Inte bara mamma, del II

När man kliver i sina mammaskor för första gången har man ju inte den blekaste aaaaning om vad som komma skall. Och hur skulle man veta? Skorna kan verka en aning för stora i början men man växer ju i dom. Jag fick mitt första barn när jag var 25. Största Systern är idag 22 år, sedan följer skaran på 17, 13 och 11 och fortfarande lär jag mig, varje dag, nya saker om det här fantastiska att vara mamma. Tja, det är klart, då och då känns det lite tyngre än vanligt och mycket finns det att fundera på. Då och då känns det ju också lätt som en plätt. Varierande kan jag säga. Som ett vardagsliv med barn är. Lite har jag skrivit förut om detta, bl a här och här .

De här dagarna på ön, själv med katten är ju min alldeles egna tid. Nuerejusomsåatt......
Stora Syster ringer hemifrån. Hon och kompisen skall baka.
"Hur funkar ugnen, alltså, hur sätter jag på den"?
Jag instruerar via telefonen.
Största Systern ringer och berättar att hon och kompisar på sin semesterresa besökte morfars grav i Småland.
"Varför har ni inte satt upp någon riktig gravsten"?
Jag förklarar och känner hur mycket jag saknar min pappa. Ohyggligt mycket. Och hur glad jag blir över att Största Systern faktiskt bryr sig.
Va? Det ringer igen?!
"Hej mamma. Det är Lilla Syster" säger Lilla Syster från Andra Änden av Landet på semester med sin pappa.
"Pappa har avbokat min tandläkartid"
Ok. Men jag behöver int.... Asch. Jag noterar. Häller upp lite kaffe och står med min kopp i handen och tittar ut över havet. Ingen sol idag?
Och ja. Innan lunch har jag även Store Bror i luren, han är sur och behöver tanka lite "mamma-ord" för han har gått i baklås. Farmor har hjälpt honom att slå mitt nummer. Efter lite lirkande och trixande kommer han och jag överens om en strategi han kan ta till sig. Så vad kan man säga att jag gör då? Dirigerar?
Så jag ÄR inte bara mamma. Jag HAR ett jobb också. Sambandscentral.

Pappa, morfar och farfar Inges namn är inte

inristat i familjegravens sten ännu.
Vi har gjort ett eget hjärta som vilar vid stenen.