onsdag, mars 04, 2009

Tonåringar och gråa hår

När mina barn var små fick jag förstås höra rätt ofta "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer" om jag råkade andas till någon som hade större barn att jag tyckte något var svårt, krångligt eller bekymmersamt med barnen. Ja ni vet, röda prickar här, blöjsorter där, mattider, sovtider, amning eller inte, sova i egen säng eller inte. Det som verkligen VAR stora funderingar, ibland bekymmer och absoluta verkligheten just då. NU förstår jag vad de menade! Inte för att jag på något sätt förringar småbarnsföräldrars oro eftersom jag ju själv varit där men nu! Hallå! Tonårstiden! Hallååååååååå! Inte kunde jag väl ana!

Största Systern, en alldeles utomordentligt självgående, envis ung dam bidrog delvis till mina första gråa hår med en alldeles klockren revolt som tagen ur en handbok om tonåringar. Nu rättade det dock till sig, dottern, inte hårfärgen, men det var ett par skakiga år. Nu kan vi prata om det och t o m le och skratta, men då! Milde himmel!
Stora Syster är av en annan sort. Den Kraftiga Revolten uteblev men visst, det märks. Tydligt. Store Bror är, ja, kille. Med Aspbergers Syndrom. Vi har dragit andra lass med det, inte mindre jobbigt och han har passerat 13-årsgränsen precis. Vi avvaktar. Någon tonårsrevolt har jag inte sett till. Än.
Sedan kommer Lilla Syster..... Igår fann jag mig inbegripen i ett samtal med henne om VARFÖR hon inte får titta på "Den rätte för Linda Rosing". Jag fick argument framlagda för mig så jag tänkte ett tag att här, här har vi ett politikerämne. Med DEN svadan........ Och varför får hon inte se "Andra avenyn"? "FYYYYYYYY, vad du är taskig"!
Hon har liksom smugit sig upp som listetta över "tonårsfasoner" hemma hos oss med att smälla i dörrar, kunna fula ord m m för att i nästa sekund falla i gråt och vilja sitta i mammas knä. Ett år kvar till tonåren KAN betyda förpubertet som kan vara nog så jobbig. Om jag bävar? För tonåren, de som är på gång? Nä´rå. Men jag kanske söker en sponsor för hårfärgningsmedel!?

1 kommentar:

  1. Ja, man vet nog redan från början att det är något ovanligt och att få omgivningen att förstå är en kamp, en diagnos fritar en från mycket. Men att någon som inte själv har upplevt det ska till fullo förstå, det har jag gett upp hoppet om :), ha en underbar dag, mvh Mona

    SvaraRadera