Nya världar!

Det letas dator. En dator att spela på. Inte pluttifikationsmemory, poker eller Finns i sjön. Nä. Counter Strike, Call of Duty och liknande. Den ska kunna bäras omkring. Från ett hem till ett annat.  (Nä. Det är INTE jag som spelar! Jag har BARA seriösa moments med min dator).
How come? Vart tog "Leta Honungsburkar med Nalle Puh", "Hoppla Hej med Pippi Långstrump", "Matteraketen", "Leta siffror med taxen Fiffi"-vägen? Jag bara undrar. Lagomspel för lagomdatorer.
I am off. "Teknikrostig mamma bortskänkes finnes". Känns det som.
Jag gör mina försök. Därför begav  jag mig till en datoraffär för att undersöka marknaden speldatorer. Utan tonåringar, endast Älsklingen fick följa med.
Det gick himla bra om det med "bra" menas att jag inte kom ut med en dator under armen, dock med "hål i huvudet". För jag fick bästa datorexpediten som tillbringar ALL ledig tid framför en speldator och han var en säljare med svada! Japps! Så med begrepp som processorer hit, grafik-kort dit, minneskapacitet, siffror á la många och siffror á la vad betyder de? och en insikt om att ungens veckopeng för all tid och evighet är förbrukad bara för att det ska spelas spel. Att grafiken är viktig förstår jag. Om man skjuter hål i ett träd (något annat skjuts det väl inte på????) ska man se hur barken flyger åt alla håll. Det är häftigt sa expediten.
Nä. Please! Utmana mig i Fia med knuff, Svälta räv, Kina-schack eller Monopol och jag äger! Helt enkelt!

Punktmarkering

Livet med tonåringar är ett omväxlande liv. Sannerligen. Ett evigt hoppande över det där "helvetesgapet". Har man tur, kommer man helskinnad över tills det är dags för nästa hopp. Fast jag ska inte klaga. Här hemma handlar det mest om frigörelse av det mer hanterbara slaget. Man står ut. Och när jag får gröna prickar av saker, kläder och papper som strösslats i hela huset, försöker jag tänka att de i alla fall är friska, hela och kommer hem varje kväll. Typ så.

Igår hörde vi andra tongångar.
När ett gäng 13-15-åringar efter ett meningsutbyte med våra grannar, uttalade hot och kränkningar av det grövre slaget. Det började med en mopedincident. 15-åringen höll på att i hög fart meja ned grannens treåring och med all rätta tillrättavisade grannen mopedisten. Det var som att hälla tändvätska på en majbrasa och gänget gaddade ihop sig, eldade upp sig så till den milda grad, att grannen inte såg någon annan utväg än att ringa till polisen. Som inte kom.
Det var inte första gången. Gänget är väl känt här i området sen dagisåldern, och ja, klart att ungdomarna nu har problem. Kända problem. Föräldrar är vidtalade, skolan, sociala myndigheter, omsorgen. You name it. Men det bara fortsätter.
Trist och tråkigt är bara förnamnet. OM jag hade gården kvar, långt där nere i mörkaste Småland, skulle jag vilja skicka dit en av dem. Tjejen. Hon skulle få vara där, bo där, vara med i gårdsskötseln, arbeta hårt, känna tillhörighet, ta hand om fåren, korna, mata hönsen. Plöja. Mecka med vattenpumpen. Punktmarkeras. DET skulle jag. Jag tror på punktmarkering. Jag tror att man ibland behöver "kränka" integriteten" för att det ska bli bra sen. Eller står vi nu bara och tittar på hur fyra ungdomar går förlorade?

Stoppa tjuven, del II

Jag tänker svära i det här inlägget. Bara så att ni vet!
Häromdagen dagen utsattes Store Bror för ett rånförsök vid busshållsplatsen av två jämnåriga killar. De tyckte att Store Bror skulle ge dem hans "stålar". Det tyckte inte Store Bror så klart och killarna frågade då om de skulle spöa honom och drog i hans ryggsäck ganska hårt.
"Varför ska ni slå mig"? undrade Store Bror och killarna avvek turligt nog från platsen.
"Blev du rädd" frågade mamman, d v s jag, med bultande hjärta när jag fick höra vad som hänt.
"Nej, det var ju vuxna på hållplatsen" tyckte han och uttryckte sin aningslösa tillit till vuxenvärlden.
"Låt det aldrig hända igen" bad jag tyst och håller tummarna för det.
Store Bror har fortsatt åka buss efter detta och visar inga tecken på att han tycker det var obehagligt. Förmodligen har han "glömt" det. Det har inte jag.
Idag kom han hem och var ledsen. Hans nya luv-tröja hade blivit stulen i matsalen. På stadens sjukhus där hans klass äter lunch. Förbannat!
Häromdagen, när jag cyklade till stan, upptäckte jag att någon har snott mitt cykellyse. Blev jag arg? Delvis. Mest tacksam för att de inte snott hela cykeln.
Vidare har jag upptäckt att någon har stulit vår trädgårdsbelysning, ända framme vid altanen har de varit och ryckt upp lamporna. Ja, ja. Det var solcellslampor av inte dyraste sorten men det spelar ju ingen roll. Det var ju våra lampor. Och det är våran tomt.
I somras försvann vår stege som stod på altanen. Länge trodde jag att grannen lånat den men när jag skulle hämta tillbaka den stod han som ett frågetecken. Utan stege.
Så den här eftermiddagen har jag ägnat mig åt vodoo. Riktat åt vem vet jag inte riktigt. Men jag hoppas att "våra" tjyvar fastnar med magskinnet i luvtröjans dragkedja, att mitt cykellyse ramlar in i hjulet på tjuvens cykel så att han ramlar hårt och ordentligt, att stegtjuven ramlar ned och bryter armen, att lamptjuven kör lampfoten rakt genom foten och att de som hotade Store Bror får sig en riktig läxa, typ svininfluensa. Jag blir förbannad och till alla banditer har jag lust att skrika: "GE FAN"!