Inte bara mamma?

"Nä, jag är inte bara mamma" hör jag mig själv säga.
LJUUUUG! Jag har precis förstått att jag är "mamma" i precis allt. När Största Systern föddes för snart 22 år sedan åkte mamma-glasögonen på och där har de suttit sedan dess. Nåja, jag kan sträcka mig till att jag någongång, möjligtvis, har skjutit upp de där glasögonen i pannan men se, sen händer det något och då åker de på plats igen. Och varför skulle det inte vara så?
Jag menar, det är ju genom de glasögonen jag behövt och behöver se världen, för att skydda mina barn, lära mina barn, vara med mina barn. Det är bara liiiiiiiiiite pinsamt när jag upptäcker att jag även "mammar" vuxna i min omgivning. När Älskade Sambon och jag kliver in på gymmet, han ska styrketräna, jag dansa Afro, frågar tjejen i receptionen om han också ska gå på Afro-pass?
"Nej" svarar jag blixtsnabbt, "han ska styrketräna".
Se där! Svarat och klart innan Sambon ens hinner dra efter andan. Det är ju himla dumt. Han kan minsann svara för sig själv. Och det kan mina barn också. Jag bara ramlar in i någon sån där "curling-fil" ibland, som härstammar från det att barnen verkligen VAR små och behövde någon som förde deras talan. Jag har "mammat" kompisar, bekanta, obekanta, släktingar. Som faktiskt KAN prata för sig själva. Om det blivit pinsamt någon gång? Tja, det har säkert hänt................Men jag är inte värre än att jag erkänner. Direkt! Lite "upp-med-händerna-jag-ger-mig-effekt". Men, ja, det tog ett tag! Jag försöker minsann lägga band på mig, det är SÅ lätt att trilla dit, i "svara-åt-någon-annan-fällan". Men jag försöker. Även med mamma-glasögonen på!