Sommarens lov

Bästa Mamman har alldeles rätt:
"Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder".
Just idag håller jag fullständigt med. Att cykla till jobbet i solsken och fågelsång iklädd sommarklänning, med bara ben och sandaler är ju plättlätt och rent av trevligt.
Att cykla hem ett antal timmar senare, iklädd sommarklänning, med bara ben och sandaler är inte lika nöjsamt när regnet vräker ned och temperaturen har fallit ett par grader. Noll fågelsång dessutom. Nä. Sången fick jag allt stå för själv.
Om man skulle ta och uppdatera sig på lite väderprognoser kanske? Samla liten vuxenpoäng? Å andra sidan är det ju trevligt att roa sommarlovslediga kids bara genom att ramla in genom dörren som en dränkt katt. Om man säger som så att de kanske inte går ut i onödan så kommer de med all säkerhet att klara hela sommarlovet torrskodda...............

Om man HAR en cykel......

Att bo på två håll, som många, många skilsmässobarn gör, är jobbigt många gånger. Ser det ju på nära håll då det är så mina barn har haft det i många år. Det har ju sina fördelar också men när det kommer till det här att hålla reda på grejor som ska med till båda hushållen kan det ju trassla till det ibland.

Barnens pappa och jag bor nära varandra, det är gång-, nästan vinkavstånd så när ungarna glömmer något känns det ändå inte som någon ko på isen. Det går att fixa. Det går att hämta vantar, läxböcker, ett glömt busskort på väg till busshållsplatsen och så är saken ur världen, ungen på väg till skolan och allt är frid och fröjd.
Operation "kom-ihåg-hämta-busskortet" inleddes redan i lördags, utan framgång förvisso. Men till måndagen, d v s tills idag, skulle det vara fixat.
Har busskortet hämtats? Hittades det hos pappan i morse, vilt panikletandes? Nä.
Då ringer man sin mamma,
"Skjutsa mig"!
"Nope" säger mamman då.
"Jag är ingen taxichaufför"................
Så tonåringen tvingas ta cykeln. Mamman fick ingen "hejdå-kram" men klart jag vinkar! Fattas bara annat. Tonåring försvinner runt knuten och DÅ! DÅ tittar jag på termometern. -8.
Jädra kallt cykelväder......
Jag anar att jag startat den här veckan med en bottenplacering på BästaMamma-listan!

Uppdate: När nämnda barn skulle hem sken solen och det var bara -2 så redan där hade jag stigit på listan. Till kvällsmat vankades det Gulasch-gryta och tja, rankingen, den stiger! Barnet ifråga kom nämligen på att det cyklat på MAMMANS cykel. Alltså HADE jag varit lite snäll. Från början. Ändå. 

Goda grannar

En kväll på landet för några veckor sedan, ringde Stora Syster från radhuset och var lite upprörd:
"Du har fått brev från polisen"!
"Har JAG"?!
Hon läste högt för mig och det visade sig att min cykel var stulen. Det hade jag inte ens märkt. Ont om cykelvägar på ön är det så den får alltid stanna hemma.
Nu hade då någon ANNAN tyckt att min cykel var väldigt bra att ha, tagit den och slängt den i skogen, säkert för vidare transport senare. Attans!
Men då funkade saker och ting så där som man önskar:
Cykeln hittades i skogen, lämnades in och polisen kunde hitta ägaren, mig, i cykelregistret. Fiffigt! Den är stöldmärkt men inte namnmärkt. Och jag fick ett brev och kunde hämta cykeln. Den var fortfarande låst och det var lite faktiskt kul att hiva upp nyckeln så att polisen såg att det faktiskt var min. Ja, jag hade ju visat leg och så innan. Ordning och reda!
Jag bad om namnet på den som lämnat in den och det visade sig vara en av grannarna här på gården! Heders till honom! På gårdens kräftskiva i lördags gav jag honom ett litet paket och han blev allt lite paff när jag berättade historien!
Idag får jag hem den efter en sväng hos cykelreperatören! Jag gillar min cykel! Och mina goda grannar!

Kärlek är!

Det här med kärlekar som fixar cyklar är ett hett kärlekstips. Spader Madame har upplevt det och jag i söndags då Älsklingen med stor frenesi gav sig sjutton på att fixa Store Brors cykel. Skruva, skruva, mecka, mecka och olja lite här och där. Sen, att oljeflaskan löpte amok och lämnade en stor, svart pöl vid brevlådan ser jag bara som ett tecken. Ett kärlekstecken. Ta mig tusan, det är vår va????

Jag lovar härmed....

.... att aldrig, aldrig någonsin cykla Vättern runt!
Ni som hängt med mig ett tag, vet, att på den här bloggen svänger det. Från svartaste svart till rosenskimrande små moln, ibland hänger jag knappt med själv. Men nu är det lite uppåt "and go" och då gäller det att smida. Planer.
Jo, med Vättern runt är det så här:
När mina föräldrar skilde sig var mamma 45 och ingen särskilt sportig kvinna. Ja mamma! Jag SKA berätta! Att hon alltid, alltid, alltid, cyklat till och från jobbet på Posten. I ur och skur. Med ungar på pakethållaren på väg till dagis, fritids, skola på morgnarna och lastad med tusen matkassar på cykeln hemåt på kvällarna. Där lades grunden till vad som komma skulle.
Det är det som idag kallas så vackert för "vardagsmotion" och för "vardagsmotion" borde hon få medalj!
Sen hände det något med mamma. Promenaderna blev längre och fler. Styrdansen byttes ut till motionsbugg. En dag ringde mamma och sa att hon börjat jogga. Sen cyklade hon på fritiden också. Långa rundor. Turer och antal kilometrar blev viktigt. Vaaa?
Sedan blev det Vättern runt. Först Tjejvättern med väninnorna. Sen stora Vättern runt med Mannen i hennes liv. Väääääldigt många år. För det har hon många medaljer!
"Ska du med?" har mamma frågat.
"Jo för tusan!" svarade jag. För 10 år sedan. Jag har lång uppladdningsperiod. Kanske världens längsta.
Idag var jag på mitt första spinningpass någonsin. Ni vet, såna där cyklar som sitter fast i golvet och som man ställer in alltefter längd och form. SEN spände man fast fötterna. I 30 minuter. Inte var man precis ensam heller. Vilken hög musik de spelade! Vad himla fort alla cyklade! Och att DET var så viktigt att skruva åt skruven hårt? Den som justerade styrets höjd så att det inte for i botten så att det blev huvudstående på den där j-a cykeln, precis när jag fått upp både fart och flås? Jag visste faktiskt inte det men lärde mig det "the hard way". När de andra klagade över ont i lår och rumpa efteråt kunde ju jag skryta med ont i pannan. Ovanligt efter ett spinningpass kanske. Just dessa 30 minuter av mitt liv fick mig att inse att uppladdningsperioden inför att cykla Vättern runt härmed är avbruten. Tror nästan jag törs lova att jag aldrig mer kommer att cykla. Knappt sitta heller känns det som just nu. Jag får nog ringa mamma i kväll. Vi får hitta på ett annat äventyr tillsammans. Högläsning av dikter på Biblioteket? Viskväll på Strömsholmen? Vad som helst. Bara det är cykelfritt!

Stoppa tjuven, del II

Jag tänker svära i det här inlägget. Bara så att ni vet!
Häromdagen dagen utsattes Store Bror för ett rånförsök vid busshållsplatsen av två jämnåriga killar. De tyckte att Store Bror skulle ge dem hans "stålar". Det tyckte inte Store Bror så klart och killarna frågade då om de skulle spöa honom och drog i hans ryggsäck ganska hårt.
"Varför ska ni slå mig"? undrade Store Bror och killarna avvek turligt nog från platsen.
"Blev du rädd" frågade mamman, d v s jag, med bultande hjärta när jag fick höra vad som hänt.
"Nej, det var ju vuxna på hållplatsen" tyckte han och uttryckte sin aningslösa tillit till vuxenvärlden.
"Låt det aldrig hända igen" bad jag tyst och håller tummarna för det.
Store Bror har fortsatt åka buss efter detta och visar inga tecken på att han tycker det var obehagligt. Förmodligen har han "glömt" det. Det har inte jag.
Idag kom han hem och var ledsen. Hans nya luv-tröja hade blivit stulen i matsalen. På stadens sjukhus där hans klass äter lunch. Förbannat!
Häromdagen, när jag cyklade till stan, upptäckte jag att någon har snott mitt cykellyse. Blev jag arg? Delvis. Mest tacksam för att de inte snott hela cykeln.
Vidare har jag upptäckt att någon har stulit vår trädgårdsbelysning, ända framme vid altanen har de varit och ryckt upp lamporna. Ja, ja. Det var solcellslampor av inte dyraste sorten men det spelar ju ingen roll. Det var ju våra lampor. Och det är våran tomt.
I somras försvann vår stege som stod på altanen. Länge trodde jag att grannen lånat den men när jag skulle hämta tillbaka den stod han som ett frågetecken. Utan stege.
Så den här eftermiddagen har jag ägnat mig åt vodoo. Riktat åt vem vet jag inte riktigt. Men jag hoppas att "våra" tjyvar fastnar med magskinnet i luvtröjans dragkedja, att mitt cykellyse ramlar in i hjulet på tjuvens cykel så att han ramlar hårt och ordentligt, att stegtjuven ramlar ned och bryter armen, att lamptjuven kör lampfoten rakt genom foten och att de som hotade Store Bror får sig en riktig läxa, typ svininfluensa. Jag blir förbannad och till alla banditer har jag lust att skrika: "GE FAN"!

Stoppa tjuven!

Store Bror är förärad med en "ny", begagnad cykel. Igår tog han ordern: "lås din cykel ordentligt" på största allvar och eftersom HANS lås under sommaren fått fötter och försvunnit, fick han fick låna sin pappas låååååååååånga slanglås. Sedan låste han helt sonika IHOP sin cykel med MIN cykel i bakdäcken. Perfekt! Då måste tjyvarna stjäla TVÅ cyklar, vilket ju är besvärligt och riskabelt. Det innebär OCKSÅ att jag inte kan cykla alls, eftersom han gått till skolan med sin nyckelknippa. "Ordentligt låst" är dagens insikt.