Fy katten!

En onsdag i mitten av mars. Det snöade i morse. Fast den här gången inga enorma mängder utan lite mer som puder. Så där lagom tunt så att isfläckarna döljs. Känner redan hur ont det kommer göra i lårbenen om jag ramlar på väg till garaget. Näe. Broddar på!

För övrigt har jag flera morgnar ångrat att vi skaffade katt. Den lilla fröken Martini är jättesöt, charmig och busig och bra för barnen. Och väldigt morgonpigg. Hon väcker mig så käckt 04.35 med ett fasligt jamande och skrapande med tassarna på mina ben. Sen springer hon före mig nerför trappan och vill ut.
Varför gick jag med på detta? Varför lär man sig aldrig att det till slut i alla fall är MAMMAN som fixar och trixar med djuren?
Vi har tränat förr om jag säger så.
Fiskar, hamster, kanin och vandrande pinnar. Vad gäller vandrande pinnen höll jag på att bli anmäld till djurskyddsföreningen. Pinnen behövde en pinne att klättra på.
"Plättlätt" tänkte jag och tog en pinne ur högen som Store Bror släpat hem. Som råkade vara en tallpinne med kåda på. Och den levande pinnen bar sig inte bättre åt än att h*n ju klibbade fast i kådadroppen och ja, dog en plågsam död för vi hade åkt på semester ett par dagar.
Och så fick mamman ljuga inför sina små barn och säga att pinnen hade flyttat till himlen och hade det bättre och det var begravning och ..... ja. Att man aldrig lär sig.
"Hörru morsan" tröstade barnen i morse.
"Martini är ju så ung. Hon håller nog bara på kanske två år till. Sen blir hon gammal och trött."
"DÅ får ni sova. Båda två"!
Så nu vet jag det! Sovmorgon. Om två år! Jippi!