobbigt för Store Bror blir det jobbigt för alla runt omkring så vi är lite slitna så här inför "veckändan". Mamman, d v s jag, har ju dessutom börjat arbetsträna 2 tim/dag.

Nu ska jag ge en eloge till alla på Store Brors skola som den här veckan har varit helt suveräna, tålmodiga och visat stort samarbetsintresse! Det lät väl fint?! Men det är sant! Det har resulterat i att Store Bror trots allt stannat kvar på skolan alla dagar, han har klarat av att bryta negativt beteende relativt snabbt, han har blivit påvisad strategier och han har nappat på de förslag som personalen delat med sig av. De är så professionella, lyhörda och entusiastiska. Rätt personer på rätt plats!!!! (alla veckor givetvis, men den här har varit speciell....).
Store Brors mentor på skolan, Herr M, följde med mamman på möte med rektor för den ev nya hemskolan Store Bror och jag önskar till hösten. Herr M var ett stort stöd för mig, redogjorde klart och tydligt vad resurskolan ansåg vara bäst för Store Bror och jag, ja, sa väl samma sak egentligen men det brukar ju liksom inte riktigt räcka det där som "bara" mammor säger. Men det här hjälpte, det blir högstadium med idrottsprofil till hösten som hemskola och resursskola för övrigt. Lysande! Rektor S ringde idag och meddelade att sonen kommer in! Så idag glädjs vi med Store Bror! Någonting på den här diagnos-resan gick relativt enkelt och smärtfritt. Jag som redan hade laddat argument-bazookan, skrivelse-slang-bellan var framtagen och så..... räckte det med vad jag sa på mötet. Nästan snopet. Fast skönt. Förstås!

Kan det vara möjligt?

Som mamma till ett barn med funktionshinder, i detta fall Aspbergers Syndrom är man van att slåss för att få sin röst hörd i kontakt med t ex skolan. Att få "vanliga" grundskolan att anpassa undervisningen så att det passar barnet har varit lika svårt som att steka bacon utan att det stänker, att få katten att sitta fint och att kunna göra snögubbar i Sahara. Visst, otaliga möten har utmynnat i olika åtgärdsprogram men det har liksom inte velat sig ändå. På något vis. Barnet har INTE "rättat till sig" som någon har sagt och trott, barnet har vägrat att inrätta sig i modeller som inte förstås och många, många undervisningstimmar har gått till spillo då barnet helt enkelt "lagt ned" verksamheten och suttit av tiden. En assistent gjorde sista terminen på "vanliga" skolan uthärdlig men säg den lycka som varar, assistenten blev uppsagd och då beslutade vi oss för en ny skola, en med specialpedagogik anpassad för denna problematik. Det blev en lyckträff! Kontakten med "vanliga" skolan, hemskolan, har fungerat med slöjd och gymnastik och det har känts viktigt att ändå upprätthålla kontakten med kompisar. Till hösten är det högstadiedags och vi har valt att välja en skola med idrottsprofil. Idrott i alla former är Store Brors intresse och allt som fungerar bra vill jag ju bygga vidare på. Så, kontakt har tagits med nya skolan och det verkar inte vara några problem alls. Man har erfarenhet av elever som går på resursskola men ändå är med på vissa lektioner på hemskolan. Jag har blivit inbjuden att diskutera upplägg för skolgång, resursskolan är kontaktad och med på noterna. Jag tror nästan inte att det är sant! Vi glädjer oss, Store Bror och jag åt att det finns människor som ser problemen som möjligheter! Vi håller tummarna att det ska gå vägen!